Tutorial och dansgolv

Det är så konstigt med dagar. Vissa dagar känns livet lekande lätt, världen ler mot en, man flyter fram. Andra dagar är det precis tvärtom. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter dagen som en ond spiral: allt blir bara sämre och sämre.

Igår var en sådan dag.

Först hade jag tutorial i English Literature, min andra någonsin. Som jag redan berättat var det rätt traumatiskt den senaste gången, eftersom jag inte kom på något smart att säga och knappt förstod vad de andra sade. Denna gång hade vi emellertid fått dikter att läsa på förhand, och som den ambitiösa studerande jag är hade jag läst igenom dem och fört noggranna anteckningar. Jag hade alltså förberett mig och tänkt igenom saker jag kunde säga som skulle visa att jag minsann också kan tänka. Hur som helst, jag kom dit och vi började diskutera dikterna. Jag märkte direkt att de andra tog upp helt annorlunda saker än jag hade tänkt på, så jag fick ingen chans att föra fram min genomtänkta point. Förstås märkte läraren att jag var tyst mest hela tiden och frågade till sist vad jag tycker. Då passade jag på att säga det jag skulle säga. Det var något om konkreta och abstrakta ord i de båda dikterna och hur den ena dikten har många ord med negativ laddning och hur författaren till den dikten använder konkreta föremål för att belysa abstrakta känslor (visst, inlärt koncept; direkt taget från moddetimmarna då vi gick igenom Förvandlingen). Efter att jag hade sagt det blev det knäpptyst. Efter nästan en minuts tystnad då folk skruvade nervöst på sig och såg på varandra harklade läraren sig till slut och började prata om något annat. Det var de mest pinsamma sekunderna i mitt liv. Ingen hade tydligen förstått vad jag pratade om.

Jag tycker det var mycket oprofessionellt av läraren att bete sig sådär. Trots att han inte förstod vad jag menade och tyckte att jag verkade dum (eller vad han nu tänkte) borde han ha kommenterat det jag sade på något sätt eller åtminstone fortsatt fråga mig om något annat relaterat till det vi pratade om. Jag har under mina tolv skolår aldrig varit med om att en lärare ignorerat mig. För det var precis det han gjorde. Jag kände mig så diskriminerad och förolämpad. Jag kände mig verkligen mindre värd än de andra, jag kände mig som den dumma utlänningen bland smarta engelskspråkiga ungdomar. Jag tycker också att läraren borde ha lite förståelse: han borde inse att det här är betydligt svårare för mig än för de andra och därför ge lite extra uppmuntran. Eller allra minst behandla mig som de andra. Det är väl inte för mycket begärt? Men, han har ingen förståelse över huvud taget. Nu vet jag precis vad jag tycker om vår lärare, eller tutor Douglas Small: illa!

Som om det inte hade varit tillräckligt råkade jag säga en sak fel på gaeliskan, en sak jag egentligen kan. Jag använde fel bestämd artikel. Nu tror läraren Sìm att jag inte kan något fastän jag i själva verket är bland de bästa i klassen.

Så blev det kväll. Jag och mina litauiska vänner Julija och Dalia bestämde oss för att gå på Cheesy Pop på QMU (något de har varje fredag, komplett med Drickande, DJ och Desperat Dansande). Jag tänkte att det skulle höja mitt nyligen nertryckta självförtroende och göra mig lättare till mods. Tji fick jag. Efter att ha grundat med vodka och Schweppe's lemonade begav vi oss iväg.

Okej. Här kommer ett erkännande: jag bedömer en utekväll som lyckad om jag träffar en kille och misslyckad om detta inte sker. Senast vi var ute träffade jag någon, därför blev den kvällen lyckad. Igår blev inte det. Visst, det fanns höjdpunkter, som när de spelade Management och annan mer eller mindre bra musik, men för det mesta kände jag mig otroligt ensam. Det var för att ingen Intresserade sig för Mig. Vi dansade med en massa pojkar, men alla var bara intresserade av Julija och Dalia. Ingen ens tittade åt mig. Varför? Jag tittade mig i spegeln på WC:n och tyckte att jag såg alldeles bra ut, åtminstone inte fulare än mina kompisar. Så varför? Var det för att jag såg osäker ut? Dansade dåligt? Hade töntiga kläder? Glasögon? Det gick så långt att jag övervägde att gå utan glasögon nästa gång, bara för att se om det skulle göra någon skillnad.

Samtidigt gjorde alla dessa lyckliga par på dansgolvet att jag kände mig än mer ensam. Jag fastnade i alla dessa tankar jag förbjudit mig själv att tänka: varför räcker jag inte till? Vad är fel på mig? Samtidigt ekade en röst inne i mig: tänk inte så, njut av livet, ha roligt, inget blir bättre av att vara ledsen, du måste vara stark, värdesätta dig själv, bli inte ett offer, bli inte ett offer, bli inte ett offer!

Det är bara det att jag så gärna vill bli sedd och uppskattad. Som alla andra. Jag tar det som en personlig förolämpning om jag inte blir det. Jag minns en gång i lågstadiet då någon sade "vittu vad du är ful". Varje gång jag inte känner mig uppskattad är det som om jag skulle slungas tillbaka till den gången, och jag står där som en liten vilsen tioåring igen.

Samtidigt vet jag att jag inte borde ta saker som de här så hårt. Det är ju ändå bara en lek. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Dessutom är jag innerst inne trött på tillfälliga förbindelser som inte leder någon vart; jag vet nog att jag inte är en sådan som kommer att träffa mitt livs kärlek på dansgolvet.

Men jag har en benägenhet att ta dylika ting alldeles för hårt. Dessutom spökade min misslyckade tutorial i mitt medvetande ännu igår kväll, vilket gjorde mig ännu mer sårbar.

Vädret sympatiserade med mig när jag gick hem: vinden ven och regnet piskade. Jag gick faktiskt hem, ensam. Hade förlorat mina kompanjoner ur sikte. Men uppenbarligen lever jag ännu och har alla mina värdesaker kvar.

Nu har jag lämnat ut mig själv lite grann. Det känns rätt skönt. Ändå känns allt betydligt bättre nu, då det är dag, då jag är ensam på mitt rum, då jag inte behöver bry mig om hur jag ser ut och uppför mig.

Jag tror jag har en sorts ursprunglig livsglädje i mig, som får mig att orka, hur jobbigt allting än känns.