Här kommer ett vardagsinlägg

Hej alla. Har under dessa dagar fått någon slags nyvunnen inspiration att blogga, så tänkte jag skulle försöka mig på det här med att blogga lite grann om vardagsgrejer. Eftersom jag inte var så pigg på att åka tillbaka till Skottland tänkte jag dessutom att ni kanske skulle vara intresserade av hur det går och vad jag egentligen har för mig här, annat än avhandlingsskrivandet.

Igår bestämde jag mig för att ta en ’day off’ – man behöver ju det ibland.

Så, på morgonen gick jag på gympa på universitetets gym, det heter body blitz och handlar mest om styrketräning (jag tror det är ungefär samma som body pump? Kanske?). Jag har ju sprungit rätt flitigt då jag varit hemma, ca 30-40 km i veckan och har i allmänhet känt mig i väldigt bra form så jag laddade glatt på samma vikter på skivstången som jag hade innan jag åkte hem för en månad sen och tänkte att det här blir ju lätt. Men tji fick jag! Trots att man har bra kondition är det ju klart att det känns när man inte tränat vissa muskelgrupper på en månad. Jag höll helt oskoja på att kollapsa under squat-vikterna, svetten sprutade och jag måste ta paus ibland. Idag har jag förstås en rejäl träningsverk.

När det gäller träning måste jag erkänna att medan springandet är något jag verkligen njuter av eftersom det får mig att känna mig så stark och ger mig ro i själen (och dessutom tycker jag om att observera naturen medan jag springer) är det här med gymträning, som jag började med på allvar först för ca ett år sen, något jag inte tycker är särskilt kul och mest gör för utseendets skull - då jag började märkte jag hur himla fort det ger resultat och blev helt enkelt fast. Dessutom är det ju något som ’alla’ gör just nu och jag måste väl medge att jag är lite påverkad av det. Ändå, trots att träningshetsen har gått till överdrift hos många och jag verkligen inte är en vän av fenomen som bikini fitness eller vad det nu heter är jag glad över att skönhetsidealet har gått från pinnsmal till stark och vältränad. Liiite hälsosammare är ju det i alla fall?!

På kvällen gick jag ut med två av mina kompisar. Jag hade inte sett dem på ett tag så det var förstås kul att träffas igen. Dessutom håller den så kallade Fringe Festival på i Edinburgh just nu så det är mycket mer mänskor i stan än vanligt (lite som Jakobs dagar fast i Edinburgh, som jag brukar säga...). Vi gick till några barer och på slutet hamnade vi på den enda nattklubben i stan som har gratis inträde. Haha. Jag drack allt som allt två Coca Cola och fyra Red Bull så när jag kom hem vid 4-snåret hade jag lite svårt att somna. Nu då jag inte dricker alkohol måste jag helt enkelt ha någon annan substance (dvs koffein!) för att orka. Dricka vatten och orka vara uppe halva natten? Omöjligt, jag skulle somna! Jag blev ändå en aning frestad att kanske unna mig en Kopparberg eller två då jag lämnat in avhandlingen, det är ju trots allt något man bara gör en gång. Vi får sii.....

Har jag förresten nämnt att jag typ bara har killkompisar här i Edinburgh? Så har det egentligen aldrig varit förr, men det har råkat bli så det här året. Det var alltså två av dem jag var ute med igår. Det finns verkligen fördelar med att umgås med pojkar - jag vill ju inte generalisera men det är faktiskt mindre drama, jag känner mig mer avslappnad än med vissa av mitt eget kön och dessutom slipper jag prata om tjejgrejer som smink och mode som jag ändå inte är så intresserad av! Då man är ute är det ju dessutom skönt eftersom alla andra killar automatiskt tror att nån av dem man är med är ens pojkvän och därför inte försöker ragga på en. Fast ibland kan ju den biten vara en nackdel förstås och det är klart att jag saknar nån att tjejsnacka med ibland.

Hur som helst hade jag en rolig kväll. Jag behövde den verkligen och nu känns det lite bättre att vara tillbaka i Skottland. På tal om det, Facebook ville tydligen också hjälpa mig idag då den här bilden från ifjol då jag bodde på Skye dök upp i min newsfeed.

 

 Skottland är ju inte bara smuts, fukt och trånga gränder utan också enastående landskap och härlig kultur.

Hello from the råtthål

Eller ja, nu då jag skriver det här sitter jag i råtthålet men imorgon då jag postar det kommer jag att vara på bibban. Jag har ju inget internet där jag bor (oh the horror) och limited data på telefonen så måste ju spara lite på det.

Jag har också märkt att mina svenska blogginlägg är populärare än mina engelska, så då ska jag väl skriva lite mera på det här språåtchi då. Det är ju lättare också, trots alla dessa år av producerande av engelska texter.

Jag är alltså tillbaka i Edinburgh. Såhär är utsikten från där jag bor:

 

Lite annat än Skutnäs alltså och i mitt tycke en aning deprimerande. Jag skulle gärna lägga upp bilder på själva lägenheten också så att ni skulle få en inblick i hurdan standarden är här men eftersom det inte är min lägenhet utan min väns och jag inte vet vad han skulle tycka om att jag lade upp bilder låter jag bli.

Ifall nån tycker det är konstigt att jag kallar min kompis lägenhet för råtthål förresten - det är bara lägenheten jag menar, kompisen själv gillar jag väldigt mycket, han är typ den bästa vännen jag har här i Edinburgh (men just nu är han förstås inte här!). Trots att lägenheten är sunkig är jag ändå förstås tacksam över att han låter mig bo här medan han är borta så att jag slapp stressa med att hitta något nytt.

