Idag har det varit väldigt vackert soligt väder (verkligen ovanligt för en novemberdag i Skottland) så jag bestämde mig för att gå på en promenad efter att jag slutat skolan klockan två. Det var skönt att gå i det sneda höstsolskenet, lyssna på musik och bara låta tankarna rinna av en för en stund.
När jag började komma hemåt kom en sång på min iPod som jag inte hade hört på väldigt länge: den gaeliska sången Gleann Baile Chaol som Karen Matheson från Capercaillie sjunger. Som sagt, det är längesen jag hört sången, och när jag idag hörde den igen slogs jag av två saker: det första var att jag förstod ungefär allt (det gjorde jag inte senast jag hörde den!) och det andra var hur otroligt vacker den är.
Texten är ur en emigrants synvikel, som sjunger om den vackra hemtrakten Ballachullish (Gleann Baile Chaol)och klagar över att han aldrig kommer att vara där igen. Det finns som sagt otaliga sånger med det här temat, särskilt inom den skotska och irländska sångtraditionen, men det är något alldeles speciellt med den här sången. Det är något med melodin: jag tycker den fångar precis känslan man får av att vara bunden till stället man kom från, om att längta men ändå finna sig i det faktum att man inte är där...
Den känslan är såpass stark, att när jag hör den sången, om en som längtar tillbaka till Skottland, börjar jag själv längta bort från Skottland (där jag valt att vara av egen fri vilja!)lite grann.
Jag har lite hemlängtan, ja. Kanske beror det på att julen närmar sig. Alltid när det börjar bli november och lite mörkt och ruggigt vill jag bara vara hemma, hemhemma i tryggheten.
Kanske just det beror på att julen är så viktigt för mig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att tillbringa den tiden på året någon annanstans än hemma i Finland. Glasgow är bra när det gäller väldigt många saker, men inte när det gäller julen.
Det har hänt rätt mycket den senaste månaden. Arbetstakten på universitetet börjar verkligen trappas upp nu, de senaste veckorna har jag kämpat med essäer och översättningar och nästan nästan varit lite stressad över det.
Den senaste månaden var jag också involverad i ett...hmm...inte direkt idealiskt förhållande som jag avslutade för några dagar sen. Stressade lite över det också. Men nu är det alltså över, även om också DET gör lite ont (när gör det inte det?).
Ordet förhållande förresten. Jag är både lite irriterad på och lite fascinerad av det där ordet. Jag menar, "förhållande" har liksom en klang av någonting ganska allvarligt och till och med lite suspekt i mina öron.
Typ, "visste du att de hade ett FÖRHÅLLANDE?? Nä, är det sant?!"
Men jag vet inte vilket annat ord jag skulle kunna använda, och dessutom verkar jag ha en tendens at hamna i lite suspekta förhållanden, så kanske ordet (enligt det sätt jag uppfattar det) egentligen passar ganska bra in här då. Haha.
För övrigt funderar jag på att flytta. Det är nämligen så att lägenheten jag bor i mer eller mindre håller på att falla sönder. Dessutom har jag och mina flatmates (eller åtminstone en av dem) lite olika uppfattning om värme. Min flatmate tycker till exempel att cirka 15 grader celsius är en behaglig temperatur inomhus medan jag gärna har åtminstone fem grader varmare. Detta har gjort mig nästan desperat ibland, bland annat för att jag misstänker att min långvariga förkylning beror på att det varit så j*vla kallt här.
Jag är frisk nu dock, eftersom Vanessa har börjat låta oss ha på värmen då och då.
Det idealiska vore förstås att få ha på den hela tiden, men det verkar vara out of the question. Och det är Vanessa som bestämmer.
Dessutom är jag lite trött på mina flatmates. Jag har helt enkelt för lite gemensamt med dem. Det är uteslutet att fråga om de kommer ut någon kväll till exempel, för de gör helt enkelt inte sånt.
Missförstå mig inte, de är trevliga.
Förra veckan, då jag angstade över mitt suspekta förhållande (som jag i retrospekt har döpt om till min bad romance), var Vanessa bra att prata med. Hon är äldre än jag och har perspektiv på saker och ting.
Vad gäller Alex, dock, har våra konversationer inte gått djupare än vem som är mest stressad över studierna och vems tur det är att tvätta. Men han är snäll och skulle inte göra en fluga förnär.
Det är bara det att det skulle vara en lättnad att kunna göra saker tillsammans med dem någon gång också.
(Kanske det var därför jag började träffa Alessandro. För att jag på något vis kände att jag måste bort från mina lugna, kristna, dygdiga, kompanjoner på Cecil Street. Hmm.)
Så därför planerar jag att flytta. Det är bara det att det är så jobbigt och tar så mycket tid. Och just nu skulle jag inte ha den tiden.
onsdag 10 november 2010
lördag 25 september 2010
Om good times etc.
Hej.
Läste just igenom mina gamla inlägg från förra hösten, då jag just hade kommit hit. Det var intressant. När jag läser dem slås jag av hur jag har förändrats sen dess, men också av hur mycket som är just the same. Hmm.
Måste nog säga att jag var rätt vilsen under hela höstterminen. Det var på vårterminen som saker och ting började arta sig, som jag började känna mig hemma här. Och det är väl förståeligt. Allt har ju sin tid.
Den senaste veckan har varit riktigt bra.
Känns som sagt bra att ha kommit igång med studierna igen.
Som jag redan berättade blev jag ju ganska överväldigad av svårighetsgraden i min gaeliskakurs. Det har kanske lättat lite nu, dock.
Vi har reading classes två gånger i veckan, då vi läser en bok (med ganska enkelt språk) högt och översätter mening för mening. Det är faktiskt väldigt bra träning och jag måste säga att jag känner mig stolt över att verkligen kunna läsa en bok på gaeliska! Dessutom gillar jag professorn vi har under de timmarna. Han är för övrigt från Irland och kan iriska också.
Angående dendär energy saving bla bla texten som vi skulle översätta förstår jag fortfarande inte hur vi kunde få en sån uppgift.
Som tur är bestämde jag och min kompis Caitriona (som är i min gaeliskagrupp) oss för att göra det tillsammans, så nu har vi tillbringat några timmar med att översätta engelskan till nånslags hemgjord pidgin-gaeliska. Nåja, vi har fått det gjort i varje fall. Och roligt hade vi, dessutom!
På tal om gaeliska var jag i torsdags på Oidhche Failte (welcome evening)på Department of Celtic and Gaelic, en tillställning där de bjuder på vin och lite ätbart och berättar om vad de har för program inom institutionen.
Det var riktigt trevligt. Jag betalade medlemsavgiften till Comunn Oiseanach igen, drack vin och pratade med en massa människor.
Efter det sade Ricky (en annan i min gaeliskagrupp som jag känner från ifjol) att de skulle till Park Bar (pub där jag varit med "gaeliskagänget" ett antal gånger) så jag och Caitriona hängde på. Kvällen gick, det var tänkt att vi skulle gå till GUU efteråt, men hur det var hamnade vi på en fest i en Gaelic Flat istället.
De har nämligen nånting sådant på universitetet: det är typ tio studerande som pratar flytande gaeliska som bor tillsammans och ska prata gaeliska med varandra och samtidigt ordna gaeliska events. Man måste t.o.m. ansöka för att få bo där. Lite märkligt låter det ju, men idén är kanske inte så tokig.
Anyway, vi gick dit och det var helt fantastiskt. De som bodde där var förstås där, plus en massa andra människor med anknytning till gaeliska.
Plötsligt tog någon fram en fiol och började spela lite, och sedan kom min klasskamrat Tony fram med en säckpipa och började spela och någon spelade gitarr och så drog någon fram ett keyboard och det blev med andra ord värsta konserten! (Det verkar nämligen vara så att alla som har anknytning till gaeliska också är musiker. )
Sen var det nån tjej där som började sjunga lite puirt a beul och sen började alla sjunga en massa gaeliska sånger tillsammans.
Det var med andra ord helt galet, och som sagt helt fantastiskt!
Jag pratade med mer folk än jag kan komma ihåg; jag var den enda där som inte var skotsk och folk tyckte nog jag var lite exotisk.
Det var så härligt att få ett sånt där "I've come to the right place"-moment igen! Så trevliga människor och så roligt (och det här har jag skrivit om förr) att den här fantastiska kulturen ännu är vid liv, och bland unga människor dessutom!
Det där var alltså i torsdags och jag var ledig i fredags, vilket jag behövde. Jag hade nämligen varit ute med Nordic Society i onsdags också och kunde känna det i kroppen.
Två utekvällar i rad alltså. Det är nästan så att jag känner av det ännu.
Men det känns bra att äntligen göra något igen, att det händer saker i mitt liv igen. (Och nu vet jag var de har de bästa festerna: i the Gaelic flat of course!).
Och så är jag glad över att ha blivit så bra vän med Caitriona. Jag har alltid tyckt att jag borde få fler skotska vänner, och nu har jag en som är det. Skotsk alltså. Dessutom är hon så söt och trevlig.
Det är roligt att umgås med andra än mina flatmates. De är okej, men ibland kanske, ja...jag vill inte säga tråkiga, men...olika mig.
Det är bara det att jag tycker om att leva lite ljuvt studieliv ibland Jag tror inte jag behöver utveckla den meningen ytterligare.
De här gaeliska-människorna vet hur man har roligt och lever ljuvt studieliv. Med besked.
Jag hade tänkt plugga idag, men det blev inget. Jag gick en promenad längs med min favoritrutt vid Kelvin Walkway istället. Solen sken (!), jag lyssnade på Skerryvore och det var allmänt härligt.
Imorgon ska jag gå till bibioteket dock, det har jag bestämt. Får inte bli lat igen.
Minns någon förresten den där töntiga Tingeling-låten som var i svenska melodifestivalen för typ två år sen (alltså inte som tävlingsbidrag utan som allmän underhållning)?
Av någon outgrundlig anledning vaknade jag i morse med den i huvudet (!?) och bara måste kolla upp den. Så nu har jag suttit och kollat "Tingeling goes Russia" på Youtube ett antal gånger och fnissat och känt mig löjlig för att jag tycker den är så kul.
Ah well, typiskt oproduktivt ännu-sliten-efter-festande beteende gissar jag. Imorgon blir en produktiv dag dock.
Bye.
Läste just igenom mina gamla inlägg från förra hösten, då jag just hade kommit hit. Det var intressant. När jag läser dem slås jag av hur jag har förändrats sen dess, men också av hur mycket som är just the same. Hmm.
Måste nog säga att jag var rätt vilsen under hela höstterminen. Det var på vårterminen som saker och ting började arta sig, som jag började känna mig hemma här. Och det är väl förståeligt. Allt har ju sin tid.
Den senaste veckan har varit riktigt bra.
Känns som sagt bra att ha kommit igång med studierna igen.
Som jag redan berättade blev jag ju ganska överväldigad av svårighetsgraden i min gaeliskakurs. Det har kanske lättat lite nu, dock.
Vi har reading classes två gånger i veckan, då vi läser en bok (med ganska enkelt språk) högt och översätter mening för mening. Det är faktiskt väldigt bra träning och jag måste säga att jag känner mig stolt över att verkligen kunna läsa en bok på gaeliska! Dessutom gillar jag professorn vi har under de timmarna. Han är för övrigt från Irland och kan iriska också.
Angående dendär energy saving bla bla texten som vi skulle översätta förstår jag fortfarande inte hur vi kunde få en sån uppgift.
Som tur är bestämde jag och min kompis Caitriona (som är i min gaeliskagrupp) oss för att göra det tillsammans, så nu har vi tillbringat några timmar med att översätta engelskan till nånslags hemgjord pidgin-gaeliska. Nåja, vi har fått det gjort i varje fall. Och roligt hade vi, dessutom!
På tal om gaeliska var jag i torsdags på Oidhche Failte (welcome evening)på Department of Celtic and Gaelic, en tillställning där de bjuder på vin och lite ätbart och berättar om vad de har för program inom institutionen.
Det var riktigt trevligt. Jag betalade medlemsavgiften till Comunn Oiseanach igen, drack vin och pratade med en massa människor.
Efter det sade Ricky (en annan i min gaeliskagrupp som jag känner från ifjol) att de skulle till Park Bar (pub där jag varit med "gaeliskagänget" ett antal gånger) så jag och Caitriona hängde på. Kvällen gick, det var tänkt att vi skulle gå till GUU efteråt, men hur det var hamnade vi på en fest i en Gaelic Flat istället.
De har nämligen nånting sådant på universitetet: det är typ tio studerande som pratar flytande gaeliska som bor tillsammans och ska prata gaeliska med varandra och samtidigt ordna gaeliska events. Man måste t.o.m. ansöka för att få bo där. Lite märkligt låter det ju, men idén är kanske inte så tokig.
Anyway, vi gick dit och det var helt fantastiskt. De som bodde där var förstås där, plus en massa andra människor med anknytning till gaeliska.
Plötsligt tog någon fram en fiol och började spela lite, och sedan kom min klasskamrat Tony fram med en säckpipa och började spela och någon spelade gitarr och så drog någon fram ett keyboard och det blev med andra ord värsta konserten! (Det verkar nämligen vara så att alla som har anknytning till gaeliska också är musiker. )
Sen var det nån tjej där som började sjunga lite puirt a beul och sen började alla sjunga en massa gaeliska sånger tillsammans.
Det var med andra ord helt galet, och som sagt helt fantastiskt!
Jag pratade med mer folk än jag kan komma ihåg; jag var den enda där som inte var skotsk och folk tyckte nog jag var lite exotisk.
Det var så härligt att få ett sånt där "I've come to the right place"-moment igen! Så trevliga människor och så roligt (och det här har jag skrivit om förr) att den här fantastiska kulturen ännu är vid liv, och bland unga människor dessutom!
Det där var alltså i torsdags och jag var ledig i fredags, vilket jag behövde. Jag hade nämligen varit ute med Nordic Society i onsdags också och kunde känna det i kroppen.
Två utekvällar i rad alltså. Det är nästan så att jag känner av det ännu.
Men det känns bra att äntligen göra något igen, att det händer saker i mitt liv igen. (Och nu vet jag var de har de bästa festerna: i the Gaelic flat of course!).
Och så är jag glad över att ha blivit så bra vän med Caitriona. Jag har alltid tyckt att jag borde få fler skotska vänner, och nu har jag en som är det. Skotsk alltså. Dessutom är hon så söt och trevlig.
Det är roligt att umgås med andra än mina flatmates. De är okej, men ibland kanske, ja...jag vill inte säga tråkiga, men...olika mig.
Det är bara det att jag tycker om att leva lite ljuvt studieliv ibland Jag tror inte jag behöver utveckla den meningen ytterligare.
De här gaeliska-människorna vet hur man har roligt och lever ljuvt studieliv. Med besked.
Jag hade tänkt plugga idag, men det blev inget. Jag gick en promenad längs med min favoritrutt vid Kelvin Walkway istället. Solen sken (!), jag lyssnade på Skerryvore och det var allmänt härligt.
Imorgon ska jag gå till bibioteket dock, det har jag bestämt. Får inte bli lat igen.
Minns någon förresten den där töntiga Tingeling-låten som var i svenska melodifestivalen för typ två år sen (alltså inte som tävlingsbidrag utan som allmän underhållning)?
Av någon outgrundlig anledning vaknade jag i morse med den i huvudet (!?) och bara måste kolla upp den. Så nu har jag suttit och kollat "Tingeling goes Russia" på Youtube ett antal gånger och fnissat och känt mig löjlig för att jag tycker den är så kul.
Ah well, typiskt oproduktivt ännu-sliten-efter-festande beteende gissar jag. Imorgon blir en produktiv dag dock.
Bye.
måndag 20 september 2010
Back to school
Today my classes started again. Finally.
The fact is that I actually was quite excited last night. I had that kind of feeling I remember from my childhood (I'm 20 so this is my childhood over, right?) when you find it hard to sleep the night before the first day of school because of all the new things that are awaiting you the next day. I can't remember that I have been this excited about starting school for years and years.
Not even last year, when I was going to start my first year at university here in Glasgow. Then it was different: I was new to the place, everything was new and starting university was just one of all those new things (and I guess I was quite wrapped up in a post-freshers' week daze too).
But this year, when I know the place and when I'm (at least officially) not lost anymore I was almost surprised about how much I looked forward to the actual studies.
And it was quite overwhelming. It really was.
The most overwhelming thing was Gaelic.
I'm doing 2B this year, which is supposed to be a continuation of 1B (beginners' level) which I did last year.
The class started with the lecturer telling us to introduce ourselves, in Gaelic. Even that was a bit startling at first, as I haven't really been speaking the language properly for six months. It was good practice, though, and in fact I think that is the best way to learn a language. More talking and less grammar practice.
(I know about that; after twelve years of studying Finnish at school I'm still barely able to keep a conversation, since we never talked during the lessons. It was just tenses and cases).
After that, however, we got a text which we were supposed to translate. The first sentence goes like this:
"Communities across the Highlands could be asked to try out new ways of saving the energy used to power street lighting. Highland Council has suggested dimming lights, turning off every second street lamp or switching off all lights between midnight and 0600 BST"
Ok. So. Honestly. How the hell are you supposed to be able to translate language on such a level to Gaelic when you've been doing Gaelic for one year?
