Så. Nu sitter jag då här i den mörka finska vinterkvällen...eller något annat poetiskt. Jag är med andra ord hemma i Jakobstad nu. Har varit i en vecka.
Det är nästan så att jag fortfarande är tacksam över att jag hann komma hem i tid. Resan var nämligen lite problematisk. Den tjugoförsta december var en mycket snöig dag och därför blev mitt plan från London Stansted till Tammerfors sammanlagt fem timmar försenat. Först blev hela flighten inställd, sedan fick vi veta att vi nog skulle flyga men när vi väl gått ombord tog det över två timmar innan vi kunde lyfta. Och inte nog med det, ungefär femton minuter före landningen sade piloten något i stil med "ja...vi kommer ju till Helsinki istället för Tampere, men det har ni väl förstått redan, hehe".
Jag hade lyssnat på så många skotska nationalistiska sånger (mest Runrig) på sistone att jag hade blivit inspirerad och bestämt att jag skulle bli riktigt sentimental och kanske gråta en skvätt vid återseendet av mitt kära hemland. Men dessa planer förstördes liksom lite av alla problem med flygningen. Så om jag kände tårarna bränna när de vita skogarna började ta form i flygplansfönstret var det nog snarare av utmattning och desperation än av patriotism.
Men allt löste sig. Min mycket snälla far, som befann sig i Tammerfors (och dessutom hade väntat där i några timmar) lovade att han skulle köra ner till Helsingfors och hämta mig, trots att klockan var tre på natten. Så fem på morgonen kom vi iväg därifrån och elva på förmiddagen var vi hemma. Då var jag ganska utmattad, och aningen irriterad på Ryanair. Men glad över att vara hemma.
Eftersom jag kom så sent kändes det som om jag liksom bara klev in i allt julfirande. Jag hade, som sagt, inte haft mycket julstämning back in Glasgow och nu var det mitt i allt full jul. Och den gick så fort. Det känns faktiskt lite sorgligt att julen redan är över. Jag hann inte riktigt med.
Men nog blev det en bra jul, och det bästa av allt var självklart vädret. Snön! Kylan! Det var det första som slog mig när jag och pappa körde hem i gryningen, och det har fortsatt att fascinera mig dessa dagar: nog kan ju Finland vara vackert ändå!
Det är ju det att man blir hemmablind. När man har varit borta ett tag inser man hur vackert och exotiskt det är med nordlig snö och köld.
Det finns en facebook-grupp som några av mina glasgowkompisar har gått med i som heter något i stil med "fuck Christmas, I wanna go back to Murano". Det är nästan så jag börjar bli orolig då jag ser det. Över mig själv. Är jag onormal då jag trivs med att tassa omkring här hemma med mamma och pappa? Visst, det är klart att studentbyn i Glasgow är ett intressantare ställe att bo på, det...ja, händer förstås lite mer där. Och visst saknar jag vissa människor.
Men just nu tycker jag det är väldigt skönt att gå omkring här i vårt fina hus och inte behöva spänna sig. För tyvärr spänner jag nog mig fortfarande inför vissa av mina flatmates, de jag inte känner så bra (det ska det bli en ändring på, jag har som nyårslöfte att befriend them). Och så, på tal om att vara hemma, är det ju förstås skönt med de där kläderna som tvättar sig själva o. dyl.
Så, jag undrar om folk verkligen längtar så mycket tillbaka till Murano eller om de bara sjåpar sig. Men så har jag ju alltid trivts hemma och haft en bra relation till mina föräldrar etc etc...
Det enda sorgliga är att jag inte riktigt känner någon här i stan längre.
Men ändå...nog kommer det att kännas alldeles bra att åka tillbaka sen den tionde. Det ska bli härligt att se kompisarna igen och så kan jag knappt vänta på att få fortsätta med gaeliskan. Och jag ser fram emot flera danser (ceilidh, jag försöker mig inte på att böja det i plural!) och fester.
Jag ser mindre fram emot English Literature. Och den mindre trevliga halvan av mina flatmates kunde jag bra vara utan (men jag kanske får fantastiska förändringar till stånd nu då jag ska bli kompis med dem). Men annars...nä, det ska nog bli bra!
Sen så finns det ingenting bättre än att lyssna på min härliga gaeliska musik, titta ut på snön och drömma sig tillbaka till Skottland. Men ändå vara glad över att vara här. Då känner jag mig alltid så lyckligt lottad.
Jag är egentligen ganska lyckligt lottad.
Jag tror jag har sagt det förr.
Hej och Gott Nytt År!
tisdag 29 december 2009
lördag 19 december 2009
Vemod och annat
Jag har en så konstig känsla just nu. Jag åker hem på måndag, och har nästan svårt att förstå det.
Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.
Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.
Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.
I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.
Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!
De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.
Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.
Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!
Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.
Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).
Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.
Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!
Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.
Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.
Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.
Strange.
Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.
Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.
Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.
I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.
Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!
De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.
Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.
Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!
Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.
Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).
Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.
Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!
Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.
Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.
Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.
Strange.
måndag 14 december 2009
Sjuka
Hej. Orsaken till att jag inte har skrivit på länge är att jag har varit sjuk. Ganska ordentligt sjuk. Jag har varit så orkeslös så jag inte lyckats uppbåda krafter till att blogga. Nu känner jag mig lite bättre, även om jag är långtifrån återställd.
Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.
Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?
Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.
Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.
Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".
På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.
Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.
En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.
Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).
Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?
Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.
Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!
Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.
Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!
Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.
Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.
Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.
Bye bye från en sjukroko tonåring.
Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.
Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?
Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.
Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.
Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".
På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.
Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.
En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.
Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).
Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?
Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.
Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!
Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.
Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!
Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.
Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.
Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.
Bye bye från en sjukroko tonåring.
fredag 4 december 2009
Blekt decemberdagsljus
När man läser bloggar stöter man ju nu som då på kryptiska blogginlägg. Det vill säga inlägg där den som skriver indikerar att något speciellt har hänt utan att säga det rakt ut, utan istället använder sig av kryptiska halvpoetiska formuleringar så att läsaren ska få undra vad månne det hela handlar om.
Jag hade från början betsämt mig för att inte skriva sådana inlägg utan vara rättfram med allt jag vill vara rättfram om och lämna det som är mera personligt utanför bloggen.
Just nu känner jag mig dock manad att avvika från mina principer.
Varför ska det vara så svårt?
Så jobbigt, så många osynliga regler?
Det är så annorlunda när man möts i dagsljus.
Blekt decemberdagsljus, men ändå.
Det finns så många nya dimensioner
Så många ord, tecken, gester som ska tolkas.
Plötsligt finns alla regler där.
Plötsligt finns alla krav där.
De som försvinner i det upprymda festmörkret.
Plötsligt är jag genomskådad, hjälplös.
Och så sitter jag här och spelar upp scenen då vi skiljdes åt
Igen och igen.
Tolkar alla händelser, en efter en.
Försöker hitta tecknen - de positiva
(Om han inte ville skulle han väl inte...)
Och också de negativa
Som jag tvingar mig själv både att tänka på och inte tänka på.
Andra gången vi träffades -
Det var som att ta ett steg tillbaka
Och ändå kände jag annorlunda
Jag kände mycket mer
Jag ville bara förlora mig i...
Jag önskar saker vore annorlunda
Jag önskar jag vore annorlunda
Jag önskar jag visste, var säker, och slapp
Sitta här och återuppleva och tolka tecken.
Och jag önskar att jag inte skulle hänga upp hela mitt liv på en sådan här sak.
Jag önskar att jag bara kunde slappna av
Och ta det som det kommer
Tänka att Andra Alltid Finns.
Som det är nu kommer jag bara att bli
Så besviken
Om det inte...
(NEEEEEEEJ!!!)
Varför ska det vara så svårt?
Jag vill ju bara
Aldrig släppa
För en gångs skull
Det har sagts förr, men det tål sägas igen: jag tänker på tok för mycket.
Vilken tur att jag ska till Edinburgh imorgon så jag slipper gå runt här och grubbla mig sönder och samman.
Jag hade från början betsämt mig för att inte skriva sådana inlägg utan vara rättfram med allt jag vill vara rättfram om och lämna det som är mera personligt utanför bloggen.
Just nu känner jag mig dock manad att avvika från mina principer.
Varför ska det vara så svårt?
Så jobbigt, så många osynliga regler?
Det är så annorlunda när man möts i dagsljus.
Blekt decemberdagsljus, men ändå.
Det finns så många nya dimensioner
Så många ord, tecken, gester som ska tolkas.
Plötsligt finns alla regler där.
Plötsligt finns alla krav där.
De som försvinner i det upprymda festmörkret.
Plötsligt är jag genomskådad, hjälplös.
Och så sitter jag här och spelar upp scenen då vi skiljdes åt
Igen och igen.
Tolkar alla händelser, en efter en.
Försöker hitta tecknen - de positiva
(Om han inte ville skulle han väl inte...)
Och också de negativa
Som jag tvingar mig själv både att tänka på och inte tänka på.
Andra gången vi träffades -
Det var som att ta ett steg tillbaka
Och ändå kände jag annorlunda
Jag kände mycket mer
Jag ville bara förlora mig i...
Jag önskar saker vore annorlunda
Jag önskar jag vore annorlunda
Jag önskar jag visste, var säker, och slapp
Sitta här och återuppleva och tolka tecken.
Och jag önskar att jag inte skulle hänga upp hela mitt liv på en sådan här sak.
Jag önskar att jag bara kunde slappna av
Och ta det som det kommer
Tänka att Andra Alltid Finns.
Som det är nu kommer jag bara att bli
Så besviken
Om det inte...
(NEEEEEEEJ!!!)
Varför ska det vara så svårt?
Jag vill ju bara
Aldrig släppa
För en gångs skull
Det har sagts förr, men det tål sägas igen: jag tänker på tok för mycket.
Vilken tur att jag ska till Edinburgh imorgon så jag slipper gå runt här och grubbla mig sönder och samman.
tisdag 1 december 2009
Lycka & eufori
Hej!
Jag är så glad! Jag är så lycklig!
Orsaken till det är gårdagskvällen. Jag kan lugnt säga att det var den bästa kvällen jag haft sedan jag kom hit.
Igår var det alltså S:t Andrew's Day, det vill säga Skottlands inofficiella nationaldag. Med anledning av detta ordnade Comunn Oiseanach, Glasgow universitets gaeliska society, ett ceilidh på Queen Margaret Union.
Jag vet, jag vet. Det är hög tid för mig att förklara vad ett ceilidh egentligen är. Ordet är gaeliskt, och kommer från ordet ceile, vilket egentligen betyder bredvid, eller sida vid sida. Ceilidh betyder alltså mer eller mindre sammankomst, get-together, att träffas och ha roligt sida vid sida. Företeelsen har gamla anor i Skottland och Irland (på iriska stavat ceili, for the record). Det hela går ut på att man samlas och dansar traditionella danser till traditionell skotsk (eller irländsk) folkmusik, gärna med ett liveband.
Jag hade, min stora obsession av allt dylikt till trots, aldrig fått chansen att gå på ett ceilidh (jag har härmed bestämt att det heter "ett" ceilidh) och såg därför mycket fram emot detta evenemang.
Så, jag gick dit med mina nyfunna tyska vänner. Musiken skulle börja nio och vi kom dit ca halv nio. Vi köpte något att dricka och slog oss ner, smuttade på engelsk cider och såg med (skräckblandad?) förtjusning lokalen fyllas av allt fler och fler kiltklädda killar (tjejer också förstås, men de hade inte kilt). Det visade sig förstås att bandet var lite försenat och det tog nog enda till halv tio innan de började spela.
Eftersom jag inte hade riktigt på klart hur ett ceilidh egentligen går till, trodde jag att någon skulle ge instruktioner och lära oss danserna innan de började. Men nej, det förväntades nog att vi skulle kunna danserna redan. Och faktum är att de flesta kunde dem. Efter vad jag har förstått lär sig alla skotska barn de traditionella danserna i primary school och har dem liksom i blodet (lite som vi dansar polonäs på julen, kanske). Så när musiken började var dansgolvet genast proppfullt med folk som svängde om som om de aldrig gjort annat.
Faktum var att jag till en början var lite olycklig. I så gott som alla danser måste man ju ha en partner. Jag frågade mina kompisar om de vill dansa, och hör och häpna, de ville inte, "vi kan inte". Jag menar, come on! Hur tråkig får man bli? Sitta på ett ceilidh och titta på när andra dansar! Jag hade banne mig inte kommit dit "fö ti skåda åpå!"
Så när första dansen var slut tog jag mod till mig, gav mig upp på dansgolvet och grabbade tag i nå random folk (i den dansen skulle man inte vara par utan sex personer, så det var ju bra). Och jippi vad roligt det var! Jag menar, en ceilidh-dans håller ju inte på i fem minuter utan snarare i tjugo. Så trots att man som jag är superfit och har världens bästa kondition (?) är man nog rätt så trött när en dans är över. Men det är värt det. Det ät så underbart roligt. Och danserna är inte särskilt svåra heller.
Efter det var jag lite mera upp i varv och dansade med ganska många människor, bland annat med en kille från min gaeliskagrupp (kiltklädd, förstås). Det blev bara bättre och bättre.
Musiken var stunning. Bandet hette Skerryvore och de spelade precis sådan musik som får mitt hjärta att brinna. Det vill säga tvättäkta traditionell skotsk musik, komplett med säckpipor, fioler och allt, men ändå med inslag av pop, rock och till och med lite reggae. Det kan helt enkelt inte bli bättre. Jag blir så lycklig av den sortens musik, den är livsglädje personifierad (eller kanske "musificerad?").
Klimax kom på slutet, då de spelade den mycket välkända traditionella sången Loch Lomond. Då kom precis alla, de tråkiga tyskarna inkluderade, upp på dansgolvet. Stämningen var alldeles mäktig. I början, då de spelade sången ganska långsamt och "traditionellt", tog alla varandra i hand och sjöng med. Sedan, när de speedade upp spelandet, blev alla som galna och dansade och hoppade runt som på värsta nattklubben! Stämningen var minst sagt euforisk!
Faktum var att de spelade Loch Lomond på samma sätt som det briljanta skotska bandet Runrig gör; de spelade liksom Runrigs version av låten. Just den versionen har jag lyssnat på flera gånger och tycker är jättefin, mäktig och, ja, euforisk (framför allt är den väldigt skotsk). Så, det kändes nästan som att höra sin favoritlåt live, det var nästan som om Runrig själva hade varit där!
Så hela kvällen var mycket lyckad. Jag kände verkligen att jag var på rätt ställe, jag kände att jag är gjord för detta! Jag ser redan fram emot nästa ceilidh. Jag vet inte var och när det kommer att vara, men gå på det ska jag, det är ett som är säkert. Jag menar, dansa med hotta kiltklädda skottar till underbar musik, kan det bli bättre?
Och jag tycker det är beundransvärt hur skottarna håller sina uråldriga traditioner vid liv. Take heed, Finland!
För en stund sedan upplevde jag något som är värt att nämna. Jag lyssnade på nämnda version av Loch Lomond (Runrigs alltså), återupplevde gårdagskvällen och kände mig allmänt lycklig och euforisk. När låten var slut möttes jag av det ettriga brandlarmet från huset mittemot.
Är det inte talande? Där satt jag med Loch Lomond i öronen och drömde mig bort till min skotska sagovärld, för att sedan "väckas" av brandlarmet på det sjaskiga Murano Street. Ett brutalt hopp tillbaka till vekligheten.
Men åtminstone fick jag uppleva lite av det skotska sagolika igår, och det är jag mycket glad för. Det stod på all reklam för evenemanget att det kommer att bli en kväll att minnas, och det blev det verkligen för min del.
Jag har försökt lägga upp en video på bloggen, men eftersom jag är så borta med allt sånt får jag det inte att lyckas. Hur som helst finns nog Runrigs mäktiga version av Loch Lomond på Youtube, ifall någon är intresserad.
Okej, bye! Take care!
Jag är så glad! Jag är så lycklig!
Orsaken till det är gårdagskvällen. Jag kan lugnt säga att det var den bästa kvällen jag haft sedan jag kom hit.
Igår var det alltså S:t Andrew's Day, det vill säga Skottlands inofficiella nationaldag. Med anledning av detta ordnade Comunn Oiseanach, Glasgow universitets gaeliska society, ett ceilidh på Queen Margaret Union.
Jag vet, jag vet. Det är hög tid för mig att förklara vad ett ceilidh egentligen är. Ordet är gaeliskt, och kommer från ordet ceile, vilket egentligen betyder bredvid, eller sida vid sida. Ceilidh betyder alltså mer eller mindre sammankomst, get-together, att träffas och ha roligt sida vid sida. Företeelsen har gamla anor i Skottland och Irland (på iriska stavat ceili, for the record). Det hela går ut på att man samlas och dansar traditionella danser till traditionell skotsk (eller irländsk) folkmusik, gärna med ett liveband.
Jag hade, min stora obsession av allt dylikt till trots, aldrig fått chansen att gå på ett ceilidh (jag har härmed bestämt att det heter "ett" ceilidh) och såg därför mycket fram emot detta evenemang.
Så, jag gick dit med mina nyfunna tyska vänner. Musiken skulle börja nio och vi kom dit ca halv nio. Vi köpte något att dricka och slog oss ner, smuttade på engelsk cider och såg med (skräckblandad?) förtjusning lokalen fyllas av allt fler och fler kiltklädda killar (tjejer också förstås, men de hade inte kilt). Det visade sig förstås att bandet var lite försenat och det tog nog enda till halv tio innan de började spela.
Eftersom jag inte hade riktigt på klart hur ett ceilidh egentligen går till, trodde jag att någon skulle ge instruktioner och lära oss danserna innan de började. Men nej, det förväntades nog att vi skulle kunna danserna redan. Och faktum är att de flesta kunde dem. Efter vad jag har förstått lär sig alla skotska barn de traditionella danserna i primary school och har dem liksom i blodet (lite som vi dansar polonäs på julen, kanske). Så när musiken började var dansgolvet genast proppfullt med folk som svängde om som om de aldrig gjort annat.