 

Jag har fortfarande känslan av att jag kanske borde ta en paus från Skottland och möjligtvis flytta hem ett tag.

Ni vet de nostalgiska minnena man har från barndomen? Ofta är det inte specifika minnen, utan det kan vara ett ljud eller en doft som gör att man för en stund får känslan av att vara tillbaka i barndomens jular, somrar, höstar, födelsedagar... (Och det är därför just julen och den korta, nordiska sommaren är så viktig och ofta stressig – allt ska vara som det alltid har varit och man försöker till varje pris, med varierande framgång, fånga känslan av barndomens julaftnar och villakvällar).

Jag har märkt att jag börjat tänka på det sättet om de första åren i Glasgow. Visst minns jag många enskilda händelser, men jag har märkt under dessa dagar att det är just vissa dofter och ljud som för en sekund påminner mig om hur det kändes då, när allting ännu var nytt och spännande. Visst var jag väldigt ung och naiv då och jag skulle nog inte vilja gå tillbaka till den tiden, men ändå kan jag inte låta bli att sakna entusiasmen och äventyrslusten jag hade då, för jag vet ju att den inte kommer att komma tillbaka i samma form och att jag aldrig kommer att känna för Skottland på samma sätt som jag gjorde då. Men, precis som med barndomen, tenderar ju hjärnan att filtrera bort de jobbiga bitarna och man minns bara det positiva. För nog var det ju tungt också, och mycket är bättre nu.

Det måste ju ändå betyda att man varit rätt länge på ett ställe då man börjar tänka på det sättet? Det är ju inte förrän barndomen börjar vara rejält bakom en som man börjar tänka på den med öm nostalgi.

Hur som helst, så här har mina tankegångar gått de senaste dagarna.

Nu borde jag inte tänka på det längre utan helt och hållet fokusera på avhandlingen, på att ändra på de sakerna min handledare ville att jag skulle ändra och göra allting tip top till inlämningen. Det är tungt, jag kämpar med motivationen och har rätt svårt att förstå att jag redan på torsdag nästa vecka kommer att ha lämnat in den och vara fri som en fågel. Då kan jag på allvar börja fundera på den här krisen som Skottland och jag verkar ha i vårt långvariga förhållande.

A few insights since giving up alcohol

First of all, this is not going to be a rant about the damage alcohol is doing to our society and an appeal to everyone to stop drinking. I've had a lot of good times where alcohol has been involved and I probably have the presence of wine and cider to thank for the forming of some of the lifelong friendships I've made during the last few years. I think alcohol is fun. A bit too much fun, which briefly summarises the multitude of reasons behind my decision to take a break from it on the morning after my 25th birthday.

Yes, take a break. I have not yet completely decided how long I'm going to stick to Irn Bru on nights out, though I have a certain date in mind when I'm thinking of having a glass of wine again.

Though I know 3 + months without booze is not a very long time, I've come to some insights regarding my relationship to alcohol and my life in general. The point of this blog post is to share some of them, as I think they might be of interest to others. Here goes:

1. My love for dancing has nothing to do with intake of alcohol. You always hear how letting loose on the dancefloor must be impossible when sober, whereas staying sober during 'a quiet night' in a bar is no problem. I thought I was like that, but since ditching the booze I've realised that it's exactly the other way around! I still love dancing! I still love all the tunes! I have so much fun dancing to good music that the question whether I'm sober or not becomes irrelevant, and that is the exact goal of my taking a break from alcohol - to learn to have fun without it.

Sitting around in a bar, however, easily becomes boring. Obviously it is fine when you're with good friends, but being at the pub with a group of people that you don't know that well has proved the most challenging situation for me since stopping drinking. I'm not very good at small talk and some alcohol definitely helps. It is not only its inhibition-loosening properties - the activity of drinking itself seems to have a unifying effect on people that might not otherwise have that much in common. It is, really, only in those situations that I've struggled and felt quiet, uptight, like I've had 'sober and boring' stuck to my forehead and wondered why I won't just get myself a pint and get on with the night.

2. Letting go of seeing alcohol as the ultimate reward is hard. I have a big deadline coming up and in the past, having a drink or seven was the obvious way to celebrate an achievement of that kind. I can't help feeling a bit disappointed at the fact that I'm not 'allowed' to drink this time.  This is stupid as I know (and have already described) that I'm perfectly capable of having fun without drinking, but the view of alcohol and its mind-altering effects (come on, no-one drinks it just for the taste - there are few things in the world I'm completely sure of but that is one!) as the ultimate reward after working hard is so strongly rooted in both Scottish and Finnish culture - and hence also in my mind - that it is hard to let go of it.

I might have a chocolate bar instead. Meh.

3. Giving up drinking has made me re-evaluate my life. Despite the above mentioned difficulties, this decision has had some positive effects.

While my life used to revolve around looking forward to the 'next opportunity to party', I've come to view all the non party-related things in life in a new light and realise that there are a lot of things that make me happier than the whole 'go out-get drunk-say and do silly things-wake up feeling like death warmed up' cycle ever did, though I for a long time persuaded myself that this was the one thing that made me happy.

When you're young, you're expected to enjoy this kind of lifestyle - to 'live your life to the fullest' (oh how I hate that expression) before you get old and grey and I think these expectations have a big influence on a lot of people. They certainly had on me, and in my case there was also the aspect of doing all the stuff I had missed out on as a quiet and well-behaved teenager.

