Dance and work

Hej. It's been a while. Jag hade tänkt börja blogga oftare men av någon anledning har jag inte riktigt orkat den senaste veckan. Jag känner mig inte alltid så motiverad, då jag dessutom inte riktigt vet om någon egentligen läser det...hmm.

Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.

I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.

Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).

Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.

När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.

Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.

En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.

Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.

Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!

Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.

Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!

Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.


Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.

Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.

Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.


Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.

Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.

Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.

Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.

Hejdå.