Faktum var att jag till en början var lite olycklig. I så gott som alla danser måste man ju ha en partner. Jag frågade mina kompisar om de vill dansa, och hör och häpna, de ville inte, "vi kan inte". Jag menar, come on! Hur tråkig får man bli? Sitta på ett ceilidh och titta på när andra dansar! Jag hade banne mig inte kommit dit "fö ti skåda åpå!"
Så när första dansen var slut tog jag mod till mig, gav mig upp på dansgolvet och grabbade tag i nå random folk (i den dansen skulle man inte vara par utan sex personer, så det var ju bra). Och jippi vad roligt det var! Jag menar, en ceilidh-dans håller ju inte på i fem minuter utan snarare i tjugo. Så trots att man som jag är superfit och har världens bästa kondition (?) är man nog rätt så trött när en dans är över. Men det är värt det. Det ät så underbart roligt. Och danserna är inte särskilt svåra heller.
Efter det var jag lite mera upp i varv och dansade med ganska många människor, bland annat med en kille från min gaeliskagrupp (kiltklädd, förstås). Det blev bara bättre och bättre.
Musiken var stunning. Bandet hette Skerryvore och de spelade precis sådan musik som får mitt hjärta att brinna. Det vill säga tvättäkta traditionell skotsk musik, komplett med säckpipor, fioler och allt, men ändå med inslag av pop, rock och till och med lite reggae. Det kan helt enkelt inte bli bättre. Jag blir så lycklig av den sortens musik, den är livsglädje personifierad (eller kanske "musificerad?").
Klimax kom på slutet, då de spelade den mycket välkända traditionella sången Loch Lomond. Då kom precis alla, de tråkiga tyskarna inkluderade, upp på dansgolvet. Stämningen var alldeles mäktig. I början, då de spelade sången ganska långsamt och "traditionellt", tog alla varandra i hand och sjöng med. Sedan, när de speedade upp spelandet, blev alla som galna och dansade och hoppade runt som på värsta nattklubben! Stämningen var minst sagt euforisk!
Faktum var att de spelade Loch Lomond på samma sätt som det briljanta skotska bandet Runrig gör; de spelade liksom Runrigs version av låten. Just den versionen har jag lyssnat på flera gånger och tycker är jättefin, mäktig och, ja, euforisk (framför allt är den väldigt skotsk). Så, det kändes nästan som att höra sin favoritlåt live, det var nästan som om Runrig själva hade varit där!
Så hela kvällen var mycket lyckad. Jag kände verkligen att jag var på rätt ställe, jag kände att jag är gjord för detta! Jag ser redan fram emot nästa ceilidh. Jag vet inte var och när det kommer att vara, men gå på det ska jag, det är ett som är säkert. Jag menar, dansa med hotta kiltklädda skottar till underbar musik, kan det bli bättre?
Och jag tycker det är beundransvärt hur skottarna håller sina uråldriga traditioner vid liv. Take heed, Finland!
För en stund sedan upplevde jag något som är värt att nämna. Jag lyssnade på nämnda version av Loch Lomond (Runrigs alltså), återupplevde gårdagskvällen och kände mig allmänt lycklig och euforisk. När låten var slut möttes jag av det ettriga brandlarmet från huset mittemot.
Är det inte talande? Där satt jag med Loch Lomond i öronen och drömde mig bort till min skotska sagovärld, för att sedan "väckas" av brandlarmet på det sjaskiga Murano Street. Ett brutalt hopp tillbaka till vekligheten.
Men åtminstone fick jag uppleva lite av det skotska sagolika igår, och det är jag mycket glad för. Det stod på all reklam för evenemanget att det kommer att bli en kväll att minnas, och det blev det verkligen för min del.
Jag har försökt lägga upp en video på bloggen, men eftersom jag är så borta med allt sånt får jag det inte att lyckas. Hur som helst finns nog Runrigs mäktiga version av Loch Lomond på Youtube, ifall någon är intresserad.
Okej, bye! Take care!
fredag 27 november 2009
Om den stundande julen, växlande vänskap, snälla tyskar och lite annat
Hej igen.
Det är lillajul imorgon. Jag kan inte förstå det. Visst, det är samma sak varje år: man tycker alltid att det just var sommar och "förstår inte" hur det redan kan vara slutet av november.
Men i år är det extra mycket så för mig. Som jag redan skrev i mitt förra inlägg, har min nya situation gjort att jag helt enkelt glömt bort att julen närmar sig. Det har liksom varit så denna höst att dagarna och veckorna har flutit ihop till en enda massa och jag har inte känt årstidsväxlingen på samma sätt som jag gör hemma. Jag har liksom levt här i min avskärmade universitets-studentbyvärld och inte märkt att det snart är jul. Om någon förstår vad jag menar.
Där hemma är det annorlunda, där observerar jag så mycket, är närmare naturen och börjar vanligtvis vänta på julen redan i början av oktober. Men här...jag tror jag lever mera i nuet här. Vilket ju är bra förstås. Men sedan är det den här konstiga studentlivsavskärmingen, som inte alltid känns så bra. Eller bra och bra. Det är så olikt det liv jag levt tidigare bara.
Nå, tillbaka till ruta ett: det är lillajul (denna underbara finländska tradition!) imorgon och första advent på söndag och jag befinner mig så långt ifrån julstämning man bara kan göra. Jag undrar om jag kommer att kunna känna någon julstämning här överhuvudtaget? Kanske det krävs ett Finland för att det ska gå. Jag kommer på mig själv med att mer och mer tänka på den dag då jag åker hem på jullov, med andra ord den 21 december. Det är bara dryga tre veckor dit nu och jag ser verkligen fram emot det. Jag undrar hur det kommer att kännas. Då hoppas jag att julstämningen kommer. Jag älskar ju julen.
Denna vecka har varit helt okej. Inget extraordinärt har hänt, men jag har varit på rätt bra humör hela tiden.
Det är så konstigt det här med mina flatmates och de andra jag umgås med här. Ibland går det så bra att umgås med dem. Vi har roligt tillsammans, jag kan slappna av och verkligen njuta av deras sällskap. Som i måndags då vi satt runt bordet i vårt kök och skrattade tills tårarna rann. De gångerna känner jag mig som en i gänget, jag känner att jag verkligen har hittat nya vänner, att allt är på bästa sätt och jag undrar över hur jag någonsin har kunnat klaga och känna annorlunda.
Men så finns det gånger då allt blir så spänt, då jag känner mig ensam och utanför och misstänker att de inte tycker om mig, att jag inte är en i gänget på samma sätt som dem. De gångerna tycker jag också att deras sällskap inte ger mig så mycket och känner mig desperat över att hitta någon som är mera lik mig.
Det är konstigt hur mycket det kan växla. Fast å andra sidan kanske detta är en del av processen att hitta nya vänner och komma in i nya kretsar. Man kan inte "klicka" direkt (eller åtminstone händer detta väldigt sällan) utan måste anpassa sig till de andra personerna, lära sig att gilla dem.
Ändå har jag en känsla av att det går lättare för andra än för mig. Jag vet att det är för att jag är som jag är. Jag vet att jag borde genomgå en extreme personality makeover och bli pratglad och tjosantjosan och bjuda på mig själv. Men det är inte så himla lätt. Det är inte det.
Och detta är ju också något som tar tid. Att försöka ändra sättet man är på alltså. Jag är nog mindre blyg nu än jag någonsin varit förut; denna process har tagit cirka tre år och jag har ännu waaay to go innan jag är sådan jag skulle vilja vara.
Och angående det här med att de inte skulle tycka om mig: jag tror att jag har ganska lätt för att få för mig saker och övertolka miner och gester. Om jag misstänker att någon inte tycker om mig, tolkar jag varenda rörelse den gör som ett tecken på det (och tvärtom, förstås!)
Hmm. Men mest är det nog bara det att jag tänker för mycket. Det är mitt allra största problem.
Men ändå, veckan har varit bra. Det enda som är dåligt är att jag inte tränat alls. Den enda motion jag fått är då jag gått till och från skolan. Det plus lite till är ca en timmes gående per dag, så visst, det kunde vara värre, men jag brukade ju för allt i världen springa 30-40 km per vecka i mitt förra liv! Jag riktigt känner hur min kropp förfaller. Måste få in en decent springtur i helgen.
Ja, och en annan dålig sak är mitt (eller min brist på) kärleksliv. Detta är inte specifikt för denna vecka utan snarare för, tja, mitt liv i allmänhet. Jag lyckas ibland med att inte tänka på det (ungefär några lyckliga timmar varje dag). Men förr eller senare påminns jag om jag faktiskt inte har någon pojkvän trots att jag är friggin' 19 år och då blir jag plötsligt alldeles knäppt rädd och ser framför mig resten av mänskligheten gå runt i lyckliga par medan jag sitter ensam på glasberget och käkar choklad.
Haha, det där lät komiskt. Det kanske var lite meningen också. Man måste ju ta saker med lite humor, ju! Yay vad kul det är att ha världshistoriens sorgligaste kärleksliv!
Jag fick tillbaka min litteraturessä idag. Jag fick C2 på en skala från A till G. Det är okej, men inte direkt bra. Jag kanske borde vara ledsen för det, eftersom det ju verkligen är ett ämne jag borde vara bra på, men jag orkar bara inte hänga läpp. Jag har ju språkbarriären att skylla på, för allt i världen. Skulle jag ha fått skriva på svenska skulle jag garanterat ha fått A eller B. Visst, jag brukade nog få bra i IB-engelskan, men det var annorlunda där. Det var verkligen lättare. Och läraren vi hade bedömde ju en inte särskilt strängt heller.
Ikväll ska jag ut med några kompisar från min gaeliskagrupp. Det kommer nog att bli alldeles kul; jag har igen en chans att skaffa vänner utifrån, det vill säga utanför mina vanliga kretsar. De är alla från Tyskland, så de kommer att bli tvungna att tala engelska för min skull. Hmm. Jag önskar att jag kunde tyska. De är alla också äldre än jag, men det tycker jag egentligen är rätt skönt. Jag har faktiskt saknat lite mognare company.
På måndag kväll äger det stora, länge efterlängtade S:t Andrews ceilidh:et rum (försök att böja ett gaeliskt ord på svenska, eh.) Jag var länge rädd att jag inte skulle ha någon att gå med, eftersom mina coola flatmates rynkar på näsan för allt vad ceilidh heter. Men nu ska jag gå med samma tyskar. Jag är så lycklig över att ha någon att gå med! Det kommer att bli jättekul.
Jag tror de där tyska tjejerna i min gaeliskagrupp ser mig som en little girl lost och vill ta hand om mig lite grann. Men, inget dåligt med det! Det skulle vara sämre om de inte gjorde det. Sen har vi intresset för det fantastiska gaeliska språket gemensamt och det är ju en jättebra sak.
Så, jag är glad över att för en gångs skull ha lite konkreta planer.
Förresten, orsaken till att inga nya bilder dyker upp är att jag inte kan ladda min kamera. Jag vet inte vad som är fel.
Men för att det inte ska bli för boooring kommer här ett skotskt slott:
Trevlig helg alla!
Det är lillajul imorgon. Jag kan inte förstå det. Visst, det är samma sak varje år: man tycker alltid att det just var sommar och "förstår inte" hur det redan kan vara slutet av november.
Men i år är det extra mycket så för mig. Som jag redan skrev i mitt förra inlägg, har min nya situation gjort att jag helt enkelt glömt bort att julen närmar sig. Det har liksom varit så denna höst att dagarna och veckorna har flutit ihop till en enda massa och jag har inte känt årstidsväxlingen på samma sätt som jag gör hemma. Jag har liksom levt här i min avskärmade universitets-studentbyvärld och inte märkt att det snart är jul. Om någon förstår vad jag menar.
Där hemma är det annorlunda, där observerar jag så mycket, är närmare naturen och börjar vanligtvis vänta på julen redan i början av oktober. Men här...jag tror jag lever mera i nuet här. Vilket ju är bra förstås. Men sedan är det den här konstiga studentlivsavskärmingen, som inte alltid känns så bra. Eller bra och bra. Det är så olikt det liv jag levt tidigare bara.
Nå, tillbaka till ruta ett: det är lillajul (denna underbara finländska tradition!) imorgon och första advent på söndag och jag befinner mig så långt ifrån julstämning man bara kan göra. Jag undrar om jag kommer att kunna känna någon julstämning här överhuvudtaget? Kanske det krävs ett Finland för att det ska gå. Jag kommer på mig själv med att mer och mer tänka på den dag då jag åker hem på jullov, med andra ord den 21 december. Det är bara dryga tre veckor dit nu och jag ser verkligen fram emot det. Jag undrar hur det kommer att kännas. Då hoppas jag att julstämningen kommer. Jag älskar ju julen.
Denna vecka har varit helt okej. Inget extraordinärt har hänt, men jag har varit på rätt bra humör hela tiden.
Det är så konstigt det här med mina flatmates och de andra jag umgås med här. Ibland går det så bra att umgås med dem. Vi har roligt tillsammans, jag kan slappna av och verkligen njuta av deras sällskap. Som i måndags då vi satt runt bordet i vårt kök och skrattade tills tårarna rann. De gångerna känner jag mig som en i gänget, jag känner att jag verkligen har hittat nya vänner, att allt är på bästa sätt och jag undrar över hur jag någonsin har kunnat klaga och känna annorlunda.
Men så finns det gånger då allt blir så spänt, då jag känner mig ensam och utanför och misstänker att de inte tycker om mig, att jag inte är en i gänget på samma sätt som dem. De gångerna tycker jag också att deras sällskap inte ger mig så mycket och känner mig desperat över att hitta någon som är mera lik mig.
Det är konstigt hur mycket det kan växla. Fast å andra sidan kanske detta är en del av processen att hitta nya vänner och komma in i nya kretsar. Man kan inte "klicka" direkt (eller åtminstone händer detta väldigt sällan) utan måste anpassa sig till de andra personerna, lära sig att gilla dem.
Ändå har jag en känsla av att det går lättare för andra än för mig. Jag vet att det är för att jag är som jag är. Jag vet att jag borde genomgå en extreme personality makeover och bli pratglad och tjosantjosan och bjuda på mig själv. Men det är inte så himla lätt. Det är inte det.
Och detta är ju också något som tar tid. Att försöka ändra sättet man är på alltså. Jag är nog mindre blyg nu än jag någonsin varit förut; denna process har tagit cirka tre år och jag har ännu waaay to go innan jag är sådan jag skulle vilja vara.
Och angående det här med att de inte skulle tycka om mig: jag tror att jag har ganska lätt för att få för mig saker och övertolka miner och gester. Om jag misstänker att någon inte tycker om mig, tolkar jag varenda rörelse den gör som ett tecken på det (och tvärtom, förstås!)
Hmm. Men mest är det nog bara det att jag tänker för mycket. Det är mitt allra största problem.
Men ändå, veckan har varit bra. Det enda som är dåligt är att jag inte tränat alls. Den enda motion jag fått är då jag gått till och från skolan. Det plus lite till är ca en timmes gående per dag, så visst, det kunde vara värre, men jag brukade ju för allt i världen springa 30-40 km per vecka i mitt förra liv! Jag riktigt känner hur min kropp förfaller. Måste få in en decent springtur i helgen.
Ja, och en annan dålig sak är mitt (eller min brist på) kärleksliv. Detta är inte specifikt för denna vecka utan snarare för, tja, mitt liv i allmänhet. Jag lyckas ibland med att inte tänka på det (ungefär några lyckliga timmar varje dag). Men förr eller senare påminns jag om jag faktiskt inte har någon pojkvän trots att jag är friggin' 19 år och då blir jag plötsligt alldeles knäppt rädd och ser framför mig resten av mänskligheten gå runt i lyckliga par medan jag sitter ensam på glasberget och käkar choklad.
Haha, det där lät komiskt. Det kanske var lite meningen också. Man måste ju ta saker med lite humor, ju! Yay vad kul det är att ha världshistoriens sorgligaste kärleksliv!
Jag fick tillbaka min litteraturessä idag. Jag fick C2 på en skala från A till G. Det är okej, men inte direkt bra. Jag kanske borde vara ledsen för det, eftersom det ju verkligen är ett ämne jag borde vara bra på, men jag orkar bara inte hänga läpp. Jag har ju språkbarriären att skylla på, för allt i världen. Skulle jag ha fått skriva på svenska skulle jag garanterat ha fått A eller B. Visst, jag brukade nog få bra i IB-engelskan, men det var annorlunda där. Det var verkligen lättare. Och läraren vi hade bedömde ju en inte särskilt strängt heller.
Ikväll ska jag ut med några kompisar från min gaeliskagrupp. Det kommer nog att bli alldeles kul; jag har igen en chans att skaffa vänner utifrån, det vill säga utanför mina vanliga kretsar. De är alla från Tyskland, så de kommer att bli tvungna att tala engelska för min skull. Hmm. Jag önskar att jag kunde tyska. De är alla också äldre än jag, men det tycker jag egentligen är rätt skönt. Jag har faktiskt saknat lite mognare company.
På måndag kväll äger det stora, länge efterlängtade S:t Andrews ceilidh:et rum (försök att böja ett gaeliskt ord på svenska, eh.) Jag var länge rädd att jag inte skulle ha någon att gå med, eftersom mina coola flatmates rynkar på näsan för allt vad ceilidh heter. Men nu ska jag gå med samma tyskar. Jag är så lycklig över att ha någon att gå med! Det kommer att bli jättekul.
Jag tror de där tyska tjejerna i min gaeliskagrupp ser mig som en little girl lost och vill ta hand om mig lite grann. Men, inget dåligt med det! Det skulle vara sämre om de inte gjorde det. Sen har vi intresset för det fantastiska gaeliska språket gemensamt och det är ju en jättebra sak.