Now, before anyone thinks I'm shifting responsibility away from myself and blaming popular culture for ill-advised decisions I've made while under the influence, I have to mention that I many times genuinely had fun while partying (and probably still will in the future). Sometimes, however, especially during recent years, I felt like I was clinging on to a certain lifestyle without properly considering whether I actually liked it.


All in all, though it is challenging at times, giving up alcohol has been a wake-up call. I'm feeling truer to myself and I'm on my way to realising what my real likes and dislikes are: that it is OK if getting up at 8 am to go for a run on a Saturday morning makes you feel happier than partying until 5 AM does (but that partying until 5 AM when you really feel like it is OK too!) or to go home and binge-watch your favorite tv-show when that night at the pub is getting sort of dull. You're not missing out on anything. When you're doing things you don't enjoy just because you feel like you're expected to, on the other hand - that's when you're missing out!

(Damn, I feel like becoming some form of guru and writing self-help books is my next step now, but considering the amount of bad TV I actually binge-watch and how I still enjoy jumping up and down on that sticky Hive floor I think I'm not quite at that stage yet!).

Peace & love,
Edit

Varför längtar jag tillbaka till Finland?

Jag tänkte skriva lite om hur jag känner mig just nu.  Det är för att jag för första gången i hela mitt liv på allvar befinner mig i ett skede där jag verkligen inte vet vad jag ska göra (som i den där He va na-sången, ’veit int va hon vill bli’) och har många motstridiga tankar och känslor kring det.

Efter att ha jobbat hårt på min Masters-avhandling tidigare i sommar bestämde jag mig för att ta lite semester och komma hem till Jakobstad ett tag. Vistelsen här blev längre än planerat. Jag hade tänkt mig ungefär två veckor men sköt på flygbokandet och då jag äntligen fick det gjort hade jag skjutit det enda fram till den 5:e augusti, vilket kommer att bli nästan fyra veckor här.  

Och jag vet ju vad det beror på. För första gången under de sex åren jag varit utomlands känner jag en genuin, djup längtan tillbaka till Finland. Eller ja, mera preciserat, till Jakobstad och Österbotten.

När jag tänker efter är det kanske inte så himla konstigt.  De flesta av mina vänner från tiden då jag studerade till min första examen i Glasgow flyttade tillbaka till sina hemländer efter examen – det känns som om de försvinner en efter en och min umgängeskrets i Skottland blir mindre och mindre.  Vintern 2015 i Edinburgh var dessutom traumatisk i och med att det var så jävla kallt – ca 12-13 grader inomhus på dagen och jag tror att jag dessutom fick fysiska men av både kylan och möglet där jag bodde. Där jag bor nu, tillfälligt hos en kompis medan kompisen i fråga är borta, är det visserligen varmare men mögligt där med och jag får påhälsning av en husmus då och då.

Som jag nämnt tidigare betydde inte boendet så mycket då man var yngre och livet mest handlade om fester och nån enstaka föreläsning här och där. Då man blir lite äldre prioriterar man dock annorlunda och jag är helt enkelt helt otroligt trött på att leva i den brittiska fukten och smutsen. Jag vill ha en bostad med nordisk standard! Nu! Efter några veckor i mitt moderna, fräscha barndomshem i Jakobstad känner jag ren ångest då jag tänker på att komma tillbaka till råtthålet.

Jag saknar dessutom naturen och de fantastiska årstidsväxlingarna, särskilt den finländska hösten som jag inte upplevt på sex år. Jag är en höstmänniska, tycker att höstmånaderna och ’the run-up to Christmas’ är den bästa tiden på året. Jag har någon slags dröm om att cykla genom ett ruska-klätt Jakobstad under en höstklar himmel utan att behöva fundera på hur många dagar det är kvar tills jag måste åka härifrån.

Det är också något annat. Ibland, inte alltid, men IBLAND, känns det som om ’folk härifrån’ förstår mig och min mentalitet på ett sätt som inga britter (med några undantag) någonsin kan. Det är svårt att sätta fingret på det, men en sån aspekt finns där. Jag känner mig alldeles hemsk och rasistisk då jag tänker så! Jag som verkligen aldrig sett mig själv som typiskt österbottnisk!

Jag förstår inte riktigt det här. Varför brinner jag inte för gaeliska längre, efter all den tid jag lagt ner på att bli flytande i språket? Varför tycker jag inte att Skottland är underbart? Framför allt, vart har min äventyrslust tagit vägen? ’Helt oskoja’, som man säger här, känns det som om den försvann den dag jag fyllde 25. Efter att ha brunnit av iver att söka nya utmaningar befinner jag mig i en situation då jag bara skulle vilja gömma mig i föräldrahemmet ett tag tills jag kommit på vad jag ska göra med mitt liv. Och jag kan inte låta bli att skämmas lite och undra om det är ”tillåtet” att känna såhär eller om det måste ses som någon form av nederlag.

 

Men ändå – vilket sorts liv skulle jag få om jag flyttade tillbaka till Jakobstad? Vad skulle jag jobba med? Jag skulle onekligen känna mig annorlunda. Jag skulle också behöva en crashkurs i finska eftersom jag glömt typ allt.

Dessutom har jag ju en handfull goda vänner kvar i Skottland, och jag älskar att prata engelska (och blir alltid typ helt löjligt glad då folk säger att jag låter skotsk och till och med tror att jag är därifrån) och gaeliska. Det finns dessutom aspekter av den skotska kulturen jag verkligen skulle sakna.

