"Skotsk" vår

Hej. Nu då jag har bott här i Glasgow i sammanlagt sex månader, har jag märkt att jag ofta tänker att det inte "känns så skotskt". Det kan dock komma stunder, ofta riktigt korta sådana, då jag får en känsla av att jag verkligen är i Skottland.

Det här låter ganska flummigt, och det är det väl också. Vad menar jag med att något "känns skotskt" egentligen? Faktum är jag inte riktigt vet.
Förstås har jag fått dessa Scottish moments under konserter och ceilidhs, tack vare musiken och stämningen, men utöver dem har jag faktiskt svårt att definiera vad jag menar med att något känns skotskt.

När jag var här med min pappa för snart tre år sedan tyckte jag ju minsann att allting kändes så skotskt. Visst, vi rörde ju oss mest i den vildmark som kallas Highlands and Islands, där jag ännu inte satt min fot sen jag började vistas permanent här, och det är klart att traditioner och genuinitet (finns det ett sånt ord?), om det är det jag menar med att något är "skotskt", kommer fram bättre på dylika ställen. Men ändå.

Det hela är väl i själva verket inte så komplicerat. Det har förstås att göra med vana. Jag har blivit van vid att bo här nu, och tycker därför inte att det känns så speciellt. Man kan väl säga att jag blivit hemmablind. Dessutom är det ju också det att man är på ett annat humör och har en annan inställning när man är på semester: då var jag mera avslappnad, öppen för intryck och, ja, inställd på att uppleva den här odefinierbara "skotskheten". Nu när jag faktiskt lever mitt vardagsliv här, med essäer som ska skrivas och matkassar som ska släpas på, är situationen en annan. Var i världen man än är finns det alltid en vardag, som ibland är grå och trist. Så är det bara.

Ändå är jag någonstans deep inside ännu på jakt efter den där "skotskheten". Jag har upplevt den, som sagt, några gånger under konserter och liknande, men känslan kan ibland också komma under mera vardagliga förhållanden. Som idag, då jag gick förbi Kelvingrove Park och plötsligt fick en vindpust i ansiktet som förde med sig en doft av fukt och vår. För några sekunder, bara på grund av den doften, kände jag "yes, det här är Skottland". Jag har känt en liknande doft då jag varit i Irland och förknippar den därför med semester och good times, och sålunda också med en känsla av att vara utomlands, av äventyr.
Jag tycker om sådana ögonblick, de tar mig för en stund bort från vardagen och påminner mig om jag verlkigen är lyckligt lottad över att kunna vara här. (etc, etc.)

Mamma och pappa kommer hit om två (!!) veckor. Kanske jag kommer att se det hela med andra ögon då, kanske det ofta rätt gråa och oskotska Glasgow då kommer att få en sagolik, exotisk glans? Vi får se.


Nu är det bara en vecka kvar av terminen (det är bara final exams kvar i maj). Visst känns det bra, men samtidigt också en aning märkligt. Tänk att vi slutar i mars! Tänk att jag nästan klarat av första året på universitetet med såhär lite jobb! Jag har skrivit tre essäer och haft ett prov och that's it. Det är nästan löjligt. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara om det mitt i allt skulle bli samma tempo som det var i IB. Jag skulle nog inte klara det, jag skulle kollapsa. Alternativt bli tvungen att ta det hela från början och försöka lära mig hur man gör för att bli disciplinerad igen.

På grund av att vi har så lite jobb har jag verlkigen blivit degenererad (?) sen IB. Det är knappt så jag förstår hur jag klarade av det. Vad gäller skolrelaterade saker känns det nästan som om jag var en annan person för bara ett år sen. Visst är det bra att jag inte har så skyhöga krav på mig själv längre, men ändå önskar jag ibland att jag skulle få tillbaka lite av motivationen och självdisciplinen jag hade för ett år sedan.