Så, jag är glad över att för en gångs skull ha lite konkreta planer.
Förresten, orsaken till att inga nya bilder dyker upp är att jag inte kan ladda min kamera. Jag vet inte vad som är fel.
Men för att det inte ska bli för boooring kommer här ett skotskt slott:
Trevlig helg alla!
fredag 20 november 2009
Om sentimentalitet, glottal stops, en tyst kurskamrat och en fin tröja.
Hej.
Sedan jag kom hit har jag lagt märke till två saker.
Den ena är att jag har blivit väldigt sentimental. De mest märkliga saker får mig att röras till tårar.
Den andra är att mitt humör har förändrats. Det har helt enkelt blivit mera ojämnt. Jag har närmare till både fullständig lycka och heljobbig hopplöshet än jag någonsin haft förr.
Som igår kväll, då det gick upp för mig att mina flatmates skulle ut men ingen hade frågat om jag ville komma med dem. Då kände jag mig så ensam, misslyckad och utanför att jag var väldigt nära att förtvivla.
Och som kontrast: idag hade jag ledig tid mellan föreläsningarna och strosade runt på universitetsområdet med musik i öronen. När Enyas "Only Time" kom på och jag gick in bland de fantastiska valven och byggnaderna (och de obligatoriska japanska turisterna) och solen sken för en stund kände jag mig så lycklig och privilegierad att jag förundrades över att jag någonsin kunde känna mig annorlunda.
Hmm... det är konstigt. Men det är väl bra också, att jag har den där "grundlyckan" som kommer tillbaka, oberoende av hur nere jag har känt mig tidigare.
Sen det här med sentimentalitet. Medan jag strosade omkring på campusområdet och var lycklig kom jag på att jag kunde strosa in i giftshopen. Det är en shop där de har souvenirer för visitors + lite stationery + lite kläder + lite krimskrams. När jag gick in dit och möttes av idel julsaker blev jag alldeles knäsvag.
Jag är mycket fäst vid julen. Jag tycker den är den vackraste och viktigaste tiden på året och börjar vanligtvis vänta på den länge i förväg. Men, på grund av allt det nya i min situation just nu, hade jag nästan glömt bort att julen faktiskt närmar sig. Men då, bland alla julkort, ljus och glitter, fick jag för första gången i år lite julstämning och...blev rörd och fick tårar i ögonen.
Vid samma tillfälle gjorde jag också slag i saken och köpte en collegetröja. Alltså en collegetröja i ordets rätta betydelse, det vill säga en snygg röd sak som det står "University of Glasgow" på tillsammans med skolans tjusiga emblem och tjusiga latinska slogan. Sen blev jag tvungen att låsa in mig på närmaste toalett, byta tröja och stå och spegla mig och beundra min egen awesomeness. Och bli sentimental över att jag har en University of Glasgow-tröja.
Så...jag är inte riktigt stabil känslomässigt just nu. Och jag blir ständigt förvånad över mina känslor, över att jag kan känna så mycket för så mycket, och för de mest oväntade saker.
Jag kan bara tänka mig hur det blir då jag åker hem till julen. Jag kommer garanterat att börja gråta, riktigt på riktigt, när jag landar i The Frozen North.
Jag har redan börjat romantisera Finland och Norden. Wtf?
Annat: idag har jag umgåtts med skottar. Jag ger alltid mig själv credits då jag umgås med skottar, eftersom det är så jobbigt. Det är jobbigt eftersom man inte förstår vad de säger. Därför borde jag umgås mera med skottar, så att jag börjar förstå vad de säger.
Det är en väldigt skotsk tjej i min EngLit tutorial som jag gärna skulle bli närmare bekant med. Orsaken till detta är att hon pratar den mest svårförstådda variant av det engelska språket jag någonsin har hört. Därför är konversationer med henne jättebra träning för mig. Och så är hon ju trevlig, förstås. Det enda som gör vårt umgänge lite awkward är att jag har svårt att förstå henne och att hon, hör och häpna, har nästan lika svårt att förstå mig! Till en början kände jag mig lite stött (pratar jag så dålig engelska?) i och med detta, men nu gör jag inte det längre. Det är bara att kämpa på. Och hon är faktiskt väldigt sweet, trots (eller just tack vare) sina förunderliga glottal stops.
(Har jag skrivit om det här förr? Det känns så.)
Ja, mitt nästa projekt är att umgås mera med skottar. På tal om folk jag gärna vill lära känna, finns det en pojke i min gaeliskagrupp som verkar intressant och smart, och som jag mer än gärna skulle vilja bli vän med. Vi verkar ha rätt mycket gemensamt: ja, efter att ha läst hans blogg och facebookstatusar tycker jag nästan han har själsfrändepotential. Det är bara det att han är så svår att ta kontakt med. Jag skulle nästan våga säga att han är blygare än jag (ja, man KAN vara blygare än jag!) och det har bara inte blivit att vi har pratat så mycket med varandra.
Igår tog jag dock mod till mig och pratade lite med honom. Han såg ut att bli glad, men vår konversation flöt inte riktigt. Ändå tyckte jag att jag hade fått en liten början och såg fram emot att träffa honom idag igen och fortsätta tortera honom med mitt oproffsiga kallprat. Men, förstås var han inte där idag. Det är ju typiskt. Nå, jag får förlita mig på måndagen då.
Det är det att han ofta skriver om hur ensam han känner sig och hur han längtar hem (han är från USA). Ja, han är den där typen som är väldigt inbunden i verkliga livet men lämnar ut sig rätt omfattande till alla som behagar läsa på internet (kanske en viss Edit hör till samma kategori, ja, jag säger ju att vi har en massa gemensamt!). Jag skulle bara vilja ropa: hallå! här är jag! låt oss vara ensamma tillsammans och längta hem tillsammans! Men det gör jag ju inte, eftersom jag är så hämmad och rädd och blyg. Jag hoppas ändå att jag kommer att lyckas med konststycket att komma lite närmare honom. Jag tror vi skulle kunna ha utbyte av varandra. Men detta att lära känna denna människa verkar, som sagt, verkligen vara ett konststycke.
Denna fredagskväll festar jag inte, uppenbarligen. Jag sitter på mitt rum och bloggar och är oförlåtligt osocial.
Imorgon hade jag tänkt ha en sund dag. Jag ska ut och springa med min jättesöta, alltid trevliga och pålitliga flatmate Kaja imorgon bitti. Sedan hade jag tänkt gå till det trevliga och pålitliga universitetsbiblioteket och studera flitigt en stund. Sedan vet jag inte. Kanske jag ska städa mitt rum. Men det blir kanske för mycket dygder på en dag för att passa mitt nya jag.
Nu funderar jag på att gå och lägga mig och låta resten av studentbyn partaja på så gott den kan. Men först ska jag lyssna på min vän Julie Fowlis, förstås. Jag är verkligen förtjust i Uam. Musik är det bästa!
Hejdå.
Sedan jag kom hit har jag lagt märke till två saker.
Den ena är att jag har blivit väldigt sentimental. De mest märkliga saker får mig att röras till tårar.
Den andra är att mitt humör har förändrats. Det har helt enkelt blivit mera ojämnt. Jag har närmare till både fullständig lycka och heljobbig hopplöshet än jag någonsin haft förr.
Som igår kväll, då det gick upp för mig att mina flatmates skulle ut men ingen hade frågat om jag ville komma med dem. Då kände jag mig så ensam, misslyckad och utanför att jag var väldigt nära att förtvivla.
Och som kontrast: idag hade jag ledig tid mellan föreläsningarna och strosade runt på universitetsområdet med musik i öronen. När Enyas "Only Time" kom på och jag gick in bland de fantastiska valven och byggnaderna (och de obligatoriska japanska turisterna) och solen sken för en stund kände jag mig så lycklig och privilegierad att jag förundrades över att jag någonsin kunde känna mig annorlunda.
Hmm... det är konstigt. Men det är väl bra också, att jag har den där "grundlyckan" som kommer tillbaka, oberoende av hur nere jag har känt mig tidigare.
Sen det här med sentimentalitet. Medan jag strosade omkring på campusområdet och var lycklig kom jag på att jag kunde strosa in i giftshopen. Det är en shop där de har souvenirer för visitors + lite stationery + lite kläder + lite krimskrams. När jag gick in dit och möttes av idel julsaker blev jag alldeles knäsvag.
Jag är mycket fäst vid julen. Jag tycker den är den vackraste och viktigaste tiden på året och börjar vanligtvis vänta på den länge i förväg. Men, på grund av allt det nya i min situation just nu, hade jag nästan glömt bort att julen faktiskt närmar sig. Men då, bland alla julkort, ljus och glitter, fick jag för första gången i år lite julstämning och...blev rörd och fick tårar i ögonen.
Vid samma tillfälle gjorde jag också slag i saken och köpte en collegetröja. Alltså en collegetröja i ordets rätta betydelse, det vill säga en snygg röd sak som det står "University of Glasgow" på tillsammans med skolans tjusiga emblem och tjusiga latinska slogan. Sen blev jag tvungen att låsa in mig på närmaste toalett, byta tröja och stå och spegla mig och beundra min egen awesomeness. Och bli sentimental över att jag har en University of Glasgow-tröja.
Så...jag är inte riktigt stabil känslomässigt just nu. Och jag blir ständigt förvånad över mina känslor, över att jag kan känna så mycket för så mycket, och för de mest oväntade saker.
Jag kan bara tänka mig hur det blir då jag åker hem till julen. Jag kommer garanterat att börja gråta, riktigt på riktigt, när jag landar i The Frozen North.
Jag har redan börjat romantisera Finland och Norden. Wtf?
Annat: idag har jag umgåtts med skottar. Jag ger alltid mig själv credits då jag umgås med skottar, eftersom det är så jobbigt. Det är jobbigt eftersom man inte förstår vad de säger. Därför borde jag umgås mera med skottar, så att jag börjar förstå vad de säger.
Det är en väldigt skotsk tjej i min EngLit tutorial som jag gärna skulle bli närmare bekant med. Orsaken till detta är att hon pratar den mest svårförstådda variant av det engelska språket jag någonsin har hört. Därför är konversationer med henne jättebra träning för mig. Och så är hon ju trevlig, förstås. Det enda som gör vårt umgänge lite awkward är att jag har svårt att förstå henne och att hon, hör och häpna, har nästan lika svårt att förstå mig! Till en början kände jag mig lite stött (pratar jag så dålig engelska?) i och med detta, men nu gör jag inte det längre. Det är bara att kämpa på. Och hon är faktiskt väldigt sweet, trots (eller just tack vare) sina förunderliga glottal stops.
(Har jag skrivit om det här förr? Det känns så.)
Ja, mitt nästa projekt är att umgås mera med skottar. På tal om folk jag gärna vill lära känna, finns det en pojke i min gaeliskagrupp som verkar intressant och smart, och som jag mer än gärna skulle vilja bli vän med. Vi verkar ha rätt mycket gemensamt: ja, efter att ha läst hans blogg och facebookstatusar tycker jag nästan han har själsfrändepotential. Det är bara det att han är så svår att ta kontakt med. Jag skulle nästan våga säga att han är blygare än jag (ja, man KAN vara blygare än jag!) och det har bara inte blivit att vi har pratat så mycket med varandra.
Igår tog jag dock mod till mig och pratade lite med honom. Han såg ut att bli glad, men vår konversation flöt inte riktigt. Ändå tyckte jag att jag hade fått en liten början och såg fram emot att träffa honom idag igen och fortsätta tortera honom med mitt oproffsiga kallprat. Men, förstås var han inte där idag. Det är ju typiskt. Nå, jag får förlita mig på måndagen då.
Det är det att han ofta skriver om hur ensam han känner sig och hur han längtar hem (han är från USA). Ja, han är den där typen som är väldigt inbunden i verkliga livet men lämnar ut sig rätt omfattande till alla som behagar läsa på internet (kanske en viss Edit hör till samma kategori, ja, jag säger ju att vi har en massa gemensamt!). Jag skulle bara vilja ropa: hallå! här är jag! låt oss vara ensamma tillsammans och längta hem tillsammans! Men det gör jag ju inte, eftersom jag är så hämmad och rädd och blyg. Jag hoppas ändå att jag kommer att lyckas med konststycket att komma lite närmare honom. Jag tror vi skulle kunna ha utbyte av varandra. Men detta att lära känna denna människa verkar, som sagt, verkligen vara ett konststycke.
Denna fredagskväll festar jag inte, uppenbarligen. Jag sitter på mitt rum och bloggar och är oförlåtligt osocial.
Imorgon hade jag tänkt ha en sund dag. Jag ska ut och springa med min jättesöta, alltid trevliga och pålitliga flatmate Kaja imorgon bitti. Sedan hade jag tänkt gå till det trevliga och pålitliga universitetsbiblioteket och studera flitigt en stund. Sedan vet jag inte. Kanske jag ska städa mitt rum. Men det blir kanske för mycket dygder på en dag för att passa mitt nya jag.
Nu funderar jag på att gå och lägga mig och låta resten av studentbyn partaja på så gott den kan. Men först ska jag lyssna på min vän Julie Fowlis, förstås. Jag är verkligen förtjust i Uam. Musik är det bästa!
Hejdå.
söndag 15 november 2009
Uam
I'm going to dedicate this entry to the reason for my utter happiness right now. I don't really know why I'm writing in English. Somehow I feel it more natural to use this language when the subject of my writing is Gaelic music (the most natural language to use would probably be Gaelic, but my knowledge of the language is not great enough. Yet.). And inevitably; good practice, good practice, good practice...
Anyway, I bought Julie Fowlis' new album two days ago. For those unacquainted with her: Julie Fowlis is a fantastic singer and multi-instrumentalist from North Uist in the Outer Hebrides, and is considered as one of the most vivid and fresh contributors to traditional Gaelic music today. I've been listening to her music for about three years and always taken delight in it.
That's why I don't understand why I didn't buy the new album sooner than Friday the 13th (!) although it had been out for over a month already. I just couldn't be bothered (hey! student life!) to go a CD-store. I am very happy that I did it now, however. The album is simply pure awesomeness.
The album is called Uam ("From Me", one of these infamous prepositional pronouns) and consists of 13 songs, each of them, broadly speaking, in Scottish Gaelic.
The thing is, as I read in a review of the album, that there are no surprises in this album. The sound and the type of songs are in exactly the same style as earlier. Still the music of "Uam" struck me more deeply than any of Julie Fowlis' music, or indeed, hardly any music at all, has done before.
I think the music of Uam suits me so well right now. There is so much feeling in the music. This single album contains so many sensations: hope, sorrow, love, fear, desire, jealousy...and not to forget, happiness and joy. And as I'm right now in a state of feeling very much (sometimes a bit too much) I almost feel that Julie Fowlis is singing my life in this album.
One of my favourite songs is "Co Ni Mire Rium" ("Who Will Flirt With Me?"). This quite rapid clapping song has also been recorded by Capercaillie, another favourite band of mine. Capercaillie's version is, though, one of the few songs of that band that I don't really like: it is in my opinion too experimental, the whole song feels a bit pretentious and the "Gaelic joy" is lost. Julie Fowlis' version is, though, just fantastic. The previously mentioned joy is very much present here: there is a sensation of expectation and, yes, flirtation in the song which appeals very much to me (and I'm also very fond of the slender "r"s that appear here!).
The slow and gentle songs of "Bothan Airigh Braigh Raithneach" ("A Sheiling On The Braes Of Rannoch")and "He Gradh, Ho Gradh" ("He My Dear, Ho My Dear")are also utterly beautiful, and the instrumental piece An Chiad Cheum (The First Step) moved me to tears. Literally.
"Tha Brogan Ur Agam A-nochd" ("I Have New Shoes Tonight") is also a favourite of mine. The song consists of three tunes: two puirt a beul and one instrumental jig in the middle. I like the last part, the rather hasty "Mu chuachag 's laghach thu" ("My Beloved You Are So Nice")in particular. There is a feeling of rush in this song, which is combined with another feeling: that of unquenchable joy. I find this combination very attractive: in fact, I would consider this song as the best part of the whole album. It is very short, though, and you have to wait through the four minutes that makes the rest of the song until you come to the one minute long wonder of "Mu chuachag 's laghach thu". But it is worth it. And the rest of the song is not bad, either.
And I also have to mention "He Bha Mi, Ho Bha Mi" ("Ho I Was, He I was"), the last (and a capella) song of the album. The melody is very unusual; I think there is something Nordic in it, but on the other hand I try to find Nordic traces in everything Gaelic. The harmonies also make it even more stunning.
So, yes, I am quite in raptures over this album. There is something with Gaelic music that lies very close to my heart; these old songs are communicating more with me than any of the contemporary stuff.
And then there is also the language. Since I've been (more or less actively) studying Irish for some time, I've had a clue about Scottish Gaelic too. But it's a completely different thing now when I'm actually studying it at uni. I can actually understand some parts fully without reading the lyrics, and then it's always a nice feeling to be able to think "oh, there is the grammatical construction that we went through in school today".
Hmm...I feel like I should come with some kind of conclusion to this now. Ok, let it be this: I am very happy that I discovered Julie Fowlis. I am very happy that I discovered Gaelic music at all, since it has given me so much joy so far. I am very happy that I live in Glasgow and actually have access to the music I like, and a greater chance to meet people who share my passions ( I haven't really met anyone yet, though). And, I'm happy that I have the ability to be able to feel so happy about music. It makes life so much easier (I very much feel like saying that "music has saved my life" now, but since it is not exactly true, I won't).
And, go and check Julie Fowlis out! There should be a lot of stuff on Youtube, although not very much from her new album (and none of the songs I mentioned, I reckon).
And yes, this was not meant as a review of the album. These were just my very own subjective thoughts about it, which I felt I had to write down!
Cheers.
