Lycka & eufori

Hej!

Jag är så glad! Jag är så lycklig!

Orsaken till det är gårdagskvällen. Jag kan lugnt säga att det var den bästa kvällen jag haft sedan jag kom hit.

Igår var det alltså S:t Andrew's Day, det vill säga Skottlands inofficiella nationaldag. Med anledning av detta ordnade Comunn Oiseanach, Glasgow universitets gaeliska society, ett ceilidh på Queen Margaret Union.

Jag vet, jag vet. Det är hög tid för mig att förklara vad ett ceilidh egentligen är. Ordet är gaeliskt, och kommer från ordet ceile, vilket egentligen betyder bredvid, eller sida vid sida. Ceilidh betyder alltså mer eller mindre sammankomst, get-together, att träffas och ha roligt sida vid sida. Företeelsen har gamla anor i Skottland och Irland (på iriska stavat ceili, for the record). Det hela går ut på att man samlas och dansar traditionella danser till traditionell skotsk (eller irländsk) folkmusik, gärna med ett liveband.

Jag hade, min stora obsession av allt dylikt till trots, aldrig fått chansen att gå på ett ceilidh (jag har härmed bestämt att det heter "ett" ceilidh) och såg därför mycket fram emot detta evenemang.

Så, jag gick dit med mina nyfunna tyska vänner. Musiken skulle börja nio och vi kom dit ca halv nio. Vi köpte något att dricka och slog oss ner, smuttade på engelsk cider och såg med (skräckblandad?) förtjusning lokalen fyllas av allt fler och fler kiltklädda killar (tjejer också förstås, men de hade inte kilt). Det visade sig förstås att bandet var lite försenat och det tog nog enda till halv tio innan de började spela.

Eftersom jag inte hade riktigt på klart hur ett ceilidh egentligen går till, trodde jag att någon skulle ge instruktioner och lära oss danserna innan de började. Men nej, det förväntades nog att vi skulle kunna danserna redan. Och faktum är att de flesta kunde dem. Efter vad jag har förstått lär sig alla skotska barn de traditionella danserna i primary school och har dem liksom i blodet (lite som vi dansar polonäs på julen, kanske). Så när musiken började var dansgolvet genast proppfullt med folk som svängde om som om de aldrig gjort annat.

Faktum var att jag till en början var lite olycklig. I så gott som alla danser måste man ju ha en partner. Jag frågade mina kompisar om de vill dansa, och hör och häpna, de ville inte, "vi kan inte". Jag menar, come on! Hur tråkig får man bli? Sitta på ett ceilidh och titta på när andra dansar! Jag hade banne mig inte kommit dit "fö ti skåda åpå!"

Så när första dansen var slut tog jag mod till mig, gav mig upp på dansgolvet och grabbade tag i nå random folk (i den dansen skulle man inte vara par utan sex personer, så det var ju bra). Och jippi vad roligt det var! Jag menar, en ceilidh-dans håller ju inte på i fem minuter utan snarare i tjugo. Så trots att man som jag är superfit och har världens bästa kondition (?) är man nog rätt så trött när en dans är över. Men det är värt det. Det ät så underbart roligt. Och danserna är inte särskilt svåra heller.

Efter det var jag lite mera upp i varv och dansade med ganska många människor, bland annat med en kille från min gaeliskagrupp (kiltklädd, förstås). Det blev bara bättre och bättre.

Musiken var stunning. Bandet hette Skerryvore och de spelade precis sådan musik som får mitt hjärta att brinna. Det vill säga tvättäkta traditionell skotsk musik, komplett med säckpipor, fioler och allt, men ändå med inslag av pop, rock och till och med lite reggae. Det kan helt enkelt inte bli bättre. Jag blir så lycklig av den sortens musik, den är livsglädje personifierad (eller kanske "musificerad?").

Klimax kom på slutet, då de spelade den mycket välkända traditionella sången Loch Lomond. Då kom precis alla, de tråkiga tyskarna inkluderade, upp på dansgolvet. Stämningen var alldeles mäktig. I början, då de spelade sången ganska långsamt och "traditionellt", tog alla varandra i hand och sjöng med. Sedan, när de speedade upp spelandet, blev alla som galna och dansade och hoppade runt som på värsta nattklubben! Stämningen var minst sagt euforisk!

Faktum var att de spelade Loch Lomond på samma sätt som det briljanta skotska bandet Runrig gör; de spelade liksom Runrigs version av låten. Just den versionen har jag lyssnat på flera gånger och tycker är jättefin, mäktig och, ja, euforisk (framför allt är den väldigt skotsk). Så, det kändes nästan som att höra sin favoritlåt live, det var nästan som om Runrig själva hade varit där!


Så hela kvällen var mycket lyckad. Jag kände verkligen att jag var på rätt ställe, jag kände att jag är gjord för detta! Jag ser redan fram emot nästa ceilidh. Jag vet inte var och när det kommer att vara, men gå på det ska jag, det är ett som är säkert. Jag menar, dansa med hotta kiltklädda skottar till underbar musik, kan det bli bättre?

Och jag tycker det är beundransvärt hur skottarna håller sina uråldriga traditioner vid liv. Take heed, Finland!


För en stund sedan upplevde jag något som är värt att nämna. Jag lyssnade på nämnda version av Loch Lomond (Runrigs alltså), återupplevde gårdagskvällen och kände mig allmänt lycklig och euforisk. När låten var slut möttes jag av det ettriga brandlarmet från huset mittemot.

Är det inte talande? Där satt jag med Loch Lomond i öronen och drömde mig bort till min skotska sagovärld, för att sedan "väckas" av brandlarmet på det sjaskiga Murano Street. Ett brutalt hopp tillbaka till vekligheten.

Men åtminstone fick jag uppleva lite av det skotska sagolika igår, och det är jag mycket glad för. Det stod på all reklam för evenemanget att det kommer att bli en kväll att minnas, och det blev det verkligen för min del.


Jag har försökt lägga upp en video på bloggen, men eftersom jag är så borta med allt sånt får jag det inte att lyckas. Hur som helst finns nog Runrigs mäktiga version av Loch Lomond på Youtube, ifall någon är intresserad.


Okej, bye! Take care!