Ödelagt

Hej. Nu är det en sådan där period då allt känns så konstigt och tomt. Det är som de där sista dagarna innan jag åkte hem till julen: studentbyn ödeläggs, man hör ljudet av resväskshjul mot asfalten utanför jämt och ständigt, föräldrar kommer med sina bilar för att köra hem sina barn för påsken.

Och jag sitter här, ännu, i en tom flat. Det är nästan så jag önskar att jag åkte hem precis nu, jag också. Liv och rörelse och folk omkring en är något man fort blir van vid: avsaknaden av detta ger en så märklig, spöklik känsla. Imorgon blir det ännu värre, då Julija och hennes syster som är på besök åker hem. Dessa dagar har jag åtminstone haft sällskap av dem.

Dessa dagar, ja. Både fredag och lördag kväll hölls det partyn i common room här i Murano. Fredagens version var en "epic fail" som det heter här; endast runt tjugo människor var på plats och vi gick därför ganska fort därifrån.

I lördags var det dock mera folk: det var faktiskt riktigt roligt ända tills brandlarmet kom på, alla måste gå ut och festen till sist måste blåsas av. Som om inte det var tillräckligt kom vi tillbaka till Pentland 11 för att finna massor av okänt folk i vårt kök; några minuter efter kom brandlarmet på i vår byggnad, vi blev tvungna att gå ut igen och sedan förvisas till common room för att vara där så länge några engineers skulle reset vårt brandlarmssystem (inkräktarna hade gjort något åt det, jag vet inte alla detaljer).

Så, ca tre timmar mitt i natten tillbringade vi som var kvar i vårt hus i common room, väntande på att bli insläppta igen. När vi väl släpptes in var klockan sex på morgonen. Visst var vi lättade över att få komma in i våra rum igen, ända tills vi såg köket: det såg fruktansvärt ut. Varför kommer man in i ett främmande kök och använder fire extinguishern samt kastar mat på väggarna? Detta är det värsta som hänt så länge jag bott här. Vi var eniga om att det inte var vår uppgift att städa upp i röran: Julija gick till receptionen och pratade och de sade att the cleaning lady som kommer på måndagsmorgnarna "will be informed". Ändå fasade jag för vad städerskan skulle säga: hon klagar alltid.
Jaja, "home sweet halls" får man väl säga. Vi var rädda för att inkräktarna skulle ha brutit sig in i våra rum också, men det hade de inte, tack och lov.

Det var alltså lördagsnattens eskapad. Samma dag var jag också på en helt misslyckad flat viewing. Det var på London Road, mot East End-hållet. Lägenheten var väl okej, men jag vill verkligen inte bo i det området. Taxichauffören som körde mig dit (eftersom jag överskattade min orienteringsförmåga och tänkte att jag kunde gå dit, men mer eller mindre gick vilse) sade t.o.m. att området är ganska "rough" och att han inte rekommenderar en flytt dit. Och jag håller nog med. Dessutom är det rätt långt bort: basically andra ändan av stan, som jag inte alls är bekant med. Nej, jag måste hitta något hitåt istället. Suck. Flat-hunting är jobbigt.

Igår var jag, förståeligt nog, ganska sleep-deprived och gjorde inte särskilt mycket, förutom att jag på kvällen träffade min vän Simone. Okej, jag känner att jag inte kan skriva ett blogginlägg till utan att nämna honom, med namn och allt, så stor roll som han har spelat i mitt liv på sistone.

Vi har träffats i lite över en månad. Han åker hem till Italien över påsken tidigt imorgon bitti, och eftersom jag åker till Finland om en vecka och kommer tillbaka hit den tjugofemte april betyder det att vi inte kommer att träffas på nästan en månad. Tanken på det är ganska skärande.

Hmm...jag önskar att jag inte var så devoted och...needy. Vi är ju inte ens officiellt ett par. Jag önskar att jag kunde ta mera lätt på sånt, så som många killar, och uppenbarligen han, verkar göra (bara det att han prioriterar annat framför att vara med mig ikväll visar ju att jag inte betyder lika mycket för honom som han gör för mig). Men jag tar ju inte direkt lätt på något alls, så varför skulle jag ta lätt på relationer då heller, som ju är det svåraste (om än bästa) som finns?
Jag vill inte tänka på hur det blir då han flyttar härifrån för alltid i slutet av maj då hans utbytesår är slut. Det kommer att bli hårt. Det är så lite tid kvar, vi har inte råd att vara ifrån varandra i en månad nu!

Jag var med andra ord ganska fylld med känslor då jag kom tillbaka till mitt hus klockan två idag. Och vem var den första jag mötte, om inte städerskan. Jag hade tänkt att jag genom att sova hos S skulle undvika henne, men nej, hon var fortfarande i full gång med städningen och gav till råga på allt mig en utskällning för kökets tillstånd. Ser jag ut som en som vandaliserar kök, kanske? The cleaner skulle bli informed, sade de? Visst.

Så, här sitter jag nu i mitt rum i en annars fullständigt tom flat. J och systern är ute någonstans men kommer tillbaka ikväll; vi ska kanske gå ut då, även om jag inte riktigt känner mig up for it just nu. Imorgon, då de åker hem, kommer jag att vara alldeles ensam.

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. På ett sätt är jag rätt lycklig, men det finns så mycket vemod där också. Nu regnar det dessutom; ja, det tycks alltid vara så att vädret korrellerar med humöret.

Mamma och pappa kommer hit på torsdag, och då kommer jag att ha fullt upp igen. På tisdag flyger vi alla tre hem (flyga med föräldrarna! det är som att vara barn igen !). Åh, jag vill att dessa två dagar ska gå riktigt snabbt: helst skulle jag bara vilja ta ett magiskt sömnpiller imorgon och vakna upp på torsdag.

Jag är nästan själv förvånad över att jag är så i spänning inför mina föräldrars ankomst. Men i och för sig är det väl förståeligt. Jag har ju inte sett dem på tre månader och de har aldrig varit i Glasgow.

Detta var dagens aningen sentimentala och oorganiserade inlägg. Nu ska jag tassa genom vår spöklika korridor till vårt spöklika (men numera rena, tack cleaner lady, även om du är ett pain in the ass) kök och laga mig något att äta.

See you soon.