Situationen blir inte lättare av att alla jag träffar frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag måste svara ’lämna in avhandlingen och sen... vet jag inte’. Jag har också fått frågan om jag är tillbaka i Jakobstad på heltid. Och nej, det är jag ju inte. Jag ska tillbaka till Edinburgh nästa vecka för att lämna in den förbenade avhandlingen (som jag också är väldigt trött på).

Sen får vi se. Ett jobb måste jag ju hitta. Var det sen blir är öppet. Men jag tror att en paus från Skottland är vad jag skulle behöva för att inse att det är där jag ändå vill bo.

Min slutkläm går i tonårsfrågespaltsstil: är det här vanligt? Är jag normal??

Drömmen om ett annorlunda liv

Missförstå mig inte nu. Jag är nöjd med mitt liv. Skottland är det bästa som hänt mig och jag är  fortfarande evigt tacksam och glad över att jag har fått chansen att göra precis det jag vill, eftersom jag vet att det är många som inte är så lyckligt lottade (även om jag ibland undrar om den master's examen jag gör nu var rätt val, rent akademiskt alltså).

Det är bara det att, ja, jag är väl lite trött på själva studielivet.

Eller, inte helt. Jag tycker fortfarande om att "gå ut" (särskilt om dans är en del av kvällen) och jag är väl inte helt klar med festandet ännu, vilket nog har att göra med att jag under största delen av skoltiden var en nörd med stort N och därför började med det relativt sent och har haft en del att ta igen.

Men annars (och det hör till en viss del ihop med det jag skrev i inlägget om husen här i landet och hur jag är trött på att bo i råtthål) har jag börjat längta efter en lite bekvämare och stabilare tillvaro.

Jag är till exempel trött på att bo med folk jag knappt känner. Och nej, det här betyder inte att jag ogillar de jag bor med nu, de är hur trevliga som helst, men den här flatmates-situationen är bara något jag aldrig varit riktigt bekväm med, oberoende av vem jag bott med. Jag vet inte om det också har att göra med att jag är enda barnet (ibland är det bra att kunna skylla allt på det, haha), men när jag är hemma vill jag för det mesta bara vara ensam utan att behöva småprata med nån. För mig är det nämligen en ansträngning. Igen, missförstå mig inte, jag tycker om att umgås och kan vara väldigt social om jag vill, men då måste jag ha förberett mig på det. När jag är hemma vill jag bara kunna vandra omkring halvnaken och småsjunga utan att behöva ta hänsyn till någon annan! Förstår nån?

Det är väl också det att många i min ålder (särskilt de jag känner hemifrån) har jobb och stadig inkomst, är sambor etc som gör att jag har börjat fundera mera över min egen situation. Och det är nog inte så ovanligt - det här med hur flera av våra jämnåriga redan är gifta och har barn är ett ämne som ofta kommer upp då man pratar med andra i sin ålder! Och ja, trots att jag verkligen inte är redo för allt det ännu (särskilt inte barn-biten, jag känner ju mig fortfarande som ett barn själv!) är det - stadigt jobb, stadigt förhållande och stadig bostad - en situation jag skulle vilja befinna mig i inom en inte alltför avlägsen framtid. 

Och det här är förresten första gången någonsin jag tänker såhär - ännu för ett år sedan var jag inte ens i närheten av sådana tankegångar. Men någonting har förändrats. Jag har helt enkelt börjat kunna det här studielivet nu.

Bilden har typ inget med texten att göra. Det var en fin solnedgång här i Edinburgh bara för en månad sen kanske.

10 ceilidh rules [complete and uncensored] part 2

6. Don't wear a dress with a colour scheme that is in any way ambiguous (or do, because you'll become famous).

No, just joking. Here are the real ones.

6. Go easy on the booze.

Yes, alcohol consumption tends to be an important part of most people's ceilidh experience, especially at bigger annual-type ones. And I'm not gonna lie, being a bit tipsy can often be helpful, especially in situations such as #5 in my previous post. Just don't overdo it! That Strip the Willow is going to make your head spin anyway and you don't want to end up on the toilet floor. Just stick to the golden "every third drink a soft drink" rule. You'll need water as well as you'll be dehydrated! Not being completely wasted also often (but not always) prevents injuries.

7. If possible, limit the amount of valuables you bring with you.

The typical handbag-at-ceilidh experience is that you'll get asked to dance, throw your handbag somewhere without much thought and then spend the next hour in agony looking for it, only to finally find it buried under a mountain of jackets. So yeah, though you'll usually find your handbag, the experience will be less stressful if you leave like, credit cards and stuff at home. The guys are quite lucky to have their sporrans!

8. Don't arrive too late!

There are few things more gutting than spending too much time pre-drinking (which you shouldn't overdo anyway, see rule 6) or getting ready or whatever and arriving at around 10.52, in time for the raffle, realising that you've missed over half of the ceilidh. (Tomorrow's one goes on until 3 am though, so that shouldn't be an issue here!)

9. Strip the Willow

This dance probably deserves its own set of rules. I don't really know what to say, just keep your knees and ankles in mind since they're easily sprainable (needless to say, it was during a StW I sprained my knee a few a years ago, see previous post). Once at Sabhal Mor Ostaig I also got someone's elbow in my face and was pretty sure I'd broken my nose - I hadn't though, luckily. (Though, honestly, I think Strip the Willow at Sabhal Mor Ostaig deserves its own particular set of rules...)
So yeah, just be careful. The bruises are part of the game though!

I'm realising now that to those of you unfamiliar with the subject this must sound like a violent fight or something. Haha. It sort of is. But I promise you, it's fun too!