We're supposed to hand it in next Monday and I don't really know how to tackle this. Neither do most of the other people on the course. We simply are not on that level when it comes to the knowledge of Gaelic.
We also got as an assignment for this Wednesday, which was to talk for a few minutes about anything.
As already mentioned, I'm really into the learning-by- talking strategy, but, ANY topic?
Somehow I have a feeling that this course isn't really well planned.
But, I've only been to one lecture. It might be better.
And I do love Gaelic and I do want to take it to honours. I'm just a bit baffled by the gap between this and last year's course. (I like that word. Baffled. It sounds exactly like its meaning.)
I also had my first lecture in Scottish Literature, which I'm taking at level 1 this year instead of English Literature.
That was a more positive experience. Considering my struggle so far with keeping my eyes open while reading Walter Scott's Waverley, I was getting a bit worried that Scottish Lit maybe isn't the right for me.
But, I got the feeling that the Department of Scottish Literature is a much friendlier one than the English equivalent. In ScotLit the atmosphere is more relaxed, while the one in English Lit was quite...arrogant, snobbish.
At least that was the impression I got last year. I never felt at home there.
Since this was level 1 and the first lecture ever at university for many of the students there, it also consisted of general information about studying at university, such as time management and responsibility.
Though I'm in second year now and no beginner anymore, it was very helpful. I could have used that information one year ago.
So, maybe Scottish Literature isn't that bad, after all? I might even find Waverley interesting when we start discussing it. It bodes well.
Tomorrow I might try to get started with the energy saving procedures in the Highlands.
(In my hometown they turn the streetlights off between 1 and 5 am I think.)
The fact is that I actually was quite excited last night. I had that kind of feeling I remember from my childhood (I'm 20 so this is my childhood over, right?) when you find it hard to sleep the night before the first day of school because of all the new things that are awaiting you the next day. I can't remember that I have been this excited about starting school for years and years.
Not even last year, when I was going to start my first year at university here in Glasgow. Then it was different: I was new to the place, everything was new and starting university was just one of all those new things (and I guess I was quite wrapped up in a post-freshers' week daze too).
But this year, when I know the place and when I'm (at least officially) not lost anymore I was almost surprised about how much I looked forward to the actual studies.
And it was quite overwhelming. It really was.
The most overwhelming thing was Gaelic.
I'm doing 2B this year, which is supposed to be a continuation of 1B (beginners' level) which I did last year.
The class started with the lecturer telling us to introduce ourselves, in Gaelic. Even that was a bit startling at first, as I haven't really been speaking the language properly for six months. It was good practice, though, and in fact I think that is the best way to learn a language. More talking and less grammar practice.
(I know about that; after twelve years of studying Finnish at school I'm still barely able to keep a conversation, since we never talked during the lessons. It was just tenses and cases).
After that, however, we got a text which we were supposed to translate. The first sentence goes like this:
"Communities across the Highlands could be asked to try out new ways of saving the energy used to power street lighting. Highland Council has suggested dimming lights, turning off every second street lamp or switching off all lights between midnight and 0600 BST"
Ok. So. Honestly. How the hell are you supposed to be able to translate language on such a level to Gaelic when you've been doing Gaelic for one year?
We're supposed to hand it in next Monday and I don't really know how to tackle this. Neither do most of the other people on the course. We simply are not on that level when it comes to the knowledge of Gaelic.
We also got as an assignment for this Wednesday, which was to talk for a few minutes about anything.
As already mentioned, I'm really into the learning-by- talking strategy, but, ANY topic?
Somehow I have a feeling that this course isn't really well planned.
But, I've only been to one lecture. It might be better.
And I do love Gaelic and I do want to take it to honours. I'm just a bit baffled by the gap between this and last year's course. (I like that word. Baffled. It sounds exactly like its meaning.)
I also had my first lecture in Scottish Literature, which I'm taking at level 1 this year instead of English Literature.
That was a more positive experience. Considering my struggle so far with keeping my eyes open while reading Walter Scott's Waverley, I was getting a bit worried that Scottish Lit maybe isn't the right for me.
But, I got the feeling that the Department of Scottish Literature is a much friendlier one than the English equivalent. In ScotLit the atmosphere is more relaxed, while the one in English Lit was quite...arrogant, snobbish.
At least that was the impression I got last year. I never felt at home there.
Since this was level 1 and the first lecture ever at university for many of the students there, it also consisted of general information about studying at university, such as time management and responsibility.
Though I'm in second year now and no beginner anymore, it was very helpful. I could have used that information one year ago.
So, maybe Scottish Literature isn't that bad, after all? I might even find Waverley interesting when we start discussing it. It bodes well.
Tomorrow I might try to get started with the energy saving procedures in the Highlands.
(In my hometown they turn the streetlights off between 1 and 5 am I think.)
lördag 18 september 2010
Being yourself/ Celtic music
Yesterday night I was having dinner with my flatmates.
Eventually, the topic of conversation turned into alcohol and the reasons why people drink.
Both my new flatmates don't really drink, one of them not at all and the other one very rarely.
As I wanted to be honest, I told them that I like drinking sometimes because the alcohol makes me feel more confident (which I think is the main reason why most people drink, at least within the drinking cultures I'm familiar with, those of Scotland and Finland).
I told them that I usually feel quite shy when talking to people, especially those I don't know that well, and that a little alcohol makes the whole stepping-forward- and-talking process a bit easier.
"But you don't seem to have any problem with talking to people", my flatmate Vanessa said.
This came as a surprise for me. Firstly, I was flattered and really took it as a compliment. Someone doesn't think I'm shy!
But then I started thinking.
Maybe I've acted wrong; maybe I've given the impression of being something I'm not.
Maybe I've just not been myself.
What if I, who have always tried to live according to the rule of being myself, am suddenly standing here, desperately trying to be someone else?
But on the other hand, what does "being oneself" really mean? One person might be able to appear in several different ways and still be herself.
I think that different people make different parts of your personality visible.
When it comes to me, I think I've persuaded myself to believe that I'm fundamentally of a shy nature and that being shy and quiet therefore is equal to "being myself" . But when I'm with people in whose company I feel comfortable, I'm not shy. And when you think about it, doesn't it mean that I'm actually being myself then?
This is no easy topic, and I'm going to stop before I lose track of my thoughts, which I feel I'm doing already.
Anyway, I'm glad that my flatmates belong to the group of people with whom I can be, as you like it, either "myself" or "the talkative version of myself".
Without the influence of alcohol.
---------
I saw today that Julie Fowlis will be playing at ABC here in Glasgow on the 4th of November. It's part of a tour she's doing together with a band called Salsa Celtica.
I've been fortunate enough to have had an opportunity to see almost all Scottish bands and artists I like over here, Julie Fowlis being the only exception. And since I've been a big fan for more than three years now I really have to take this opportunity and go and see her!
The only thing is that I'd like it better if it was only Julie.
Normally, I like experimental music where traditional Scottish/Irish folk is mixed with influences from both contemporary music and folk music from other parts of the world. My favorite band ever, Capercaillie, is a good example of that.
There is, however, something unique, something very pure, about the sound of Julie Fowlis and her band. I would prefer it like that, simple and accoustic without any latino-rhythms (I just looked up Salsa Celtica on Youtube and that seems to be what the band is all about.)
But I guess it might all be quite good live. I take it ABC is a good venue with plenty of opportunities for dancing, and I think it will all turn out fine. (Oh, how I long to do some proper dancing to some proper Celtic-ish band!!).
I will try to get tickets as soon as possible. It will be nice having something to look forward to.
-------
Right now I'm feeling rather restless, both from having a mild cold and from having had quite little to do during the week that passed. To be honest, I can't wait to get started with my classes on Monday.
I think it will all turn out fine.
Eventually, the topic of conversation turned into alcohol and the reasons why people drink.
Both my new flatmates don't really drink, one of them not at all and the other one very rarely.
As I wanted to be honest, I told them that I like drinking sometimes because the alcohol makes me feel more confident (which I think is the main reason why most people drink, at least within the drinking cultures I'm familiar with, those of Scotland and Finland).
I told them that I usually feel quite shy when talking to people, especially those I don't know that well, and that a little alcohol makes the whole stepping-forward- and-talking process a bit easier.
"But you don't seem to have any problem with talking to people", my flatmate Vanessa said.
This came as a surprise for me. Firstly, I was flattered and really took it as a compliment. Someone doesn't think I'm shy!
But then I started thinking.
Maybe I've acted wrong; maybe I've given the impression of being something I'm not.
Maybe I've just not been myself.
What if I, who have always tried to live according to the rule of being myself, am suddenly standing here, desperately trying to be someone else?
But on the other hand, what does "being oneself" really mean? One person might be able to appear in several different ways and still be herself.
I think that different people make different parts of your personality visible.
When it comes to me, I think I've persuaded myself to believe that I'm fundamentally of a shy nature and that being shy and quiet therefore is equal to "being myself" . But when I'm with people in whose company I feel comfortable, I'm not shy. And when you think about it, doesn't it mean that I'm actually being myself then?
This is no easy topic, and I'm going to stop before I lose track of my thoughts, which I feel I'm doing already.
Anyway, I'm glad that my flatmates belong to the group of people with whom I can be, as you like it, either "myself" or "the talkative version of myself".
Without the influence of alcohol.
---------
I saw today that Julie Fowlis will be playing at ABC here in Glasgow on the 4th of November. It's part of a tour she's doing together with a band called Salsa Celtica.
I've been fortunate enough to have had an opportunity to see almost all Scottish bands and artists I like over here, Julie Fowlis being the only exception. And since I've been a big fan for more than three years now I really have to take this opportunity and go and see her!
The only thing is that I'd like it better if it was only Julie.
Normally, I like experimental music where traditional Scottish/Irish folk is mixed with influences from both contemporary music and folk music from other parts of the world. My favorite band ever, Capercaillie, is a good example of that.
There is, however, something unique, something very pure, about the sound of Julie Fowlis and her band. I would prefer it like that, simple and accoustic without any latino-rhythms (I just looked up Salsa Celtica on Youtube and that seems to be what the band is all about.)
But I guess it might all be quite good live. I take it ABC is a good venue with plenty of opportunities for dancing, and I think it will all turn out fine. (Oh, how I long to do some proper dancing to some proper Celtic-ish band!!).
I will try to get tickets as soon as possible. It will be nice having something to look forward to.
-------
Right now I'm feeling rather restless, both from having a mild cold and from having had quite little to do during the week that passed. To be honest, I can't wait to get started with my classes on Monday.
I think it will all turn out fine.
onsdag 15 september 2010
Annorlunda år
Jag är tillbaka i Glasgow.
Sitter på min resväska (eftersom jag inte har skaffat en stol ännu) och betraktar skymningen som faller utanför fönstret. Jag har en väldigt fin utsikt från mitt nya ställe på Cecil Street. Jag ser hustak, kyrktorn och berg i bakgrunden.
När det är mörkt ser man ljusen från staden breda ut sig och försvinna i ett töcken, sådär som ett vykort från en storstad "by night". Det känns ganska häftigt. Jag känner mig som en glamorös storstadsbo när jag tittar ut genom fönstret.
Jag har överlag börjat gilla mitt nya rum väldigt mycket, det är helt klart mysigare och trevligare än mitt förra. Och jag gillar att vi endast är tre personer i lägenheten till skillnad från det tidigare tio. Det är lugnt och skönt och man kan slappna av på ett helt annat sätt.
Mina nya flatmates Vanessa och Alex är snälla och trevliga. Vi kommer bra överens, vilket ju är huvudsaken.
Ändå har jag ibland känslan av att vi är för olika för att bli nära vänner. Båda är till exempel religiösa, vilket jag ju som bekant inte alls är. De är båda också väldigt seriösa på sätt och vis, de tar till exempel studierna på stort allvar. Det gör ju jag också i och för sig, men jag känner nog ett stort urge att ha roligt också.
Men, och det måste man alltid komma ihåg, de har en annan bakgrund än jag. De är båda från Afrika och jag har förstått att A's föräldrar har offrat mycket för att han ska kunna gå på universitetet här; därför har han en annan sorts press på sig att prestera än vad jag kanske har.
Det är klart jag förstår att man har haft en annorlunda uppväxt om man kommer från Madagaskar och Kenya än om man är från Finland. Jag tror ändå inte att jag förstod det fullt ut förrän i förrgår, då A berättade att hans pappa hade skor på sig för första gången då han var femton år.
Jag tror det här kommer att bli ett annorlunda år. Med de flatmates jag har nu inser jag hur bra jag har haft det och vilket överflöd jag vuxit upp i. Det är nästan så jag skäms över mina vanor. Gissa vem i hushållet det är som låter datorn stå på i timmar och duschar i en evighet? Inte V och A.
Förra veckan var jag på gaeliskakurs, en likadan som den jag var på i juni. Det var lärorikt, men utmattande. Inlärningsmetoden heter Ulpan och går ut på att lära sig att prata snarare än att lära sig grammatik: den är mycket effektiv men också krävande. Man måste koncentrera sig till hundra procent hela tiden, så efter en full dag från 10-16 är man ganska så slut. Men metoden är som sagt effektiv och jag blev verkligen motiverad att börja studera språket på allvar igen.
Dessutom var det roligt att mina tyska vänner Stefanie och Maike, som egentligen är klara med sina utbytesår här, kom hit en vecka för att gå på kursen. Det var härligt att träffa dem igen, prata av sig, skvallra och skratta åt incidenter från förra året. Det var mycket sorgligt när vi sade adjö förra fredagen. Jag kommer att sakna våra roliga utekvällar, nördiga diskussioner om språk, panikartade pluggsessioner och utbyten av kärleksbekymmer väldigt mycket. Det har varit en trygghet att ha dem här. Men som tur är finns teknologi så att man kan hålla kontakt.
Men jag kan inte förneka att jag känner mig lite ensam här nu, då de försvunnit. Det finns en hel massa människor här som jag känner på avstånd och skulle vilja lära känna bättre, men om det är något jag är dålig på så är det att ta kontakt med folk.
Det var en bra sak med att bo i halls som jag gjorde ifjol: det fanns alltid någon där, man blev inte ensam fastän man t.om. skulle ha velat det (vilket hade nackdelar också, förstås). Nu då jag hyr privat och dessutom delar lägenheten med två väldigt lugna personer som sällan vill gå ut etc är det annorlunda. Jag känner mig faktiskt lite isolerad.
Jag måste anstränga mig, ta upp den där telefonen och ringa de där människorna. Jag helt enkelt måste, om jag vill ha något socialt liv. Och det vill jag ju. För ca fem år sedan intalade jag mig själv att jag klarade jag mig utan det, men det är annorlunda nu. Och tur är ju det.
Dessutom saknar jag en viss person något otroligt. Även om jag inte vill det. Men det är svårt, särskilt nu när jag är tillbaka i samma stad och går på de gator där vi brukade gå. Alla minnen bara sköljer över en. Jag minns till och med vad vi pratade om när jag går förbi ett visst ställe där vi gått någon gång.
Ibland tycker jag att det går bra, ibland känner jag mig stark och säker och som om jag verkligen har gått vidare. Men så kommer de där bakslagen då jag bara vill gråta, skrika över att det är som det är.
Han var på många sätt en idiot och ja, he used me, men ändå. Jag blev kär i honom och man glömmer inte en som (ändå, trots allt) förändrade ens liv så lätt.
Undrar vem som har hans rum i Murano nu? Undrar vem som har mitt?
Nästa vecka börjar mina föreläsningar igen. Äntligen. Jag ser fram emot rutiner och att (bokstavligen) göra något vettigt igen. Jag ska studera Scottish Literature istället för English Literature i år och hoppas det blir intressant och att jag träffar nya, intressanta människor. Och gaeliska ska det som sagt bli roligt att fortsätta med. English Language också.
Det kommer att bli ett annorlunda år jämfört med ifjol, men det behöver ju inte betyda att det blir sämre. Dessutom, det skulle väl bli enformigt om allt var likadant hela tiden?
Sitter på min resväska (eftersom jag inte har skaffat en stol ännu) och betraktar skymningen som faller utanför fönstret. Jag har en väldigt fin utsikt från mitt nya ställe på Cecil Street. Jag ser hustak, kyrktorn och berg i bakgrunden.
När det är mörkt ser man ljusen från staden breda ut sig och försvinna i ett töcken, sådär som ett vykort från en storstad "by night". Det känns ganska häftigt. Jag känner mig som en glamorös storstadsbo när jag tittar ut genom fönstret.
Jag har överlag börjat gilla mitt nya rum väldigt mycket, det är helt klart mysigare och trevligare än mitt förra. Och jag gillar att vi endast är tre personer i lägenheten till skillnad från det tidigare tio. Det är lugnt och skönt och man kan slappna av på ett helt annat sätt.
Mina nya flatmates Vanessa och Alex är snälla och trevliga. Vi kommer bra överens, vilket ju är huvudsaken.
Ändå har jag ibland känslan av att vi är för olika för att bli nära vänner. Båda är till exempel religiösa, vilket jag ju som bekant inte alls är. De är båda också väldigt seriösa på sätt och vis, de tar till exempel studierna på stort allvar. Det gör ju jag också i och för sig, men jag känner nog ett stort urge att ha roligt också.
