Nu prövar jag en ny sak. Att blogga på morgonen. Saken är den att jag (trots att jag skulle ha haft massor med tid till det) inte riktigt har haft motivation att skriva något på den senaste tiden. Ofta då jag kommer hem från en lång dag på universitetet blir jag så lat och slår liksom på en "jag orkar inte göra mer idag"- funktion. Och till detta ingår bloggning.
Men eftersom jag alltid har varit något av en morgonmmänniska (tja, sen jag kom till Glasgow har detta väl ändrats lite grann) och alltid har känt mig rätt pigg och inspirerad den tiden på dygnet tänkte jag ta tillfället i akt och skriva något nu, då klockan är 09.48 a.m. Dessutom har jag tidspress, vilket kanske hindrar inlägget från att bli så långt (och mig från att sitta och tänka över precis varje ord jag använder).
De senaste dagarna, ända tills igår, har det varit sol, lugnt och alldeles härligt väder här. Det har med andra ord passat bra till min ta-tag-i-saken-och-börja-leva-hälsosamt-plan. Jag har försökt börja springa regelbundet igen, och de två senaste gångerna har det, på grund av vädret, varit en jättefin upplevelse (tänk soluppgång, berg i bakgrunden, vindstilla, matchande musik i öronen) och jag har verkligen kännt att jag börjat få tillbaka motivationen att träna. Yes! Jag var och sprang i förrgår i ca 45 minuter och har idag en ordentlig träningsvärk i låren. Det är verkligen sorgligt, om man jämför hur jag var för, låt oss säga, två år sen, då jag sprang 20 km utan att få en tillstymmelse till träningsvärk. Men, jag märker ju att det går snabbt att ta tillbaka det man har förlorat, även om jag inte satsar på några 20 km just nu. Och så tycker jag om känslan av träningsvärk. Då känns det ju verkligen att man har gjort något.
Idag och igår har vädret dock varit sämre. Igår var det mer eller mindre snöstorm. Jag gillar ju snö, men inte den blöta, äckliga sorten som kommer ner här. Och att vandra upp för backen utanför Murano med hård motvind, blötäcklig snö i ansiktet och två tunga matkassar är allt annat än roligt. Dessutom var jag igen livrädd för att mitt fönster skulle blåsa sönder.
Idag ser det ut att vara lite lugnare. Ingen sol, men ingen snö och blåst heller.
Jag har tre föreläsningar framför mig idag. Ingen av dem är något jag ser särskilt mycket fram emot. Jag måste säga att jag nog har en viss brist på motivation just nu. Gaeliskan går väl bra, jag är så pass intresserad av språket att jag alltid känner mig motiverad, trots att det verkligen börjar bli svårt nu (genitiv, dativ och pluralformerna! det börjar bli på samma jobbighetsnivå som finska!). Jag fick A2 i förra veckans prov, och tycker fortfarande att lektionerna är roliga att gå på, och att vi som studerar gaeliska är ett bra gäng.
Det är, igen, English Literature som jag har svårt att finna motivation till. Jag har en essä som ska vara gjord om en vecka som jag inte har börjat skriva på ännu och verkligen inte har den ringaste lust till att börja med. Jag finner böckerna vi läser rätt tråkiga och essäfrågorna konstiga och onödiga. Samtidigt har jag ju lite av ett dåligt samvete eftersom jag ju borde gilla det här. Jag läser just nu Great Expectations av Charles Dickens och den är så jävla tråkig!! Alla som jag pratat med säger att de gillar den och det är nästan så jag undrar vad som är fel på mig. Men kanske det är med Dickens som det verkar vara med Shakespeare, att engelskspråkiga (eller åtminstone brittiska) människor har blivit så hjärntvättade att de måste gilla dessa författare och att det är att svära i kyrkan att tycka något annat.
Ja, anyway, när jag satt i bibioteket och försökte få en början på nämnda essä fick jag ett sånt där moment. Jag sneglade (som man gör) på personen bredvid mig och såg att han höll på med biologi. Då tänkte jag bara "fuck this, I want to do biology". Att skriva töntiga essäer om litteratur leder ju egentligen ingenstans, medan biologistudier kan rädda världen.