10. Be prepared to be sore the next couple of days.

Ceilidh is exercise! No gym classes or even half marathons have ever made me as sore as a proper ceilidh session! The soreness usually kicks in about two-three days after the big night and it's usually your calves, and funnily enough, abdominal muscles that will hurt the most.
But if that is the case don't despair, since you know you did it right! ;)



That's the end of my ceilidh rules. Hope you've enjoyed reading and if you're in or around Edinburgh, come to the Highland Annual tomorrow night!

10 ceilidh rules [complete and uncensored] part 1

Just to clarify before I get started: yes, I know that it is actually spelt cèilidh and yes, I know that cèilidh traditionally means a gathering where people play tunes, sing songs and tell stories. It is, however, the slightly out of the Gaelic context meaning that most people associate with the word (=dance) I am referring to here, so I thought that would allow me to leave the accent behind (it also takes longer to make and I have a feeling I might type the word a few times).

Oh, and for those of you who have no idea what I am on about, ceilidh is googleable!

This picture is indeed from google.

So yeah, as the Highland Annual or Dannsa Bliadhnail (Edinburgh's biggest ceilidh, organised by the university's very own Comann Ceilteach and which I, funnily enough given my love for such events, have never been to before) is drawing near, I thought I'd devote two blog posts to this phenomenon.

After almost six years of experience I would say I've become fairly confident about the whole ceilidh thing. I was going to say that I'm the best ceilidh dancer from Finland but that might be pushing it a little, so I'll stick to saying I'm the best ceilidh dancer from Jakobstad as I think that's 100% certain!

Through a lot of trial and error during these years, I have also realised that having the best time possible at a ceilidh really is a skill that takes some practise. That's why I've compiled ten rules that might be helpful for anyone who is going to the Highland Annual, or any other big ceilidh, in the future. The first few are mainly applicable to females.

[Warning: as the title says, no details are omitted here!]


1. Skip the heels

Really: high-heeled shoes are among the most unnecesarry things you could ever bring to a ceilidh. I know that some girls seem to master the skill of stripping the willow in heels, but I certainly don't and most of the time you'll end up taking them off at some point and dancing without shoes can actually be as dangerous as dancing in high heels - that's how I sprained my knee in 2011 and that knee still bothers me from time to time, so surely not recommended! An option if you definitely need to wear heels is to bring flats with you for the dancing but then you'll just end up changing shoes every 5 minutes and who wants to waste their time doing that at a ceilidh?! No, comfortable flats only is the best option!

2. Wear a skirt.

Or a dress. Ceilidh-ing in jeans will make you terribly sweaty/hot/boiling (your legs will basically feel like they're gasping for air) so dress/skirt is definitely a better option. I'm sure the guys prefer feeling the breeze as well, hehehehe (yup, that had to come in at some point...).

3. Wear a good bra!

Very important! Strapless bras have a tendency to end up somewhere around your waist, especially at the beginning of the night. It usually gets better after a while when you've started sweating a bit and things start to, ehm, cling a bit more but I'd avoid strapless stuff if possible!

4. Dance with a pro

If you don't know the dances, look out for that dashing young (or older!) man (or woman!) who seems like they've never done anything else in their life. The dances aren't hard at all and through dancing with someone who knows what they're doing you'll learn in no time. Because let's face it, ceilidhs are only properly fun when you know the dances. I went to a "postgraduate and mature students' ceilidh" during freshers' week in September where exactly no-one but me knew the dances and it was just chaotic (and for an impatient self-proclaimed ceilidh-expert like myself, in all honesty, a bit infuriating).

This is one of the pictures that came up when I googled "chaotic ceilidh", though I think it looks more quiet than chaotic..

5. Don't be afraid to ask strangers to dance

On a similar note, if none of your friends/the people you know are available and you really want to dance, just go and ask someone you don't know (because there's nothing worse than standing there watching the others skip about merrily when you don't want anything else than being on that floor yourself). They usually won't say no, unless they belong to that minority who "don't dance", but then you can ask yourself why they are at this event in the first place.


[End of part 1 - part 2 coming soon!]

Weekend

So far I've mainly done blog posts about particular subjects, so I'm gonna try to write about everyday things for a change as I thought people from home (or from here for that matter) might be interested in what my weekends look like. It feels a bit weird, but on the other hand I regularly post things about my everyday life on Facebook, so what is the difference really?

Anyway, last night I finished off an unusually productive week (I actually managed to finish an essay that isn't due until April!) at the gym. Though I've always been into fitness I've found weightlifting a bit daunting and didn't start doing it regularly until last autumn through a class at the university gym. And now I understand why it has become so popular among, like, everyone. It's not strenuous in the same way as running and you notice results so fast, both in terms of performance and looks! Haha. I think I am hooked. (I should probably insert a gym selfie here but I'll spare you that joy..) Then I spent the rest of the night watching the final episode of the Swedish game show På spåret and generally doing as little as possible.

I had set my alarm at 9.30 but woke up at around 8.30 this morning feeling completely invigorated - I've never really been one for sleeping in late, though I try! Then I spent the morning cleaning my room with this monstrous thing.

Seriously?? Britain is clearly about 50 years behind in the vacuum cleaner department as well.


Now I'm soon heading off to the train station to go to Glasgow where I'll catch up with friends, drink some wine and probably work on those dance moves! I really am quite excited and feel like I deserve it after this productive week. Oh, and in terms of nightlife, Glasgow is better than Edinburgh and everyone knows that. ;)

So yeah, that is what this weekend looks like for me. Hope you're all having a great one!

