Kunskap och snöslask

Nu prövar jag en ny sak. Att blogga på morgonen. Saken är den att jag (trots att jag skulle ha haft massor med tid till det) inte riktigt har haft motivation att skriva något på den senaste tiden. Ofta då jag kommer hem från en lång dag på universitetet blir jag så lat och slår liksom på en "jag orkar inte göra mer idag"- funktion. Och till detta ingår bloggning.

Men eftersom jag alltid har varit något av en morgonmmänniska (tja, sen jag kom till Glasgow har detta väl ändrats lite grann) och alltid har känt mig rätt pigg och inspirerad den tiden på dygnet tänkte jag ta tillfället i akt och skriva något nu, då klockan är 09.48 a.m. Dessutom har jag tidspress, vilket kanske hindrar inlägget från att bli så långt (och mig från att sitta och tänka över precis varje ord jag använder).

De senaste dagarna, ända tills igår, har det varit sol, lugnt och alldeles härligt väder här. Det har med andra ord passat bra till min ta-tag-i-saken-och-börja-leva-hälsosamt-plan. Jag har försökt börja springa regelbundet igen, och de två senaste gångerna har det, på grund av vädret, varit en jättefin upplevelse (tänk soluppgång, berg i bakgrunden, vindstilla, matchande musik i öronen) och jag har verkligen kännt att jag börjat få tillbaka motivationen att träna. Yes! Jag var och sprang i förrgår i ca 45 minuter och har idag en ordentlig träningsvärk i låren. Det är verkligen sorgligt, om man jämför hur jag var för, låt oss säga, två år sen, då jag sprang 20 km utan att få en tillstymmelse till träningsvärk. Men, jag märker ju att det går snabbt att ta tillbaka det man har förlorat, även om jag inte satsar på några 20 km just nu. Och så tycker jag om känslan av träningsvärk. Då känns det ju verkligen att man har gjort något.

Idag och igår har vädret dock varit sämre. Igår var det mer eller mindre snöstorm. Jag gillar ju snö, men inte den blöta, äckliga sorten som kommer ner här. Och att vandra upp för backen utanför Murano med hård motvind, blötäcklig snö i ansiktet och två tunga matkassar är allt annat än roligt. Dessutom var jag igen livrädd för att mitt fönster skulle blåsa sönder.

Idag ser det ut att vara lite lugnare. Ingen sol, men ingen snö och blåst heller.

Jag har tre föreläsningar framför mig idag. Ingen av dem är något jag ser särskilt mycket fram emot. Jag måste säga att jag nog har en viss brist på motivation just nu. Gaeliskan går väl bra, jag är så pass intresserad av språket att jag alltid känner mig motiverad, trots att det verkligen börjar bli svårt nu (genitiv, dativ och pluralformerna! det börjar bli på samma jobbighetsnivå som finska!). Jag fick A2 i förra veckans prov, och tycker fortfarande att lektionerna är roliga att gå på, och att vi som studerar gaeliska är ett bra gäng.

Det är, igen, English Literature som jag har svårt att finna motivation till. Jag har en essä som ska vara gjord om en vecka som jag inte har börjat skriva på ännu och verkligen inte har den ringaste lust till att börja med. Jag finner böckerna vi läser rätt tråkiga och essäfrågorna konstiga och onödiga. Samtidigt har jag ju lite av ett dåligt samvete eftersom jag ju borde gilla det här. Jag läser just nu Great Expectations av Charles Dickens och den är så jävla tråkig!! Alla som jag pratat med säger att de gillar den och det är nästan så jag undrar vad som är fel på mig. Men kanske det är med Dickens som det verkar vara med Shakespeare, att engelskspråkiga (eller åtminstone brittiska) människor har blivit så hjärntvättade att de måste gilla dessa författare och att det är att svära i kyrkan att tycka något annat.

Ja, anyway, när jag satt i bibioteket och försökte få en början på nämnda essä fick jag ett sånt där moment. Jag sneglade (som man gör) på personen bredvid mig och såg att han höll på med biologi. Då tänkte jag bara "fuck this, I want to do biology". Att skriva töntiga essäer om litteratur leder ju egentligen ingenstans, medan biologistudier kan rädda världen.

Okej, det där var en ordentlig generalisering, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag får bara den där känslan ibland av att det jag studerar är så onödigt. Men varje gång jag får de tankarna försöker jag mota bort dem.

Åh, jag bara önskar att jag kunde vara så motiverad (när det gäller English Lit.) som jag var under mina IB-dagar. Då sköt jag aldrig uppgifter framför mig (om de inte hade med matte att göra) och ansträngde mig verkligen för att vara bra. Nu är det bara....blä, så länge jag är godkänd.

Nu är klockan 10.25 och jag ska vara vid uni vid elva. Vilken tur att jag är så naturligt snygg så jag inte behöver ägna tjugo minuter till att sminka mig, då skulle jag aldrig hinna i tid.
(Obs! ironi!)

Jag vet att sådana här inlägg är ganska tråkiga, men jag har faktiskt intressantare ideer också. Jag ville bara få ner något nu, eftersom jag har plågats av aningen dåligt samvete eftersom jag inte skrivit något på en månad.

Men, men. Nu måste jag rusa iväg, för att släcka min själs törst efter kunskap och snöslask.

Hej.