När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.
Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.
Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.
Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.
Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"
Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.
Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)
Samma moln speglade i floden Kelvin.
Jag har alltid sagt att det är ett under, alltid bubblar den positiva känslan och lyckan fram om man bara väntar en stund. Det finns en generator (kanske i mjälten?) som malar lyckokänsla och det behövs för sorgeämnen finns det tillräckligt av.
SvaraRadera