Om Jakobstad

Jag fick lite inspiration från söndagens blogginlägg där jag skrev om att växa upp och flytta bort, och tänkte att jag skulle skriva lite om mitt komplicerade förhållande till min hemstad.

Men när jag började fundera över det insåg jag att det förhållandet egentligen inte är så komplicerat - Jakobstad är stället där jag växte upp och trots att jag i många avseenden känner mig mera bekväm här i Skottland, är Jakobstad ändå den enda platsen som verkligen känns som hemma. Särskilt Gamla hamn, Hamnskogen och Skutnäs - de områdena ger mig alltid en stark "det är härifrån jag kommer" - känsla.

Och trots att jag kanske inte riktigt kvalificerar som en genomsnittlig Jeppisbo känner jag att det är en viktig del av min identitet. Om jag måste definiera mig själv i geografiska termer är det inte "finländare" som kommer först på listan (vilket nog till stor del har med språket att göra), utan främst identifierar jag mig som österbottning och Jakobstadsbo. Men det kan man ju inte direkt säga när folk här frågar varifrån man kommer, utan då är det förstås Finland som gäller (och det brukar inte ta länge innan det kommer en kommentar om det finska språket, varpå man får börja förklara vad finlandssvensk betyder, ett koncept som de allra flesta inte förstår... Ja ni vet. Men jag tror jag sparar det ämnet till ett annat blogginlägg!)

Jag tycker hursomhelst att Jakobstad är en bra stad att växa upp i. Nej, jag hade kanske inte den bästa tonårstiden där - men ärligt talat tror jag inte att det skulle ha varit annorlunda om jag bodde nån annanstans. Det är nog inte många som skulle säga att högstadietiden var den bästa i deras liv, oavsett var den tillbringades.

Och jag avskyr de där "Jakobstad är en jävla håla där inget händer" - tongångarna! Jag tycker det verkar som att mycket är på gång där. Ett rikt kulturliv med konserter och teaterföreställningar om vartannat, författarbesök, sportevenemang, mysiga caféer, nattliv för ungdomen, you name it. (Om ni vill se ett ställe där verkligen inget händer - prova Isle of Skye på vintern...). Centrum är tillräckligt stort för att få allt man behöver samtidigt som naturen är nära. Och den levande tvåspråkigheten är verkligen fantastisk! Jag är ju själv inte direkt del av den eftersom jag tyvärr inte kan mycket finska, men efter att ha läst en del sociolingvistik det här året inser jag att tvåspråkigheten i Österbotten är unik och borde fungera som modell för andra flerspråkiga länder.

 

 

 

Bibelbältet och inskränktheten som ibland ger nejden ett lite dåligt rykte i resten av landet är ju en mindre trevlig sak, men "var och en med sitt" - så länge ingen prackar sina åsikter på mig och säger hur jag ska leva ser jag inget problem med det. Den mycket lyckade Pridefestivalen i somras (som jag tyvärr inte kunde gå på) visar också att toleransen vinner, även i Jeppis!

Trots att en flytt tillbaka till Jakobstad inte känns aktuell just nu, är tanken på att nån gång flytta tillbaka dit inte helt främmande för mig. Som jag redan sagt, Jakobstad är en bra stad att bo i - det enda problemet för mig är att jag inte känner mycket folk där längre. Så gott som hela mitt sociala liv är numera i Skottland, och då jag kommer tillbaka till Jakobstad känns det dessutom som att jag till en viss del går tillbaka till den roll (som ganska blyg och försiktig) jag hade då jag bodde där (är det här något som andra också upplever då de åker "hemhem"?) Om jag bara kunde få in mitt "nya jag" (som ju inte är så nytt längre) i Jakobstad-sammanhanget skulle det inte alls kännas fel att bo där.  För som sagt, Jeppis is the shit!

You can move away from yourself

In 2009, just before I was going to move to Scotland and naturally was being very excited and happy about it, I remember my Dad saying something like "you can't move away from yourself".

But, dear father, I really think I have.

Or, maybe not moved away from myself, but definitely moved towards a new and much happier self. I know this sounds like a cliché, but when moving abroad I really felt like I got a chance to reinvent myself and start afresh.

And I think I succeeded. If the quiet and insecure schoolgirl I was at 15 saw myself now, nearly 10 years later, I don't think she would recognise much.

I guess, however, that this is a natural part of growing up and doesn't necessarily need to involve moving (far) away. Being in your (mid-)twenties simply is great - I love how your confidence increases for every year that passes (though I haven't reached the don't-give-a-damn-what-others-think stage that some middle-age people seem to be at quite yet...). In other words: screw that age-crisis that some people my age seem to have! I certainly don't miss being a teenager! Do you?

It also always makes me happy to see that other people who I remember as insecure at school seem to have thrived and found their ways in life.

I wish someone had told us about this while we were in school. That this isn't all there is to life, your school years aren't going to last forever and that there is a whole new and much better life just around the corner. Because at the time it really felt like it was lasting forever.

 

That cup of tea after a run...

...that I'm having right now, is the best! I mean, I always like a cup of tea (and my consumption levels are probably high above the recommendations), but there's something about that post-running cup that is just very special.

I think it might be a combination of still being a bit thirsty (despite having drunk a lot of water) and getting a bit cold after having been warm - you know, when you've stopped sweating and start, like, shivering a bit - that makes this cup so heavenly.