Men, och det måste man alltid komma ihåg, de har en annan bakgrund än jag. De är båda från Afrika och jag har förstått att A's föräldrar har offrat mycket för att han ska kunna gå på universitetet här; därför har han en annan sorts press på sig att prestera än vad jag kanske har.
Det är klart jag förstår att man har haft en annorlunda uppväxt om man kommer från Madagaskar och Kenya än om man är från Finland. Jag tror ändå inte att jag förstod det fullt ut förrän i förrgår, då A berättade att hans pappa hade skor på sig för första gången då han var femton år.
Jag tror det här kommer att bli ett annorlunda år. Med de flatmates jag har nu inser jag hur bra jag har haft det och vilket överflöd jag vuxit upp i. Det är nästan så jag skäms över mina vanor. Gissa vem i hushållet det är som låter datorn stå på i timmar och duschar i en evighet? Inte V och A.
Förra veckan var jag på gaeliskakurs, en likadan som den jag var på i juni. Det var lärorikt, men utmattande. Inlärningsmetoden heter Ulpan och går ut på att lära sig att prata snarare än att lära sig grammatik: den är mycket effektiv men också krävande. Man måste koncentrera sig till hundra procent hela tiden, så efter en full dag från 10-16 är man ganska så slut. Men metoden är som sagt effektiv och jag blev verkligen motiverad att börja studera språket på allvar igen.
Dessutom var det roligt att mina tyska vänner Stefanie och Maike, som egentligen är klara med sina utbytesår här, kom hit en vecka för att gå på kursen. Det var härligt att träffa dem igen, prata av sig, skvallra och skratta åt incidenter från förra året. Det var mycket sorgligt när vi sade adjö förra fredagen. Jag kommer att sakna våra roliga utekvällar, nördiga diskussioner om språk, panikartade pluggsessioner och utbyten av kärleksbekymmer väldigt mycket. Det har varit en trygghet att ha dem här. Men som tur är finns teknologi så att man kan hålla kontakt.
Men jag kan inte förneka att jag känner mig lite ensam här nu, då de försvunnit. Det finns en hel massa människor här som jag känner på avstånd och skulle vilja lära känna bättre, men om det är något jag är dålig på så är det att ta kontakt med folk.
Det var en bra sak med att bo i halls som jag gjorde ifjol: det fanns alltid någon där, man blev inte ensam fastän man t.om. skulle ha velat det (vilket hade nackdelar också, förstås). Nu då jag hyr privat och dessutom delar lägenheten med två väldigt lugna personer som sällan vill gå ut etc är det annorlunda. Jag känner mig faktiskt lite isolerad.
Jag måste anstränga mig, ta upp den där telefonen och ringa de där människorna. Jag helt enkelt måste, om jag vill ha något socialt liv. Och det vill jag ju. För ca fem år sedan intalade jag mig själv att jag klarade jag mig utan det, men det är annorlunda nu. Och tur är ju det.
Dessutom saknar jag en viss person något otroligt. Även om jag inte vill det. Men det är svårt, särskilt nu när jag är tillbaka i samma stad och går på de gator där vi brukade gå. Alla minnen bara sköljer över en. Jag minns till och med vad vi pratade om när jag går förbi ett visst ställe där vi gått någon gång.
Ibland tycker jag att det går bra, ibland känner jag mig stark och säker och som om jag verkligen har gått vidare. Men så kommer de där bakslagen då jag bara vill gråta, skrika över att det är som det är.
Han var på många sätt en idiot och ja, he used me, men ändå. Jag blev kär i honom och man glömmer inte en som (ändå, trots allt) förändrade ens liv så lätt.
Undrar vem som har hans rum i Murano nu? Undrar vem som har mitt?
Nästa vecka börjar mina föreläsningar igen. Äntligen. Jag ser fram emot rutiner och att (bokstavligen) göra något vettigt igen. Jag ska studera Scottish Literature istället för English Literature i år och hoppas det blir intressant och att jag träffar nya, intressanta människor. Och gaeliska ska det som sagt bli roligt att fortsätta med. English Language också.
Det kommer att bli ett annorlunda år jämfört med ifjol, men det behöver ju inte betyda att det blir sämre. Dessutom, det skulle väl bli enformigt om allt var likadant hela tiden?
onsdag 4 augusti 2010
Om hur man kan känna sig som 14 när man är 20
Jag vet att jag inte har skrivit på länge. Och att jag gjort precis det som jag brukar reta upp mig på hos andra som bloggar, nämligen slutat att uppdatera. Det är ju ingen vits att ha en blogg om man aldrig skriver något.
Men jag vill inte sluta. Jag tycker ju så fasligt mycket om att skriva. Innan jag började, för ett år sen, hade jag stora ambitioner för den här bloggen, jag hade till och med gjort listor över ämnen jag skulle skriva om. Vad det sen blev av det är en annan sak... men inget är ju för sent. Egentligen vill jag inget hellre än att gräva fram den där listan och ta mig an något av ämnena. Det är bara det att jag är så förbenat lat. Men jag SKA, inom en snar framtid.
Att redogöra för allt som hänt under de snart tre månaderna (ja, jag skäms!) sen jag skrev sist skulle ta evinnerligt länge. Det har trots allt varit tre rätt så händelserika månader, med ett aningen ångestladdat farväl, en flytt, en lyckad gaeliskakurs, hemkomst till Jakobstad, och en kanske också aningen ångestladdad vistelse här. Kanske jag ska koncentrera mig på det sistnämnda.
Egentligen är vistelsen här inte enbart ångestladdad. Mycket är bra också. Helt fantastiskt bra. Jag skulle till exempel kunna lovsjunga den finländska sommarnaturen hur länge som helst. Jag älskar verkligen närheten till naturen och hur människor förstår att uppskatta den. Jag avskydde de där varma dagarna i Glasgow då det enda alternativet var att sitta i en park eller på en uteservering. Det är inte naturen för mig!
Och så tycker jag förstås om att vara hemma i vårt hus med vårt härliga badrum (jämfört med både där jag bor nu och där jag bodde tidigare i Glasgow är det rena lyxen), mammas goda mat (ja, den är god!) och snabbt internet. Till och med tv:n kan vara rolig ibland.
Och så har jag börjat springa på allvar igen. Av någon anledning slutade jag springa ett tag i Glasgow, jag blev lat och sprang inte på två månader. Nu då jag börjat igen har jag lovat mig själv att inte "släppa det" på samma sätt. Det är bra för kroppen och skönt för själen och känslan efteråt är det lite som kan slå. Dessutom trodde jag att jag skulle bli tvungen att börja mer eller mindre från noll efter mitt uppehåll, men det tog inte länge innan jag kunde springa 10 km igen utan problem. Det är jag glad över. Och nu ska jag som sagt inte lämna det igen då jag åker tillbaka till Skottland. Det är jobbigt att komma iväg, but it pays off in the long run.
Ja, dessa är bra saker med att vara tillbaka här. Det är bara det att jag har rätt lite att göra, särskilt nu då jag inte jobbar längre. Och när man har lite att sysselsätta sig med börjar man tänka. Åtminstone jag.
Ibland är det skönt att vara ensam med sina tankar, men andra gånger blir det bara för mycket. Så blir det ofta nu. Jag går omkring och ältar vårens händelser och min nuvarande situation till lust och leda, tills jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag är sån person som inte borde grubbla för mycket. Det är farligt. Det blir en ond cirkel som bara leder till att jag nedvärderar mig själv. Plus att de bästa upplevelserna jag haft har varit relaterade till de få gånger då jag inte tänkt för mycket utan bara gjort (nåja, kanske det finns några undantag där).
Och så är jag så otroligt känslig. Det har jag visserligen alltid varit, men skillnaden nu är att jag har svårt att dölja min känslighet.
Detta började redan i Glasgow i juni, under gaeliskakursen. En av mina kurskompisar, R, som är väldigt pratsam och självsäker skämtade något om att jag var tystlåten och "inte märks". Det var fullständigt onödigt av mig, men jag tog illa upp och blev sådär märkligt arg som jag kan bli ibland och sade något halvelakt tillbaka. Vilket ledde till att min (mer eller mindre bästa) vän S som var där vid det tillfället blev arg på mig och undvek att prata med mig hela resten av dagen. Det var det som gjorde mig mest ledsen tror jag. På något vis trodde jag att hon skulle förstå mig bättre eftersom hon också är rätt blyg och vi har ägnat timmar åt att prata om detta vårt gemensamma problem (om det nu är ett så jävla stort problem??). Hur som helst försonades jag och S nästa dag. Det slutade med att jag släppte hämningarna i Fraser Building där folk kunde se mig och mer eller mindre grät mot hennes axel. Jag tror jag aldrig gjort något sådant förr. Men det var skönt. Och jag tror det var mer än en löjlig liten förolämpning och ett onödigt gräl jag grät över just då.
Och sådan är jag fortfarande, sen jag kom hem. Jag har så nära till tårarna. Det är märkligt. Om jag var fjorton kanske det vore förståeligt men jag är ju för fan tjugo! Jag borde ha kommit över sådant pubertetsbeteende för längesen. Fast å andra sidan hade jag aldrig riktigt någon sådan period när jag var yngre, så kanske det kommer nu istället. (Visst var jag instabil när jag var fjorton också, men det tog sig andra uttryck).
Men kanske det egentligen bara är sunt? Kanske man behöver få utlopp för sina känslor? Jag känner bara inte riktigt igen mig själv.
Sen känner jag mig också lite instängd här. Det är något som många hemvändande småstadsbor säkert känner igen sig i. Det är inte direkt storleken på staden som stör mig (innerst inne tror jag inte jag är någon utpräglad storstadsmänniska) men att jag inte direkt känner någon här längre och tröskeln att ta kontakt är hög när man inte träffats på flera år. Efter att ändå ha haft relativt mycket umgänge i Glasgow känner jag mig rätt ensam over here.
Dessutom är det som om jag går tillbaka till min gamla roll när jag kommer hit. Visst, jag är uppenbarligen blyg i Skottland också (åtminstone enligt R) men jag tycker ändå själv att jag har förändrats till det bättre på det området. Om man jämför med hur jag var för ca fem år sen är jag ju nästan utåtriktad nuförtiden. När jag är i Glasgow, vill säga. I Jeppis känns det som om jag går tillbaka till mitt tidigare jag. Som när grannfrun kom in häromdagen och konstaterade att " du är ju som du alltid har varit" och jag bara ville skrika "neeej jag är ju en ny människa för fan! Syns det inte?". (Detta följdes dessutom av det obligatoriska "och var är skotten då?", som också fick mig att vilja skrika lite inombords, inte på grund av en skotte, men...).
Hmm. Så lever jag mitt liv här nu då. Jag åker tillbaka till Glasgow om en knapp månad. Det kommer att ordnas en likadan gaeliskakurs i början av september som jag verkligen ser fram emot. Kursen i juni var nämligen mycket lyckad.
Jag kanske kan berätta mer om den och annat senare. Det här inlägget turnade out att bli ett riktigt ego-ego-vältrande. Men. Det kanske är sunt det också.
Men jag vill inte sluta. Jag tycker ju så fasligt mycket om att skriva. Innan jag började, för ett år sen, hade jag stora ambitioner för den här bloggen, jag hade till och med gjort listor över ämnen jag skulle skriva om. Vad det sen blev av det är en annan sak... men inget är ju för sent. Egentligen vill jag inget hellre än att gräva fram den där listan och ta mig an något av ämnena. Det är bara det att jag är så förbenat lat. Men jag SKA, inom en snar framtid.
Att redogöra för allt som hänt under de snart tre månaderna (ja, jag skäms!) sen jag skrev sist skulle ta evinnerligt länge. Det har trots allt varit tre rätt så händelserika månader, med ett aningen ångestladdat farväl, en flytt, en lyckad gaeliskakurs, hemkomst till Jakobstad, och en kanske också aningen ångestladdad vistelse här. Kanske jag ska koncentrera mig på det sistnämnda.
Egentligen är vistelsen här inte enbart ångestladdad. Mycket är bra också. Helt fantastiskt bra. Jag skulle till exempel kunna lovsjunga den finländska sommarnaturen hur länge som helst. Jag älskar verkligen närheten till naturen och hur människor förstår att uppskatta den. Jag avskydde de där varma dagarna i Glasgow då det enda alternativet var att sitta i en park eller på en uteservering. Det är inte naturen för mig!
Och så tycker jag förstås om att vara hemma i vårt hus med vårt härliga badrum (jämfört med både där jag bor nu och där jag bodde tidigare i Glasgow är det rena lyxen), mammas goda mat (ja, den är god!) och snabbt internet. Till och med tv:n kan vara rolig ibland.
Och så har jag börjat springa på allvar igen. Av någon anledning slutade jag springa ett tag i Glasgow, jag blev lat och sprang inte på två månader. Nu då jag börjat igen har jag lovat mig själv att inte "släppa det" på samma sätt. Det är bra för kroppen och skönt för själen och känslan efteråt är det lite som kan slå. Dessutom trodde jag att jag skulle bli tvungen att börja mer eller mindre från noll efter mitt uppehåll, men det tog inte länge innan jag kunde springa 10 km igen utan problem. Det är jag glad över. Och nu ska jag som sagt inte lämna det igen då jag åker tillbaka till Skottland. Det är jobbigt att komma iväg, but it pays off in the long run.
Ja, dessa är bra saker med att vara tillbaka här. Det är bara det att jag har rätt lite att göra, särskilt nu då jag inte jobbar längre. Och när man har lite att sysselsätta sig med börjar man tänka. Åtminstone jag.
Ibland är det skönt att vara ensam med sina tankar, men andra gånger blir det bara för mycket. Så blir det ofta nu. Jag går omkring och ältar vårens händelser och min nuvarande situation till lust och leda, tills jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag är sån person som inte borde grubbla för mycket. Det är farligt. Det blir en ond cirkel som bara leder till att jag nedvärderar mig själv. Plus att de bästa upplevelserna jag haft har varit relaterade till de få gånger då jag inte tänkt för mycket utan bara gjort (nåja, kanske det finns några undantag där).
Och så är jag så otroligt känslig. Det har jag visserligen alltid varit, men skillnaden nu är att jag har svårt att dölja min känslighet.
Detta började redan i Glasgow i juni, under gaeliskakursen. En av mina kurskompisar, R, som är väldigt pratsam och självsäker skämtade något om att jag var tystlåten och "inte märks". Det var fullständigt onödigt av mig, men jag tog illa upp och blev sådär märkligt arg som jag kan bli ibland och sade något halvelakt tillbaka. Vilket ledde till att min (mer eller mindre bästa) vän S som var där vid det tillfället blev arg på mig och undvek att prata med mig hela resten av dagen. Det var det som gjorde mig mest ledsen tror jag. På något vis trodde jag att hon skulle förstå mig bättre eftersom hon också är rätt blyg och vi har ägnat timmar åt att prata om detta vårt gemensamma problem (om det nu är ett så jävla stort problem??). Hur som helst försonades jag och S nästa dag. Det slutade med att jag släppte hämningarna i Fraser Building där folk kunde se mig och mer eller mindre grät mot hennes axel. Jag tror jag aldrig gjort något sådant förr. Men det var skönt. Och jag tror det var mer än en löjlig liten förolämpning och ett onödigt gräl jag grät över just då.
Och sådan är jag fortfarande, sen jag kom hem. Jag har så nära till tårarna. Det är märkligt. Om jag var fjorton kanske det vore förståeligt men jag är ju för fan tjugo! Jag borde ha kommit över sådant pubertetsbeteende för längesen. Fast å andra sidan hade jag aldrig riktigt någon sådan period när jag var yngre, så kanske det kommer nu istället. (Visst var jag instabil när jag var fjorton också, men det tog sig andra uttryck).
Men kanske det egentligen bara är sunt? Kanske man behöver få utlopp för sina känslor? Jag känner bara inte riktigt igen mig själv.
Sen känner jag mig också lite instängd här. Det är något som många hemvändande småstadsbor säkert känner igen sig i. Det är inte direkt storleken på staden som stör mig (innerst inne tror jag inte jag är någon utpräglad storstadsmänniska) men att jag inte direkt känner någon här längre och tröskeln att ta kontakt är hög när man inte träffats på flera år. Efter att ändå ha haft relativt mycket umgänge i Glasgow känner jag mig rätt ensam over here.
Dessutom är det som om jag går tillbaka till min gamla roll när jag kommer hit. Visst, jag är uppenbarligen blyg i Skottland också (åtminstone enligt R) men jag tycker ändå själv att jag har förändrats till det bättre på det området. Om man jämför med hur jag var för ca fem år sen är jag ju nästan utåtriktad nuförtiden. När jag är i Glasgow, vill säga. I Jeppis känns det som om jag går tillbaka till mitt tidigare jag. Som när grannfrun kom in häromdagen och konstaterade att " du är ju som du alltid har varit" och jag bara ville skrika "neeej jag är ju en ny människa för fan! Syns det inte?". (Detta följdes dessutom av det obligatoriska "och var är skotten då?", som också fick mig att vilja skrika lite inombords, inte på grund av en skotte, men...).