Anyway, I bought Julie Fowlis' new album two days ago. For those unacquainted with her: Julie Fowlis is a fantastic singer and multi-instrumentalist from North Uist in the Outer Hebrides, and is considered as one of the most vivid and fresh contributors to traditional Gaelic music today. I've been listening to her music for about three years and always taken delight in it.
That's why I don't understand why I didn't buy the new album sooner than Friday the 13th (!) although it had been out for over a month already. I just couldn't be bothered (hey! student life!) to go a CD-store. I am very happy that I did it now, however. The album is simply pure awesomeness.
The album is called Uam ("From Me", one of these infamous prepositional pronouns) and consists of 13 songs, each of them, broadly speaking, in Scottish Gaelic.
The thing is, as I read in a review of the album, that there are no surprises in this album. The sound and the type of songs are in exactly the same style as earlier. Still the music of "Uam" struck me more deeply than any of Julie Fowlis' music, or indeed, hardly any music at all, has done before.
I think the music of Uam suits me so well right now. There is so much feeling in the music. This single album contains so many sensations: hope, sorrow, love, fear, desire, jealousy...and not to forget, happiness and joy. And as I'm right now in a state of feeling very much (sometimes a bit too much) I almost feel that Julie Fowlis is singing my life in this album.
One of my favourite songs is "Co Ni Mire Rium" ("Who Will Flirt With Me?"). This quite rapid clapping song has also been recorded by Capercaillie, another favourite band of mine. Capercaillie's version is, though, one of the few songs of that band that I don't really like: it is in my opinion too experimental, the whole song feels a bit pretentious and the "Gaelic joy" is lost. Julie Fowlis' version is, though, just fantastic. The previously mentioned joy is very much present here: there is a sensation of expectation and, yes, flirtation in the song which appeals very much to me (and I'm also very fond of the slender "r"s that appear here!).
The slow and gentle songs of "Bothan Airigh Braigh Raithneach" ("A Sheiling On The Braes Of Rannoch")and "He Gradh, Ho Gradh" ("He My Dear, Ho My Dear")are also utterly beautiful, and the instrumental piece An Chiad Cheum (The First Step) moved me to tears. Literally.
"Tha Brogan Ur Agam A-nochd" ("I Have New Shoes Tonight") is also a favourite of mine. The song consists of three tunes: two puirt a beul and one instrumental jig in the middle. I like the last part, the rather hasty "Mu chuachag 's laghach thu" ("My Beloved You Are So Nice")in particular. There is a feeling of rush in this song, which is combined with another feeling: that of unquenchable joy. I find this combination very attractive: in fact, I would consider this song as the best part of the whole album. It is very short, though, and you have to wait through the four minutes that makes the rest of the song until you come to the one minute long wonder of "Mu chuachag 's laghach thu". But it is worth it. And the rest of the song is not bad, either.
And I also have to mention "He Bha Mi, Ho Bha Mi" ("Ho I Was, He I was"), the last (and a capella) song of the album. The melody is very unusual; I think there is something Nordic in it, but on the other hand I try to find Nordic traces in everything Gaelic. The harmonies also make it even more stunning.
So, yes, I am quite in raptures over this album. There is something with Gaelic music that lies very close to my heart; these old songs are communicating more with me than any of the contemporary stuff.
And then there is also the language. Since I've been (more or less actively) studying Irish for some time, I've had a clue about Scottish Gaelic too. But it's a completely different thing now when I'm actually studying it at uni. I can actually understand some parts fully without reading the lyrics, and then it's always a nice feeling to be able to think "oh, there is the grammatical construction that we went through in school today".
Hmm...I feel like I should come with some kind of conclusion to this now. Ok, let it be this: I am very happy that I discovered Julie Fowlis. I am very happy that I discovered Gaelic music at all, since it has given me so much joy so far. I am very happy that I live in Glasgow and actually have access to the music I like, and a greater chance to meet people who share my passions ( I haven't really met anyone yet, though). And, I'm happy that I have the ability to be able to feel so happy about music. It makes life so much easier (I very much feel like saying that "music has saved my life" now, but since it is not exactly true, I won't).
And, go and check Julie Fowlis out! There should be a lot of stuff on Youtube, although not very much from her new album (and none of the songs I mentioned, I reckon).
And yes, this was not meant as a review of the album. These were just my very own subjective thoughts about it, which I felt I had to write down!
Cheers.
måndag 9 november 2009
Om en viss dryck
Hej igen. Eftersom jag blev så trött på att, så fort jag öppnade min blogg, mötas av gnällandet som mitt förra inlägg bestod av, bestämde mig för att skriva ett nytt så fort som möjligt. Den här gången om något tacksamt konkret.
Det jag ska ägna detta inlägg åt är Skottlands nationaldryck. Och nej, det är inte uisge beatha jag har i tankarna, utan något fullständigt alkoholfritt. Det jag syftar på är Irn Bru.
Har någon här hört om Irn Bru förr? Jag hade i varje fall inte gjort det, men så är jag ju ganska borta också när det gäller kolsyrade drycker.
Irn Bru, som är någonslags förkortning slash fonetisk stavning av "iron brew" är något som är ständigt närvarande i gatubilden/unibilden/samhällsbilden här. Alla, precis alla verkar dricka det. Det går inte en dag utan att man ser någon halsa en flaska innehållande den vackert orangea substansen.
Eftersom jag aldrig hört talas om drycken förr, och den verkade vara något som alla gillar, kände jag att jag var tvungen att prova. Så för några veckor sedan gjorde jag slag i saken och köpte, istället för mitt sedvanliga Strathmore spring water, en flaska Irn Bru som dryck till min måltid.
Och jag kan berätta för er: det är inte gott.
Minns någon den där saften som de hade (förhoppningsvis har ännu) på barnfesterna i Jakobstad? Det var röd och gul saft som smakade alldeles olidligt sött. (De hade slickepinnar också, som sades vara gjorda av samma sak som saften. De fastnade alltid i tänderna. Åh, barndomsminnen.) Irn Bru smakar ungefär som det, men med en bismak av något obestämbart. Morot? Det är alltså en otroligt söt barnfestsaftlemonad med bismak av morot. Låter det lockande? Knappast.
Jag råkade dessutom ha oturen att äta fish and chips just då, och alla som har ätit denna ädla brittiska rätt vet hur man känner sig efteråt. Fish and chips OCH Irn Bru tillsammans var ett misstag. Jag började må så illa att jag var på vippen att bli tvungen att springa to the bathroom/restroom/washroom, men som tur var hann det gå över innan det blev så allvarligt (Jag gick och köpte en gammal hederlig Strathmore efteråt, det var nog den som räddade mig).
Så vad jag ville komma till är att jag inte riktig förstår den enorma popularitet som denna dryck tycks ha här. Det är bland det mest frånstötande jag någonsin inmundigat.
Men, eftersom drycken är en skotsk uppfinning kan man väl tro att det finns en aning patriotism i detta. Den produceras dessutom av ett Glasgowbaserat bryggeri, så det kanske till och med är lokalpatriotism det handlar om.
Drycken är också mytomspunnen eftersom det exakta receptet till den är hemligt. Dessutom lär den ska vara bra mot baksmälla. Hmm.
Så, kanske jag vänjer mig vid den? Jag vill ju låtsas vara lite sådär lagom skotsk.
För inte är det kiltar och säckpipor som är den viktigaste delen av den moderna skotska identiteten. Det är Irn Bru!
Äckligt.
Det jag ska ägna detta inlägg åt är Skottlands nationaldryck. Och nej, det är inte uisge beatha jag har i tankarna, utan något fullständigt alkoholfritt. Det jag syftar på är Irn Bru.
Har någon här hört om Irn Bru förr? Jag hade i varje fall inte gjort det, men så är jag ju ganska borta också när det gäller kolsyrade drycker.
Irn Bru, som är någonslags förkortning slash fonetisk stavning av "iron brew" är något som är ständigt närvarande i gatubilden/unibilden/samhällsbilden här. Alla, precis alla verkar dricka det. Det går inte en dag utan att man ser någon halsa en flaska innehållande den vackert orangea substansen.
Eftersom jag aldrig hört talas om drycken förr, och den verkade vara något som alla gillar, kände jag att jag var tvungen att prova. Så för några veckor sedan gjorde jag slag i saken och köpte, istället för mitt sedvanliga Strathmore spring water, en flaska Irn Bru som dryck till min måltid.
Och jag kan berätta för er: det är inte gott.
Minns någon den där saften som de hade (förhoppningsvis har ännu) på barnfesterna i Jakobstad? Det var röd och gul saft som smakade alldeles olidligt sött. (De hade slickepinnar också, som sades vara gjorda av samma sak som saften. De fastnade alltid i tänderna. Åh, barndomsminnen.) Irn Bru smakar ungefär som det, men med en bismak av något obestämbart. Morot? Det är alltså en otroligt söt barnfestsaftlemonad med bismak av morot. Låter det lockande? Knappast.
Jag råkade dessutom ha oturen att äta fish and chips just då, och alla som har ätit denna ädla brittiska rätt vet hur man känner sig efteråt. Fish and chips OCH Irn Bru tillsammans var ett misstag. Jag började må så illa att jag var på vippen att bli tvungen att springa to the bathroom/restroom/washroom, men som tur var hann det gå över innan det blev så allvarligt (Jag gick och köpte en gammal hederlig Strathmore efteråt, det var nog den som räddade mig).
Så vad jag ville komma till är att jag inte riktig förstår den enorma popularitet som denna dryck tycks ha här. Det är bland det mest frånstötande jag någonsin inmundigat.
Men, eftersom drycken är en skotsk uppfinning kan man väl tro att det finns en aning patriotism i detta. Den produceras dessutom av ett Glasgowbaserat bryggeri, så det kanske till och med är lokalpatriotism det handlar om.
Drycken är också mytomspunnen eftersom det exakta receptet till den är hemligt. Dessutom lär den ska vara bra mot baksmälla. Hmm.
Så, kanske jag vänjer mig vid den? Jag vill ju låtsas vara lite sådär lagom skotsk.
För inte är det kiltar och säckpipor som är den viktigaste delen av den moderna skotska identiteten. Det är Irn Bru!
Äckligt.
fredag 6 november 2009
Ensamhet osv.
Hej. Nu ska jag vältra mig i lite självömkan. Det är nämligen så att det (som alltid, för alla) finns en del saker som är jobbiga för mig just nu. Så himla jobbiga.
Jag känner mig ensam ibland. Eller faktiskt ganska ofta. Jag menar, jag har gänget här i studentbyn som jag "hänger med", men egentligen tycker jag inte att jag har så mycket gemensamt med dem. De kan vara roliga att vara med, men jag känner mig ändå lite utanför. Det känns som om jag inte har riktigt samma referensramar som dem. Det här känns lite hemskt att säga, men jag känner mig faktiskt mognare än dem. Det känns som om jag tänker mer. Och så saknar jag någon som faktiskt delar mina intressen, som brinner för samma saker som jag. Jag vet ju att sådana nog borde finnas, men (och här kommer mitt andra problem): jag är så otroligt osocial.
Jag har jättesvårt att ta kontakt med folk. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och inte bara när det gäller främlingar, utan också människor jag känner någotsånär bra. Som idag, då jag satt i Fraser Building (ensam, förstås) och åt och en som jag är sådär halvt bekant med kom och pratade med mig. Vi redogjorde till en början för de vanliga sakerna, med andra ord hur studierna går, hur vi har trivts hittills etc. men sen blev det tyst. Jag hade inget mer att säga. Jag tänkte febrilt "säg något, säg något, hon måste ju tycka jag är världens tråkigaste och konstigaste nu", men kom verkligen inte på något mer att yttra mig om. Å andra sidan skulle ju hon också ha kunnat säga något, men hon fann tydligen mitt sällskap tråkigt och hade ingenting att säga hon heller. Det slutade med att hon ursäktade sig och gick därifrån. Och jag satt där och hade bara lust att gråta.
Okej, nu är det så att jag inte är så förtjust i den här människan, vi har inte särskilt mycket gemensamt heller, jag tycker ibland att hon är aningen irriterande. Men jag kan ju inte bara rata alla! Jag kan inte ha så höga krav! Jag får ju inga vänner på det här viset. Och så borde jag lära mig prata. Jag förstår inte varför jag måste vara så socialt handikappad, varför jag inte bara kan prata på som normala människor. Hur gör normala människor?
Så blir jag också irriterad på mina flatmates, de som tillhör det "andra gänget". Det värsta är att jag inte har någon som helst anledning att tycka illa om dem. De är garanterat hur trevliga och smarta som helst, det är bara det att jag ratar dem. Igen. Utan att ens försöka ta kontakt med dem. Och såklart uppfattar de mig som tyst, klumpig och konstig, då jag inte ens bemödar mig om att närma mig dem.
I själva verket är jag väl bara avundsjuk på dem. Jag skulle vilja vara självsäker och nöjd med livet, så som de verkar vara. Jag skulle vilja ha vänner med lika bra sammanhållning som de verkar ha.
Sen är det det här med språket. Min engelska känns mera broken och stel än någonsin. Jag känner mig så handikappad jämfört med dem som har det som modersmål. Detta blir extra uppenbart på mina tutorials. De andra säger så smarta och genomtänkta saker, medan jag sitter där och känner mig som en fullständig moron. Jag trodde att jag skulle bli flytande bara efter några veckor, men nej. Tvärtom, det känns som om jag skulle bli sämre och sämre. Mitt största problem är ju, som bekant, att jag är så blyg. Enda sättet att förbättra språkkunskaper är ju att prata. Inget prat = noll förbättring. Jag är bara så rädd att göra fel, vilket jag mycket väl vet att jag inte borde vara. Det finns massor med folk med betydligt sämre engelska än jag som bara babblar på och är underbara och älskade av alla. Vem bryr sig om språkfel? Svar: bara jag. Så in i Norden.
Sen så är det det att jag är så otroligt trött på att vara ensam. Singel alltså. Jag längtar efter någon så mycket så jag nästan går sönder. Och jag vet också att jag inte borde vara sådan. Att jag bara borde slappna av och vänta, så dyker nog den där specielle upp. Men jag orkar inte vänta längre! Att stan svämmar över av lyckliga par gör ju inte saken lättare, precis.
Sen så är det det här med vädret. Det bara regnar och regnar.
Sen så är det det här med hemlängtan. Lite grann.
Egentligen är det inte så hemskt. Egentligen trivs jag rätt bra. Jag är intresserad av ämnena jag studerar. Trots att mitt sociala liv kunde vara bättre, är det ändå mer livligt än det någonsin varit förr, tror jag. Jag har redan hunnit ha ordentligt roligt med de nya människorna jag träffat, flera gånger om.
Och så har jag tak över huvudet, mat för dagen, familj som bryr sig och jag är fullt frisk.
Man borde inte klaga på småsaker.
Förlåt för EE-längden på inlägget.
Jag känner mig ensam ibland. Eller faktiskt ganska ofta. Jag menar, jag har gänget här i studentbyn som jag "hänger med", men egentligen tycker jag inte att jag har så mycket gemensamt med dem. De kan vara roliga att vara med, men jag känner mig ändå lite utanför. Det känns som om jag inte har riktigt samma referensramar som dem. Det här känns lite hemskt att säga, men jag känner mig faktiskt mognare än dem. Det känns som om jag tänker mer. Och så saknar jag någon som faktiskt delar mina intressen, som brinner för samma saker som jag. Jag vet ju att sådana nog borde finnas, men (och här kommer mitt andra problem): jag är så otroligt osocial.
Jag har jättesvårt att ta kontakt med folk. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och inte bara när det gäller främlingar, utan också människor jag känner någotsånär bra. Som idag, då jag satt i Fraser Building (ensam, förstås) och åt och en som jag är sådär halvt bekant med kom och pratade med mig. Vi redogjorde till en början för de vanliga sakerna, med andra ord hur studierna går, hur vi har trivts hittills etc. men sen blev det tyst. Jag hade inget mer att säga. Jag tänkte febrilt "säg något, säg något, hon måste ju tycka jag är världens tråkigaste och konstigaste nu", men kom verkligen inte på något mer att yttra mig om. Å andra sidan skulle ju hon också ha kunnat säga något, men hon fann tydligen mitt sällskap tråkigt och hade ingenting att säga hon heller. Det slutade med att hon ursäktade sig och gick därifrån. Och jag satt där och hade bara lust att gråta.
Okej, nu är det så att jag inte är så förtjust i den här människan, vi har inte särskilt mycket gemensamt heller, jag tycker ibland att hon är aningen irriterande. Men jag kan ju inte bara rata alla! Jag kan inte ha så höga krav! Jag får ju inga vänner på det här viset. Och så borde jag lära mig prata. Jag förstår inte varför jag måste vara så socialt handikappad, varför jag inte bara kan prata på som normala människor. Hur gör normala människor?
Så blir jag också irriterad på mina flatmates, de som tillhör det "andra gänget". Det värsta är att jag inte har någon som helst anledning att tycka illa om dem. De är garanterat hur trevliga och smarta som helst, det är bara det att jag ratar dem. Igen. Utan att ens försöka ta kontakt med dem. Och såklart uppfattar de mig som tyst, klumpig och konstig, då jag inte ens bemödar mig om att närma mig dem.
I själva verket är jag väl bara avundsjuk på dem. Jag skulle vilja vara självsäker och nöjd med livet, så som de verkar vara. Jag skulle vilja ha vänner med lika bra sammanhållning som de verkar ha.
