Let this moment linger.

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Jag har tänkt på hur bra jag trivs just nu.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit lyckligare och tryggare i mig själv än vad jag är nu. Visst finns det en hel del saker som skulle kunna vara bättre: jag har tappat lite väl mycket självdisciplin, jag är fortfarande långt ifrån ett socialt geni, jag kunde ha fler vänner, blir fortfarande onödigt nervös i vissa situationer.
Men ändå, jag tycker jag har lärt mig att acceptera dessa problem och i en realistisk fart försöka göra något åt dem, snarare än att tro att de kan försvinna över en natt.

Nu låter jag väldigt amatörpsykologisk, men vad jag vill säga är att jag tycker jag överlag har förändrats till det bättre och att allt just nu är bättre än någonsin.

Det som är så synd är att det snart är över.

Varför, varför ska det alltid vara så?
Varför börjar allting arta sig ríktigt bra veckorna, månaderna innan det är över? Detta verkar vara ett universellt faktum. Kanske just det att man vet att något snart är slut gör att man förstår att ta vara på det?
Hur det än är, så är det är så det är för mig just nu.

De bästa vänner jag har fått här är utbytesstuderande och kommer att försvinna om ca två månader. Efter det kommer det nog att ta en lång stund innan jag ser dem igen, om jag någonsin gör det.

Idag hade vi vår sista riktiga gaeliskalektion. Det är så synd att vår grupp kommer att splittras. Vi var ett så bra gäng.

Trots att Murano Street Student Village verkligen har sina brister, har jag ändå börjat trivas här nu. Det är nästan så jag tycker det är lite mysigt med studentbyn, lägenheterna, receptionen, bron över kanalen när man går till universitetet. Det känns tryggt att veta att man har folk omkring sig. Man känner sig aldrig ensam. Att bo på ett sådant här ställe tog länge att vänja sig vid, särskilt för en inbiten ensamvarg som jag, men när man väl vant sig vill man nästan inte lämna det.

För jag är tvungen att hitta en lägenhet privat till nästa läsår. Jag har tittat en del på nätet redan; att hitta lägenhet för en bra hyra i Glasgow verkar inte vara alldeles svårt, men tanken lockar inte särskilt mycket.

Jag är så rädd för att jag ska bli ensam nästa år. Mina bästa vänner kommer att vara borta. Visst har jag vänner som kommer att stanna här också, men jag är rädd för att vi kommer att tappa kontakten. Det känns som om jag kommer att bli tvungen att börja allt från början igen i september.


Suck. Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara leva i nuet. Detta fina nu då jag har goda vänner, pojkvän (nåja, sort of) och bor tryggt här i studentbyn. Jag vill att det ska vara nu för alltid.

Detta är nog första gången i mitt liv som jag inte ser det minsta fram emot sommaren; det är snarare så att jag fasar för den.