Hmm. Så lever jag mitt liv här nu då. Jag åker tillbaka till Glasgow om en knapp månad. Det kommer att ordnas en likadan gaeliskakurs i början av september som jag verkligen ser fram emot. Kursen i juni var nämligen mycket lyckad.
Jag kanske kan berätta mer om den och annat senare. Det här inlägget turnade out att bli ett riktigt ego-ego-vältrande. Men. Det kanske är sunt det också.
onsdag 12 maj 2010
"Håll fast, ni fingrar!"
Idag fick jag ett sån där fin känsla igen. Det var när jag var ute och gick vid sjutiden. Ensam den här gången, med musik i öronen.
När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.
Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.
Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.
Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.
Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"
Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.
Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)
Samma moln speglade i floden Kelvin.
När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.
Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.
Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.
Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.
Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"
Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.
Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)
Samma moln speglade i floden Kelvin.
tisdag 11 maj 2010
Om motivation, lättja, vänskap och kombinationen nattklubb och glasögon.
Hej. Jag vet att jag inte bloggat så mycket på sistone, men jag har inte riktigt haft motivation. Som vanligt. Det är rätt jobbigt att blogga.
Jag får faktiskt rätt ofta idéer om vad jag kan skriva om (ofta när jag är ute någonstans), men sen då jag kommer hem till mitt rum och internet tänker jag bara "orkar inte nu, en annan gång". Så borde det ju inte vara, särskilt nu då jag egentligen skulle ha ganska mycket tid att blogga.
Det har hänt några gånger (eller bara två, tror jag) att jag haft något jag går och grubblar på som jag verkligen bara måste skriva ner, och då går det lättare att blogga; då kommer det liksom naturligt. Det är bara det att i sådana sammanhang tenderar det jag skriver bli lite väl privat, som mitt förra inlägg.
Det är en svår balansgång egentligen, hur mycket man kan lämna ut om sig själv. Alla som har en blogg är väl bekanta med detta dilemma (detta gäller ju inte bara bloggar, utan också virtuella mötesplatser (läs: FACEBOOK!!)).
Jag försöker ofta tänka så att eftersom jag själv valt att ha en blogg bestämmer jag själv vad jag vill lämna ut, och försöker också komma ihåg att vem som helst som förstår detta språk (jag tänkte säga "eller använder google translate", men det är väl lite storhetsvansinne) kan läsa det. Ändå händer det ibland när någon säger att den har läst min blogg att jag blir lite förskräckt. Den människan vet alltså saker om mig!
Jag tycker ju inte heller om, vilket jag redan sagt ett antal gånger, att skriva kryptiskt: hellre skriver jag som det faktiskt är. Och, som jag sade tidigare, brukar det jag vill skriva de gånger jag faktiskt vill skriva något, de där troubled-mind-på-småtimmarna-gångerna, vara något mera privat. Logiskt nog. Hmm. Det är inte så lätt det här!
Nåja, lite ordinära "vad-jag-har-gjort-idag-och-beyond"- saker nu då. Jag har två av mina exams klara, och en kvar. Den jag har kvar, English Lit, är inte förrän fredagen den tjugoförsta, och således har jag varit rätt lat dessa dagar.
I morse till exempel hade jag ställt klockan på halv 10, men när den ringde var jag helt "tja, jag har ju inte något jag direkt måste göra idag, så inte är det ju så bråttom att stiga upp". Vilket resulterade i att jag somnade om och vaknade igen klockan 12.
När jag tänker på hur jag är nu jämfört med hur jag var för ett år sen inser jag att jag nog har genomgått en fantastisk metamorfos. För ett år sen skulle jag aldrig ha sovit till tolv, jag skulle helt enkelt inte ha kunnat göra det! Det hände så gott som aldrig att jag sov längre än till tio. Och aldrig att jag skulle sit around en hel dag utan att göra något produktivt. Jag skulle helt enkelt få dåligt samvete.
Nu är det helt annorlunda. Jag måste erkänna att jag nästan blivit för lat. Det är ju förstås inte bra, men ändå är det väl en positiv sak att jag är mera avslappnad. Åh, jag känner på mig att jag tangerat det här ämnet förr mer än en gång! Men det slår mig varje dag. Hur jag har förändrats, både till det bättre och det sämre. Men ingen kan väl flytta utomlands solo utan att förändras på någon punkt?
Efter att jag till sist kravlat mig ur sängen gick jag på en lång promenad. Jag gick längs kanalen och svängde sedan in till Kelvin Walkway (jag har väl nämnt att allt i den del av stan där jag bor heter något med Kelvin?) och kom sedan upp vid Botanic Gardens. Varför har Glasgow så dåligt rykte -"grå farlig industristad"? West End, där jag bor och universitetet finns, och vägarna jag gick idag, är hur vackra och trevliga som helst. Särskilt nu på våren, då det grönskar i dalens famn etc.
Det är faktiskt skönt att det är vår nu. Jag tyckte inte om vintern. Faktum är att jag verkligen saknade den snötyngda, "riktiga" finländska vintern. Här kändes det inte som vinter, utom som något konstigt ingenting, mitt-emellan. Men nu då våren är här är jag glad över att bo här. Det är så vackert och härligt, rätt varmt, och ljust på kvällarna.
Kanske jag skulle börja kunna springa på kvällarna nu också? Det vore bra, så kanske jag skulle få mera sprunget. Jag sprang faktiskt mycket då jag var hemma på påsklov, men så fort jag kommer tillbaka hit verkar det som om latheten skulle slå till...
Jag har för övrigt äntligen sett lite annat än Glasgow också. Jag och min kompis Stefanie var på en trip till Dumbarton Castle och Balloch förra torsdagen. Det var en alldeles härlig dag, solen sken (åtminstone under den senare delen av resan) och landskapet var underbart. Man behöver verkligen inte åka långt från stadens fördärv för att hitta storslagen natur och pittoreska småstäder utan överröstande trafikbrus. Det var också skönt, efter att ha sett det som måste ses, att bara sitta i solen på en bänk vid stranden i Balloch vid the bonny banks of Loch Lomond och prata. Stefanie är så söt och trevlig och vi verkar ha en hel del gemensamt.
Självklart är hon också utbytesstuderande. Det verkar vara en regel att jag blir ordentligt vän med folk och inser hur fina människor de är strax innan man blir tvungen att skiljas åt. Men hon åker inte förrän efter gaeliskakursen (som också jag ska på) i juni, så helt akut är det ju inte här.
Hon och jag var också på en lyckad konsert på Oran Mor med Skerryvore förra söndagen. Det var tredje gången jag hörde bandet och jag måste bara säga igen att de är så otroligt fantastiskt bra!! Tyvärr finns de inte på Spotify och det som finns på Youtube är ofta halvdåliga konsertinspelningar. Men jag rekommenderar dem varmt till alla som är det minsta intresserade av folkmusik. Man bara lyfter då man hör dem! Och när de spelade Caledonia och alla sjöng med, ååh...pure dead brilliant!
Det roliga och bra är att också yngre människor gillar den här musiken. Publiken på konserten var åldersmässigt minst sagt blandad, med allt från 70-åringar till tonåringar. I Finland anses väl allt med folkmusik automatiskt töntigt, am I right? Det att också unga gillar, och tillåts gilla, den här sortens musik är en av de saker jag tycker bäst om med det här landet.
Det blev så att Stefanie och jag stannade kvar på Oran Mor (som annars också är en klubb) och dansade till ca två a.m. Oran Mor är ett bra ställe att gå till eftersom det ligger i West End och därför är lätt att ta sig till. Dessutom spelar de bra och varierad musik (både nyare och äldre sådan) och spelar faktiskt de riktiga låtarna och inga ändlösa remixer, som jag inte är så förtjust i. Folk blir inte heller redlöst fulla.
Den kvällen blev så lyckad så vi gjorde en favorit i repris i fredags, och mer lär det väl bli. Jag tycker om att gå ut och dansa, har äntligen kommit över det där "jag kan inte"-komlpexet. Det enda som stör mig på dylika ställen är att folk inte lämnar mig ifred.
Nu menar jag inte desperata killar (nåja, det också lite kanske), men folk i allmänhet. Jag tror inte jag har varit på en klubb en enda gång utan att någon kommenterat mitt utseende eller sätt att vara. En gång före påsklovet var det en kille som kom med reflektionen att jag ser ut som om jag "belong in a library".
När jag var på Oran Mor de två senaste gångerna hände liknande saker. En tjej frågade hur gammal jag var och sade att jag ser ut som tio. I fredags sa en annan tjej "I like your glasses", vilket jag nog tog som sarkasm. Till och med security-vakterna utanför sade åt Stefanie och mig när jag vi gick in typ "hello girls, are you going to have a good time, hahaha" (förstås anspelande på att vi inte ser ut som typiska girls som kommer att ha a good time). Sen när jag skulle visa mitt ID (jag var efter Stefanie) sa gubben: är du också 23? Jag: nä, 20... Han: du ser yngre ut än det, hahaha".
Snälla, snälla människor: jag orkar inte höra igen att jag ser yngre ut än vad jag är! Låt mig bara vara som jag är!
Och snälla människor: fatta att man kan ha a good time trots att man har glasögon (ja, faktiskt), inte dränker sig i smink och inte klär sig som en hora.
Bara för att jag, Stefanie och alla andra som hör till vår kategori inte ser ut och klär oss som folk väntar sig att vi ska göra betyder det inte att vi är fulare, sämre på att dansa eller lever tråkigare liv än de andra. Fatta det. Och sen efter det, mind your own business. Om vi lyckas nästa gång utan att få några dylika kommentarer måste det nog firas på något sätt.
Nu menar jag förstås inte att alla som är så som jag beskrev ska ta illa upp, vill man göra det får man göra det. Jag måste bara försvara mig och "de mina"!
Nu måste jag sluta skriva....har nog annat jag skulle kunna skriva om, t.ex. det att jag har bostad för nästa år (jippi?). Men jag tänkte ta det någon gång senare. Tänkte faktiskt skriva något slags "Bye Murano" -inlägg sen då jag ska flytta härifrån, där jag ska reflektera över mitt år här i THE student village med alla dess glädjeämnen och plågor. Då kan jag ju ta upp mitt nya ställe också.
Till dess: bye and have a good time!
Jag får faktiskt rätt ofta idéer om vad jag kan skriva om (ofta när jag är ute någonstans), men sen då jag kommer hem till mitt rum och internet tänker jag bara "orkar inte nu, en annan gång". Så borde det ju inte vara, särskilt nu då jag egentligen skulle ha ganska mycket tid att blogga.
Det har hänt några gånger (eller bara två, tror jag) att jag haft något jag går och grubblar på som jag verkligen bara måste skriva ner, och då går det lättare att blogga; då kommer det liksom naturligt. Det är bara det att i sådana sammanhang tenderar det jag skriver bli lite väl privat, som mitt förra inlägg.
Det är en svår balansgång egentligen, hur mycket man kan lämna ut om sig själv. Alla som har en blogg är väl bekanta med detta dilemma (detta gäller ju inte bara bloggar, utan också virtuella mötesplatser (läs: FACEBOOK!!)).
Jag försöker ofta tänka så att eftersom jag själv valt att ha en blogg bestämmer jag själv vad jag vill lämna ut, och försöker också komma ihåg att vem som helst som förstår detta språk (jag tänkte säga "eller använder google translate", men det är väl lite storhetsvansinne) kan läsa det. Ändå händer det ibland när någon säger att den har läst min blogg att jag blir lite förskräckt. Den människan vet alltså saker om mig!
Jag tycker ju inte heller om, vilket jag redan sagt ett antal gånger, att skriva kryptiskt: hellre skriver jag som det faktiskt är. Och, som jag sade tidigare, brukar det jag vill skriva de gånger jag faktiskt vill skriva något, de där troubled-mind-på-småtimmarna-gångerna, vara något mera privat. Logiskt nog. Hmm. Det är inte så lätt det här!
Nåja, lite ordinära "vad-jag-har-gjort-idag-och-beyond"- saker nu då. Jag har två av mina exams klara, och en kvar. Den jag har kvar, English Lit, är inte förrän fredagen den tjugoförsta, och således har jag varit rätt lat dessa dagar.
I morse till exempel hade jag ställt klockan på halv 10, men när den ringde var jag helt "tja, jag har ju inte något jag direkt måste göra idag, så inte är det ju så bråttom att stiga upp". Vilket resulterade i att jag somnade om och vaknade igen klockan 12.
När jag tänker på hur jag är nu jämfört med hur jag var för ett år sen inser jag att jag nog har genomgått en fantastisk metamorfos. För ett år sen skulle jag aldrig ha sovit till tolv, jag skulle helt enkelt inte ha kunnat göra det! Det hände så gott som aldrig att jag sov längre än till tio. Och aldrig att jag skulle sit around en hel dag utan att göra något produktivt. Jag skulle helt enkelt få dåligt samvete.
Nu är det helt annorlunda. Jag måste erkänna att jag nästan blivit för lat. Det är ju förstås inte bra, men ändå är det väl en positiv sak att jag är mera avslappnad. Åh, jag känner på mig att jag tangerat det här ämnet förr mer än en gång! Men det slår mig varje dag. Hur jag har förändrats, både till det bättre och det sämre. Men ingen kan väl flytta utomlands solo utan att förändras på någon punkt?
Efter att jag till sist kravlat mig ur sängen gick jag på en lång promenad. Jag gick längs kanalen och svängde sedan in till Kelvin Walkway (jag har väl nämnt att allt i den del av stan där jag bor heter något med Kelvin?) och kom sedan upp vid Botanic Gardens. Varför har Glasgow så dåligt rykte -"grå farlig industristad"? West End, där jag bor och universitetet finns, och vägarna jag gick idag, är hur vackra och trevliga som helst. Särskilt nu på våren, då det grönskar i dalens famn etc.
Det är faktiskt skönt att det är vår nu. Jag tyckte inte om vintern. Faktum är att jag verkligen saknade den snötyngda, "riktiga" finländska vintern. Här kändes det inte som vinter, utom som något konstigt ingenting, mitt-emellan. Men nu då våren är här är jag glad över att bo här. Det är så vackert och härligt, rätt varmt, och ljust på kvällarna.
Kanske jag skulle börja kunna springa på kvällarna nu också? Det vore bra, så kanske jag skulle få mera sprunget. Jag sprang faktiskt mycket då jag var hemma på påsklov, men så fort jag kommer tillbaka hit verkar det som om latheten skulle slå till...
Jag har för övrigt äntligen sett lite annat än Glasgow också. Jag och min kompis Stefanie var på en trip till Dumbarton Castle och Balloch förra torsdagen. Det var en alldeles härlig dag, solen sken (åtminstone under den senare delen av resan) och landskapet var underbart. Man behöver verkligen inte åka långt från stadens fördärv för att hitta storslagen natur och pittoreska småstäder utan överröstande trafikbrus. Det var också skönt, efter att ha sett det som måste ses, att bara sitta i solen på en bänk vid stranden i Balloch vid the bonny banks of Loch Lomond och prata. Stefanie är så söt och trevlig och vi verkar ha en hel del gemensamt.
Självklart är hon också utbytesstuderande. Det verkar vara en regel att jag blir ordentligt vän med folk och inser hur fina människor de är strax innan man blir tvungen att skiljas åt. Men hon åker inte förrän efter gaeliskakursen (som också jag ska på) i juni, så helt akut är det ju inte här.
Hon och jag var också på en lyckad konsert på Oran Mor med Skerryvore förra söndagen. Det var tredje gången jag hörde bandet och jag måste bara säga igen att de är så otroligt fantastiskt bra!! Tyvärr finns de inte på Spotify och det som finns på Youtube är ofta halvdåliga konsertinspelningar. Men jag rekommenderar dem varmt till alla som är det minsta intresserade av folkmusik. Man bara lyfter då man hör dem! Och när de spelade Caledonia och alla sjöng med, ååh...pure dead brilliant!
Det roliga och bra är att också yngre människor gillar den här musiken. Publiken på konserten var åldersmässigt minst sagt blandad, med allt från 70-åringar till tonåringar. I Finland anses väl allt med folkmusik automatiskt töntigt, am I right? Det att också unga gillar, och tillåts gilla, den här sortens musik är en av de saker jag tycker bäst om med det här landet.
Det blev så att Stefanie och jag stannade kvar på Oran Mor (som annars också är en klubb) och dansade till ca två a.m. Oran Mor är ett bra ställe att gå till eftersom det ligger i West End och därför är lätt att ta sig till. Dessutom spelar de bra och varierad musik (både nyare och äldre sådan) och spelar faktiskt de riktiga låtarna och inga ändlösa remixer, som jag inte är så förtjust i. Folk blir inte heller redlöst fulla.
Den kvällen blev så lyckad så vi gjorde en favorit i repris i fredags, och mer lär det väl bli. Jag tycker om att gå ut och dansa, har äntligen kommit över det där "jag kan inte"-komlpexet. Det enda som stör mig på dylika ställen är att folk inte lämnar mig ifred.
Nu menar jag inte desperata killar (nåja, det också lite kanske), men folk i allmänhet. Jag tror inte jag har varit på en klubb en enda gång utan att någon kommenterat mitt utseende eller sätt att vara. En gång före påsklovet var det en kille som kom med reflektionen att jag ser ut som om jag "belong in a library".