Sen är det det här med språket. Min engelska känns mera broken och stel än någonsin. Jag känner mig så handikappad jämfört med dem som har det som modersmål. Detta blir extra uppenbart på mina tutorials. De andra säger så smarta och genomtänkta saker, medan jag sitter där och känner mig som en fullständig moron. Jag trodde att jag skulle bli flytande bara efter några veckor, men nej. Tvärtom, det känns som om jag skulle bli sämre och sämre. Mitt största problem är ju, som bekant, att jag är så blyg. Enda sättet att förbättra språkkunskaper är ju att prata. Inget prat = noll förbättring. Jag är bara så rädd att göra fel, vilket jag mycket väl vet att jag inte borde vara. Det finns massor med folk med betydligt sämre engelska än jag som bara babblar på och är underbara och älskade av alla. Vem bryr sig om språkfel? Svar: bara jag. Så in i Norden.
Sen så är det det att jag är så otroligt trött på att vara ensam. Singel alltså. Jag längtar efter någon så mycket så jag nästan går sönder. Och jag vet också att jag inte borde vara sådan. Att jag bara borde slappna av och vänta, så dyker nog den där specielle upp. Men jag orkar inte vänta längre! Att stan svämmar över av lyckliga par gör ju inte saken lättare, precis.
Sen så är det det här med vädret. Det bara regnar och regnar.
Sen så är det det här med hemlängtan. Lite grann.
Egentligen är det inte så hemskt. Egentligen trivs jag rätt bra. Jag är intresserad av ämnena jag studerar. Trots att mitt sociala liv kunde vara bättre, är det ändå mer livligt än det någonsin varit förr, tror jag. Jag har redan hunnit ha ordentligt roligt med de nya människorna jag träffat, flera gånger om.
Och så har jag tak över huvudet, mat för dagen, familj som bryr sig och jag är fullt frisk.
Man borde inte klaga på småsaker.
Förlåt för EE-längden på inlägget.
söndag 1 november 2009
Reading week över + en definition av flatparty.
Redan första november. Det är hemskt vad fort det går. Det är inte länge till julen. Det är mörkt och kusligt, men ändå mysigt. Jag skulle vilja tända ljus här i mitt rum, men det är förbjudet eftersom det förbenade brandlarmet lätt går på då.
Denna vecka har jag varit väldigt overksam. Som jag redan berättade har jag haft reading week och därför varit så gott som ledig, vilket har lätt till att jag gjort så lite som möjligt. Visst har jag masat mig till biblioteket nästan varje dag, men den mesta tiden där har ändå gått åt till att sitta och stirra/dagdrömma/halvsova. Som tur är har jag inget större inlämningsarbete på gång nu; det närmaste är en essä som ska vara klar nästa veckas torsdag. Men, inte skadar det ju att börja på med den i god tid. Hmm.
I onsdags åkte jag in till stan, ensam, och fixade en del saker. Det var den enda dagen denna vecka då det var bra väder. Solen sken, det var vindstilla och säkert femton grader varmt. Jag ville hitta Clyde, den stora floden som går genom staden, men visste inte riktigt var den var (floden alltså). Så jag tänkte: "nu går jag ända tills jag hittar Clyde". Och till sist hittade jag Clyde. Jag blev väldigt lycklig, så där som jag blir ibland, när jag kom dit. Området kring Clyde är inte extraordinärt vackert eller så; jag tror snarare att orsaken till mitt plötsliga lyckorus var att något i mitt undermedvetna hade längtat efter att se vatten i en större mängd. Är man kustmänniska så är man. Det vackra vädret bidrog också till lyckokänslan.
Jag tycker Glasgow har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är ju en hur trevlig, vacker och vänlig stad som helst. Åtminstone den lilla del av staden som jag vistas i.
Vi har också haft en del flatpartyn. Jag tror att de flesta studerande som bor i liknande boenden som jag är bekanta med termen "flatparty" (företeelsen har säkert många olika benämningar) men ifall någon skulle behöva en förklaring kan jag förse er med en.
X antal människor (för det mesta folk från samma flat/ hus + några utbölingar)samlas i någons kök, ofta med intentionen att gå ut senare. Nyligen inhandlade alkoholhaltiga drycker placeras på bordet, någons iPod pluggas i de obligatoriska högtalarna och så börjas det. I något skede under kvällen kommer värden (eller valfri gäst) att informera åt förbipasserande att ett party är på gång och att alla är väldigt välkomna. Köket är plötsligt fyllt till bristningsgränsen av en blandning av känt och okänt folk. Till en början frågar man folk den vanliga ramsan (namn, nationalitet och vad de studerar), men allteftersom kvällen lider inser man äntligen hur onödigt allt detta är och kastar sig direkt in i en vild debatt om politik/könsroller/religion med någon av de okända (för de man känner har plötsligt försvunit). Ett antal nya par bildas (de flesta förhållanden varar dock bara några timmar)och plötsligt älskar alla Katy Perry. I något skede börjar alla äta morötter/ något annat helt random och om köket är på lämplig höjd kan man vara säker på att merparten av trafiken ut och in går genom fönstret. Vid fyrasnåret inser man att det inte är någon vits att ta sig till stan och krogen längre utan delar på det som är kvar av den sista Glen's vodka-flaskan och berättar hur mycket man älskar alla närvarande. Och när man på något mirakulöst sätt har tagit sig hem till sitt eget kök alternativt när gästerna mirakulöst har tagit sig bort från ens kök lagar man fyra ostsmörgåsar och en kopp te och facebookar lite halvhjärtat innan man faller ihop på sängen.
Nästa dag börjar (av olika orsaker) med att man ångrar att man gick på tillställningen, men när dagens stora samtalsämne visar sig vara "det där galna flatpartyt" kan man inte låta bli att vara glad att man inte missade det.
På grund av fredagens flatparty hade jag en giltig orsak att ignorera Halloweenfirandet och sitta inne medan alla andra gick på som monster. Det var mycket skönt.
Nästa vecka ska jag studera.
Denna vecka har jag varit väldigt overksam. Som jag redan berättade har jag haft reading week och därför varit så gott som ledig, vilket har lätt till att jag gjort så lite som möjligt. Visst har jag masat mig till biblioteket nästan varje dag, men den mesta tiden där har ändå gått åt till att sitta och stirra/dagdrömma/halvsova. Som tur är har jag inget större inlämningsarbete på gång nu; det närmaste är en essä som ska vara klar nästa veckas torsdag. Men, inte skadar det ju att börja på med den i god tid. Hmm.
I onsdags åkte jag in till stan, ensam, och fixade en del saker. Det var den enda dagen denna vecka då det var bra väder. Solen sken, det var vindstilla och säkert femton grader varmt. Jag ville hitta Clyde, den stora floden som går genom staden, men visste inte riktigt var den var (floden alltså). Så jag tänkte: "nu går jag ända tills jag hittar Clyde". Och till sist hittade jag Clyde. Jag blev väldigt lycklig, så där som jag blir ibland, när jag kom dit. Området kring Clyde är inte extraordinärt vackert eller så; jag tror snarare att orsaken till mitt plötsliga lyckorus var att något i mitt undermedvetna hade längtat efter att se vatten i en större mängd. Är man kustmänniska så är man. Det vackra vädret bidrog också till lyckokänslan.
Jag tycker Glasgow har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är ju en hur trevlig, vacker och vänlig stad som helst. Åtminstone den lilla del av staden som jag vistas i.
Vi har också haft en del flatpartyn. Jag tror att de flesta studerande som bor i liknande boenden som jag är bekanta med termen "flatparty" (företeelsen har säkert många olika benämningar) men ifall någon skulle behöva en förklaring kan jag förse er med en.
X antal människor (för det mesta folk från samma flat/ hus + några utbölingar)samlas i någons kök, ofta med intentionen att gå ut senare. Nyligen inhandlade alkoholhaltiga drycker placeras på bordet, någons iPod pluggas i de obligatoriska högtalarna och så börjas det. I något skede under kvällen kommer värden (eller valfri gäst) att informera åt förbipasserande att ett party är på gång och att alla är väldigt välkomna. Köket är plötsligt fyllt till bristningsgränsen av en blandning av känt och okänt folk. Till en början frågar man folk den vanliga ramsan (namn, nationalitet och vad de studerar), men allteftersom kvällen lider inser man äntligen hur onödigt allt detta är och kastar sig direkt in i en vild debatt om politik/könsroller/religion med någon av de okända (för de man känner har plötsligt försvunit). Ett antal nya par bildas (de flesta förhållanden varar dock bara några timmar)och plötsligt älskar alla Katy Perry. I något skede börjar alla äta morötter/ något annat helt random och om köket är på lämplig höjd kan man vara säker på att merparten av trafiken ut och in går genom fönstret. Vid fyrasnåret inser man att det inte är någon vits att ta sig till stan och krogen längre utan delar på det som är kvar av den sista Glen's vodka-flaskan och berättar hur mycket man älskar alla närvarande. Och när man på något mirakulöst sätt har tagit sig hem till sitt eget kök alternativt när gästerna mirakulöst har tagit sig bort från ens kök lagar man fyra ostsmörgåsar och en kopp te och facebookar lite halvhjärtat innan man faller ihop på sängen.
Nästa dag börjar (av olika orsaker) med att man ångrar att man gick på tillställningen, men när dagens stora samtalsämne visar sig vara "det där galna flatpartyt" kan man inte låta bli att vara glad att man inte missade det.
På grund av fredagens flatparty hade jag en giltig orsak att ignorera Halloweenfirandet och sitta inne medan alla andra gick på som monster. Det var mycket skönt.
Nästa vecka ska jag studera.
måndag 26 oktober 2009
Reading week
Nu har vi reading week, vilket betyder att vi inte har några föreläsningar/tutorials alls (tutori-als alls, haha) utan ska använda denna dyrbara tid till att plugga hårt. Jag tycker det är lite jobbigt med reading week. Det kräver så mycket självdisciplin. Jag har gjort upp ett schema över vad jag ska läsa och när jag ska läsa det, för jag vet att om jag inte skriver ner saker kommer jag inte att göra det. Så är det bara. Nuförtiden. Annat var det för ett år sen.
Men trots det är det jobbigt att få sig själv att plugga. Jag begav mig till universitetet vid elvatiden i morse, hittade en ledig plats i biblioteket, satte mig ner och försökte börja på min stora litteraturessä. Försökte alltså. Efter bara några minuter fann jag mig själv tänkande på något helt annat, totalt okoncentrerad. Faktum var att under de två timmar jag tillbringade i biblioteket ägnade jag nog över hälften av tiden åt att bara drömma. Dagdrömma. Jag är otroligt bra på det.
Jag måste göra något åt saken! Såhär kan det ju inte fortsätta om jag ska komma någonstans i mina studier!
Jag har med andra ord lättare att få saker gjorda när hela dagen är inrutad. Fastän jag är trött efter en hel dag på universitetet orkar jag ändå plugga i en timme efteråt. Men när jag inte har några egentliga måsten alls, är det mycket svårare att få någonting gjort. Jag tror inte jag är unik på den punkten: jag tror detta är en del av den mänskliga naturen.
Just nu skolkar jag från min skotska country dance också. Det gnager nog lite i mig av dåligt samvete, men jag orkar bara inte bege mig ut i det stora glasgowska mörkret. Dessutom tycker jag faktiskt inte att dansandet är så otroligt roligt. Fast, nog ska jag fortsätta. Nästa vecka, då allt är inrutat och normalt igen, orkar jag säkert.
Jag fick förresten ut mitt gaeliskaprov som jag hade i fredags. Det är nämligen så att jag är ledig från allt utom gaeliskan (så nej, jag är inte helt ledig). Faktum är att Gaidhlig 1B är den enda gruppen på hela universitetet som har några lektioner den här veckan. Aningen typiskt. Nåja, jag fick ut provet och jag hade A2, det nästhögsta vitsordet. Bara två poäng bort! Trots att det var ett synnerligen kort och okomplicerat prov kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Tydligen har jag lyckats någonstans, trots min lathet...
Jag är lite trött på vissa (inte alla!) av dem jag mest umgås med. Jag vet att jag borde se mig om efter andra och utvidga mitt sociala nätverk, men som bekant är det där med att ta kontakt med folk inte min starka sida...och idag då jag inte ens går på dansen beter jag ju mig verkligen tvärtemot mot hur jag borde bete mig (hur heter det egentligen?).
Och så längtar jag mycket efter någon, som jag fruktar att tänker vara borta hela reading week...skit.
Förlåt, det här var verkligen ett tråkigt och intetsägande inlägg. Jag lovar att jag ska skriva mer initierat nästa gång.
Men trots det är det jobbigt att få sig själv att plugga. Jag begav mig till universitetet vid elvatiden i morse, hittade en ledig plats i biblioteket, satte mig ner och försökte börja på min stora litteraturessä. Försökte alltså. Efter bara några minuter fann jag mig själv tänkande på något helt annat, totalt okoncentrerad. Faktum var att under de två timmar jag tillbringade i biblioteket ägnade jag nog över hälften av tiden åt att bara drömma. Dagdrömma. Jag är otroligt bra på det.
Jag måste göra något åt saken! Såhär kan det ju inte fortsätta om jag ska komma någonstans i mina studier!
Jag har med andra ord lättare att få saker gjorda när hela dagen är inrutad. Fastän jag är trött efter en hel dag på universitetet orkar jag ändå plugga i en timme efteråt. Men när jag inte har några egentliga måsten alls, är det mycket svårare att få någonting gjort. Jag tror inte jag är unik på den punkten: jag tror detta är en del av den mänskliga naturen.
Just nu skolkar jag från min skotska country dance också. Det gnager nog lite i mig av dåligt samvete, men jag orkar bara inte bege mig ut i det stora glasgowska mörkret. Dessutom tycker jag faktiskt inte att dansandet är så otroligt roligt. Fast, nog ska jag fortsätta. Nästa vecka, då allt är inrutat och normalt igen, orkar jag säkert.
Jag fick förresten ut mitt gaeliskaprov som jag hade i fredags. Det är nämligen så att jag är ledig från allt utom gaeliskan (så nej, jag är inte helt ledig). Faktum är att Gaidhlig 1B är den enda gruppen på hela universitetet som har några lektioner den här veckan. Aningen typiskt. Nåja, jag fick ut provet och jag hade A2, det nästhögsta vitsordet. Bara två poäng bort! Trots att det var ett synnerligen kort och okomplicerat prov kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Tydligen har jag lyckats någonstans, trots min lathet...
Jag är lite trött på vissa (inte alla!) av dem jag mest umgås med. Jag vet att jag borde se mig om efter andra och utvidga mitt sociala nätverk, men som bekant är det där med att ta kontakt med folk inte min starka sida...och idag då jag inte ens går på dansen beter jag ju mig verkligen tvärtemot mot hur jag borde bete mig (hur heter det egentligen?).
Och så längtar jag mycket efter någon, som jag fruktar att tänker vara borta hela reading week...skit.
Förlåt, det här var verkligen ett tråkigt och intetsägande inlägg. Jag lovar att jag ska skriva mer initierat nästa gång.
onsdag 21 oktober 2009
Home
I've been thinking about posting an entry in the ever-fascinating language of English for a long time. I don't really know why; probably I imagine that there are some non-Swedish speaking people out there who might take interest in the sentimental randomness that I call a blog; I don't know if this is true or just a fancy of mine.
Anyway, it is good practice for me.
(Perhaps an explanation is needed: I've left the lonesome plains of Ostrobothnia, Finland, for the enticements of the city of Glasgow (primarily in order to gain academical knowledge) and the purpose of this blog is to tell the story of my new life).
I have experienced quite a peculiar thing when it comes to homesickness.
The fact is, so far I haven't really had time to think about my home: the new situation, with everything it implies, has occupied me completely both mentally and physically. BUT.
Two weeks ago, as I was walking to school one morning, as always with my dear iPod as a faithful companion, the song "Seice Ruairidh" by (my favorite) band Capercaillie came on. I had not heard this particular song for a while, and last time was when I still was at home. I used to run to this (and many other great Capercaillie songs) a lot and therefore I connect the sound of them with the roads in my hometown.
When hearing this song, I suddenly got the sensation of being at home in Finland. Like deja-vu, but not connected to a specific moment. I suddenly got so homesick that I almost started to cry. And the strange thing (which might sound a bit cold-hearted) is, that I didn't in the first place miss my people at home. It was the scenery, the sounds, the smells, all the sensual perceptions of my home that I suddenly wanted to have close to me again.
All of this because of that only song.
And this has continued. When I heard "Chi Mi'n Geamhradh" by Runrig (another great Scottish band), the forest near my house suddenly emerged before my eyes and I just wanted to be there.
The most paradoxical thing, apparently, is that it is mainly Scottish and Irish music that gives me these melancholy feelings. I've been listening to this kind of music for years, and that very music is (at least indirectly)the main cause for my being here today. And still, it is just because of this, that I've been surrounded by this music for such a long time at home, that it reminds me so strongly of that place. So strongly that it even gives me feelings of homesickness although I actually am in the country where the music has its origin and should rejoice in that happy fact.
So, I actually try to avoid that music for now. The music which in the future will remind me of my first months in Scotland will probably be something in the lines of mainstream pop/ monotonous remixes of mainsteam pop. How ironical.
Now I've made a big thing out of a small thing again. But that's just how I am.
I apologise for any grammar mistakes etc..
Have a nice day!
Anyway, it is good practice for me.
(Perhaps an explanation is needed: I've left the lonesome plains of Ostrobothnia, Finland, for the enticements of the city of Glasgow (primarily in order to gain academical knowledge) and the purpose of this blog is to tell the story of my new life).
I have experienced quite a peculiar thing when it comes to homesickness.
The fact is, so far I haven't really had time to think about my home: the new situation, with everything it implies, has occupied me completely both mentally and physically. BUT.
Two weeks ago, as I was walking to school one morning, as always with my dear iPod as a faithful companion, the song "Seice Ruairidh" by (my favorite) band Capercaillie came on. I had not heard this particular song for a while, and last time was when I still was at home. I used to run to this (and many other great Capercaillie songs) a lot and therefore I connect the sound of them with the roads in my hometown.
