Om att komma hem

Så. Nu sitter jag då här i den mörka finska vinterkvällen...eller något annat poetiskt. Jag är med andra ord hemma i Jakobstad nu. Har varit i en vecka.

Det är nästan så att jag fortfarande är tacksam över att jag hann komma hem i tid. Resan var nämligen lite problematisk. Den tjugoförsta december var en mycket snöig dag och därför blev mitt plan från London Stansted till Tammerfors sammanlagt fem timmar försenat. Först blev hela flighten inställd, sedan fick vi veta att vi nog skulle flyga men när vi väl gått ombord tog det över två timmar innan vi kunde lyfta. Och inte nog med det, ungefär femton minuter före landningen sade piloten något i stil med "ja...vi kommer ju till Helsinki istället för Tampere, men det har ni väl förstått redan, hehe".

Jag hade lyssnat på så många skotska nationalistiska sånger (mest Runrig) på sistone att jag hade blivit inspirerad och bestämt att jag skulle bli riktigt sentimental och kanske gråta en skvätt vid återseendet av mitt kära hemland. Men dessa planer förstördes liksom lite av alla problem med flygningen. Så om jag kände tårarna bränna när de vita skogarna började ta form i flygplansfönstret var det nog snarare av utmattning och desperation än av patriotism.

Men allt löste sig. Min mycket snälla far, som befann sig i Tammerfors (och dessutom hade väntat där i några timmar) lovade att han skulle köra ner till Helsingfors och hämta mig, trots att klockan var tre på natten. Så fem på morgonen kom vi iväg därifrån och elva på förmiddagen var vi hemma. Då var jag ganska utmattad, och aningen irriterad på Ryanair. Men glad över att vara hemma.

Eftersom jag kom så sent kändes det som om jag liksom bara klev in i allt julfirande. Jag hade, som sagt, inte haft mycket julstämning back in Glasgow och nu var det mitt i allt full jul. Och den gick så fort. Det känns faktiskt lite sorgligt att julen redan är över. Jag hann inte riktigt med.

Men nog blev det en bra jul, och det bästa av allt var självklart vädret. Snön! Kylan! Det var det första som slog mig när jag och pappa körde hem i gryningen, och det har fortsatt att fascinera mig dessa dagar: nog kan ju Finland vara vackert ändå!

Det är ju det att man blir hemmablind. När man har varit borta ett tag inser man hur vackert och exotiskt det är med nordlig snö och köld.

Det finns en facebook-grupp som några av mina glasgowkompisar har gått med i som heter något i stil med "fuck Christmas, I wanna go back to Murano". Det är nästan så jag börjar bli orolig då jag ser det. Över mig själv. Är jag onormal då jag trivs med att tassa omkring här hemma med mamma och pappa? Visst, det är klart att studentbyn i Glasgow är ett intressantare ställe att bo på, det...ja, händer förstås lite mer där. Och visst saknar jag vissa människor.

Men just nu tycker jag det är väldigt skönt att gå omkring här i vårt fina hus och inte behöva spänna sig. För tyvärr spänner jag nog mig fortfarande inför vissa av mina flatmates, de jag inte känner så bra (det ska det bli en ändring på, jag har som nyårslöfte att befriend them). Och så, på tal om att vara hemma, är det ju förstås skönt med de där kläderna som tvättar sig själva o. dyl.

Så, jag undrar om folk verkligen längtar så mycket tillbaka till Murano eller om de bara sjåpar sig. Men så har jag ju alltid trivts hemma och haft en bra relation till mina föräldrar etc etc...
Det enda sorgliga är att jag inte riktigt känner någon här i stan längre.

Men ändå...nog kommer det att kännas alldeles bra att åka tillbaka sen den tionde. Det ska bli härligt att se kompisarna igen och så kan jag knappt vänta på att få fortsätta med gaeliskan. Och jag ser fram emot flera danser (ceilidh, jag försöker mig inte på att böja det i plural!) och fester.
Jag ser mindre fram emot English Literature. Och den mindre trevliga halvan av mina flatmates kunde jag bra vara utan (men jag kanske får fantastiska förändringar till stånd nu då jag ska bli kompis med dem). Men annars...nä, det ska nog bli bra!

Sen så finns det ingenting bättre än att lyssna på min härliga gaeliska musik, titta ut på snön och drömma sig tillbaka till Skottland. Men ändå vara glad över att vara här. Då känner jag mig alltid så lyckligt lottad.

Jag är egentligen ganska lyckligt lottad.

Jag tror jag har sagt det förr.


Hej och Gott Nytt År!