När jag var på Oran Mor de två senaste gångerna hände liknande saker. En tjej frågade hur gammal jag var och sade att jag ser ut som tio. I fredags sa en annan tjej "I like your glasses", vilket jag nog tog som sarkasm. Till och med security-vakterna utanför sade åt Stefanie och mig när jag vi gick in typ "hello girls, are you going to have a good time, hahaha" (förstås anspelande på att vi inte ser ut som typiska girls som kommer att ha a good time). Sen när jag skulle visa mitt ID (jag var efter Stefanie) sa gubben: är du också 23? Jag: nä, 20... Han: du ser yngre ut än det, hahaha".
Snälla, snälla människor: jag orkar inte höra igen att jag ser yngre ut än vad jag är! Låt mig bara vara som jag är!
Och snälla människor: fatta att man kan ha a good time trots att man har glasögon (ja, faktiskt), inte dränker sig i smink och inte klär sig som en hora.
Bara för att jag, Stefanie och alla andra som hör till vår kategori inte ser ut och klär oss som folk väntar sig att vi ska göra betyder det inte att vi är fulare, sämre på att dansa eller lever tråkigare liv än de andra. Fatta det. Och sen efter det, mind your own business. Om vi lyckas nästa gång utan att få några dylika kommentarer måste det nog firas på något sätt.
Nu menar jag förstås inte att alla som är så som jag beskrev ska ta illa upp, vill man göra det får man göra det. Jag måste bara försvara mig och "de mina"!
Nu måste jag sluta skriva....har nog annat jag skulle kunna skriva om, t.ex. det att jag har bostad för nästa år (jippi?). Men jag tänkte ta det någon gång senare. Tänkte faktiskt skriva något slags "Bye Murano" -inlägg sen då jag ska flytta härifrån, där jag ska reflektera över mitt år här i THE student village med alla dess glädjeämnen och plågor. Då kan jag ju ta upp mitt nya ställe också.
Till dess: bye and have a good time!
måndag 3 maj 2010
Lite sentimentalitet i vårnatten
Hej. Jag tänker skriva om en rätt personlig sak nu. Jag bara måste. Det handlar om känslor. Feelings.
Det handlar om att känna något för någon utan att den personen känner samma tillbaka. Det är ju ett rätt ofta förekommande fenomen.
Det är bara det att mitt fall är lite annorlunda jämfört med hurdan en sådan situation normalt är.
S och jag mer eller mindre (ja, faktiskt nästan bokstavligen) ramlade in i varandra för några månader sedan och inledde något man kan kalla ett förhållande. I början brydde jag mig inte särkilt mycket om honom, såg det bara som en kul grej.
Men, efter vad tiden gick kom jag på mig själv med att tänka på honom mycket mer än jag skulle vilja och bara längta, längta till nästa gång vi kunde träffas.
Och under påsklovet då jag var hemma i Finland förstod jag nog innerst inne vad det var som inte gjorde vistelsen där så njutbar som jag trodde att den skulle bli: att jag inte kunde träffa honom och att vi var geografiskt så långt ifrån varandra.
Jag hade helt enkelt blivit helt fantastiskt kär i honom. Fastän jag inte hade velat bli det. Jag önskar att jag inte hade blivit det.
För han känner uppenbarligen inte likadant. Han ser det bara som kul grej, poängterar t.o.m. rätt ofta att vi inte är tillsammans "på riktigt".
Jag skulle aldrig våga säga hur mycket han betyder för mig. Han anar inte.
För under dessa månader är det inget jag velat mer än att vi kunde bli ett riktigt par. Vad spelar det för roll att vi tillbringar långa nätter tillsammans då vi inte ens kan gå hand i hand på stan?
Egentligen borde jag inte ha gett mig in i det här. Jag borde ha känt mig själv bättre och vetat att jag skulle ha dragit mig ur innan jag blev känslomässigt involverad.
Det är inte det att han skulle bete sig fel på något sätt. Han respekterar mig, vi kan både skämta och diskutera, han uppskattar mig som en vän (med benefits) men inget mer.
När han åker hem för alltid om tre veckor kommer jag att vara väldigt, väldigt ledsen. Bara tanken på att vara här i Glasgow utan honom gör mig alldeles tom och konstig inuti.
För honom kommer det inte att vara någon stor sak. Han kommer bara att säga "tack för den trevliga tiden tillsammans, ciao" (haha).
Egentligen kanske det är lite omdömeslöst av mig att skriva ett blogginlägg om det här. Jag kanske lämnar ut för mycket av mitt liv.
Jag bara kände att jag måste skriva av mig såhär halv tre på morgonen efter att ha kommit hem från hans hus fylld av lycka och vemod. Hellre skriver jag som det faktiskt är än att vaguebooka (eller kanske det heter "vagueblogga"?).
Och jag vet att jag nog är rätt banal och känslosam och kanske gör en för stor sak av det här. Det är bara det att jag är en känslosam person. Jag tar allting allvarligt, också när jag önskar att jag inte gjorde det. Som i det här fallet. Men det går inte. Jag kan bara inte vara emotionally detached.
Men sedan, då han är borta och jag har hittat det så eftertraktade true love som jag uppenbarligen verkar behöva så mycket, kan jag säkert skratta åt historien med dendär sydeuropeiska utbytesstuderanden och tänka på det som på precis vad det var, en kul grej.
Det är bara det att just nu känns det väldigt långt borta att tänka på det viset. Och riktig kärlek, hur fan hittar man det??
Just nu borde jag inte låta det här ta över. Jag borde tänka på allt som är bra istället, till exempel att jag ska på en gaeliskakurs som universitetet ordnar i juni, att jag och min kompis Stefanie (som också ska åka härifrån, nej tänk inte på det!!) kanske ska åka till Hebriderna och att jag har två av mina tre exams succesfully completed redan.
Och så har ju jag och Simone fortfarande lite tid kvar att umgås (om än utan true love), the end is not here yet.
Egentligen borde jag leva i nuet och bara låta mig vara "so happy I could die". För jag är ju det, också. (Åh nej, bara det faktum att jag citerar Lady Gaga visar att min värdighet har sjunkit sedan jag kom hit).
Förlåt för min sentimentalitet.
Nu måste jag gå och lägga mig för att orka dra mig till biblioteket vid en någorlunda vettig tid imorgon bitti.
Hejdå.
Det handlar om att känna något för någon utan att den personen känner samma tillbaka. Det är ju ett rätt ofta förekommande fenomen.
Det är bara det att mitt fall är lite annorlunda jämfört med hurdan en sådan situation normalt är.
S och jag mer eller mindre (ja, faktiskt nästan bokstavligen) ramlade in i varandra för några månader sedan och inledde något man kan kalla ett förhållande. I början brydde jag mig inte särkilt mycket om honom, såg det bara som en kul grej.
Men, efter vad tiden gick kom jag på mig själv med att tänka på honom mycket mer än jag skulle vilja och bara längta, längta till nästa gång vi kunde träffas.
Och under påsklovet då jag var hemma i Finland förstod jag nog innerst inne vad det var som inte gjorde vistelsen där så njutbar som jag trodde att den skulle bli: att jag inte kunde träffa honom och att vi var geografiskt så långt ifrån varandra.
Jag hade helt enkelt blivit helt fantastiskt kär i honom. Fastän jag inte hade velat bli det. Jag önskar att jag inte hade blivit det.
För han känner uppenbarligen inte likadant. Han ser det bara som kul grej, poängterar t.o.m. rätt ofta att vi inte är tillsammans "på riktigt".
Jag skulle aldrig våga säga hur mycket han betyder för mig. Han anar inte.
För under dessa månader är det inget jag velat mer än att vi kunde bli ett riktigt par. Vad spelar det för roll att vi tillbringar långa nätter tillsammans då vi inte ens kan gå hand i hand på stan?
Egentligen borde jag inte ha gett mig in i det här. Jag borde ha känt mig själv bättre och vetat att jag skulle ha dragit mig ur innan jag blev känslomässigt involverad.
Det är inte det att han skulle bete sig fel på något sätt. Han respekterar mig, vi kan både skämta och diskutera, han uppskattar mig som en vän (med benefits) men inget mer.
När han åker hem för alltid om tre veckor kommer jag att vara väldigt, väldigt ledsen. Bara tanken på att vara här i Glasgow utan honom gör mig alldeles tom och konstig inuti.
För honom kommer det inte att vara någon stor sak. Han kommer bara att säga "tack för den trevliga tiden tillsammans, ciao" (haha).
Egentligen kanske det är lite omdömeslöst av mig att skriva ett blogginlägg om det här. Jag kanske lämnar ut för mycket av mitt liv.
Jag bara kände att jag måste skriva av mig såhär halv tre på morgonen efter att ha kommit hem från hans hus fylld av lycka och vemod. Hellre skriver jag som det faktiskt är än att vaguebooka (eller kanske det heter "vagueblogga"?).
Och jag vet att jag nog är rätt banal och känslosam och kanske gör en för stor sak av det här. Det är bara det att jag är en känslosam person. Jag tar allting allvarligt, också när jag önskar att jag inte gjorde det. Som i det här fallet. Men det går inte. Jag kan bara inte vara emotionally detached.
Men sedan, då han är borta och jag har hittat det så eftertraktade true love som jag uppenbarligen verkar behöva så mycket, kan jag säkert skratta åt historien med dendär sydeuropeiska utbytesstuderanden och tänka på det som på precis vad det var, en kul grej.
Det är bara det att just nu känns det väldigt långt borta att tänka på det viset. Och riktig kärlek, hur fan hittar man det??
Just nu borde jag inte låta det här ta över. Jag borde tänka på allt som är bra istället, till exempel att jag ska på en gaeliskakurs som universitetet ordnar i juni, att jag och min kompis Stefanie (som också ska åka härifrån, nej tänk inte på det!!) kanske ska åka till Hebriderna och att jag har två av mina tre exams succesfully completed redan.
Och så har ju jag och Simone fortfarande lite tid kvar att umgås (om än utan true love), the end is not here yet.
Egentligen borde jag leva i nuet och bara låta mig vara "so happy I could die". För jag är ju det, också. (Åh nej, bara det faktum att jag citerar Lady Gaga visar att min värdighet har sjunkit sedan jag kom hit).
Förlåt för min sentimentalitet.
Nu måste jag gå och lägga mig för att orka dra mig till biblioteket vid en någorlunda vettig tid imorgon bitti.
Hejdå.
onsdag 31 mars 2010
Snart slut på ensamheten
När jag läste igenom mitt förra inlägg märkte jag hur många engelska ord jag hade strött in här och där. Jag blev riktigt irriterad på mig själv.
Eftersom jag alltid har fördömt användade av utländska (läs: finska och engelska) ord i det svenska språket då det finns fullt gångbara svenska motsvarigheter, är jag ju lite av en hycklare då jag gör det själv. Jag vill verkligen inte ge sken av att vara en sådan där "åh nej, jag bor utomlands och har glömt svenskan" -typ.
För så är verkligen inte fallet. Det är i själva verket fortfarande så att jag tycker min engelska borde vara bättre än vad den är.
Det är bara det att jag, när jag skriver långa blogginlägg, tenderar att fundera alldeles för länge över hur jag ska formulera mig, och för att undvika att "fastna" skriver jag ner det första ordet som dyker upp i mitt huvud, vilket ibland är ett engelskt ord. Så därför.
Nu har jag snart överlevt mina två ensamma dagar här i flat D. Jag måste nog säga att det har varit lite hårt. Särskilt igår kväll, då det var helt otroligt dåligt väder.
När mörkret hade gjort sitt inbrott, vinden ven alldeles förtvivlat och regnet smattrade mot fönsterrutorna kände jag mig rätt ensam och övergiven. Jag måste också erkänna att jag blev aningen rädd: livlig fantasi som jag har, tyckte jag mig ofta höra steg i korridoren. Det gick så långt att jag gick och kollade flera gånger i köket och andra delen av lägenheten (med hjärtat i halsgropen) för att försäkra mig om att ingen var där. Helt onödigt förstås, det är ju låst och så vidare. Men som sagt, jag är mycket bra på att inbilla mig saker och egga upp mig själv.
Men, gårkvällen var nog rätt skön också på vissa sätt. Jag kunde till exempel ta tillfället i akt och spela musik högt och dansa runt i rummet och sjunga med, något jag aldrig skulle göra om det var folk här. Skulle någon av mina flatmates (åtminstone de jag är mindre bekant med) ha sett mig skulle de nog inte ha trott sina ögon. Inför dem är jag ju alltid blyg och tillbakadragen. Tyvärr.
Senare på kvällen hörde jag att den som bor under mig (och hans flickvän som är på besök) kom hem, så åtminstone är jag inte helt ensam i huset. Denna person har ett mycket extraordinärt skratt som hörs långa vägar och som jag vanligtvis brukar bli lite irriterad på under vanliga omständigheter då jag vill sova. Men igår, då jag låg i sängen, ensam i lägenheten med ovädret utanför och försökte sova var det tvärtom: jag tänkte bara "kan inte Cameron skratta igen, så jag kan känna mig lite tryggare och mindre ensam?".
Jag fick nog sömn till slut, även om det tog länge. Men jag hade ju ingenting jag måste upp till idag. Steg idag upp vid halv tolv-tiden och har mest tillbringat dagen med att städa rummet och tvätta kläder. Jag vill ju att det ska vara rent här då mina föräldrar kommer och kollar.
Trots att jag städat så noga misstänker jag ändå att min mamma (som är bättre på att upptäcka "fläckar" än någon annan) inte ska tycka att det är tillräckligt rent. Det är nu bara så att heltäckningasmattor (hat hat hat!) är otroligt svåra att få rena hur frenetiskt man än dammsugar. Särskilt som det finns en massa smuts, orsakat av tidigare hyresgäster, som har grott där långt före min ankomst. Nej, nu får jag nästan kväljningar! Inte konstigt att jag varit så ofta sjuk när jag bott här, så många bakterier som måste frodas i denna matta.
Nåja, jag fick det någorlunda rent i alla fall och det är jag nöjd med.
Mamma och pappa kommer alltså imorgon vid tvåtiden, om allt går som det ska. Jag är, vilket jag redan sagt, riktigt i spänning över att ha dem här. Det ska bli kul att visa dem stan och leka lite världsvan. Vi ska till Edinburgh någon dag också, dit jag, skam till sägandes, aldrig varit. Det kan ju bli intressant. Jag ser också fram emot att äta en massa gott på restauranger, vilket jag väntar mig att vi ska göra. Nam. Jag har inte direkt ätit gott på...ja, väldigt länge.
Nu är vädret bättre också. I morse regnade/snöade (!) det fortfarande, men nu har det mojnat och håller på att klarna upp. Hoppas det håller till imorgon!
Ikväll blir väl en liknande sjung-och-dansa-på-mitt-rum kväll, med avsaknad av vinden och regnet. Det är ju inte alldeles dumt. Nog saknar jag ju verkligen sällskap (framför allt saknar jag en viss person) men det är ju ändå bra att jag är så van vid att vara ensam och klarar av att sysselsätta mig själv!
Och imorgon kommer mamma och pappa och om en mindre än en vecka åker jag HEM. Det kunde vara värre!
(P.S. Lägg märke till avsaknaden av engelska ord i detta inlägg!)
Eftersom jag alltid har fördömt användade av utländska (läs: finska och engelska) ord i det svenska språket då det finns fullt gångbara svenska motsvarigheter, är jag ju lite av en hycklare då jag gör det själv. Jag vill verkligen inte ge sken av att vara en sådan där "åh nej, jag bor utomlands och har glömt svenskan" -typ.
För så är verkligen inte fallet. Det är i själva verket fortfarande så att jag tycker min engelska borde vara bättre än vad den är.
Det är bara det att jag, när jag skriver långa blogginlägg, tenderar att fundera alldeles för länge över hur jag ska formulera mig, och för att undvika att "fastna" skriver jag ner det första ordet som dyker upp i mitt huvud, vilket ibland är ett engelskt ord. Så därför.
Nu har jag snart överlevt mina två ensamma dagar här i flat D. Jag måste nog säga att det har varit lite hårt. Särskilt igår kväll, då det var helt otroligt dåligt väder.
När mörkret hade gjort sitt inbrott, vinden ven alldeles förtvivlat och regnet smattrade mot fönsterrutorna kände jag mig rätt ensam och övergiven. Jag måste också erkänna att jag blev aningen rädd: livlig fantasi som jag har, tyckte jag mig ofta höra steg i korridoren. Det gick så långt att jag gick och kollade flera gånger i köket och andra delen av lägenheten (med hjärtat i halsgropen) för att försäkra mig om att ingen var där. Helt onödigt förstås, det är ju låst och så vidare. Men som sagt, jag är mycket bra på att inbilla mig saker och egga upp mig själv.
Men, gårkvällen var nog rätt skön också på vissa sätt. Jag kunde till exempel ta tillfället i akt och spela musik högt och dansa runt i rummet och sjunga med, något jag aldrig skulle göra om det var folk här. Skulle någon av mina flatmates (åtminstone de jag är mindre bekant med) ha sett mig skulle de nog inte ha trott sina ögon. Inför dem är jag ju alltid blyg och tillbakadragen. Tyvärr.