When hearing this song, I suddenly got the sensation of being at home in Finland. Like deja-vu, but not connected to a specific moment. I suddenly got so homesick that I almost started to cry. And the strange thing (which might sound a bit cold-hearted) is, that I didn't in the first place miss my people at home. It was the scenery, the sounds, the smells, all the sensual perceptions of my home that I suddenly wanted to have close to me again.
All of this because of that only song.
And this has continued. When I heard "Chi Mi'n Geamhradh" by Runrig (another great Scottish band), the forest near my house suddenly emerged before my eyes and I just wanted to be there.
The most paradoxical thing, apparently, is that it is mainly Scottish and Irish music that gives me these melancholy feelings. I've been listening to this kind of music for years, and that very music is (at least indirectly)the main cause for my being here today. And still, it is just because of this, that I've been surrounded by this music for such a long time at home, that it reminds me so strongly of that place. So strongly that it even gives me feelings of homesickness although I actually am in the country where the music has its origin and should rejoice in that happy fact.
So, I actually try to avoid that music for now. The music which in the future will remind me of my first months in Scotland will probably be something in the lines of mainstream pop/ monotonous remixes of mainsteam pop. How ironical.
Now I've made a big thing out of a small thing again. But that's just how I am.
I apologise for any grammar mistakes etc..
Have a nice day!
söndag 18 oktober 2009
Som telenäten drömmer/ om svalorna i vår
Nu ska jag skriva ett riktigt spontant och osammanhängande inlägg, för att släppa loss alla mina förgörande hämningar.
Jag har ätit en halv platta heligt Fazers blå, samt druckit åtskilliga koppar te, så jag befinner mig i det euforiska tillstånd som orsakas av kombinationen te och choklad. Den senaste koppen te inmundigade jag dessutom utan mjölk, eftersom jag var i Kajas rum och inte orkade gå hela den långa vägen till köket (som dessutom ockuperades till bristningsgränsen av det andra gänget och deras coola polare) efter mjölk. Te utan mjölk har ännu starkare effekt än te med mjölk, alltså är jag väldigt osammanhängande lycklig och lugn och pigg på samma gång nu.
Jag har inte gjort så mycket idag. Steg upp tolv och gick på en skön ensam promenad i regnet. Min älskade iPod touch, som jag hade på random, valde att spela nästan enbart Kentlåtar för mig under promenaden och jag hörde många pärlor som jag inte hört på många år, bland annat Cowboys och Gravitation.
Sen försökte jag läsa fonetik, men somnade nästan. Konstigt, eftersom fonetik egentligen är väldigt intressant.
Det är så konstigt med mig nuförtiden. Jag orkar helt enkelt inte plugga. Särskilt inte på helgerna. Jag pluggar lite grann, sen sätter jag på datorn och tillbringar resten av dagen med en massa nothingness på facebook och dylikt, och hör på musik i massor. Idag har jag till exempel lyssnat igenom hela Capercaillies samlingsdubbelalbum Grace and Pride och varit allmänt musiklycklig.
Jag har med andra ord blivit lat. Ett latt barn. Internätet och musiken är bara så lockande, och har jag en gång börjat kan jag inte dra mig ifrån det.
Och ännu konstigare är, att jag inte har dåligt samvete på grund av detta. Jag känner mig bara...rätt glad. Tillfreds. Jag tror det är en bra sak. Jag tror min personlighet håller på att genomgå en smärre metamorfos.
Jag försökte också läsa Frankenstein idag (för min litteraturkurs, ja) och kom en liten bit. Jag måste säga att boken inte fascinerar mig så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag tycker helt enkelt inte den är bra skriven. Ja, han gör ett monster, so what? Jag kommer inte in i boken, jag känner för det mesta inte med vare sig Frankenstein eller hans creature. Hela berättelsen är så vag. Skulle jag inte ha vetat att Mary Shelley var endast aderton år då hon författade berättelsen, skulle jag kanske uppskatta den mera. Men nu tycker jag att jag hör den unga flickans röst hela tiden, inget känns övertygande, det känns som om hon inte har en aning om vad hon skriver om!
Samtidigt är detta ganska hemskt: skulle jag verkligen uppskatta boken bättre om det var en medelålders man som hade skrivit den? Det är ju mot alla mina principer!
Jag måste säga att jag nog trivs rätt bra här på Murano. Visst känner jag mig ensam och osäker ibland, men den känslan kan man väl inte komma ifrån i min situation. Men, jag har haft tur nog att hitta människor jag trivs med, och jag måste säga att jag mer eller mindre lever för dem. Det är de som får mig att orka här. (Åh! Tänk att en sådan kliché skulle komma från mig! Jag är verkligen chokladsentimental nu! Inte för att jag menar att jag aldrig skriver klichéer, inte för att jag menade skryta...äsch, whatever...).
Jag tror också att jag är lite grann förtjust eller kär i någon. Just nu verkar denna någon vara näst intill mission impossible, men sådant kan ju ändras. Det får mig att orka. Ett enda leende från honom, och min dag är räddad. Ni vet känslan.
Jag längtar efter vacker, ursprunglig kärlek.
Min första föreläsning är klockan tolv imorgon, vilket betyder att jag kommer att tillbringa ännu några timmar framför datorn sjungande med i mina kära vackra gaeliska sånger (räknas det som studier? åtminstone är det uttalsträning)och vara lycklig. Kanske jag ska prata med mina fina flatmates också.
Jag är glad att jag kom hit.
(Bloggande är så egocentriskt. Ååh.)
Jag har ätit en halv platta heligt Fazers blå, samt druckit åtskilliga koppar te, så jag befinner mig i det euforiska tillstånd som orsakas av kombinationen te och choklad. Den senaste koppen te inmundigade jag dessutom utan mjölk, eftersom jag var i Kajas rum och inte orkade gå hela den långa vägen till köket (som dessutom ockuperades till bristningsgränsen av det andra gänget och deras coola polare) efter mjölk. Te utan mjölk har ännu starkare effekt än te med mjölk, alltså är jag väldigt osammanhängande lycklig och lugn och pigg på samma gång nu.
Jag har inte gjort så mycket idag. Steg upp tolv och gick på en skön ensam promenad i regnet. Min älskade iPod touch, som jag hade på random, valde att spela nästan enbart Kentlåtar för mig under promenaden och jag hörde många pärlor som jag inte hört på många år, bland annat Cowboys och Gravitation.
Sen försökte jag läsa fonetik, men somnade nästan. Konstigt, eftersom fonetik egentligen är väldigt intressant.
Det är så konstigt med mig nuförtiden. Jag orkar helt enkelt inte plugga. Särskilt inte på helgerna. Jag pluggar lite grann, sen sätter jag på datorn och tillbringar resten av dagen med en massa nothingness på facebook och dylikt, och hör på musik i massor. Idag har jag till exempel lyssnat igenom hela Capercaillies samlingsdubbelalbum Grace and Pride och varit allmänt musiklycklig.
Jag har med andra ord blivit lat. Ett latt barn. Internätet och musiken är bara så lockande, och har jag en gång börjat kan jag inte dra mig ifrån det.
Och ännu konstigare är, att jag inte har dåligt samvete på grund av detta. Jag känner mig bara...rätt glad. Tillfreds. Jag tror det är en bra sak. Jag tror min personlighet håller på att genomgå en smärre metamorfos.
Jag försökte också läsa Frankenstein idag (för min litteraturkurs, ja) och kom en liten bit. Jag måste säga att boken inte fascinerar mig så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag tycker helt enkelt inte den är bra skriven. Ja, han gör ett monster, so what? Jag kommer inte in i boken, jag känner för det mesta inte med vare sig Frankenstein eller hans creature. Hela berättelsen är så vag. Skulle jag inte ha vetat att Mary Shelley var endast aderton år då hon författade berättelsen, skulle jag kanske uppskatta den mera. Men nu tycker jag att jag hör den unga flickans röst hela tiden, inget känns övertygande, det känns som om hon inte har en aning om vad hon skriver om!
Samtidigt är detta ganska hemskt: skulle jag verkligen uppskatta boken bättre om det var en medelålders man som hade skrivit den? Det är ju mot alla mina principer!
Jag måste säga att jag nog trivs rätt bra här på Murano. Visst känner jag mig ensam och osäker ibland, men den känslan kan man väl inte komma ifrån i min situation. Men, jag har haft tur nog att hitta människor jag trivs med, och jag måste säga att jag mer eller mindre lever för dem. Det är de som får mig att orka här. (Åh! Tänk att en sådan kliché skulle komma från mig! Jag är verkligen chokladsentimental nu! Inte för att jag menar att jag aldrig skriver klichéer, inte för att jag menade skryta...äsch, whatever...).
Jag tror också att jag är lite grann förtjust eller kär i någon. Just nu verkar denna någon vara näst intill mission impossible, men sådant kan ju ändras. Det får mig att orka. Ett enda leende från honom, och min dag är räddad. Ni vet känslan.
Jag längtar efter vacker, ursprunglig kärlek.
Min första föreläsning är klockan tolv imorgon, vilket betyder att jag kommer att tillbringa ännu några timmar framför datorn sjungande med i mina kära vackra gaeliska sånger (räknas det som studier? åtminstone är det uttalsträning)och vara lycklig. Kanske jag ska prata med mina fina flatmates också.
Jag är glad att jag kom hit.
(Bloggande är så egocentriskt. Ååh.)
fredag 16 oktober 2009
Positive vibrations
Idag är det en vacker dag här i Glasgow. Himlen är hög och klart höstblå (tydligen kan den bli det här också), löven på träden har börjat få färg och solen ligger lågt och kastar ett vemodigt-lyckligt sken över världen. Det är vindstilla och fredag. En dag då det är lätt att le och få leenden tillbaka.
Därför tänker jag nu sammanställa min andra lista, det vill säga listan över alla de saker jag tycker om med denna plats, och som får mig att hoppas, och tro, att detta kan bli den bästa tiden i mitt liv.
Här kommer den officiella listan:
1. Det uppenbara: människorna är trevligare och socialare här. Det att nordbor, och i synnerhet finländare, skulle vara buttra och inbundna människor, är inte bara en tom stereotypi. Det stämmer. När man går på gatan här är det kutym att man ser dem man möter i ögonen och kanske t.om. hälsar, trots att man aldrig setts förut. Man uppmärksammar varandra (jämför med Finland där man inte låtsas se varandra). Det är oftast lätt att börja prata med främlingar. Och är man på klubb el.dyl. och tappar bort sina vänner är chansen stor att man hittar någon trevlig främling att prata med.
2. Te. Alla dricker te. Alla dricker te med mjölk. Man får bra te överallt. Underbart!
3. Den skotska accenten är trots allt väldigt fin.
(Och igår sade jag "spoon" med typiskt skotskt u-ljud. Det kom av sig själv! Jippii! Första steget på vägen.)
4. SAAS betalar mina tuition fees.
5. Jag är väldigt förtjust i frånvaron av heavy metal-kulturen.
6. Jag kan studera gaeliska på universitetet. Jag studerar gaeliska på universitetet. Jag har nästan inte förstått det ännu.
7. Jag har musik jag gillar inom räckhåll. Bye bye amazon.
8. Det maritima klimatet är bra för utseendet. Bye bye fett hår och torr hud.
9. De har berg här.
10. En till uppenbar sak: i en storstad är man fri och anonym och slipper inskränktheten. Detta är något jag, för det mesta, tycker mycket om.
11. Detta är relaterat till punkt 1: folk är hjälpsamma. Man behöver inte ens fråga om råd; man behöver bara se en aning vilsen ut, så kan man lita på att någon kommer och hjälper en. Ända fram, dessutom. Detta hände bokstavligen den kvällen då jag kom hit.
12. Jag älskar det faktum att mitt universitet grundades 1452.
13. Jag befinner mig faktiskt inte så långt borta från Hebriderna. Och Irland. (Inte för att detta egentligen påverkar min situation just nu, jag har ju inte precis tid och pengar att åka dit. Men på något vis gör det mig en aning lycklig).
Slut på den officiella listan.
(15. Alkoholen är faktiskt lite billigare här.)
(16. Man behöver inte kunna finska här.)
(17. När skottar är hotta, är de verkligen hotta.)
SEE YOU LATER.
Därför tänker jag nu sammanställa min andra lista, det vill säga listan över alla de saker jag tycker om med denna plats, och som får mig att hoppas, och tro, att detta kan bli den bästa tiden i mitt liv.
Här kommer den officiella listan:
1. Det uppenbara: människorna är trevligare och socialare här. Det att nordbor, och i synnerhet finländare, skulle vara buttra och inbundna människor, är inte bara en tom stereotypi. Det stämmer. När man går på gatan här är det kutym att man ser dem man möter i ögonen och kanske t.om. hälsar, trots att man aldrig setts förut. Man uppmärksammar varandra (jämför med Finland där man inte låtsas se varandra). Det är oftast lätt att börja prata med främlingar. Och är man på klubb el.dyl. och tappar bort sina vänner är chansen stor att man hittar någon trevlig främling att prata med.
2. Te. Alla dricker te. Alla dricker te med mjölk. Man får bra te överallt. Underbart!
3. Den skotska accenten är trots allt väldigt fin.
(Och igår sade jag "spoon" med typiskt skotskt u-ljud. Det kom av sig själv! Jippii! Första steget på vägen.)
4. SAAS betalar mina tuition fees.
5. Jag är väldigt förtjust i frånvaron av heavy metal-kulturen.
6. Jag kan studera gaeliska på universitetet. Jag studerar gaeliska på universitetet. Jag har nästan inte förstått det ännu.
7. Jag har musik jag gillar inom räckhåll. Bye bye amazon.
8. Det maritima klimatet är bra för utseendet. Bye bye fett hår och torr hud.
9. De har berg här.
10. En till uppenbar sak: i en storstad är man fri och anonym och slipper inskränktheten. Detta är något jag, för det mesta, tycker mycket om.
11. Detta är relaterat till punkt 1: folk är hjälpsamma. Man behöver inte ens fråga om råd; man behöver bara se en aning vilsen ut, så kan man lita på att någon kommer och hjälper en. Ända fram, dessutom. Detta hände bokstavligen den kvällen då jag kom hit.
12. Jag älskar det faktum att mitt universitet grundades 1452.
13. Jag befinner mig faktiskt inte så långt borta från Hebriderna. Och Irland. (Inte för att detta egentligen påverkar min situation just nu, jag har ju inte precis tid och pengar att åka dit. Men på något vis gör det mig en aning lycklig).
Slut på den officiella listan.
(15. Alkoholen är faktiskt lite billigare här.)
(16. Man behöver inte kunna finska här.)
(17. När skottar är hotta, är de verkligen hotta.)
SEE YOU LATER.
onsdag 14 oktober 2009
Irriterande - lista.
Nu när jag har varit här i en månad anser jag mig ha tillräckligt mycket erfarenhet av det här landet för att kunna skriva en lista. Jag älskar nämligen att skriva listor. Inte handla-listor och att-göra-listor (nej usch!) utan listor på vad jag tycker om respektive inte tycker om. Och eftersom man ska spara det roligaste till sist, kommer nu en lista på några saker typiska för det här landet som jag inte kan låta bli att irritera mig på:
1.Det mest irriterande för mig just nu: heltäckningsmattor. Varför måste de ha dem överallt? Golvet blir smutsigt jättefort, smutset syns dessutom jättebra och det är jättejobbigt att dammsuga. Och så är de jättefula. Dessutom tror jag att jag är allergisk mot min heltäckningsmatta. Varje morgon när jag vaknar har jag hosta, snuva och röda, kliande ögon. Först trodde jag att det var förkylningen som fortfarande satt i, men nu är jag säker på att det är mattan som är boven i dramat, eftersom symptomen försvinner så fort jag kommer ut i friska luften. Och på natten har jag ju varit utsatt för mattan som längst. Heltäckningsmattor är helt enkelt förskräckliga.
2. Varför ka de inte ha normala duschar? Våra duschar i mitt boende är som simhallsduschar, vattnet kommer bara från taket (men...ni förstår vad jag menar!) och det är inte alltid så praktiskt. Dessutom kommer det bara kallt vatten ur den ena duschen.
3. Varför måste de ha pund? Storbritannien borde inse att de bara är ett fjuttigt EU-land nuförtiden och aldrig kommer att bli ett imperium längre. Gå över till euro! (Detta gäller självklart Sverige och Danmark också). Dessutom är 2 pence-mynten betydligt större än 20 pence-mynten. Makes no sense whatsoever!
4. Varför fattar ingen mitt namn? När jag säger vad jag heter ser den jag pratar med först ut som ett frågetecken för några sekunder innan den säger "aah...Edith". Okej, Edith [ Idiff ] är visserligen den engelska formen av mitt namn, men det är inte mitt namn! Jag skulle kunna göra mitt liv enklare genom att bara svara "Edith" när någon frågar, men, som jag redan sade, känns det inte rätt eftersom det inte är mitt namn. De flesta engelskspråkiga människor verkar vara så fast i sitt språk att de översätter alla utländska namn till den engelska formen, något som jag tycker är lite förlegat i dagens värld.
5. Okej, det här är egentligen en väldigt dum sak att anmärka på. Jag är mycket onödig nu, men kan inte låta bli. Varför måste de fråga "are you okay?" så fort man inte har munnen upp till öronen och babblar i ett? Jag vet jag vet jag vet att det bara är av artighet och välvilja de gör det, men jag kan inte låta bli att bli smått irriterad på detta typiskt anglosaxiska drag. Jag råkar vara en melankolisk, inbunden skandinav som inte orkar le och prata ytligheter hela tiden. Att jag sitter tyst och tittar i golvet några sekunder ibland betyder inte nödvändigtvis att jag har en mental breakdown.