It's also one of my absolute favorite feelings - I rarely feel as much at ease with myself and my life as when I'm sitting here, winding down after having worked hard and sipping this glorious Tetley. I guess this is my form of meditation, or whatever people do to relax!

I wish I could prolong this moment and make it last for the rest of the day, but unfortunately there are other things I need to get on with. If life was just about exercising and drinking tea, it would indeed be very easy...

I said I wasn't going to post selfies, but no-makeup and sweaty ones are allowed.

 

Everything looks so much better in the sunshine

All I can say is: thank God (God used in a rhetorical sense here as I know there is no God) for this change in the weather!

It seems like the first rays of Spring sun have hit Edinburgh and Scotland and I don't think I've ever been happier about it. It is warmer everywhere (inside and outside) and everything undoubtedly looks so much better in the sunshine.

Even my own (otherwise quite dull) street!

I normally see myself as a winter person and usually think February is way too early for any sort of Spring sensations, but this year I can only say: bring it on! It's been cold, dark and miserable long enough now.

In addition, my second cold luckily disappeared very quickly, meaning I am feeling fine now and tonight "Bothan" (a monthly concert-like event featuring different Gaelic singers and musicians) is on, so I hope to get a chance to see some familiar faces, listen to some good music and speak some Gaelic. Feels like I haven't really "socialised" in a long time now (though it's really only been two weeks) so I'm actually raring to go!

Happy Friday everyone!

3 things with the English language that annoy/confuse me

Ok, I know there is a risk of sounding a bit too negative here. But I promise I am not. It's just that as my flat is still an igloo averaging about 12.6 degrees Celsius and I've got sick for the second time in a month (I suspect those two things might be connected), I am not in the best of moods and I thought it would be suitable to do a "things that annoy me" kinda list then. It’s not like you would want to do that when you’re all happy anyway. I promise I'll compile a "wonderful things that make this life a sweet adventure" - list some time in the future (when it's got a bit warmer).

So yeah, here goes, 3 things with the English language (though some of them have more to do with the English-speaking culture than the actual language) that annoy or confuse me:


1. "Would you mind if I.....?

Despite having an adequate knowledge of the English language, I still have to stop and think for a few seconds before answering a question phrased in this way.... What are you supposed to answer again?? Oh yes, you're supposed to say "no", as saying "yes" means you would mind, which means you don't want them to do whatever it is they're asking about (which you obviously can't say as you're supposed to be polite all the time).

But why make it so complicated? Why not just ask "can I open the window/do you want me to open the window" instead "would you mind if I opened the window”? That would be fool-proof for the non-natives!

This was my first result when googling "open window". No, it's not what it looks like where I am.

 

2.  “You guys”.

Ok, this is a special one. It doesn’t mean that I dislike everyone who says “you guys”. Since everyone, I mean exactly every single person, native speaker or not, who has any kind of knowledge of the English language says this regularly. And it is quite hard to explain why it annoys me so much. It might partly be that it implies that everyone addressed is male, but there’s also something else. It creates some sort of “hierarchy” between the person who says it and the people they’re addressing. Like “I am awesome whereas you are just the guys”.

Ok, maybe this only exists in my mind. I have a feeling that’s the case. Or does anyone in any way understand what I mean??

The frequency of this expression is probably to do with the fact that the English language lacks a separate second person plural pronoun. I wish there was one. They’re great, you know.

It's clearly guy number 3 from the left that's going "you guys" here.

 3.  People asking “how are you?” and then running away.

You know the feeling. You’re rushing through the street, see someone you vaguely know, they say “Hi, how are you”, and you’re like “Hi, I’m fine, how are…..” Ooops. They’re already out of sight. Don’t ask “how are you” if you don’t have time to stop and talk!!!

It’s a bit like way back in 2009 when I lived in halls and one of my flatmates always greated me with “alright?” Ehmmm, what are you supposed to answer to that?? “Yes, I’m alright… I guess” ? Too much to handle for someone coming straight out of the deep Finnish forests where you don’t talk like that. Or talk at all. Long live the neutral, straight-forward, Swedish “hej”! It can never go wrong.

But despite my inability to “talk British” (which I am sure has caused misunderstandings on more than one occasion) I have definitely been influenced by it. This was prevalent a couple of years ago when I was at a café in my hometown and said “can I have a cup of tea, please?” (in Swedish). The person behind the counter stared at me and looked like she didn’t understand what I meant! I had to observe the next customer to see what I did wrong. Oh, you’re just supposed to say “tea”.

Conclusion: it's a hard life being stuck between two cultures. You’re not behaving normally in any of them!

Det värsta med det här landet

Ni som är Facebook-vänner med mig har väl sett mina klagomål på brittiska hus i allmänhet och min kalla lägenhet i synnerhet. Och det är verkligen ett ständigt återkommande problem! Trots att jag bott i Skottland i över fem år nu är standarden (eller snarare avsaknaden av standard) på husen något jag inte vant mig vid.

I det här landet är husen alltså inte byggda för kyla. Väggarna är tunna, fönstren dragiga och värmelementen minimala (dessutom har vi bara värmen på i ca tre timmar per dag här hos mig för att spara pengar). När det är cirka -1 grad utomhus, som nu, resulterar detta i 13 plusgrader inomhus i mitt rum. Lager på lager med tröjor och kopp efter kopp med te räcker ganska långt, men ändå skakar jag av kyla då jag går in i köket, där det förmodligen är under 10 grader. Jag har läst att en inomhustemperatur under 18 grader kan vara hälsovådlig, och faktum är att jag tror att vissa hälsoproblem (visserligen små, men dock) jag haft den här vintern har att göra med kylan här inne.