Senare på kvällen hörde jag att den som bor under mig (och hans flickvän som är på besök) kom hem, så åtminstone är jag inte helt ensam i huset. Denna person har ett mycket extraordinärt skratt som hörs långa vägar och som jag vanligtvis brukar bli lite irriterad på under vanliga omständigheter då jag vill sova. Men igår, då jag låg i sängen, ensam i lägenheten med ovädret utanför och försökte sova var det tvärtom: jag tänkte bara "kan inte Cameron skratta igen, så jag kan känna mig lite tryggare och mindre ensam?".
Jag fick nog sömn till slut, även om det tog länge. Men jag hade ju ingenting jag måste upp till idag. Steg idag upp vid halv tolv-tiden och har mest tillbringat dagen med att städa rummet och tvätta kläder. Jag vill ju att det ska vara rent här då mina föräldrar kommer och kollar.
Trots att jag städat så noga misstänker jag ändå att min mamma (som är bättre på att upptäcka "fläckar" än någon annan) inte ska tycka att det är tillräckligt rent. Det är nu bara så att heltäckningasmattor (hat hat hat!) är otroligt svåra att få rena hur frenetiskt man än dammsugar. Särskilt som det finns en massa smuts, orsakat av tidigare hyresgäster, som har grott där långt före min ankomst. Nej, nu får jag nästan kväljningar! Inte konstigt att jag varit så ofta sjuk när jag bott här, så många bakterier som måste frodas i denna matta.
Nåja, jag fick det någorlunda rent i alla fall och det är jag nöjd med.
Mamma och pappa kommer alltså imorgon vid tvåtiden, om allt går som det ska. Jag är, vilket jag redan sagt, riktigt i spänning över att ha dem här. Det ska bli kul att visa dem stan och leka lite världsvan. Vi ska till Edinburgh någon dag också, dit jag, skam till sägandes, aldrig varit. Det kan ju bli intressant. Jag ser också fram emot att äta en massa gott på restauranger, vilket jag väntar mig att vi ska göra. Nam. Jag har inte direkt ätit gott på...ja, väldigt länge.
Nu är vädret bättre också. I morse regnade/snöade (!) det fortfarande, men nu har det mojnat och håller på att klarna upp. Hoppas det håller till imorgon!
Ikväll blir väl en liknande sjung-och-dansa-på-mitt-rum kväll, med avsaknad av vinden och regnet. Det är ju inte alldeles dumt. Nog saknar jag ju verkligen sällskap (framför allt saknar jag en viss person) men det är ju ändå bra att jag är så van vid att vara ensam och klarar av att sysselsätta mig själv!
Och imorgon kommer mamma och pappa och om en mindre än en vecka åker jag HEM. Det kunde vara värre!
(P.S. Lägg märke till avsaknaden av engelska ord i detta inlägg!)
måndag 29 mars 2010
Ödelagt
Hej. Nu är det en sådan där period då allt känns så konstigt och tomt. Det är som de där sista dagarna innan jag åkte hem till julen: studentbyn ödeläggs, man hör ljudet av resväskshjul mot asfalten utanför jämt och ständigt, föräldrar kommer med sina bilar för att köra hem sina barn för påsken.
Och jag sitter här, ännu, i en tom flat. Det är nästan så jag önskar att jag åkte hem precis nu, jag också. Liv och rörelse och folk omkring en är något man fort blir van vid: avsaknaden av detta ger en så märklig, spöklik känsla. Imorgon blir det ännu värre, då Julija och hennes syster som är på besök åker hem. Dessa dagar har jag åtminstone haft sällskap av dem.
Dessa dagar, ja. Både fredag och lördag kväll hölls det partyn i common room här i Murano. Fredagens version var en "epic fail" som det heter här; endast runt tjugo människor var på plats och vi gick därför ganska fort därifrån.
I lördags var det dock mera folk: det var faktiskt riktigt roligt ända tills brandlarmet kom på, alla måste gå ut och festen till sist måste blåsas av. Som om inte det var tillräckligt kom vi tillbaka till Pentland 11 för att finna massor av okänt folk i vårt kök; några minuter efter kom brandlarmet på i vår byggnad, vi blev tvungna att gå ut igen och sedan förvisas till common room för att vara där så länge några engineers skulle reset vårt brandlarmssystem (inkräktarna hade gjort något åt det, jag vet inte alla detaljer).
Så, ca tre timmar mitt i natten tillbringade vi som var kvar i vårt hus i common room, väntande på att bli insläppta igen. När vi väl släpptes in var klockan sex på morgonen. Visst var vi lättade över att få komma in i våra rum igen, ända tills vi såg köket: det såg fruktansvärt ut. Varför kommer man in i ett främmande kök och använder fire extinguishern samt kastar mat på väggarna? Detta är det värsta som hänt så länge jag bott här. Vi var eniga om att det inte var vår uppgift att städa upp i röran: Julija gick till receptionen och pratade och de sade att the cleaning lady som kommer på måndagsmorgnarna "will be informed". Ändå fasade jag för vad städerskan skulle säga: hon klagar alltid.
Jaja, "home sweet halls" får man väl säga. Vi var rädda för att inkräktarna skulle ha brutit sig in i våra rum också, men det hade de inte, tack och lov.
Det var alltså lördagsnattens eskapad. Samma dag var jag också på en helt misslyckad flat viewing. Det var på London Road, mot East End-hållet. Lägenheten var väl okej, men jag vill verkligen inte bo i det området. Taxichauffören som körde mig dit (eftersom jag överskattade min orienteringsförmåga och tänkte att jag kunde gå dit, men mer eller mindre gick vilse) sade t.o.m. att området är ganska "rough" och att han inte rekommenderar en flytt dit. Och jag håller nog med. Dessutom är det rätt långt bort: basically andra ändan av stan, som jag inte alls är bekant med. Nej, jag måste hitta något hitåt istället. Suck. Flat-hunting är jobbigt.
Igår var jag, förståeligt nog, ganska sleep-deprived och gjorde inte särskilt mycket, förutom att jag på kvällen träffade min vän Simone. Okej, jag känner att jag inte kan skriva ett blogginlägg till utan att nämna honom, med namn och allt, så stor roll som han har spelat i mitt liv på sistone.
Vi har träffats i lite över en månad. Han åker hem till Italien över påsken tidigt imorgon bitti, och eftersom jag åker till Finland om en vecka och kommer tillbaka hit den tjugofemte april betyder det att vi inte kommer att träffas på nästan en månad. Tanken på det är ganska skärande.
Hmm...jag önskar att jag inte var så devoted och...needy. Vi är ju inte ens officiellt ett par. Jag önskar att jag kunde ta mera lätt på sånt, så som många killar, och uppenbarligen han, verkar göra (bara det att han prioriterar annat framför att vara med mig ikväll visar ju att jag inte betyder lika mycket för honom som han gör för mig). Men jag tar ju inte direkt lätt på något alls, så varför skulle jag ta lätt på relationer då heller, som ju är det svåraste (om än bästa) som finns?
Jag vill inte tänka på hur det blir då han flyttar härifrån för alltid i slutet av maj då hans utbytesår är slut. Det kommer att bli hårt. Det är så lite tid kvar, vi har inte råd att vara ifrån varandra i en månad nu!
Jag var med andra ord ganska fylld med känslor då jag kom tillbaka till mitt hus klockan två idag. Och vem var den första jag mötte, om inte städerskan. Jag hade tänkt att jag genom att sova hos S skulle undvika henne, men nej, hon var fortfarande i full gång med städningen och gav till råga på allt mig en utskällning för kökets tillstånd. Ser jag ut som en som vandaliserar kök, kanske? The cleaner skulle bli informed, sade de? Visst.
Så, här sitter jag nu i mitt rum i en annars fullständigt tom flat. J och systern är ute någonstans men kommer tillbaka ikväll; vi ska kanske gå ut då, även om jag inte riktigt känner mig up for it just nu. Imorgon, då de åker hem, kommer jag att vara alldeles ensam.
Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. På ett sätt är jag rätt lycklig, men det finns så mycket vemod där också. Nu regnar det dessutom; ja, det tycks alltid vara så att vädret korrellerar med humöret.
Mamma och pappa kommer hit på torsdag, och då kommer jag att ha fullt upp igen. På tisdag flyger vi alla tre hem (flyga med föräldrarna! det är som att vara barn igen !). Åh, jag vill att dessa två dagar ska gå riktigt snabbt: helst skulle jag bara vilja ta ett magiskt sömnpiller imorgon och vakna upp på torsdag.
Jag är nästan själv förvånad över att jag är så i spänning inför mina föräldrars ankomst. Men i och för sig är det väl förståeligt. Jag har ju inte sett dem på tre månader och de har aldrig varit i Glasgow.
Detta var dagens aningen sentimentala och oorganiserade inlägg. Nu ska jag tassa genom vår spöklika korridor till vårt spöklika (men numera rena, tack cleaner lady, även om du är ett pain in the ass) kök och laga mig något att äta.
See you soon.
Och jag sitter här, ännu, i en tom flat. Det är nästan så jag önskar att jag åkte hem precis nu, jag också. Liv och rörelse och folk omkring en är något man fort blir van vid: avsaknaden av detta ger en så märklig, spöklik känsla. Imorgon blir det ännu värre, då Julija och hennes syster som är på besök åker hem. Dessa dagar har jag åtminstone haft sällskap av dem.
Dessa dagar, ja. Både fredag och lördag kväll hölls det partyn i common room här i Murano. Fredagens version var en "epic fail" som det heter här; endast runt tjugo människor var på plats och vi gick därför ganska fort därifrån.
I lördags var det dock mera folk: det var faktiskt riktigt roligt ända tills brandlarmet kom på, alla måste gå ut och festen till sist måste blåsas av. Som om inte det var tillräckligt kom vi tillbaka till Pentland 11 för att finna massor av okänt folk i vårt kök; några minuter efter kom brandlarmet på i vår byggnad, vi blev tvungna att gå ut igen och sedan förvisas till common room för att vara där så länge några engineers skulle reset vårt brandlarmssystem (inkräktarna hade gjort något åt det, jag vet inte alla detaljer).
Så, ca tre timmar mitt i natten tillbringade vi som var kvar i vårt hus i common room, väntande på att bli insläppta igen. När vi väl släpptes in var klockan sex på morgonen. Visst var vi lättade över att få komma in i våra rum igen, ända tills vi såg köket: det såg fruktansvärt ut. Varför kommer man in i ett främmande kök och använder fire extinguishern samt kastar mat på väggarna? Detta är det värsta som hänt så länge jag bott här. Vi var eniga om att det inte var vår uppgift att städa upp i röran: Julija gick till receptionen och pratade och de sade att the cleaning lady som kommer på måndagsmorgnarna "will be informed". Ändå fasade jag för vad städerskan skulle säga: hon klagar alltid.
Jaja, "home sweet halls" får man väl säga. Vi var rädda för att inkräktarna skulle ha brutit sig in i våra rum också, men det hade de inte, tack och lov.
Det var alltså lördagsnattens eskapad. Samma dag var jag också på en helt misslyckad flat viewing. Det var på London Road, mot East End-hållet. Lägenheten var väl okej, men jag vill verkligen inte bo i det området. Taxichauffören som körde mig dit (eftersom jag överskattade min orienteringsförmåga och tänkte att jag kunde gå dit, men mer eller mindre gick vilse) sade t.o.m. att området är ganska "rough" och att han inte rekommenderar en flytt dit. Och jag håller nog med. Dessutom är det rätt långt bort: basically andra ändan av stan, som jag inte alls är bekant med. Nej, jag måste hitta något hitåt istället. Suck. Flat-hunting är jobbigt.
Igår var jag, förståeligt nog, ganska sleep-deprived och gjorde inte särskilt mycket, förutom att jag på kvällen träffade min vän Simone. Okej, jag känner att jag inte kan skriva ett blogginlägg till utan att nämna honom, med namn och allt, så stor roll som han har spelat i mitt liv på sistone.
Vi har träffats i lite över en månad. Han åker hem till Italien över påsken tidigt imorgon bitti, och eftersom jag åker till Finland om en vecka och kommer tillbaka hit den tjugofemte april betyder det att vi inte kommer att träffas på nästan en månad. Tanken på det är ganska skärande.
Hmm...jag önskar att jag inte var så devoted och...needy. Vi är ju inte ens officiellt ett par. Jag önskar att jag kunde ta mera lätt på sånt, så som många killar, och uppenbarligen han, verkar göra (bara det att han prioriterar annat framför att vara med mig ikväll visar ju att jag inte betyder lika mycket för honom som han gör för mig). Men jag tar ju inte direkt lätt på något alls, så varför skulle jag ta lätt på relationer då heller, som ju är det svåraste (om än bästa) som finns?
Jag vill inte tänka på hur det blir då han flyttar härifrån för alltid i slutet av maj då hans utbytesår är slut. Det kommer att bli hårt. Det är så lite tid kvar, vi har inte råd att vara ifrån varandra i en månad nu!
Jag var med andra ord ganska fylld med känslor då jag kom tillbaka till mitt hus klockan två idag. Och vem var den första jag mötte, om inte städerskan. Jag hade tänkt att jag genom att sova hos S skulle undvika henne, men nej, hon var fortfarande i full gång med städningen och gav till råga på allt mig en utskällning för kökets tillstånd. Ser jag ut som en som vandaliserar kök, kanske? The cleaner skulle bli informed, sade de? Visst.
Så, här sitter jag nu i mitt rum i en annars fullständigt tom flat. J och systern är ute någonstans men kommer tillbaka ikväll; vi ska kanske gå ut då, även om jag inte riktigt känner mig up for it just nu. Imorgon, då de åker hem, kommer jag att vara alldeles ensam.
Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. På ett sätt är jag rätt lycklig, men det finns så mycket vemod där också. Nu regnar det dessutom; ja, det tycks alltid vara så att vädret korrellerar med humöret.
Mamma och pappa kommer hit på torsdag, och då kommer jag att ha fullt upp igen. På tisdag flyger vi alla tre hem (flyga med föräldrarna! det är som att vara barn igen !). Åh, jag vill att dessa två dagar ska gå riktigt snabbt: helst skulle jag bara vilja ta ett magiskt sömnpiller imorgon och vakna upp på torsdag.
Jag är nästan själv förvånad över att jag är så i spänning inför mina föräldrars ankomst. Men i och för sig är det väl förståeligt. Jag har ju inte sett dem på tre månader och de har aldrig varit i Glasgow.
Detta var dagens aningen sentimentala och oorganiserade inlägg. Nu ska jag tassa genom vår spöklika korridor till vårt spöklika (men numera rena, tack cleaner lady, även om du är ett pain in the ass) kök och laga mig något att äta.
See you soon.
tisdag 23 mars 2010
Let this moment linger.
Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Jag har tänkt på hur bra jag trivs just nu.
Jag tror faktiskt att jag aldrig varit lyckligare och tryggare i mig själv än vad jag är nu. Visst finns det en hel del saker som skulle kunna vara bättre: jag har tappat lite väl mycket självdisciplin, jag är fortfarande långt ifrån ett socialt geni, jag kunde ha fler vänner, blir fortfarande onödigt nervös i vissa situationer.
Men ändå, jag tycker jag har lärt mig att acceptera dessa problem och i en realistisk fart försöka göra något åt dem, snarare än att tro att de kan försvinna över en natt.
Nu låter jag väldigt amatörpsykologisk, men vad jag vill säga är att jag tycker jag överlag har förändrats till det bättre och att allt just nu är bättre än någonsin.
Det som är så synd är att det snart är över.
Varför, varför ska det alltid vara så?
Varför börjar allting arta sig ríktigt bra veckorna, månaderna innan det är över? Detta verkar vara ett universellt faktum. Kanske just det att man vet att något snart är slut gör att man förstår att ta vara på det?
Hur det än är, så är det är så det är för mig just nu.
De bästa vänner jag har fått här är utbytesstuderande och kommer att försvinna om ca två månader. Efter det kommer det nog att ta en lång stund innan jag ser dem igen, om jag någonsin gör det.
Idag hade vi vår sista riktiga gaeliskalektion. Det är så synd att vår grupp kommer att splittras. Vi var ett så bra gäng.
Trots att Murano Street Student Village verkligen har sina brister, har jag ändå börjat trivas här nu. Det är nästan så jag tycker det är lite mysigt med studentbyn, lägenheterna, receptionen, bron över kanalen när man går till universitetet. Det känns tryggt att veta att man har folk omkring sig. Man känner sig aldrig ensam. Att bo på ett sådant här ställe tog länge att vänja sig vid, särskilt för en inbiten ensamvarg som jag, men när man väl vant sig vill man nästan inte lämna det.
För jag är tvungen att hitta en lägenhet privat till nästa läsår. Jag har tittat en del på nätet redan; att hitta lägenhet för en bra hyra i Glasgow verkar inte vara alldeles svårt, men tanken lockar inte särskilt mycket.
Jag är så rädd för att jag ska bli ensam nästa år. Mina bästa vänner kommer att vara borta. Visst har jag vänner som kommer att stanna här också, men jag är rädd för att vi kommer att tappa kontakten. Det känns som om jag kommer att bli tvungen att börja allt från början igen i september.
Suck. Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara leva i nuet. Detta fina nu då jag har goda vänner, pojkvän (nåja, sort of) och bor tryggt här i studentbyn. Jag vill att det ska vara nu för alltid.
