Om sentimentalitet, glottal stops, en tyst kurskamrat och en fin tröja.

Hej.

Sedan jag kom hit har jag lagt märke till två saker.

Den ena är att jag har blivit väldigt sentimental. De mest märkliga saker får mig att röras till tårar.

Den andra är att mitt humör har förändrats. Det har helt enkelt blivit mera ojämnt. Jag har närmare till både fullständig lycka och heljobbig hopplöshet än jag någonsin haft förr.

Som igår kväll, då det gick upp för mig att mina flatmates skulle ut men ingen hade frågat om jag ville komma med dem. Då kände jag mig så ensam, misslyckad och utanför att jag var väldigt nära att förtvivla.

Och som kontrast: idag hade jag ledig tid mellan föreläsningarna och strosade runt på universitetsområdet med musik i öronen. När Enyas "Only Time" kom på och jag gick in bland de fantastiska valven och byggnaderna (och de obligatoriska japanska turisterna) och solen sken för en stund kände jag mig så lycklig och privilegierad att jag förundrades över att jag någonsin kunde känna mig annorlunda.

Hmm... det är konstigt. Men det är väl bra också, att jag har den där "grundlyckan" som kommer tillbaka, oberoende av hur nere jag har känt mig tidigare.

Sen det här med sentimentalitet. Medan jag strosade omkring på campusområdet och var lycklig kom jag på att jag kunde strosa in i giftshopen. Det är en shop där de har souvenirer för visitors + lite stationery + lite kläder + lite krimskrams. När jag gick in dit och möttes av idel julsaker blev jag alldeles knäsvag.

Jag är mycket fäst vid julen. Jag tycker den är den vackraste och viktigaste tiden på året och börjar vanligtvis vänta på den länge i förväg. Men, på grund av allt det nya i min situation just nu, hade jag nästan glömt bort att julen faktiskt närmar sig. Men då, bland alla julkort, ljus och glitter, fick jag för första gången i år lite julstämning och...blev rörd och fick tårar i ögonen.

Vid samma tillfälle gjorde jag också slag i saken och köpte en collegetröja. Alltså en collegetröja i ordets rätta betydelse, det vill säga en snygg röd sak som det står "University of Glasgow" på tillsammans med skolans tjusiga emblem och tjusiga latinska slogan. Sen blev jag tvungen att låsa in mig på närmaste toalett, byta tröja och stå och spegla mig och beundra min egen awesomeness. Och bli sentimental över att jag har en University of Glasgow-tröja.

Så...jag är inte riktigt stabil känslomässigt just nu. Och jag blir ständigt förvånad över mina känslor, över att jag kan känna så mycket för så mycket, och för de mest oväntade saker.

Jag kan bara tänka mig hur det blir då jag åker hem till julen. Jag kommer garanterat att börja gråta, riktigt på riktigt, när jag landar i The Frozen North.

Jag har redan börjat romantisera Finland och Norden. Wtf?

Annat: idag har jag umgåtts med skottar. Jag ger alltid mig själv credits då jag umgås med skottar, eftersom det är så jobbigt. Det är jobbigt eftersom man inte förstår vad de säger. Därför borde jag umgås mera med skottar, så att jag börjar förstå vad de säger.

Det är en väldigt skotsk tjej i min EngLit tutorial som jag gärna skulle bli närmare bekant med. Orsaken till detta är att hon pratar den mest svårförstådda variant av det engelska språket jag någonsin har hört. Därför är konversationer med henne jättebra träning för mig. Och så är hon ju trevlig, förstås. Det enda som gör vårt umgänge lite awkward är att jag har svårt att förstå henne och att hon, hör och häpna, har nästan lika svårt att förstå mig! Till en början kände jag mig lite stött (pratar jag så dålig engelska?) i och med detta, men nu gör jag inte det längre. Det är bara att kämpa på. Och hon är faktiskt väldigt sweet, trots (eller just tack vare) sina förunderliga glottal stops.
(Har jag skrivit om det här förr? Det känns så.)

Ja, mitt nästa projekt är att umgås mera med skottar. På tal om folk jag gärna vill lära känna, finns det en pojke i min gaeliskagrupp som verkar intressant och smart, och som jag mer än gärna skulle vilja bli vän med. Vi verkar ha rätt mycket gemensamt: ja, efter att ha läst hans blogg och facebookstatusar tycker jag nästan han har själsfrändepotential. Det är bara det att han är så svår att ta kontakt med. Jag skulle nästan våga säga att han är blygare än jag (ja, man KAN vara blygare än jag!) och det har bara inte blivit att vi har pratat så mycket med varandra.

Igår tog jag dock mod till mig och pratade lite med honom. Han såg ut att bli glad, men vår konversation flöt inte riktigt. Ändå tyckte jag att jag hade fått en liten början och såg fram emot att träffa honom idag igen och fortsätta tortera honom med mitt oproffsiga kallprat. Men, förstås var han inte där idag. Det är ju typiskt. Nå, jag får förlita mig på måndagen då.

Det är det att han ofta skriver om hur ensam han känner sig och hur han längtar hem (han är från USA). Ja, han är den där typen som är väldigt inbunden i verkliga livet men lämnar ut sig rätt omfattande till alla som behagar läsa på internet (kanske en viss Edit hör till samma kategori, ja, jag säger ju att vi har en massa gemensamt!). Jag skulle bara vilja ropa: hallå! här är jag! låt oss vara ensamma tillsammans och längta hem tillsammans! Men det gör jag ju inte, eftersom jag är så hämmad och rädd och blyg. Jag hoppas ändå att jag kommer att lyckas med konststycket att komma lite närmare honom. Jag tror vi skulle kunna ha utbyte av varandra. Men detta att lära känna denna människa verkar, som sagt, verkligen vara ett konststycke.

Denna fredagskväll festar jag inte, uppenbarligen. Jag sitter på mitt rum och bloggar och är oförlåtligt osocial.

Imorgon hade jag tänkt ha en sund dag. Jag ska ut och springa med min jättesöta, alltid trevliga och pålitliga flatmate Kaja imorgon bitti. Sedan hade jag tänkt gå till det trevliga och pålitliga universitetsbiblioteket och studera flitigt en stund. Sedan vet jag inte. Kanske jag ska städa mitt rum. Men det blir kanske för mycket dygder på en dag för att passa mitt nya jag.

Nu funderar jag på att gå och lägga mig och låta resten av studentbyn partaja på så gott den kan. Men först ska jag lyssna på min vän Julie Fowlis, förstås. Jag är verkligen förtjust i Uam. Musik är det bästa!

Hejdå.