Om en viss dryck

Hej igen. Eftersom jag blev så trött på att, så fort jag öppnade min blogg, mötas av gnällandet som mitt förra inlägg bestod av, bestämde mig för att skriva ett nytt så fort som möjligt. Den här gången om något tacksamt konkret.

Det jag ska ägna detta inlägg åt är Skottlands nationaldryck. Och nej, det är inte uisge beatha jag har i tankarna, utan något fullständigt alkoholfritt. Det jag syftar på är Irn Bru.

Har någon här hört om Irn Bru förr? Jag hade i varje fall inte gjort det, men så är jag ju ganska borta också när det gäller kolsyrade drycker.

Irn Bru, som är någonslags förkortning slash fonetisk stavning av "iron brew" är något som är ständigt närvarande i gatubilden/unibilden/samhällsbilden här. Alla, precis alla verkar dricka det. Det går inte en dag utan att man ser någon halsa en flaska innehållande den vackert orangea substansen.

Eftersom jag aldrig hört talas om drycken förr, och den verkade vara något som alla gillar, kände jag att jag var tvungen att prova. Så för några veckor sedan gjorde jag slag i saken och köpte, istället för mitt sedvanliga Strathmore spring water, en flaska Irn Bru som dryck till min måltid.

Och jag kan berätta för er: det är inte gott.

Minns någon den där saften som de hade (förhoppningsvis har ännu) på barnfesterna i Jakobstad? Det var röd och gul saft som smakade alldeles olidligt sött. (De hade slickepinnar också, som sades vara gjorda av samma sak som saften. De fastnade alltid i tänderna. Åh, barndomsminnen.) Irn Bru smakar ungefär som det, men med en bismak av något obestämbart. Morot? Det är alltså en otroligt söt barnfestsaftlemonad med bismak av morot. Låter det lockande? Knappast.

Jag råkade dessutom ha oturen att äta fish and chips just då, och alla som har ätit denna ädla brittiska rätt vet hur man känner sig efteråt. Fish and chips OCH Irn Bru tillsammans var ett misstag. Jag började må så illa att jag var på vippen att bli tvungen att springa to the bathroom/restroom/washroom, men som tur var hann det gå över innan det blev så allvarligt (Jag gick och köpte en gammal hederlig Strathmore efteråt, det var nog den som räddade mig).

Så vad jag ville komma till är att jag inte riktig förstår den enorma popularitet som denna dryck tycks ha här. Det är bland det mest frånstötande jag någonsin inmundigat.

Men, eftersom drycken är en skotsk uppfinning kan man väl tro att det finns en aning patriotism i detta. Den produceras dessutom av ett Glasgowbaserat bryggeri, så det kanske till och med är lokalpatriotism det handlar om.

Drycken är också mytomspunnen eftersom det exakta receptet till den är hemligt. Dessutom lär den ska vara bra mot baksmälla. Hmm.

Så, kanske jag vänjer mig vid den? Jag vill ju låtsas vara lite sådär lagom skotsk.
För inte är det kiltar och säckpipor som är den viktigaste delen av den moderna skotska identiteten. Det är Irn Bru!







Äckligt.