"Are you okay" verkar också vara en fras som används om någon gör något som avviker en diminutiv bråkdel från det normala. En av de första dagarna jag var här kom jag gående genom korridoren med en handduksturban på huvudet och mjölkdunk i handen, med påföljden att min engelska flatmate frågade "are you okay?" Tydligen är det inte ok att komma spatserande med turban och mjölk. Kanske jag borde ha förklarat situationen: "jag har just tvättat håret och för att jag inte ska bli så blöt på ryggen har jag lagat en turban och jag ska dricka te hos min andra flatmate och eftersom jag alltid använder mjölk i te måste jag gå till köket och hämta det".
Okej, det där lät komiskt. Det är komiskt.
6. Varför har de inte lösgodis?
7. Jag blir så irriterad när folk säger "you guys" (detta verkar vara ett vedertaget uttryck i hela den engelskspråkiga världen). Jag är ingen "guy"!
8. Varför har de inte gatuskyltar och numror kontinuerligt så att man fattar var man är?
9. Varför har de opraktiska dammsugare som ser ut som grötgrytor?
10. Jag köade i en halvtimme på Iceland idag. Det måste vara något grundläggande fel i systemet då dessa köar ständigt bildas, överallt. Och hur orkar folk köa så tålmodigt? Jag står inte ut!!
Detta var mina irritationsobjekt. Nästa gång kommer det motsatta.
1.Det mest irriterande för mig just nu: heltäckningsmattor. Varför måste de ha dem överallt? Golvet blir smutsigt jättefort, smutset syns dessutom jättebra och det är jättejobbigt att dammsuga. Och så är de jättefula. Dessutom tror jag att jag är allergisk mot min heltäckningsmatta. Varje morgon när jag vaknar har jag hosta, snuva och röda, kliande ögon. Först trodde jag att det var förkylningen som fortfarande satt i, men nu är jag säker på att det är mattan som är boven i dramat, eftersom symptomen försvinner så fort jag kommer ut i friska luften. Och på natten har jag ju varit utsatt för mattan som längst. Heltäckningsmattor är helt enkelt förskräckliga.
2. Varför ka de inte ha normala duschar? Våra duschar i mitt boende är som simhallsduschar, vattnet kommer bara från taket (men...ni förstår vad jag menar!) och det är inte alltid så praktiskt. Dessutom kommer det bara kallt vatten ur den ena duschen.
3. Varför måste de ha pund? Storbritannien borde inse att de bara är ett fjuttigt EU-land nuförtiden och aldrig kommer att bli ett imperium längre. Gå över till euro! (Detta gäller självklart Sverige och Danmark också). Dessutom är 2 pence-mynten betydligt större än 20 pence-mynten. Makes no sense whatsoever!
4. Varför fattar ingen mitt namn? När jag säger vad jag heter ser den jag pratar med först ut som ett frågetecken för några sekunder innan den säger "aah...Edith". Okej, Edith [ Idiff ] är visserligen den engelska formen av mitt namn, men det är inte mitt namn! Jag skulle kunna göra mitt liv enklare genom att bara svara "Edith" när någon frågar, men, som jag redan sade, känns det inte rätt eftersom det inte är mitt namn. De flesta engelskspråkiga människor verkar vara så fast i sitt språk att de översätter alla utländska namn till den engelska formen, något som jag tycker är lite förlegat i dagens värld.
5. Okej, det här är egentligen en väldigt dum sak att anmärka på. Jag är mycket onödig nu, men kan inte låta bli. Varför måste de fråga "are you okay?" så fort man inte har munnen upp till öronen och babblar i ett? Jag vet jag vet jag vet att det bara är av artighet och välvilja de gör det, men jag kan inte låta bli att bli smått irriterad på detta typiskt anglosaxiska drag. Jag råkar vara en melankolisk, inbunden skandinav som inte orkar le och prata ytligheter hela tiden. Att jag sitter tyst och tittar i golvet några sekunder ibland betyder inte nödvändigtvis att jag har en mental breakdown.
"Are you okay" verkar också vara en fras som används om någon gör något som avviker en diminutiv bråkdel från det normala. En av de första dagarna jag var här kom jag gående genom korridoren med en handduksturban på huvudet och mjölkdunk i handen, med påföljden att min engelska flatmate frågade "are you okay?" Tydligen är det inte ok att komma spatserande med turban och mjölk. Kanske jag borde ha förklarat situationen: "jag har just tvättat håret och för att jag inte ska bli så blöt på ryggen har jag lagat en turban och jag ska dricka te hos min andra flatmate och eftersom jag alltid använder mjölk i te måste jag gå till köket och hämta det".
Okej, det där lät komiskt. Det är komiskt.
6. Varför har de inte lösgodis?
7. Jag blir så irriterad när folk säger "you guys" (detta verkar vara ett vedertaget uttryck i hela den engelskspråkiga världen). Jag är ingen "guy"!
8. Varför har de inte gatuskyltar och numror kontinuerligt så att man fattar var man är?
9. Varför har de opraktiska dammsugare som ser ut som grötgrytor?
10. Jag köade i en halvtimme på Iceland idag. Det måste vara något grundläggande fel i systemet då dessa köar ständigt bildas, överallt. Och hur orkar folk köa så tålmodigt? Jag står inte ut!!
Detta var mina irritationsobjekt. Nästa gång kommer det motsatta.
söndag 11 oktober 2009
Solig söndag
Igår var jag och sprang ensam. Till skillnad från i tisdags blev jag verkligen mycket trött. Jag märkte nog att min kondition inte var vad den har varit och att det nog kräver mycket jobb och motivation för att få tillbaka den. Jag är dock inte säker på om jag är så motiverad. Jag prioriterar helt enkelt inte springandet på samma sätt som jag gjorde förr.
Nåja, det var skönt efteråt i varje fall, och jag fick nog det bekräftat igen att livet blir ännu mer njutbart då man får ta ut sig fysiskt.
Här är lite bilder från min springrutt, som jag tog denna soliga eftermiddag. Tyvärr är det mesta i motljus.
Och så några bilder från gårkvällens köksfest (eng. kitchen-party).
Nå folk som röker (Julija, Dalia, Robin och någon fjärde).
Kaja (från Polen) och Inga (Lettland).
Julija, Dalia (Litauen) och Phil (Nordirland).
Idag har jag bott här i precis en månad.
Nåja, det var skönt efteråt i varje fall, och jag fick nog det bekräftat igen att livet blir ännu mer njutbart då man får ta ut sig fysiskt.
Här är lite bilder från min springrutt, som jag tog denna soliga eftermiddag. Tyvärr är det mesta i motljus.
Och så några bilder från gårkvällens köksfest (eng. kitchen-party).
Nå folk som röker (Julija, Dalia, Robin och någon fjärde).
Kaja (från Polen) och Inga (Lettland).
Julija, Dalia (Litauen) och Phil (Nordirland).
Idag har jag bott här i precis en månad.
fredag 9 oktober 2009
Flatmates
Jag tänkte att jag istället för att skriva ödelånga inlägg där jag beskriver i detalj vad jag har gjort (vilket är mer eller mindre vad jag gjort hittills)skulle jag försöka skriva kortare inlägg där jag koncentrerar mig på ett ämne. Bara för att ändra lite stil och undvika långa inlägg som jag tänker mig att ingen orkar läsa.
Så nu ska jag beskriva situationen angående mina flatmates. Jag tycker egentligen inte om att blanda in engelska ord i svensk text, men jag kommer inte på något bra ord på svenska. "Lägenhetskompis?" "Rumskompis" brukar folk säga, men vi delar ju inte rum. I svenskfinland brukar man säga "kämppis", men jag är inte särskilt förtjust i det ordet heller. Så jag använder "flatmates", eftersom jag tycker det är det bästa ordet för företeelsen i fråga.
Vi är tio personer i min flat. Fyra pojkar, sex flickor. Fyra från England, tre från Skottland, en från Litauen, en från Polen och så jag som, hur man än vrider och vänder på det, kommer från Finland. Jag skulle så gärna vilja vara vän med dem alla, känna gemenskap med dem alla: jag skulle så gärna vilja att vi alla var något av en familj. Tyvärr är det inte så.
Jag märkte redan de första dagarna att jag har svårt att komma överens med vissa av dem. Dessa består av alla fyra engelsmän (tre flickor och en pojke) samt en av skottarna (pojke). Dessa fem har bildat en sorts gäng. Ett gäng med attityd. De pratar alltid högt, gastar och stojar, beter sig som om de äger världen och fnyser nästan då vi andra (särskilt vi som är utlänningar) kommer i närheten. Jag säger inte att alla måste vara som jag, modesta och reserverade, tvärtom: jag har alltid önskat att jag var mera utåtriktad. Det är bara det att dessa människor är det på ett sätt som irriterar mig: ett stroppigt sätt. Jag får mindervärdeskomplex när jag kommer i närheten av dem. Och jag tror det är likadant för mina medutlänningar Kaja (polskan) och Julija (litauiskan). När vi tre satt i köket och pratade och de som hör till det "andra gänget" högljutt ramlade in, rann vår diskussion ut i sanden och vi satt där tysta. De tar liksom över allt. Och vi (eller åtminstone jag) får känslan av att jag inte är något jämfört med dem.
Det har till och med gått så långt att om jag tänker koka något (läs: pasta eller nudlar) och ser att de ockuperar köket går jag tillbaka till mitt rum och väntar tills de har gått därifrån. Jag känner mig så obekväm i deras sällskap!
Samtidigt vet jag att det är fel av mig att tycka såhär, att det blir en ond cirkel. Jag borde närma mig dem, prata mera med dem. Nu när jag inte utbyter mer än artighetsfraser med dem tycker ju de förstås att jag är konstig! Men det är så jobbigt. Dessutom skulle ju någon av dem lika gärna kunna börja prata med mig.
Det är tur att jag har Kaja och Julija. De är båda förnuftiga, osjälviska, sympatiska människor som jag alltid kan prata med. Dessutom gör väl våra liknande situationer att vi förstår varandra. Trots att jag kanske inte är alldeles nöjd med stället jag bor på skulle jag inte vilja flytta härifrån: jag vill inte flytta från mina två bästa vänner. De har mer eller mindre räddat min vistelse här.
De två andra som jag också tycker om är de två resterande manliga flatmatarna: Robin och Richard. De är båda från Skottland. De har båda den fina kvaliteten ödmjukhet. Robin, som dessutom är halvnepales, är riktigt smart. Richard vet jag inte så mycket om, han är rätt blyg och säger inte särskilt mycket (kanske gillar jag blyga människor bättre ändå?). Jag skulle gärna tillbringa mer tid med dem, men för det mesta åker de hem till helgen, då man skulle ha mest tid att umgås.
Det är synd att det är såhär. Jag trodde tiden för gängbildning var förbi. Men kanske ändras det. Vi ska ju ändå bo tillsammans i ett år.
(Nu blev det långt igen. Jag kan tydligen inte hjälpa det!)
Så nu ska jag beskriva situationen angående mina flatmates. Jag tycker egentligen inte om att blanda in engelska ord i svensk text, men jag kommer inte på något bra ord på svenska. "Lägenhetskompis?" "Rumskompis" brukar folk säga, men vi delar ju inte rum. I svenskfinland brukar man säga "kämppis", men jag är inte särskilt förtjust i det ordet heller. Så jag använder "flatmates", eftersom jag tycker det är det bästa ordet för företeelsen i fråga.
Vi är tio personer i min flat. Fyra pojkar, sex flickor. Fyra från England, tre från Skottland, en från Litauen, en från Polen och så jag som, hur man än vrider och vänder på det, kommer från Finland. Jag skulle så gärna vilja vara vän med dem alla, känna gemenskap med dem alla: jag skulle så gärna vilja att vi alla var något av en familj. Tyvärr är det inte så.
Jag märkte redan de första dagarna att jag har svårt att komma överens med vissa av dem. Dessa består av alla fyra engelsmän (tre flickor och en pojke) samt en av skottarna (pojke). Dessa fem har bildat en sorts gäng. Ett gäng med attityd. De pratar alltid högt, gastar och stojar, beter sig som om de äger världen och fnyser nästan då vi andra (särskilt vi som är utlänningar) kommer i närheten. Jag säger inte att alla måste vara som jag, modesta och reserverade, tvärtom: jag har alltid önskat att jag var mera utåtriktad. Det är bara det att dessa människor är det på ett sätt som irriterar mig: ett stroppigt sätt. Jag får mindervärdeskomplex när jag kommer i närheten av dem. Och jag tror det är likadant för mina medutlänningar Kaja (polskan) och Julija (litauiskan). När vi tre satt i köket och pratade och de som hör till det "andra gänget" högljutt ramlade in, rann vår diskussion ut i sanden och vi satt där tysta. De tar liksom över allt. Och vi (eller åtminstone jag) får känslan av att jag inte är något jämfört med dem.
Det har till och med gått så långt att om jag tänker koka något (läs: pasta eller nudlar) och ser att de ockuperar köket går jag tillbaka till mitt rum och väntar tills de har gått därifrån. Jag känner mig så obekväm i deras sällskap!
Samtidigt vet jag att det är fel av mig att tycka såhär, att det blir en ond cirkel. Jag borde närma mig dem, prata mera med dem. Nu när jag inte utbyter mer än artighetsfraser med dem tycker ju de förstås att jag är konstig! Men det är så jobbigt. Dessutom skulle ju någon av dem lika gärna kunna börja prata med mig.
Det är tur att jag har Kaja och Julija. De är båda förnuftiga, osjälviska, sympatiska människor som jag alltid kan prata med. Dessutom gör väl våra liknande situationer att vi förstår varandra. Trots att jag kanske inte är alldeles nöjd med stället jag bor på skulle jag inte vilja flytta härifrån: jag vill inte flytta från mina två bästa vänner. De har mer eller mindre räddat min vistelse här.
De två andra som jag också tycker om är de två resterande manliga flatmatarna: Robin och Richard. De är båda från Skottland. De har båda den fina kvaliteten ödmjukhet. Robin, som dessutom är halvnepales, är riktigt smart. Richard vet jag inte så mycket om, han är rätt blyg och säger inte särskilt mycket (kanske gillar jag blyga människor bättre ändå?). Jag skulle gärna tillbringa mer tid med dem, men för det mesta åker de hem till helgen, då man skulle ha mest tid att umgås.
Det är synd att det är såhär. Jag trodde tiden för gängbildning var förbi. Men kanske ändras det. Vi ska ju ändå bo tillsammans i ett år.
(Nu blev det långt igen. Jag kan tydligen inte hjälpa det!)
onsdag 7 oktober 2009
Ta tag
Redan onsdag. Snart veckoslut igen.
I söndags bestämde jag mig för att ta tag i saker denna vecka. Plugga ordentligt, äta ordentligt, börja träna. Jag har inte riktigt orkat med det tidigare, har liksom bara flutit med utan att riktigt anstränga mig.
Dessutom blev senaste veckoslut mer eller mindre droppen. Jag hade tänkt att jag skulle använda de dagarna till att plugga och göra andra vettiga saker, men så blev det inte. Som jag redan berättat, var jag och mina kompisar till QMU på fredagen. Det blev som bekant en lite misslyckad kväll för mig. På lördagen var jag helt enkelt för trött för att göra något. Jag hade planerat att stanna inne den kvällen. Men så fick jag ett meddelande av min tyska kompis Donata att jag fick komma på en fest som de skulle ha där hon bor (i ett annat student residence). Jag övervägde allvarligt att inte gå, så trött var jag, men bestämde mig till sist för att det skulle vara dumt att gå miste om en så bra möjlighet att träffa nya människor. Så jag gick dit.
Och det var roligt! Det visade sig att Donata hade blivit sjuk och inte kunde vara med och eftersom hon var den enda som jag kände sedan tidigare blev jag helt enkelt tvungen att sälla mig till de andra. Jag träffade verkligen mycket folk, från säkert 20 olika länder. Kelvinhaugh (som stället heter) verkar vara trevligare än Murano. Det är snyggare där inne, betydligt närmare universitetet och dessutom trevligare och originellare människor (detta gäller förstås inte alla som bor här, men vissa).
Skulle jag ha vetat på förhand hur de olika bostadsområden var, skulle jag helt klart ha valt Kelvinhaugh framom Murano. Men jag kunde ju inte veta.
Hur som helst, kul var det i varje fall och senare gick jag och några till från festen till en klubb i stan som heter ABC (ja, vi gick faktiskt. Just då kändes det inte långt att gå in till stan). Faktum är att jag kände till denna nattklubb från förr. De har nämligen konserter där också och bland annat mitt största favoritband någonsin, Capercaillie, har spelat där flera gånger. Så det stället har haft lite av en drömstatus för mig. Och nu var jag plötsligt där. Jahapp. Wow.
Stället var ovanligt trevligt för att vara nattklubb; de spelade bra och varierad musik jämfört med det enformiga dunket som vanligtvis spelas på dylika ställen. Dessutom kändes det fräschare än de något unkna unionerna. Dessutom var det downtown Glasgow, come on! Jag drömmer verkligen om att få se någon live act jag gillar där någon gång.
(Och ja, jag träffade någon, därför blev det en lyckad kväll.)
Så, på söndagen blev det inte mycket studerande för min del. Jag var för trött etc. Men jag ångrade inte att jag gått på den festen, det hela var bland det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Men, förra helgen var som sagt droppen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag är inte van vid att festa hårt och knappt sova alls två nätter i rad. Jag har nog aldrig känt mig så sliten fysiskt som jag gjorde i söndags. Så då bestämde jag mig: nu ska jag ta tag i saker.
Så nu har jag gjort det. Igår var jag och sprang för första gången sedan jag kom hit, med mina litauiska vänner Julija och Saulius. Vi sprang inte långt, och inte fort, men det passade mig bra eftersom jag inte sprungit på nästan en månad. Vi sprang på en cykel/gång/springväg som går längs med en kanal. Det är verkligen otroligt vackert där. Jag ska ta bilder nästa gång jag beger mig ditåt. Kanalen i fråga leder till Loch Lomond om man springer tillräckligt långt.
Jag trodde jag skulle ha tappat en massa kondition och muskelstyrka, men konstigt nog kändes det inte så. Det kändes riktigt bra, faktiskt, och väldigt skönt efteråt. Jag ser redan fram emot nästa gång. Men då springer jag helst ensam, med musik. Jag är sån bara.
Och idag har jag skrivit min seminar exercise, en essä om en dikt som ska lämnas in på fredag. Jag satte mig i biblioteket efter sista föreläsningen och skrev den. Den blev knappast bra. Min förträffliga tutor Douglas har säkert massor med befogade klagomål över den. Eller så kommenterar han den inte alls, det skulle inte förvåna mig. Men jag är klar nu, hur som helst. Det känns skönt.
Så, jag känner mig rätt nöjd nu, även om jag har en del satsanalys- och fonetikpluggande kvar att göra (och även om jag har en fruktansvärd EngLit -tutorial på fredag) och även om min förkylning inte riktigt vill ge med sig.
Mitt största problem just nu är: varför svarar han inte på mina SMS? och varför bekräftar han inte min vänförfrågan på Facebook?
I söndags bestämde jag mig för att ta tag i saker denna vecka. Plugga ordentligt, äta ordentligt, börja träna. Jag har inte riktigt orkat med det tidigare, har liksom bara flutit med utan att riktigt anstränga mig.
Dessutom blev senaste veckoslut mer eller mindre droppen. Jag hade tänkt att jag skulle använda de dagarna till att plugga och göra andra vettiga saker, men så blev det inte. Som jag redan berättat, var jag och mina kompisar till QMU på fredagen. Det blev som bekant en lite misslyckad kväll för mig. På lördagen var jag helt enkelt för trött för att göra något. Jag hade planerat att stanna inne den kvällen. Men så fick jag ett meddelande av min tyska kompis Donata att jag fick komma på en fest som de skulle ha där hon bor (i ett annat student residence). Jag övervägde allvarligt att inte gå, så trött var jag, men bestämde mig till sist för att det skulle vara dumt att gå miste om en så bra möjlighet att träffa nya människor. Så jag gick dit.
Och det var roligt! Det visade sig att Donata hade blivit sjuk och inte kunde vara med och eftersom hon var den enda som jag kände sedan tidigare blev jag helt enkelt tvungen att sälla mig till de andra. Jag träffade verkligen mycket folk, från säkert 20 olika länder. Kelvinhaugh (som stället heter) verkar vara trevligare än Murano. Det är snyggare där inne, betydligt närmare universitetet och dessutom trevligare och originellare människor (detta gäller förstås inte alla som bor här, men vissa).
Skulle jag ha vetat på förhand hur de olika bostadsområden var, skulle jag helt klart ha valt Kelvinhaugh framom Murano. Men jag kunde ju inte veta.
Hur som helst, kul var det i varje fall och senare gick jag och några till från festen till en klubb i stan som heter ABC (ja, vi gick faktiskt. Just då kändes det inte långt att gå in till stan). Faktum är att jag kände till denna nattklubb från förr. De har nämligen konserter där också och bland annat mitt största favoritband någonsin, Capercaillie, har spelat där flera gånger. Så det stället har haft lite av en drömstatus för mig. Och nu var jag plötsligt där. Jahapp. Wow.
Stället var ovanligt trevligt för att vara nattklubb; de spelade bra och varierad musik jämfört med det enformiga dunket som vanligtvis spelas på dylika ställen. Dessutom kändes det fräschare än de något unkna unionerna. Dessutom var det downtown Glasgow, come on! Jag drömmer verkligen om att få se någon live act jag gillar där någon gång.
(Och ja, jag träffade någon, därför blev det en lyckad kväll.)
Så, på söndagen blev det inte mycket studerande för min del. Jag var för trött etc. Men jag ångrade inte att jag gått på den festen, det hela var bland det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Men, förra helgen var som sagt droppen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag är inte van vid att festa hårt och knappt sova alls två nätter i rad. Jag har nog aldrig känt mig så sliten fysiskt som jag gjorde i söndags. Så då bestämde jag mig: nu ska jag ta tag i saker.
Så nu har jag gjort det. Igår var jag och sprang för första gången sedan jag kom hit, med mina litauiska vänner Julija och Saulius. Vi sprang inte långt, och inte fort, men det passade mig bra eftersom jag inte sprungit på nästan en månad. Vi sprang på en cykel/gång/springväg som går längs med en kanal. Det är verkligen otroligt vackert där. Jag ska ta bilder nästa gång jag beger mig ditåt. Kanalen i fråga leder till Loch Lomond om man springer tillräckligt långt.
Jag trodde jag skulle ha tappat en massa kondition och muskelstyrka, men konstigt nog kändes det inte så. Det kändes riktigt bra, faktiskt, och väldigt skönt efteråt. Jag ser redan fram emot nästa gång. Men då springer jag helst ensam, med musik. Jag är sån bara.
Och idag har jag skrivit min seminar exercise, en essä om en dikt som ska lämnas in på fredag. Jag satte mig i biblioteket efter sista föreläsningen och skrev den. Den blev knappast bra. Min förträffliga tutor Douglas har säkert massor med befogade klagomål över den. Eller så kommenterar han den inte alls, det skulle inte förvåna mig. Men jag är klar nu, hur som helst. Det känns skönt.
Så, jag känner mig rätt nöjd nu, även om jag har en del satsanalys- och fonetikpluggande kvar att göra (och även om jag har en fruktansvärd EngLit -tutorial på fredag) och även om min förkylning inte riktigt vill ge med sig.
Mitt största problem just nu är: varför svarar han inte på mina SMS? och varför bekräftar han inte min vänförfrågan på Facebook?
lördag 3 oktober 2009
Tutorial och dansgolv
Det är så konstigt med dagar. Vissa dagar känns livet lekande lätt, världen ler mot en, man flyter fram. Andra dagar är det precis tvärtom. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter dagen som en ond spiral: allt blir bara sämre och sämre.
Igår var en sådan dag.
Först hade jag tutorial i English Literature, min andra någonsin. Som jag redan berättat var det rätt traumatiskt den senaste gången, eftersom jag inte kom på något smart att säga och knappt förstod vad de andra sade. Denna gång hade vi emellertid fått dikter att läsa på förhand, och som den ambitiösa studerande jag är hade jag läst igenom dem och fört noggranna anteckningar. Jag hade alltså förberett mig och tänkt igenom saker jag kunde säga som skulle visa att jag minsann också kan tänka. Hur som helst, jag kom dit och vi började diskutera dikterna. Jag märkte direkt att de andra tog upp helt annorlunda saker än jag hade tänkt på, så jag fick ingen chans att föra fram min genomtänkta point. Förstås märkte läraren att jag var tyst mest hela tiden och frågade till sist vad jag tycker. Då passade jag på att säga det jag skulle säga. Det var något om konkreta och abstrakta ord i de båda dikterna och hur den ena dikten har många ord med negativ laddning och hur författaren till den dikten använder konkreta föremål för att belysa abstrakta känslor (visst, inlärt koncept; direkt taget från moddetimmarna då vi gick igenom Förvandlingen). Efter att jag hade sagt det blev det knäpptyst. Efter nästan en minuts tystnad då folk skruvade nervöst på sig och såg på varandra harklade läraren sig till slut och började prata om något annat. Det var de mest pinsamma sekunderna i mitt liv. Ingen hade tydligen förstått vad jag pratade om.
Jag tycker det var mycket oprofessionellt av läraren att bete sig sådär. Trots att han inte förstod vad jag menade och tyckte att jag verkade dum (eller vad han nu tänkte) borde han ha kommenterat det jag sade på något sätt eller åtminstone fortsatt fråga mig om något annat relaterat till det vi pratade om. Jag har under mina tolv skolår aldrig varit med om att en lärare ignorerat mig. För det var precis det han gjorde. Jag kände mig så diskriminerad och förolämpad. Jag kände mig verkligen mindre värd än de andra, jag kände mig som den dumma utlänningen bland smarta engelskspråkiga ungdomar. Jag tycker också att läraren borde ha lite förståelse: han borde inse att det här är betydligt svårare för mig än för de andra och därför ge lite extra uppmuntran. Eller allra minst behandla mig som de andra. Det är väl inte för mycket begärt? Men, han har ingen förståelse över huvud taget. Nu vet jag precis vad jag tycker om vår lärare, eller tutor Douglas Small: illa!
Som om det inte hade varit tillräckligt råkade jag säga en sak fel på gaeliskan, en sak jag egentligen kan. Jag använde fel bestämd artikel. Nu tror läraren Sìm att jag inte kan något fastän jag i själva verket är bland de bästa i klassen.
Så blev det kväll. Jag och mina litauiska vänner Julija och Dalia bestämde oss för att gå på Cheesy Pop på QMU (något de har varje fredag, komplett med Drickande, DJ och Desperat Dansande). Jag tänkte att det skulle höja mitt nyligen nertryckta självförtroende och göra mig lättare till mods. Tji fick jag. Efter att ha grundat med vodka och Schweppe's lemonade begav vi oss iväg.
Okej. Här kommer ett erkännande: jag bedömer en utekväll som lyckad om jag träffar en kille och misslyckad om detta inte sker. Senast vi var ute träffade jag någon, därför blev den kvällen lyckad. Igår blev inte det. Visst, det fanns höjdpunkter, som när de spelade Management och annan mer eller mindre bra musik, men för det mesta kände jag mig otroligt ensam. Det var för att ingen Intresserade sig för Mig. Vi dansade med en massa pojkar, men alla var bara intresserade av Julija och Dalia. Ingen ens tittade åt mig. Varför? Jag tittade mig i spegeln på WC:n och tyckte att jag såg alldeles bra ut, åtminstone inte fulare än mina kompisar. Så varför? Var det för att jag såg osäker ut? Dansade dåligt? Hade töntiga kläder? Glasögon? Det gick så långt att jag övervägde att gå utan glasögon nästa gång, bara för att se om det skulle göra någon skillnad.
Samtidigt gjorde alla dessa lyckliga par på dansgolvet att jag kände mig än mer ensam. Jag fastnade i alla dessa tankar jag förbjudit mig själv att tänka: varför räcker jag inte till? Vad är fel på mig? Samtidigt ekade en röst inne i mig: tänk inte så, njut av livet, ha roligt, inget blir bättre av att vara ledsen, du måste vara stark, värdesätta dig själv, bli inte ett offer, bli inte ett offer, bli inte ett offer!
Det är bara det att jag så gärna vill bli sedd och uppskattad. Som alla andra. Jag tar det som en personlig förolämpning om jag inte blir det. Jag minns en gång i lågstadiet då någon sade "vittu vad du är ful". Varje gång jag inte känner mig uppskattad är det som om jag skulle slungas tillbaka till den gången, och jag står där som en liten vilsen tioåring igen.
Samtidigt vet jag att jag inte borde ta saker som de här så hårt. Det är ju ändå bara en lek. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Dessutom är jag innerst inne trött på tillfälliga förbindelser som inte leder någon vart; jag vet nog att jag inte är en sådan som kommer att träffa mitt livs kärlek på dansgolvet.
Men jag har en benägenhet att ta dylika ting alldeles för hårt. Dessutom spökade min misslyckade tutorial i mitt medvetande ännu igår kväll, vilket gjorde mig ännu mer sårbar.
Vädret sympatiserade med mig när jag gick hem: vinden ven och regnet piskade. Jag gick faktiskt hem, ensam. Hade förlorat mina kompanjoner ur sikte. Men uppenbarligen lever jag ännu och har alla mina värdesaker kvar.
Nu har jag lämnat ut mig själv lite grann. Det känns rätt skönt. Ändå känns allt betydligt bättre nu, då det är dag, då jag är ensam på mitt rum, då jag inte behöver bry mig om hur jag ser ut och uppför mig.
Jag tror jag har en sorts ursprunglig livsglädje i mig, som får mig att orka, hur jobbigt allting än känns.
Igår var en sådan dag.
Först hade jag tutorial i English Literature, min andra någonsin. Som jag redan berättat var det rätt traumatiskt den senaste gången, eftersom jag inte kom på något smart att säga och knappt förstod vad de andra sade. Denna gång hade vi emellertid fått dikter att läsa på förhand, och som den ambitiösa studerande jag är hade jag läst igenom dem och fört noggranna anteckningar. Jag hade alltså förberett mig och tänkt igenom saker jag kunde säga som skulle visa att jag minsann också kan tänka. Hur som helst, jag kom dit och vi började diskutera dikterna. Jag märkte direkt att de andra tog upp helt annorlunda saker än jag hade tänkt på, så jag fick ingen chans att föra fram min genomtänkta point. Förstås märkte läraren att jag var tyst mest hela tiden och frågade till sist vad jag tycker. Då passade jag på att säga det jag skulle säga. Det var något om konkreta och abstrakta ord i de båda dikterna och hur den ena dikten har många ord med negativ laddning och hur författaren till den dikten använder konkreta föremål för att belysa abstrakta känslor (visst, inlärt koncept; direkt taget från moddetimmarna då vi gick igenom Förvandlingen). Efter att jag hade sagt det blev det knäpptyst. Efter nästan en minuts tystnad då folk skruvade nervöst på sig och såg på varandra harklade läraren sig till slut och började prata om något annat. Det var de mest pinsamma sekunderna i mitt liv. Ingen hade tydligen förstått vad jag pratade om.
Jag tycker det var mycket oprofessionellt av läraren att bete sig sådär. Trots att han inte förstod vad jag menade och tyckte att jag verkade dum (eller vad han nu tänkte) borde han ha kommenterat det jag sade på något sätt eller åtminstone fortsatt fråga mig om något annat relaterat till det vi pratade om. Jag har under mina tolv skolår aldrig varit med om att en lärare ignorerat mig. För det var precis det han gjorde. Jag kände mig så diskriminerad och förolämpad. Jag kände mig verkligen mindre värd än de andra, jag kände mig som den dumma utlänningen bland smarta engelskspråkiga ungdomar. Jag tycker också att läraren borde ha lite förståelse: han borde inse att det här är betydligt svårare för mig än för de andra och därför ge lite extra uppmuntran. Eller allra minst behandla mig som de andra. Det är väl inte för mycket begärt? Men, han har ingen förståelse över huvud taget. Nu vet jag precis vad jag tycker om vår lärare, eller tutor Douglas Small: illa!
Som om det inte hade varit tillräckligt råkade jag säga en sak fel på gaeliskan, en sak jag egentligen kan. Jag använde fel bestämd artikel. Nu tror läraren Sìm att jag inte kan något fastän jag i själva verket är bland de bästa i klassen.
Så blev det kväll. Jag och mina litauiska vänner Julija och Dalia bestämde oss för att gå på Cheesy Pop på QMU (något de har varje fredag, komplett med Drickande, DJ och Desperat Dansande). Jag tänkte att det skulle höja mitt nyligen nertryckta självförtroende och göra mig lättare till mods. Tji fick jag. Efter att ha grundat med vodka och Schweppe's lemonade begav vi oss iväg.
Okej. Här kommer ett erkännande: jag bedömer en utekväll som lyckad om jag träffar en kille och misslyckad om detta inte sker. Senast vi var ute träffade jag någon, därför blev den kvällen lyckad. Igår blev inte det. Visst, det fanns höjdpunkter, som när de spelade Management och annan mer eller mindre bra musik, men för det mesta kände jag mig otroligt ensam. Det var för att ingen Intresserade sig för Mig. Vi dansade med en massa pojkar, men alla var bara intresserade av Julija och Dalia. Ingen ens tittade åt mig. Varför? Jag tittade mig i spegeln på WC:n och tyckte att jag såg alldeles bra ut, åtminstone inte fulare än mina kompisar. Så varför? Var det för att jag såg osäker ut? Dansade dåligt? Hade töntiga kläder? Glasögon? Det gick så långt att jag övervägde att gå utan glasögon nästa gång, bara för att se om det skulle göra någon skillnad.
Samtidigt gjorde alla dessa lyckliga par på dansgolvet att jag kände mig än mer ensam. Jag fastnade i alla dessa tankar jag förbjudit mig själv att tänka: varför räcker jag inte till? Vad är fel på mig? Samtidigt ekade en röst inne i mig: tänk inte så, njut av livet, ha roligt, inget blir bättre av att vara ledsen, du måste vara stark, värdesätta dig själv, bli inte ett offer, bli inte ett offer, bli inte ett offer!
Det är bara det att jag så gärna vill bli sedd och uppskattad. Som alla andra. Jag tar det som en personlig förolämpning om jag inte blir det. Jag minns en gång i lågstadiet då någon sade "vittu vad du är ful". Varje gång jag inte känner mig uppskattad är det som om jag skulle slungas tillbaka till den gången, och jag står där som en liten vilsen tioåring igen.
Samtidigt vet jag att jag inte borde ta saker som de här så hårt. Det är ju ändå bara en lek. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Dessutom är jag innerst inne trött på tillfälliga förbindelser som inte leder någon vart; jag vet nog att jag inte är en sådan som kommer att träffa mitt livs kärlek på dansgolvet.
Men jag har en benägenhet att ta dylika ting alldeles för hårt. Dessutom spökade min misslyckade tutorial i mitt medvetande ännu igår kväll, vilket gjorde mig ännu mer sårbar.
Vädret sympatiserade med mig när jag gick hem: vinden ven och regnet piskade. Jag gick faktiskt hem, ensam. Hade förlorat mina kompanjoner ur sikte. Men uppenbarligen lever jag ännu och har alla mina värdesaker kvar.
Nu har jag lämnat ut mig själv lite grann. Det känns rätt skönt. Ändå känns allt betydligt bättre nu, då det är dag, då jag är ensam på mitt rum, då jag inte behöver bry mig om hur jag ser ut och uppför mig.
Jag tror jag har en sorts ursprunglig livsglädje i mig, som får mig att orka, hur jobbigt allting än känns.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