Det är nästan så jag skäms lite när jag läser om hur folk som studerar i Finland klagar på och stressar med mängder av skolarbete. Är standarden lägre här? Å andra sidan är ju de flesta som börjar på universitetet här ett-två år yngre än vad de är i Finland, så kanske första året är tänkt att vara mera anpassat till deras nivå. Åh, jag vet inte. (Ibland undrar jag också om vi egentligen har massor med jobb, men det bara är jag som inte satsar tillräckligt?).


I onsdags var det S:t Patrick's Day, Irlands nationaldag. Jag har ju, på grund av mitt långvariga intresse för ön i fråga, länge känt till den dagen, men i år var första gången jag verkligen firade den.

Uppenbarligen är detta en stor sak i hela den engelskspråkiga världen, Skottland och Glasgow inräknat. De hade massor med evenemang på gång i stan. Jag och mina tyska vänner från min gaeliskagrupp hade tänkt gå till GUU, där de skulle ha något irländskt folkband, men sen visade det sig att de inte kunde komma, vilket var synd eftersom jag vill passa på att umgås med dem så mycket som möljigt nu innan de åker tillbaka till Tyskland. Men, jag och min flatmate Julija och några till for till en klubb som heter O'Couture (alltså vad är det med Glasgow och namn på nattklubbar egentligen? Alla namn är konstiga och make no sense whatsoever!). Vi kom dit före elva, när det ännu var fritt inträde och stannade ända till tretiden.

Jag har aldrig förr varit så länge på ett dylikt ställe. Aldrig dansat så mycket heller. Och det var kul! I början, när det inte var så smockfullt, var det faktiskt riktigt härligt. Vi dansade energiskt. Jag försökte från början mota bort alla tankar på att jag "inte kan dansa" och sådant tjafs och bara ha kul och flyta med, och det funkade! Dessutom kändes det bra att äntligen röra på sig (och jaja, bränna lite kalorier också) efter att ha fått alldeles för lite motion under de tidigare dagarna. De hade också dagen till ära irländskt tema och spelade ibland upbeat-versioner av irländska sånger. Vanligtvis är jag inte så förtjust i (vad jag kallar) "irländsk mansgris-musik", men den här gången tyckte jag bara det var kul. Bäst var det när de spelade temat från Riverdance. Trots att det är Irish kitsch i allra högsta grad kunde jag inte låta bli att tycka om det. Mina kompanjoner var dock inte lika imponerade.
Senare blev stället så crowded att det inte riktigt var så njutbart längre. Folk blev också fullare än vanligt, och det vill inte säga lite. Vi var nyktra, dock.

Jag har inga planer för helgen. Skulle kunna gå på en fest imorgon, men eftersom jag inte känner personerna i fråga så bra vet jag inte om jag orkar utstå awkwardheten som alltid infinner sig i början i dylika situationer. Men jag får se.


Förresten, angående den där kompisen jag skrev om som inte accepterade mig som vän på facebook. Vi är fb-vänner nu och allt är ok. Det känns ganska dumt att jag ägnade ett helt blogginlägg åt den saken. Det är precis som någon kommenterade, att jag borde sluta oroa mig över småsaker som denna och "leva livet istället" (detta är mer eller mindre story of my life). Jag har funderat på att ta bort inlägget, men å andra sidan kunde det ju vara roligt (lärorikt?) för mig att läsa om tio år (om den här sidan ännu existerar då) och inse hur onödig jag var som jagade upp mig över struntsaker. Sen så tyckte jag också, eftersom min bloggmotivation inte varit den bästa, att jag kunde ta tillfället i akt och få till ett blogginlägg då jag verkligen hade något som tyngde mig och jag ville få ur mig. Dessutom verkar detta ju vara ett ämne som engagerar.

(Och ja, man kan väl säga att kompisen i fråga och jag är mer än vänner. Annars kanske jag inte hade brytt mig så mycket.)

Nu har jag skrivkramp igen. Men skönt är det att skriva svenska.

Nu: äta och förmodligen ta en lugn fredagkväll. Trevlig helg!