Nej, de här fönstren håller inte särskilt mycket värme.

Och det finns inget mer irriterande än då jag klagar på det här för britter och de säger "men du är ju från Finland, haha, hur kan det vara kallare här än i Finland?". Alltså hur tänker de? Tror de på allvar att vi går omkring och hackar tänder i typ några plusgrader inomhus då det är -20 utomhus i Finland?? Nej, de fattar helt enkelt inte. Vilket ju är förståeligt eftersom de vuxit upp med ganska liten skillnad mellan inomhus - och utomhustemparaturer och sedermera uppenbarligen utvecklat nån slags immunitet mot kyla inomhus.

Det är dessutom inte bara kylan som är jobbig, utan också det att husen överlag är primitiva här. Två kranar, gammaldags enkla fönster och heltäckningsmattor är vad de flesta hus kommer utrustade med. Och mögel. När jag ser bilder på hur ni som jobbar/studerar i Finland bor blir jag så avundsjuk - det är verkligen rena lyxen jämfört med det här! Ni vet inte hur bra ni har det!

Oh the joys...

Det som är anmärkningsvärt är också att det här problemet just i år irriterar mig mer än någonsin. Jag har ju trots allt bott här ganska länge.

Jag tror det kan ligga något i det jag och Pia diskuterade förra helgen (hej Pia om du läser det här!): när man var yngre, allt fortfarande var nytt och spännande och man mer eller mindre levde ett liv i sus och dus brydde man sig inte så mycket om att ens bostad var ett kylslaget råtthål. När man blir äldre, å andra sidan, börjar man prioritera lite annorlunda.

Och just nu ligger ett varmt, mysigt och bekvämt hem ganska högt på min prioriteringslista. Det har faktiskt gått så långt att jag ibland undrar varför jag envisas med att bo i det här fuktiga, mögliga, primitiva landet då jag skulle kunna vara i moderna, fräscha Norden.

Hmm. Förhoppningsvis blir det bättre mot våren...

Dealing with criticism

There was a post on Humans of New York (a hugely popular Facebook page where someone takes pictures of random people on the streets of New York and asks them to tell something about their life) recently where the person pictured said something along the lines of "I'm trying to be happy with myself without being the best". This is something I've thought about the last couple of weeks as I've been getting feedback on my coursework from last semester.

I don't know if it's because I'm an only child and always got a lot of attention from parents and relatives and hence, perhaps subconsciously, learned that I was "special", or because I rarely got anything else than praise for the writing work I did at school, but through my university years, dealing with criticism has always been a struggle.

This happened again last week with one piece of coursework in particular. Though the grade was ok, there was very little positive feedback and nearly every sentence I had written in the 4000-word essay was criticised and questioned in some way.

I know that the person who corrected it did this in order to help me, in an attempt to make me aware of my weaknesses and as a result do better next time. Still, as I am unable to receive negative feedback in a dignified way, I couldn't help seeing every comment as a personal insult and feeling depressed for the rest of the day - even though I know that this kind of behaviour is completely ridiculous and that the essay in question indeed wasn't the best thing I'd produced.

I think this - constantly being assessed for everything - is one of the most stressful things about being a student and it is also part of why I, for the first time ever, have a desire to finish studying and move on into "the real world". (Not that I'm sure if that will be any easier!)

Do you have the same problem as me or have you found a way to deal with criticism and be happy with yourself without having to be "the best"?

How I feel about Edinburgh

As you may know, after four years in Glasgow and one year on the Isle of Skye (which I could probably write a whole book about - the year on Skye I mean – I think it would subsequently also make a good drama series on BBC Alba), I am now finding myself in Edinburgh, Scotland’s stunning capital, doing a so called MSc.

And I have something to confess: I have not yet started feeling at home here. Though there’s no denying that Edinburgh is a beautiful city that Glasgow can’t compete with aesthetically, it doesn’t feel like ‘my city’ at all. Not like Glasgow.

As most of my life revolves around walking between my flat, the university and the gym and I rarely venture out of that area, I haven’t learned to find my way around very well. Most times spent in the narrow wynds that make up the city centre have been at nighttime and in the company of people who know their Edinburgh much better than I do.

Glasgow is bigger than Edinburgh, but in a way feels smaller. The West End where Glasgow University is situated is largely populated by students and during an average day I would always bump into someone I knew or at least recognised. Edinburgh lacks such an explicit “student part of town”. My flat is about twenty minutes away from the university, and if you walk a further twenty minutes you will be in the city centre bustling with tourists from all over the world. I know the seven people on my course (and a few more) but when I don’t have classes I can spend a whole day in the library and around campus without seeing one single person I know or have even seen before! Anonymity can be a blessing, I certainly know that, but it can also make you feel strangely detached from any context. I miss my West End bubble!

But, inevitably, it is the situation as well as the location that contributes to my feeling of non-belonging. As any modern human being, I tend to google every situation I find myself in and from what I have found, it is quite common to feel like this when pursuing a postgraduate course in a new city. The small number of contact hours with teachers and classmates and the absence of the socializing frenzy called Freshers’ Week, paired with a large amount of coursework and a tight budget contribute to making postgraduate studies a somewhat isolating experience.

Also, four years is a long time and enough to start feeling at home in a place. If I had spent those years here in Edinburgh I would probably have developed the same kind of “emotional relationship” with this city that I now feel I have with Glasgow.

Nevertheless, I can’t help feeling a bit like a stranger here in the capital.

But I do like the Meadows.