Som telenäten drömmer/ om svalorna i vår

Nu ska jag skriva ett riktigt spontant och osammanhängande inlägg, för att släppa loss alla mina förgörande hämningar.

Jag har ätit en halv platta heligt Fazers blå, samt druckit åtskilliga koppar te, så jag befinner mig i det euforiska tillstånd som orsakas av kombinationen te och choklad. Den senaste koppen te inmundigade jag dessutom utan mjölk, eftersom jag var i Kajas rum och inte orkade gå hela den långa vägen till köket (som dessutom ockuperades till bristningsgränsen av det andra gänget och deras coola polare) efter mjölk. Te utan mjölk har ännu starkare effekt än te med mjölk, alltså är jag väldigt osammanhängande lycklig och lugn och pigg på samma gång nu.

Jag har inte gjort så mycket idag. Steg upp tolv och gick på en skön ensam promenad i regnet. Min älskade iPod touch, som jag hade på random, valde att spela nästan enbart Kentlåtar för mig under promenaden och jag hörde många pärlor som jag inte hört på många år, bland annat Cowboys och Gravitation.

Sen försökte jag läsa fonetik, men somnade nästan. Konstigt, eftersom fonetik egentligen är väldigt intressant.

Det är så konstigt med mig nuförtiden. Jag orkar helt enkelt inte plugga. Särskilt inte på helgerna. Jag pluggar lite grann, sen sätter jag på datorn och tillbringar resten av dagen med en massa nothingness på facebook och dylikt, och hör på musik i massor. Idag har jag till exempel lyssnat igenom hela Capercaillies samlingsdubbelalbum Grace and Pride och varit allmänt musiklycklig.

Jag har med andra ord blivit lat. Ett latt barn. Internätet och musiken är bara så lockande, och har jag en gång börjat kan jag inte dra mig ifrån det.

Och ännu konstigare är, att jag inte har dåligt samvete på grund av detta. Jag känner mig bara...rätt glad. Tillfreds. Jag tror det är en bra sak. Jag tror min personlighet håller på att genomgå en smärre metamorfos.


Jag försökte också läsa Frankenstein idag (för min litteraturkurs, ja) och kom en liten bit. Jag måste säga att boken inte fascinerar mig så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag tycker helt enkelt inte den är bra skriven. Ja, han gör ett monster, so what? Jag kommer inte in i boken, jag känner för det mesta inte med vare sig Frankenstein eller hans creature. Hela berättelsen är så vag. Skulle jag inte ha vetat att Mary Shelley var endast aderton år då hon författade berättelsen, skulle jag kanske uppskatta den mera. Men nu tycker jag att jag hör den unga flickans röst hela tiden, inget känns övertygande, det känns som om hon inte har en aning om vad hon skriver om!

Samtidigt är detta ganska hemskt: skulle jag verkligen uppskatta boken bättre om det var en medelålders man som hade skrivit den? Det är ju mot alla mina principer!



Jag måste säga att jag nog trivs rätt bra här på Murano. Visst känner jag mig ensam och osäker ibland, men den känslan kan man väl inte komma ifrån i min situation. Men, jag har haft tur nog att hitta människor jag trivs med, och jag måste säga att jag mer eller mindre lever för dem. Det är de som får mig att orka här. (Åh! Tänk att en sådan kliché skulle komma från mig! Jag är verkligen chokladsentimental nu! Inte för att jag menar att jag aldrig skriver klichéer, inte för att jag menade skryta...äsch, whatever...).

Jag tror också att jag är lite grann förtjust eller kär i någon. Just nu verkar denna någon vara näst intill mission impossible, men sådant kan ju ändras. Det får mig att orka. Ett enda leende från honom, och min dag är räddad. Ni vet känslan.

Jag längtar efter vacker, ursprunglig kärlek.


Min första föreläsning är klockan tolv imorgon, vilket betyder att jag kommer att tillbringa ännu några timmar framför datorn sjungande med i mina kära vackra gaeliska sånger (räknas det som studier? åtminstone är det uttalsträning)och vara lycklig. Kanske jag ska prata med mina fina flatmates också.


Jag är glad att jag kom hit.




(Bloggande är så egocentriskt. Ååh.)