Detta är nog första gången i mitt liv som jag inte ser det minsta fram emot sommaren; det är snarare så att jag fasar för den.
Jag tror faktiskt att jag aldrig varit lyckligare och tryggare i mig själv än vad jag är nu. Visst finns det en hel del saker som skulle kunna vara bättre: jag har tappat lite väl mycket självdisciplin, jag är fortfarande långt ifrån ett socialt geni, jag kunde ha fler vänner, blir fortfarande onödigt nervös i vissa situationer.
Men ändå, jag tycker jag har lärt mig att acceptera dessa problem och i en realistisk fart försöka göra något åt dem, snarare än att tro att de kan försvinna över en natt.
Nu låter jag väldigt amatörpsykologisk, men vad jag vill säga är att jag tycker jag överlag har förändrats till det bättre och att allt just nu är bättre än någonsin.
Det som är så synd är att det snart är över.
Varför, varför ska det alltid vara så?
Varför börjar allting arta sig ríktigt bra veckorna, månaderna innan det är över? Detta verkar vara ett universellt faktum. Kanske just det att man vet att något snart är slut gör att man förstår att ta vara på det?
Hur det än är, så är det är så det är för mig just nu.
De bästa vänner jag har fått här är utbytesstuderande och kommer att försvinna om ca två månader. Efter det kommer det nog att ta en lång stund innan jag ser dem igen, om jag någonsin gör det.
Idag hade vi vår sista riktiga gaeliskalektion. Det är så synd att vår grupp kommer att splittras. Vi var ett så bra gäng.
Trots att Murano Street Student Village verkligen har sina brister, har jag ändå börjat trivas här nu. Det är nästan så jag tycker det är lite mysigt med studentbyn, lägenheterna, receptionen, bron över kanalen när man går till universitetet. Det känns tryggt att veta att man har folk omkring sig. Man känner sig aldrig ensam. Att bo på ett sådant här ställe tog länge att vänja sig vid, särskilt för en inbiten ensamvarg som jag, men när man väl vant sig vill man nästan inte lämna det.
För jag är tvungen att hitta en lägenhet privat till nästa läsår. Jag har tittat en del på nätet redan; att hitta lägenhet för en bra hyra i Glasgow verkar inte vara alldeles svårt, men tanken lockar inte särskilt mycket.
Jag är så rädd för att jag ska bli ensam nästa år. Mina bästa vänner kommer att vara borta. Visst har jag vänner som kommer att stanna här också, men jag är rädd för att vi kommer att tappa kontakten. Det känns som om jag kommer att bli tvungen att börja allt från början igen i september.
Suck. Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara leva i nuet. Detta fina nu då jag har goda vänner, pojkvän (nåja, sort of) och bor tryggt här i studentbyn. Jag vill att det ska vara nu för alltid.
Detta är nog första gången i mitt liv som jag inte ser det minsta fram emot sommaren; det är snarare så att jag fasar för den.
fredag 19 mars 2010
"Skotsk" vår
Hej. Nu då jag har bott här i Glasgow i sammanlagt sex månader, har jag märkt att jag ofta tänker att det inte "känns så skotskt". Det kan dock komma stunder, ofta riktigt korta sådana, då jag får en känsla av att jag verkligen är i Skottland.
Det här låter ganska flummigt, och det är det väl också. Vad menar jag med att något "känns skotskt" egentligen? Faktum är jag inte riktigt vet.
Förstås har jag fått dessa Scottish moments under konserter och ceilidhs, tack vare musiken och stämningen, men utöver dem har jag faktiskt svårt att definiera vad jag menar med att något känns skotskt.
När jag var här med min pappa för snart tre år sedan tyckte jag ju minsann att allting kändes så skotskt. Visst, vi rörde ju oss mest i den vildmark som kallas Highlands and Islands, där jag ännu inte satt min fot sen jag började vistas permanent här, och det är klart att traditioner och genuinitet (finns det ett sånt ord?), om det är det jag menar med att något är "skotskt", kommer fram bättre på dylika ställen. Men ändå.
Det hela är väl i själva verket inte så komplicerat. Det har förstås att göra med vana. Jag har blivit van vid att bo här nu, och tycker därför inte att det känns så speciellt. Man kan väl säga att jag blivit hemmablind. Dessutom är det ju också det att man är på ett annat humör och har en annan inställning när man är på semester: då var jag mera avslappnad, öppen för intryck och, ja, inställd på att uppleva den här odefinierbara "skotskheten". Nu när jag faktiskt lever mitt vardagsliv här, med essäer som ska skrivas och matkassar som ska släpas på, är situationen en annan. Var i världen man än är finns det alltid en vardag, som ibland är grå och trist. Så är det bara.
Ändå är jag någonstans deep inside ännu på jakt efter den där "skotskheten". Jag har upplevt den, som sagt, några gånger under konserter och liknande, men känslan kan ibland också komma under mera vardagliga förhållanden. Som idag, då jag gick förbi Kelvingrove Park och plötsligt fick en vindpust i ansiktet som förde med sig en doft av fukt och vår. För några sekunder, bara på grund av den doften, kände jag "yes, det här är Skottland". Jag har känt en liknande doft då jag varit i Irland och förknippar den därför med semester och good times, och sålunda också med en känsla av att vara utomlands, av äventyr.
Jag tycker om sådana ögonblick, de tar mig för en stund bort från vardagen och påminner mig om jag verlkigen är lyckligt lottad över att kunna vara här. (etc, etc.)
Mamma och pappa kommer hit om två (!!) veckor. Kanske jag kommer att se det hela med andra ögon då, kanske det ofta rätt gråa och oskotska Glasgow då kommer att få en sagolik, exotisk glans? Vi får se.
Nu är det bara en vecka kvar av terminen (det är bara final exams kvar i maj). Visst känns det bra, men samtidigt också en aning märkligt. Tänk att vi slutar i mars! Tänk att jag nästan klarat av första året på universitetet med såhär lite jobb! Jag har skrivit tre essäer och haft ett prov och that's it. Det är nästan löjligt. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara om det mitt i allt skulle bli samma tempo som det var i IB. Jag skulle nog inte klara det, jag skulle kollapsa. Alternativt bli tvungen att ta det hela från början och försöka lära mig hur man gör för att bli disciplinerad igen.
På grund av att vi har så lite jobb har jag verlkigen blivit degenererad (?) sen IB. Det är knappt så jag förstår hur jag klarade av det. Vad gäller skolrelaterade saker känns det nästan som om jag var en annan person för bara ett år sen. Visst är det bra att jag inte har så skyhöga krav på mig själv längre, men ändå önskar jag ibland att jag skulle få tillbaka lite av motivationen och självdisciplinen jag hade för ett år sedan.
Det är nästan så jag skäms lite när jag läser om hur folk som studerar i Finland klagar på och stressar med mängder av skolarbete. Är standarden lägre här? Å andra sidan är ju de flesta som börjar på universitetet här ett-två år yngre än vad de är i Finland, så kanske första året är tänkt att vara mera anpassat till deras nivå. Åh, jag vet inte. (Ibland undrar jag också om vi egentligen har massor med jobb, men det bara är jag som inte satsar tillräckligt?).
I onsdags var det S:t Patrick's Day, Irlands nationaldag. Jag har ju, på grund av mitt långvariga intresse för ön i fråga, länge känt till den dagen, men i år var första gången jag verkligen firade den.
Uppenbarligen är detta en stor sak i hela den engelskspråkiga världen, Skottland och Glasgow inräknat. De hade massor med evenemang på gång i stan. Jag och mina tyska vänner från min gaeliskagrupp hade tänkt gå till GUU, där de skulle ha något irländskt folkband, men sen visade det sig att de inte kunde komma, vilket var synd eftersom jag vill passa på att umgås med dem så mycket som möljigt nu innan de åker tillbaka till Tyskland. Men, jag och min flatmate Julija och några till for till en klubb som heter O'Couture (alltså vad är det med Glasgow och namn på nattklubbar egentligen? Alla namn är konstiga och make no sense whatsoever!). Vi kom dit före elva, när det ännu var fritt inträde och stannade ända till tretiden.
Jag har aldrig förr varit så länge på ett dylikt ställe. Aldrig dansat så mycket heller. Och det var kul! I början, när det inte var så smockfullt, var det faktiskt riktigt härligt. Vi dansade energiskt. Jag försökte från början mota bort alla tankar på att jag "inte kan dansa" och sådant tjafs och bara ha kul och flyta med, och det funkade! Dessutom kändes det bra att äntligen röra på sig (och jaja, bränna lite kalorier också) efter att ha fått alldeles för lite motion under de tidigare dagarna. De hade också dagen till ära irländskt tema och spelade ibland upbeat-versioner av irländska sånger. Vanligtvis är jag inte så förtjust i (vad jag kallar) "irländsk mansgris-musik", men den här gången tyckte jag bara det var kul. Bäst var det när de spelade temat från Riverdance. Trots att det är Irish kitsch i allra högsta grad kunde jag inte låta bli att tycka om det. Mina kompanjoner var dock inte lika imponerade.
Senare blev stället så crowded att det inte riktigt var så njutbart längre. Folk blev också fullare än vanligt, och det vill inte säga lite. Vi var nyktra, dock.
Jag har inga planer för helgen. Skulle kunna gå på en fest imorgon, men eftersom jag inte känner personerna i fråga så bra vet jag inte om jag orkar utstå awkwardheten som alltid infinner sig i början i dylika situationer. Men jag får se.
Förresten, angående den där kompisen jag skrev om som inte accepterade mig som vän på facebook. Vi är fb-vänner nu och allt är ok. Det känns ganska dumt att jag ägnade ett helt blogginlägg åt den saken. Det är precis som någon kommenterade, att jag borde sluta oroa mig över småsaker som denna och "leva livet istället" (detta är mer eller mindre story of my life). Jag har funderat på att ta bort inlägget, men å andra sidan kunde det ju vara roligt (lärorikt?) för mig att läsa om tio år (om den här sidan ännu existerar då) och inse hur onödig jag var som jagade upp mig över struntsaker. Sen så tyckte jag också, eftersom min bloggmotivation inte varit den bästa, att jag kunde ta tillfället i akt och få till ett blogginlägg då jag verkligen hade något som tyngde mig och jag ville få ur mig. Dessutom verkar detta ju vara ett ämne som engagerar.
(Och ja, man kan väl säga att kompisen i fråga och jag är mer än vänner. Annars kanske jag inte hade brytt mig så mycket.)
Nu har jag skrivkramp igen. Men skönt är det att skriva svenska.
Nu: äta och förmodligen ta en lugn fredagkväll. Trevlig helg!
Det här låter ganska flummigt, och det är det väl också. Vad menar jag med att något "känns skotskt" egentligen? Faktum är jag inte riktigt vet.
Förstås har jag fått dessa Scottish moments under konserter och ceilidhs, tack vare musiken och stämningen, men utöver dem har jag faktiskt svårt att definiera vad jag menar med att något känns skotskt.
När jag var här med min pappa för snart tre år sedan tyckte jag ju minsann att allting kändes så skotskt. Visst, vi rörde ju oss mest i den vildmark som kallas Highlands and Islands, där jag ännu inte satt min fot sen jag började vistas permanent här, och det är klart att traditioner och genuinitet (finns det ett sånt ord?), om det är det jag menar med att något är "skotskt", kommer fram bättre på dylika ställen. Men ändå.
Det hela är väl i själva verket inte så komplicerat. Det har förstås att göra med vana. Jag har blivit van vid att bo här nu, och tycker därför inte att det känns så speciellt. Man kan väl säga att jag blivit hemmablind. Dessutom är det ju också det att man är på ett annat humör och har en annan inställning när man är på semester: då var jag mera avslappnad, öppen för intryck och, ja, inställd på att uppleva den här odefinierbara "skotskheten". Nu när jag faktiskt lever mitt vardagsliv här, med essäer som ska skrivas och matkassar som ska släpas på, är situationen en annan. Var i världen man än är finns det alltid en vardag, som ibland är grå och trist. Så är det bara.
Ändå är jag någonstans deep inside ännu på jakt efter den där "skotskheten". Jag har upplevt den, som sagt, några gånger under konserter och liknande, men känslan kan ibland också komma under mera vardagliga förhållanden. Som idag, då jag gick förbi Kelvingrove Park och plötsligt fick en vindpust i ansiktet som förde med sig en doft av fukt och vår. För några sekunder, bara på grund av den doften, kände jag "yes, det här är Skottland". Jag har känt en liknande doft då jag varit i Irland och förknippar den därför med semester och good times, och sålunda också med en känsla av att vara utomlands, av äventyr.
Jag tycker om sådana ögonblick, de tar mig för en stund bort från vardagen och påminner mig om jag verlkigen är lyckligt lottad över att kunna vara här. (etc, etc.)
Mamma och pappa kommer hit om två (!!) veckor. Kanske jag kommer att se det hela med andra ögon då, kanske det ofta rätt gråa och oskotska Glasgow då kommer att få en sagolik, exotisk glans? Vi får se.
Nu är det bara en vecka kvar av terminen (det är bara final exams kvar i maj). Visst känns det bra, men samtidigt också en aning märkligt. Tänk att vi slutar i mars! Tänk att jag nästan klarat av första året på universitetet med såhär lite jobb! Jag har skrivit tre essäer och haft ett prov och that's it. Det är nästan löjligt. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara om det mitt i allt skulle bli samma tempo som det var i IB. Jag skulle nog inte klara det, jag skulle kollapsa. Alternativt bli tvungen att ta det hela från början och försöka lära mig hur man gör för att bli disciplinerad igen.
På grund av att vi har så lite jobb har jag verlkigen blivit degenererad (?) sen IB. Det är knappt så jag förstår hur jag klarade av det. Vad gäller skolrelaterade saker känns det nästan som om jag var en annan person för bara ett år sen. Visst är det bra att jag inte har så skyhöga krav på mig själv längre, men ändå önskar jag ibland att jag skulle få tillbaka lite av motivationen och självdisciplinen jag hade för ett år sedan.
Det är nästan så jag skäms lite när jag läser om hur folk som studerar i Finland klagar på och stressar med mängder av skolarbete. Är standarden lägre här? Å andra sidan är ju de flesta som börjar på universitetet här ett-två år yngre än vad de är i Finland, så kanske första året är tänkt att vara mera anpassat till deras nivå. Åh, jag vet inte. (Ibland undrar jag också om vi egentligen har massor med jobb, men det bara är jag som inte satsar tillräckligt?).
I onsdags var det S:t Patrick's Day, Irlands nationaldag. Jag har ju, på grund av mitt långvariga intresse för ön i fråga, länge känt till den dagen, men i år var första gången jag verkligen firade den.
Uppenbarligen är detta en stor sak i hela den engelskspråkiga världen, Skottland och Glasgow inräknat. De hade massor med evenemang på gång i stan. Jag och mina tyska vänner från min gaeliskagrupp hade tänkt gå till GUU, där de skulle ha något irländskt folkband, men sen visade det sig att de inte kunde komma, vilket var synd eftersom jag vill passa på att umgås med dem så mycket som möljigt nu innan de åker tillbaka till Tyskland. Men, jag och min flatmate Julija och några till for till en klubb som heter O'Couture (alltså vad är det med Glasgow och namn på nattklubbar egentligen? Alla namn är konstiga och make no sense whatsoever!). Vi kom dit före elva, när det ännu var fritt inträde och stannade ända till tretiden.
Jag har aldrig förr varit så länge på ett dylikt ställe. Aldrig dansat så mycket heller. Och det var kul! I början, när det inte var så smockfullt, var det faktiskt riktigt härligt. Vi dansade energiskt. Jag försökte från början mota bort alla tankar på att jag "inte kan dansa" och sådant tjafs och bara ha kul och flyta med, och det funkade! Dessutom kändes det bra att äntligen röra på sig (och jaja, bränna lite kalorier också) efter att ha fått alldeles för lite motion under de tidigare dagarna. De hade också dagen till ära irländskt tema och spelade ibland upbeat-versioner av irländska sånger. Vanligtvis är jag inte så förtjust i (vad jag kallar) "irländsk mansgris-musik", men den här gången tyckte jag bara det var kul. Bäst var det när de spelade temat från Riverdance. Trots att det är Irish kitsch i allra högsta grad kunde jag inte låta bli att tycka om det. Mina kompanjoner var dock inte lika imponerade.
Senare blev stället så crowded att det inte riktigt var så njutbart längre. Folk blev också fullare än vanligt, och det vill inte säga lite. Vi var nyktra, dock.
Jag har inga planer för helgen. Skulle kunna gå på en fest imorgon, men eftersom jag inte känner personerna i fråga så bra vet jag inte om jag orkar utstå awkwardheten som alltid infinner sig i början i dylika situationer. Men jag får se.
Förresten, angående den där kompisen jag skrev om som inte accepterade mig som vän på facebook. Vi är fb-vänner nu och allt är ok. Det känns ganska dumt att jag ägnade ett helt blogginlägg åt den saken. Det är precis som någon kommenterade, att jag borde sluta oroa mig över småsaker som denna och "leva livet istället" (detta är mer eller mindre story of my life). Jag har funderat på att ta bort inlägget, men å andra sidan kunde det ju vara roligt (lärorikt?) för mig att läsa om tio år (om den här sidan ännu existerar då) och inse hur onödig jag var som jagade upp mig över struntsaker. Sen så tyckte jag också, eftersom min bloggmotivation inte varit den bästa, att jag kunde ta tillfället i akt och få till ett blogginlägg då jag verkligen hade något som tyngde mig och jag ville få ur mig. Dessutom verkar detta ju vara ett ämne som engagerar.
