Lite sentimentalitet i vårnatten

Hej. Jag tänker skriva om en rätt personlig sak nu. Jag bara måste. Det handlar om känslor. Feelings.

Det handlar om att känna något för någon utan att den personen känner samma tillbaka. Det är ju ett rätt ofta förekommande fenomen.

Det är bara det att mitt fall är lite annorlunda jämfört med hurdan en sådan situation normalt är.

S och jag mer eller mindre (ja, faktiskt nästan bokstavligen) ramlade in i varandra för några månader sedan och inledde något man kan kalla ett förhållande. I början brydde jag mig inte särkilt mycket om honom, såg det bara som en kul grej.

Men, efter vad tiden gick kom jag på mig själv med att tänka på honom mycket mer än jag skulle vilja och bara längta, längta till nästa gång vi kunde träffas.

Och under påsklovet då jag var hemma i Finland förstod jag nog innerst inne vad det var som inte gjorde vistelsen där så njutbar som jag trodde att den skulle bli: att jag inte kunde träffa honom och att vi var geografiskt så långt ifrån varandra.

Jag hade helt enkelt blivit helt fantastiskt kär i honom. Fastän jag inte hade velat bli det. Jag önskar att jag inte hade blivit det.

För han känner uppenbarligen inte likadant. Han ser det bara som kul grej, poängterar t.o.m. rätt ofta att vi inte är tillsammans "på riktigt".
Jag skulle aldrig våga säga hur mycket han betyder för mig. Han anar inte.

För under dessa månader är det inget jag velat mer än att vi kunde bli ett riktigt par. Vad spelar det för roll att vi tillbringar långa nätter tillsammans då vi inte ens kan gå hand i hand på stan?

Egentligen borde jag inte ha gett mig in i det här. Jag borde ha känt mig själv bättre och vetat att jag skulle ha dragit mig ur innan jag blev känslomässigt involverad.

Det är inte det att han skulle bete sig fel på något sätt. Han respekterar mig, vi kan både skämta och diskutera, han uppskattar mig som en vän (med benefits) men inget mer.

När han åker hem för alltid om tre veckor kommer jag att vara väldigt, väldigt ledsen. Bara tanken på att vara här i Glasgow utan honom gör mig alldeles tom och konstig inuti.

För honom kommer det inte att vara någon stor sak. Han kommer bara att säga "tack för den trevliga tiden tillsammans, ciao" (haha).


Egentligen kanske det är lite omdömeslöst av mig att skriva ett blogginlägg om det här. Jag kanske lämnar ut för mycket av mitt liv.

Jag bara kände att jag måste skriva av mig såhär halv tre på morgonen efter att ha kommit hem från hans hus fylld av lycka och vemod. Hellre skriver jag som det faktiskt är än att vaguebooka (eller kanske det heter "vagueblogga"?).

Och jag vet att jag nog är rätt banal och känslosam och kanske gör en för stor sak av det här. Det är bara det att jag är en känslosam person. Jag tar allting allvarligt, också när jag önskar att jag inte gjorde det. Som i det här fallet. Men det går inte. Jag kan bara inte vara emotionally detached.

Men sedan, då han är borta och jag har hittat det så eftertraktade true love som jag uppenbarligen verkar behöva så mycket, kan jag säkert skratta åt historien med dendär sydeuropeiska utbytesstuderanden och tänka på det som på precis vad det var, en kul grej.

Det är bara det att just nu känns det väldigt långt borta att tänka på det viset. Och riktig kärlek, hur fan hittar man det??


Just nu borde jag inte låta det här ta över. Jag borde tänka på allt som är bra istället, till exempel att jag ska på en gaeliskakurs som universitetet ordnar i juni, att jag och min kompis Stefanie (som också ska åka härifrån, nej tänk inte på det!!) kanske ska åka till Hebriderna och att jag har två av mina tre exams succesfully completed redan.

Och så har ju jag och Simone fortfarande lite tid kvar att umgås (om än utan true love), the end is not here yet.

Egentligen borde jag leva i nuet och bara låta mig vara "so happy I could die". För jag är ju det, också. (Åh nej, bara det faktum att jag citerar Lady Gaga visar att min värdighet har sjunkit sedan jag kom hit).

Förlåt för min sentimentalitet.

Nu måste jag gå och lägga mig för att orka dra mig till biblioteket vid en någorlunda vettig tid imorgon bitti.

Hejdå.