Hello from the råtthål

Eller ja, nu då jag skriver det här sitter jag i råtthålet men imorgon då jag postar det kommer jag att vara på bibban. Jag har ju inget internet där jag bor (oh the horror) och limited data på telefonen så måste ju spara lite på det.

Jag har också märkt att mina svenska blogginlägg är populärare än mina engelska, så då ska jag väl skriva lite mera på det här språåtchi då. Det är ju lättare också, trots alla dessa år av producerande av engelska texter.

Jag är alltså tillbaka i Edinburgh. Såhär är utsikten från där jag bor:

 

Lite annat än Skutnäs alltså och i mitt tycke en aning deprimerande. Jag skulle gärna lägga upp bilder på själva lägenheten också så att ni skulle få en inblick i hurdan standarden är här men eftersom det inte är min lägenhet utan min väns och jag inte vet vad han skulle tycka om att jag lade upp bilder låter jag bli.

Ifall nån tycker det är konstigt att jag kallar min kompis lägenhet för råtthål förresten - det är bara lägenheten jag menar, kompisen själv gillar jag väldigt mycket, han är typ den bästa vännen jag har här i Edinburgh (men just nu är han förstås inte här!). Trots att lägenheten är sunkig är jag ändå förstås tacksam över att han låter mig bo här medan han är borta så att jag slapp stressa med att hitta något nytt.

 

Jag har fortfarande känslan av att jag kanske borde ta en paus från Skottland och möjligtvis flytta hem ett tag.

Ni vet de nostalgiska minnena man har från barndomen? Ofta är det inte specifika minnen, utan det kan vara ett ljud eller en doft som gör att man för en stund får känslan av att vara tillbaka i barndomens jular, somrar, höstar, födelsedagar... (Och det är därför just julen och den korta, nordiska sommaren är så viktig och ofta stressig – allt ska vara som det alltid har varit och man försöker till varje pris, med varierande framgång, fånga känslan av barndomens julaftnar och villakvällar).

Jag har märkt att jag börjat tänka på det sättet om de första åren i Glasgow. Visst minns jag många enskilda händelser, men jag har märkt under dessa dagar att det är just vissa dofter och ljud som för en sekund påminner mig om hur det kändes då, när allting ännu var nytt och spännande. Visst var jag väldigt ung och naiv då och jag skulle nog inte vilja gå tillbaka till den tiden, men ändå kan jag inte låta bli att sakna entusiasmen och äventyrslusten jag hade då, för jag vet ju att den inte kommer att komma tillbaka i samma form och att jag aldrig kommer att känna för Skottland på samma sätt som jag gjorde då. Men, precis som med barndomen, tenderar ju hjärnan att filtrera bort de jobbiga bitarna och man minns bara det positiva. För nog var det ju tungt också, och mycket är bättre nu.

Det måste ju ändå betyda att man varit rätt länge på ett ställe då man börjar tänka på det sättet? Det är ju inte förrän barndomen börjar vara rejält bakom en som man börjar tänka på den med öm nostalgi.

Hur som helst, så här har mina tankegångar gått de senaste dagarna.

Nu borde jag inte tänka på det längre utan helt och hållet fokusera på avhandlingen, på att ändra på de sakerna min handledare ville att jag skulle ändra och göra allting tip top till inlämningen. Det är tungt, jag kämpar med motivationen och har rätt svårt att förstå att jag redan på torsdag nästa vecka kommer att ha lämnat in den och vara fri som en fågel. Då kan jag på allvar börja fundera på den här krisen som Skottland och jag verkar ha i vårt långvariga förhållande.