Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar