Vemod och annat

Jag har en så konstig känsla just nu. Jag åker hem på måndag, och har nästan svårt att förstå det.

Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.

Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.

Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.

I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.

Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!

De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.

Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.

Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!

Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.

Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).

Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.

Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!

Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.

Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.

Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.


Strange.