Okej, det där var en ordentlig generalisering, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag får bara den där känslan ibland av att det jag studerar är så onödigt. Men varje gång jag får de tankarna försöker jag mota bort dem.
Åh, jag bara önskar att jag kunde vara så motiverad (när det gäller English Lit.) som jag var under mina IB-dagar. Då sköt jag aldrig uppgifter framför mig (om de inte hade med matte att göra) och ansträngde mig verkligen för att vara bra. Nu är det bara....blä, så länge jag är godkänd.
Nu är klockan 10.25 och jag ska vara vid uni vid elva. Vilken tur att jag är så naturligt snygg så jag inte behöver ägna tjugo minuter till att sminka mig, då skulle jag aldrig hinna i tid.
(Obs! ironi!)
Jag vet att sådana här inlägg är ganska tråkiga, men jag har faktiskt intressantare ideer också. Jag ville bara få ner något nu, eftersom jag har plågats av aningen dåligt samvete eftersom jag inte skrivit något på en månad.
Men, men. Nu måste jag rusa iväg, för att släcka min själs törst efter kunskap och snöslask.
Hej.
fredag 12 februari 2010
söndag 31 januari 2010
Dance and work
Hej. It's been a while. Jag hade tänkt börja blogga oftare men av någon anledning har jag inte riktigt orkat den senaste veckan. Jag känner mig inte alltid så motiverad, då jag dessutom inte riktigt vet om någon egentligen läser det...hmm.
Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.
I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.
Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).
Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.
När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.
Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.
En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.
Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.
Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!
Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.
Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!
Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.
Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.
Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.
Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.
Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.
Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.
Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.
Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.
Hejdå.
Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.
I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.
Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).
Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.
När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.
Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.
En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.
Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.
Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!
Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.
Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!
Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.
Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.
Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.
Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.
Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.
Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.
Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.
Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.
Hejdå.
tisdag 19 januari 2010
Glasgow Joy
Jag är tillbaka i Glasgow, Skottland, nu. Har varit här i en vecka. En vecka och två dagar faktiskt, även om det känns som forever redan.
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
onsdag 6 januari 2010
Barnens bok om planeterna
Igår kväll då jag skulle lägga mig
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
tisdag 29 december 2009
Om att komma hem
Så. Nu sitter jag då här i den mörka finska vinterkvällen...eller något annat poetiskt. Jag är med andra ord hemma i Jakobstad nu. Har varit i en vecka.
Det är nästan så att jag fortfarande är tacksam över att jag hann komma hem i tid. Resan var nämligen lite problematisk. Den tjugoförsta december var en mycket snöig dag och därför blev mitt plan från London Stansted till Tammerfors sammanlagt fem timmar försenat. Först blev hela flighten inställd, sedan fick vi veta att vi nog skulle flyga men när vi väl gått ombord tog det över två timmar innan vi kunde lyfta. Och inte nog med det, ungefär femton minuter före landningen sade piloten något i stil med "ja...vi kommer ju till Helsinki istället för Tampere, men det har ni väl förstått redan, hehe".
Jag hade lyssnat på så många skotska nationalistiska sånger (mest Runrig) på sistone att jag hade blivit inspirerad och bestämt att jag skulle bli riktigt sentimental och kanske gråta en skvätt vid återseendet av mitt kära hemland. Men dessa planer förstördes liksom lite av alla problem med flygningen. Så om jag kände tårarna bränna när de vita skogarna började ta form i flygplansfönstret var det nog snarare av utmattning och desperation än av patriotism.
Men allt löste sig. Min mycket snälla far, som befann sig i Tammerfors (och dessutom hade väntat där i några timmar) lovade att han skulle köra ner till Helsingfors och hämta mig, trots att klockan var tre på natten. Så fem på morgonen kom vi iväg därifrån och elva på förmiddagen var vi hemma. Då var jag ganska utmattad, och aningen irriterad på Ryanair. Men glad över att vara hemma.