(Och ja, man kan väl säga att kompisen i fråga och jag är mer än vänner. Annars kanske jag inte hade brytt mig så mycket.)
Nu har jag skrivkramp igen. Men skönt är det att skriva svenska.
Nu: äta och förmodligen ta en lugn fredagkväll. Trevlig helg!
tisdag 9 mars 2010
Ignorerad vänskap
Jag har en god vän här i Glasgow. Han är utländsk utbytesstuderande. Han är väldigt trevlig, rolig, härlig; vi har umgåtts rätt mycket under den sista tiden och jag trivs verkligen i hans sällskap. So far so good.
Det är bara en sak angående honom som jag finner väldigt underlig: han vill inte vara vän med mig på facebook.
Då vi just hade lärt känna varandra gjorde jag en vänförfrågan, som han ignorerade. Lite förvånad blev jag ju, men brydde mig inte särskilt mycket om det. Någon vecka senare gjorde jag en till, med samma resultat.
Jag tänkte att jag skulle fråga honom om det, men vågade inte göra det av rädsla att han skulle ta illa upp och kanske inte vilja träffa mig längre. Så jag bestämde mig för att bara strunta i saken.
Men idag ändrade jag mig igen. Senast vi träffades tyckte jag att vi kom närmare varandra än någonsin; faktum är att jag har pratat med honom om sådant jag inte nämnt för någon annan här ännu. Med tanke på att jag (vilket jag gissar är ganska vanligt) kan vara facebook-vän med diverse människor jag knappt känner, kom jag fram till att det rent ut sagt är löjligt att vi två inte kan vara vänner!
Så idag gjorde jag en förfrågan igen, tredje gången gillt. Jag bifogade dessutom ett personligt meddelande där jag artigt uttryckte min vilja att bli vän med honom på denna virtuella mötesplats och att jag, eftersom vi är så bra vänner i verkligheten, inte ser någon orsak till varför vi inte kan vara vänner här.
Jag tänkte att denna gång kan han ju bara inte ignorera detta!
Men. Någon timme senare såg jag att han återigen hade gjort det.
Det var nästan så att jag blev gråtfärdig. I och med att han ignorerar mig på facebook, känns det som att han inte uppskattar mig fullt ut.
Samtidigt känner jag mig dum som tar detta på så stort allvar. Vad spelar en facebook-vänskap egentligen för roll, om man är bra vänner i verkligheten?
Jag märker verkligen, i och med detta, att facebook har börjat spela en alldeles för stor roll i mitt liv, att den gör mig paranoid; jag vet att detta är på gränsen till ohälsosamt.
Och ändå. Det ska väl ganska mycket till innan man ignorerar en vänförfrågan där?
Jag är också rädd att han tycker jag är jobbig som fortsätter skicka vänförfrågningar. Jag ångrar att jag skickade den senaste; jag är rädd att det ska förstöra vår vänskap, en vänskap som jag verkligen värdesätter.
Nästa gång jag träffar honom måste jag ta tjuren vid hornen och fråga honom om detta. Jag måste sluta gå på tå, måste sluta att jämt försöka vara snäll och till lags. Och tar han illa upp över detta är han inte värd min uppmärksamhet. Det är i varje fall vad jag försöker intala mig själv.
Suck. Vad enkelt det vore om inte facebook fanns. Då slapp jag oroa mig över struntsaker som denna.
Det är bara en sak angående honom som jag finner väldigt underlig: han vill inte vara vän med mig på facebook.
Då vi just hade lärt känna varandra gjorde jag en vänförfrågan, som han ignorerade. Lite förvånad blev jag ju, men brydde mig inte särskilt mycket om det. Någon vecka senare gjorde jag en till, med samma resultat.
Jag tänkte att jag skulle fråga honom om det, men vågade inte göra det av rädsla att han skulle ta illa upp och kanske inte vilja träffa mig längre. Så jag bestämde mig för att bara strunta i saken.
Men idag ändrade jag mig igen. Senast vi träffades tyckte jag att vi kom närmare varandra än någonsin; faktum är att jag har pratat med honom om sådant jag inte nämnt för någon annan här ännu. Med tanke på att jag (vilket jag gissar är ganska vanligt) kan vara facebook-vän med diverse människor jag knappt känner, kom jag fram till att det rent ut sagt är löjligt att vi två inte kan vara vänner!
Så idag gjorde jag en förfrågan igen, tredje gången gillt. Jag bifogade dessutom ett personligt meddelande där jag artigt uttryckte min vilja att bli vän med honom på denna virtuella mötesplats och att jag, eftersom vi är så bra vänner i verkligheten, inte ser någon orsak till varför vi inte kan vara vänner här.
Jag tänkte att denna gång kan han ju bara inte ignorera detta!
Men. Någon timme senare såg jag att han återigen hade gjort det.
Det var nästan så att jag blev gråtfärdig. I och med att han ignorerar mig på facebook, känns det som att han inte uppskattar mig fullt ut.
Samtidigt känner jag mig dum som tar detta på så stort allvar. Vad spelar en facebook-vänskap egentligen för roll, om man är bra vänner i verkligheten?
Jag märker verkligen, i och med detta, att facebook har börjat spela en alldeles för stor roll i mitt liv, att den gör mig paranoid; jag vet att detta är på gränsen till ohälsosamt.
Och ändå. Det ska väl ganska mycket till innan man ignorerar en vänförfrågan där?
Jag är också rädd att han tycker jag är jobbig som fortsätter skicka vänförfrågningar. Jag ångrar att jag skickade den senaste; jag är rädd att det ska förstöra vår vänskap, en vänskap som jag verkligen värdesätter.
Nästa gång jag träffar honom måste jag ta tjuren vid hornen och fråga honom om detta. Jag måste sluta gå på tå, måste sluta att jämt försöka vara snäll och till lags. Och tar han illa upp över detta är han inte värd min uppmärksamhet. Det är i varje fall vad jag försöker intala mig själv.
Suck. Vad enkelt det vore om inte facebook fanns. Då slapp jag oroa mig över struntsaker som denna.
fredag 12 februari 2010
Kunskap och snöslask
Nu prövar jag en ny sak. Att blogga på morgonen. Saken är den att jag (trots att jag skulle ha haft massor med tid till det) inte riktigt har haft motivation att skriva något på den senaste tiden. Ofta då jag kommer hem från en lång dag på universitetet blir jag så lat och slår liksom på en "jag orkar inte göra mer idag"- funktion. Och till detta ingår bloggning.
Men eftersom jag alltid har varit något av en morgonmmänniska (tja, sen jag kom till Glasgow har detta väl ändrats lite grann) och alltid har känt mig rätt pigg och inspirerad den tiden på dygnet tänkte jag ta tillfället i akt och skriva något nu, då klockan är 09.48 a.m. Dessutom har jag tidspress, vilket kanske hindrar inlägget från att bli så långt (och mig från att sitta och tänka över precis varje ord jag använder).
De senaste dagarna, ända tills igår, har det varit sol, lugnt och alldeles härligt väder här. Det har med andra ord passat bra till min ta-tag-i-saken-och-börja-leva-hälsosamt-plan. Jag har försökt börja springa regelbundet igen, och de två senaste gångerna har det, på grund av vädret, varit en jättefin upplevelse (tänk soluppgång, berg i bakgrunden, vindstilla, matchande musik i öronen) och jag har verkligen kännt att jag börjat få tillbaka motivationen att träna. Yes! Jag var och sprang i förrgår i ca 45 minuter och har idag en ordentlig träningsvärk i låren. Det är verkligen sorgligt, om man jämför hur jag var för, låt oss säga, två år sen, då jag sprang 20 km utan att få en tillstymmelse till träningsvärk. Men, jag märker ju att det går snabbt att ta tillbaka det man har förlorat, även om jag inte satsar på några 20 km just nu. Och så tycker jag om känslan av träningsvärk. Då känns det ju verkligen att man har gjort något.
Idag och igår har vädret dock varit sämre. Igår var det mer eller mindre snöstorm. Jag gillar ju snö, men inte den blöta, äckliga sorten som kommer ner här. Och att vandra upp för backen utanför Murano med hård motvind, blötäcklig snö i ansiktet och två tunga matkassar är allt annat än roligt. Dessutom var jag igen livrädd för att mitt fönster skulle blåsa sönder.
Idag ser det ut att vara lite lugnare. Ingen sol, men ingen snö och blåst heller.
Jag har tre föreläsningar framför mig idag. Ingen av dem är något jag ser särskilt mycket fram emot. Jag måste säga att jag nog har en viss brist på motivation just nu. Gaeliskan går väl bra, jag är så pass intresserad av språket att jag alltid känner mig motiverad, trots att det verkligen börjar bli svårt nu (genitiv, dativ och pluralformerna! det börjar bli på samma jobbighetsnivå som finska!). Jag fick A2 i förra veckans prov, och tycker fortfarande att lektionerna är roliga att gå på, och att vi som studerar gaeliska är ett bra gäng.
Det är, igen, English Literature som jag har svårt att finna motivation till. Jag har en essä som ska vara gjord om en vecka som jag inte har börjat skriva på ännu och verkligen inte har den ringaste lust till att börja med. Jag finner böckerna vi läser rätt tråkiga och essäfrågorna konstiga och onödiga. Samtidigt har jag ju lite av ett dåligt samvete eftersom jag ju borde gilla det här. Jag läser just nu Great Expectations av Charles Dickens och den är så jävla tråkig!! Alla som jag pratat med säger att de gillar den och det är nästan så jag undrar vad som är fel på mig. Men kanske det är med Dickens som det verkar vara med Shakespeare, att engelskspråkiga (eller åtminstone brittiska) människor har blivit så hjärntvättade att de måste gilla dessa författare och att det är att svära i kyrkan att tycka något annat.
Ja, anyway, när jag satt i bibioteket och försökte få en början på nämnda essä fick jag ett sånt där moment. Jag sneglade (som man gör) på personen bredvid mig och såg att han höll på med biologi. Då tänkte jag bara "fuck this, I want to do biology". Att skriva töntiga essäer om litteratur leder ju egentligen ingenstans, medan biologistudier kan rädda världen.
Okej, det där var en ordentlig generalisering, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag får bara den där känslan ibland av att det jag studerar är så onödigt. Men varje gång jag får de tankarna försöker jag mota bort dem.
Åh, jag bara önskar att jag kunde vara så motiverad (när det gäller English Lit.) som jag var under mina IB-dagar. Då sköt jag aldrig uppgifter framför mig (om de inte hade med matte att göra) och ansträngde mig verkligen för att vara bra. Nu är det bara....blä, så länge jag är godkänd.
Nu är klockan 10.25 och jag ska vara vid uni vid elva. Vilken tur att jag är så naturligt snygg så jag inte behöver ägna tjugo minuter till att sminka mig, då skulle jag aldrig hinna i tid.
(Obs! ironi!)
Jag vet att sådana här inlägg är ganska tråkiga, men jag har faktiskt intressantare ideer också. Jag ville bara få ner något nu, eftersom jag har plågats av aningen dåligt samvete eftersom jag inte skrivit något på en månad.
Men, men. Nu måste jag rusa iväg, för att släcka min själs törst efter kunskap och snöslask.
Hej.
Men eftersom jag alltid har varit något av en morgonmmänniska (tja, sen jag kom till Glasgow har detta väl ändrats lite grann) och alltid har känt mig rätt pigg och inspirerad den tiden på dygnet tänkte jag ta tillfället i akt och skriva något nu, då klockan är 09.48 a.m. Dessutom har jag tidspress, vilket kanske hindrar inlägget från att bli så långt (och mig från att sitta och tänka över precis varje ord jag använder).
De senaste dagarna, ända tills igår, har det varit sol, lugnt och alldeles härligt väder här. Det har med andra ord passat bra till min ta-tag-i-saken-och-börja-leva-hälsosamt-plan. Jag har försökt börja springa regelbundet igen, och de två senaste gångerna har det, på grund av vädret, varit en jättefin upplevelse (tänk soluppgång, berg i bakgrunden, vindstilla, matchande musik i öronen) och jag har verkligen kännt att jag börjat få tillbaka motivationen att träna. Yes! Jag var och sprang i förrgår i ca 45 minuter och har idag en ordentlig träningsvärk i låren. Det är verkligen sorgligt, om man jämför hur jag var för, låt oss säga, två år sen, då jag sprang 20 km utan att få en tillstymmelse till träningsvärk. Men, jag märker ju att det går snabbt att ta tillbaka det man har förlorat, även om jag inte satsar på några 20 km just nu. Och så tycker jag om känslan av träningsvärk. Då känns det ju verkligen att man har gjort något.
Idag och igår har vädret dock varit sämre. Igår var det mer eller mindre snöstorm. Jag gillar ju snö, men inte den blöta, äckliga sorten som kommer ner här. Och att vandra upp för backen utanför Murano med hård motvind, blötäcklig snö i ansiktet och två tunga matkassar är allt annat än roligt. Dessutom var jag igen livrädd för att mitt fönster skulle blåsa sönder.
Idag ser det ut att vara lite lugnare. Ingen sol, men ingen snö och blåst heller.
Jag har tre föreläsningar framför mig idag. Ingen av dem är något jag ser särskilt mycket fram emot. Jag måste säga att jag nog har en viss brist på motivation just nu. Gaeliskan går väl bra, jag är så pass intresserad av språket att jag alltid känner mig motiverad, trots att det verkligen börjar bli svårt nu (genitiv, dativ och pluralformerna! det börjar bli på samma jobbighetsnivå som finska!). Jag fick A2 i förra veckans prov, och tycker fortfarande att lektionerna är roliga att gå på, och att vi som studerar gaeliska är ett bra gäng.
Det är, igen, English Literature som jag har svårt att finna motivation till. Jag har en essä som ska vara gjord om en vecka som jag inte har börjat skriva på ännu och verkligen inte har den ringaste lust till att börja med. Jag finner böckerna vi läser rätt tråkiga och essäfrågorna konstiga och onödiga. Samtidigt har jag ju lite av ett dåligt samvete eftersom jag ju borde gilla det här. Jag läser just nu Great Expectations av Charles Dickens och den är så jävla tråkig!! Alla som jag pratat med säger att de gillar den och det är nästan så jag undrar vad som är fel på mig. Men kanske det är med Dickens som det verkar vara med Shakespeare, att engelskspråkiga (eller åtminstone brittiska) människor har blivit så hjärntvättade att de måste gilla dessa författare och att det är att svära i kyrkan att tycka något annat.
Ja, anyway, när jag satt i bibioteket och försökte få en början på nämnda essä fick jag ett sånt där moment. Jag sneglade (som man gör) på personen bredvid mig och såg att han höll på med biologi. Då tänkte jag bara "fuck this, I want to do biology". Att skriva töntiga essäer om litteratur leder ju egentligen ingenstans, medan biologistudier kan rädda världen.
Okej, det där var en ordentlig generalisering, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag får bara den där känslan ibland av att det jag studerar är så onödigt. Men varje gång jag får de tankarna försöker jag mota bort dem.
Åh, jag bara önskar att jag kunde vara så motiverad (när det gäller English Lit.) som jag var under mina IB-dagar. Då sköt jag aldrig uppgifter framför mig (om de inte hade med matte att göra) och ansträngde mig verkligen för att vara bra. Nu är det bara....blä, så länge jag är godkänd.
Nu är klockan 10.25 och jag ska vara vid uni vid elva. Vilken tur att jag är så naturligt snygg så jag inte behöver ägna tjugo minuter till att sminka mig, då skulle jag aldrig hinna i tid.
(Obs! ironi!)
Jag vet att sådana här inlägg är ganska tråkiga, men jag har faktiskt intressantare ideer också. Jag ville bara få ner något nu, eftersom jag har plågats av aningen dåligt samvete eftersom jag inte skrivit något på en månad.
Men, men. Nu måste jag rusa iväg, för att släcka min själs törst efter kunskap och snöslask.
Hej.
söndag 31 januari 2010
Dance and work
Hej. It's been a while. Jag hade tänkt börja blogga oftare men av någon anledning har jag inte riktigt orkat den senaste veckan. Jag känner mig inte alltid så motiverad, då jag dessutom inte riktigt vet om någon egentligen läser det...hmm.
Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.
I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.
Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).
Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.
När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.
Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.
En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.
Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.
Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!
Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.
Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!
Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.
Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.
Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.
Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.
Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.
Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.
Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.
Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.
Hejdå.
Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.
I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.
Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).
Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.
När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.
Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.
En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.
Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.
Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!
Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.
Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!
Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.
Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.
Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.
Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.
Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.
Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.
Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.
Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.
Hejdå.
tisdag 19 januari 2010
Glasgow Joy
Jag är tillbaka i Glasgow, Skottland, nu. Har varit här i en vecka. En vecka och två dagar faktiskt, även om det känns som forever redan.
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
onsdag 6 januari 2010
Barnens bok om planeterna
Igår kväll då jag skulle lägga mig
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