Eftersom jag kom så sent kändes det som om jag liksom bara klev in i allt julfirande. Jag hade, som sagt, inte haft mycket julstämning back in Glasgow och nu var det mitt i allt full jul. Och den gick så fort. Det känns faktiskt lite sorgligt att julen redan är över. Jag hann inte riktigt med.
Men nog blev det en bra jul, och det bästa av allt var självklart vädret. Snön! Kylan! Det var det första som slog mig när jag och pappa körde hem i gryningen, och det har fortsatt att fascinera mig dessa dagar: nog kan ju Finland vara vackert ändå!
Det är ju det att man blir hemmablind. När man har varit borta ett tag inser man hur vackert och exotiskt det är med nordlig snö och köld.
Det finns en facebook-grupp som några av mina glasgowkompisar har gått med i som heter något i stil med "fuck Christmas, I wanna go back to Murano". Det är nästan så jag börjar bli orolig då jag ser det. Över mig själv. Är jag onormal då jag trivs med att tassa omkring här hemma med mamma och pappa? Visst, det är klart att studentbyn i Glasgow är ett intressantare ställe att bo på, det...ja, händer förstås lite mer där. Och visst saknar jag vissa människor.
Men just nu tycker jag det är väldigt skönt att gå omkring här i vårt fina hus och inte behöva spänna sig. För tyvärr spänner jag nog mig fortfarande inför vissa av mina flatmates, de jag inte känner så bra (det ska det bli en ändring på, jag har som nyårslöfte att befriend them). Och så, på tal om att vara hemma, är det ju förstås skönt med de där kläderna som tvättar sig själva o. dyl.
Så, jag undrar om folk verkligen längtar så mycket tillbaka till Murano eller om de bara sjåpar sig. Men så har jag ju alltid trivts hemma och haft en bra relation till mina föräldrar etc etc...
Det enda sorgliga är att jag inte riktigt känner någon här i stan längre.
Men ändå...nog kommer det att kännas alldeles bra att åka tillbaka sen den tionde. Det ska bli härligt att se kompisarna igen och så kan jag knappt vänta på att få fortsätta med gaeliskan. Och jag ser fram emot flera danser (ceilidh, jag försöker mig inte på att böja det i plural!) och fester.
Jag ser mindre fram emot English Literature. Och den mindre trevliga halvan av mina flatmates kunde jag bra vara utan (men jag kanske får fantastiska förändringar till stånd nu då jag ska bli kompis med dem). Men annars...nä, det ska nog bli bra!
Sen så finns det ingenting bättre än att lyssna på min härliga gaeliska musik, titta ut på snön och drömma sig tillbaka till Skottland. Men ändå vara glad över att vara här. Då känner jag mig alltid så lyckligt lottad.
Jag är egentligen ganska lyckligt lottad.
Jag tror jag har sagt det förr.
Hej och Gott Nytt År!
Det är nästan så att jag fortfarande är tacksam över att jag hann komma hem i tid. Resan var nämligen lite problematisk. Den tjugoförsta december var en mycket snöig dag och därför blev mitt plan från London Stansted till Tammerfors sammanlagt fem timmar försenat. Först blev hela flighten inställd, sedan fick vi veta att vi nog skulle flyga men när vi väl gått ombord tog det över två timmar innan vi kunde lyfta. Och inte nog med det, ungefär femton minuter före landningen sade piloten något i stil med "ja...vi kommer ju till Helsinki istället för Tampere, men det har ni väl förstått redan, hehe".
Jag hade lyssnat på så många skotska nationalistiska sånger (mest Runrig) på sistone att jag hade blivit inspirerad och bestämt att jag skulle bli riktigt sentimental och kanske gråta en skvätt vid återseendet av mitt kära hemland. Men dessa planer förstördes liksom lite av alla problem med flygningen. Så om jag kände tårarna bränna när de vita skogarna började ta form i flygplansfönstret var det nog snarare av utmattning och desperation än av patriotism.
Men allt löste sig. Min mycket snälla far, som befann sig i Tammerfors (och dessutom hade väntat där i några timmar) lovade att han skulle köra ner till Helsingfors och hämta mig, trots att klockan var tre på natten. Så fem på morgonen kom vi iväg därifrån och elva på förmiddagen var vi hemma. Då var jag ganska utmattad, och aningen irriterad på Ryanair. Men glad över att vara hemma.
Eftersom jag kom så sent kändes det som om jag liksom bara klev in i allt julfirande. Jag hade, som sagt, inte haft mycket julstämning back in Glasgow och nu var det mitt i allt full jul. Och den gick så fort. Det känns faktiskt lite sorgligt att julen redan är över. Jag hann inte riktigt med.
Men nog blev det en bra jul, och det bästa av allt var självklart vädret. Snön! Kylan! Det var det första som slog mig när jag och pappa körde hem i gryningen, och det har fortsatt att fascinera mig dessa dagar: nog kan ju Finland vara vackert ändå!
Det är ju det att man blir hemmablind. När man har varit borta ett tag inser man hur vackert och exotiskt det är med nordlig snö och köld.
Det finns en facebook-grupp som några av mina glasgowkompisar har gått med i som heter något i stil med "fuck Christmas, I wanna go back to Murano". Det är nästan så jag börjar bli orolig då jag ser det. Över mig själv. Är jag onormal då jag trivs med att tassa omkring här hemma med mamma och pappa? Visst, det är klart att studentbyn i Glasgow är ett intressantare ställe att bo på, det...ja, händer förstås lite mer där. Och visst saknar jag vissa människor.
Men just nu tycker jag det är väldigt skönt att gå omkring här i vårt fina hus och inte behöva spänna sig. För tyvärr spänner jag nog mig fortfarande inför vissa av mina flatmates, de jag inte känner så bra (det ska det bli en ändring på, jag har som nyårslöfte att befriend them). Och så, på tal om att vara hemma, är det ju förstås skönt med de där kläderna som tvättar sig själva o. dyl.
Så, jag undrar om folk verkligen längtar så mycket tillbaka till Murano eller om de bara sjåpar sig. Men så har jag ju alltid trivts hemma och haft en bra relation till mina föräldrar etc etc...
Det enda sorgliga är att jag inte riktigt känner någon här i stan längre.
Men ändå...nog kommer det att kännas alldeles bra att åka tillbaka sen den tionde. Det ska bli härligt att se kompisarna igen och så kan jag knappt vänta på att få fortsätta med gaeliskan. Och jag ser fram emot flera danser (ceilidh, jag försöker mig inte på att böja det i plural!) och fester.
Jag ser mindre fram emot English Literature. Och den mindre trevliga halvan av mina flatmates kunde jag bra vara utan (men jag kanske får fantastiska förändringar till stånd nu då jag ska bli kompis med dem). Men annars...nä, det ska nog bli bra!
Sen så finns det ingenting bättre än att lyssna på min härliga gaeliska musik, titta ut på snön och drömma sig tillbaka till Skottland. Men ändå vara glad över att vara här. Då känner jag mig alltid så lyckligt lottad.
Jag är egentligen ganska lyckligt lottad.
Jag tror jag har sagt det förr.
Hej och Gott Nytt År!
lördag 19 december 2009
Vemod och annat
Jag har en så konstig känsla just nu. Jag åker hem på måndag, och har nästan svårt att förstå det.
Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.
Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.
Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.
I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.
Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!
De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.
Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.
Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!
Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.
Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).
Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.
Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!
Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.
Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.
Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.
Strange.
Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.
Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.
Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.
I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.
Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!
De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.
Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.
Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!
Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.
Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).
Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.
Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!
Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.
Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.
Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.
Strange.
måndag 14 december 2009
Sjuka
Hej. Orsaken till att jag inte har skrivit på länge är att jag har varit sjuk. Ganska ordentligt sjuk. Jag har varit så orkeslös så jag inte lyckats uppbåda krafter till att blogga. Nu känner jag mig lite bättre, även om jag är långtifrån återställd.
Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.
Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?
Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.
Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.
Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".
På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.
Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.
En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.
Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).
Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?
Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.
Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!
Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.
Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!
Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.
Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.
Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.
Bye bye från en sjukroko tonåring.
Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.
Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?
Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.
Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.
Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".
På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.
Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.
En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.
Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).
Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?
Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.
Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!
Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.
Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!
Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.
Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.
Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.
Bye bye från en sjukroko tonåring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
