Varför längtar jag tillbaka till Finland?

Jag tänkte skriva lite om hur jag känner mig just nu.  Det är för att jag för första gången i hela mitt liv på allvar befinner mig i ett skede där jag verkligen inte vet vad jag ska göra (som i den där He va na-sången, ’veit int va hon vill bli’) och har många motstridiga tankar och känslor kring det.

Efter att ha jobbat hårt på min Masters-avhandling tidigare i sommar bestämde jag mig för att ta lite semester och komma hem till Jakobstad ett tag. Vistelsen här blev längre än planerat. Jag hade tänkt mig ungefär två veckor men sköt på flygbokandet och då jag äntligen fick det gjort hade jag skjutit det enda fram till den 5:e augusti, vilket kommer att bli nästan fyra veckor här.  

Och jag vet ju vad det beror på. För första gången under de sex åren jag varit utomlands känner jag en genuin, djup längtan tillbaka till Finland. Eller ja, mera preciserat, till Jakobstad och Österbotten.

När jag tänker efter är det kanske inte så himla konstigt.  De flesta av mina vänner från tiden då jag studerade till min första examen i Glasgow flyttade tillbaka till sina hemländer efter examen – det känns som om de försvinner en efter en och min umgängeskrets i Skottland blir mindre och mindre.  Vintern 2015 i Edinburgh var dessutom traumatisk i och med att det var så jävla kallt – ca 12-13 grader inomhus på dagen och jag tror att jag dessutom fick fysiska men av både kylan och möglet där jag bodde. Där jag bor nu, tillfälligt hos en kompis medan kompisen i fråga är borta, är det visserligen varmare men mögligt där med och jag får påhälsning av en husmus då och då.

Som jag nämnt tidigare betydde inte boendet så mycket då man var yngre och livet mest handlade om fester och nån enstaka föreläsning här och där. Då man blir lite äldre prioriterar man dock annorlunda och jag är helt enkelt helt otroligt trött på att leva i den brittiska fukten och smutsen. Jag vill ha en bostad med nordisk standard! Nu! Efter några veckor i mitt moderna, fräscha barndomshem i Jakobstad känner jag ren ångest då jag tänker på att komma tillbaka till råtthålet.

Jag saknar dessutom naturen och de fantastiska årstidsväxlingarna, särskilt den finländska hösten som jag inte upplevt på sex år. Jag är en höstmänniska, tycker att höstmånaderna och ’the run-up to Christmas’ är den bästa tiden på året. Jag har någon slags dröm om att cykla genom ett ruska-klätt Jakobstad under en höstklar himmel utan att behöva fundera på hur många dagar det är kvar tills jag måste åka härifrån.

Det är också något annat. Ibland, inte alltid, men IBLAND, känns det som om ’folk härifrån’ förstår mig och min mentalitet på ett sätt som inga britter (med några undantag) någonsin kan. Det är svårt att sätta fingret på det, men en sån aspekt finns där. Jag känner mig alldeles hemsk och rasistisk då jag tänker så! Jag som verkligen aldrig sett mig själv som typiskt österbottnisk!

Jag förstår inte riktigt det här. Varför brinner jag inte för gaeliska längre, efter all den tid jag lagt ner på att bli flytande i språket? Varför tycker jag inte att Skottland är underbart? Framför allt, vart har min äventyrslust tagit vägen? ’Helt oskoja’, som man säger här, känns det som om den försvann den dag jag fyllde 25. Efter att ha brunnit av iver att söka nya utmaningar befinner jag mig i en situation då jag bara skulle vilja gömma mig i föräldrahemmet ett tag tills jag kommit på vad jag ska göra med mitt liv. Och jag kan inte låta bli att skämmas lite och undra om det är ”tillåtet” att känna såhär eller om det måste ses som någon form av nederlag.

 

Men ändå – vilket sorts liv skulle jag få om jag flyttade tillbaka till Jakobstad? Vad skulle jag jobba med? Jag skulle onekligen känna mig annorlunda. Jag skulle också behöva en crashkurs i finska eftersom jag glömt typ allt.

Dessutom har jag ju en handfull goda vänner kvar i Skottland, och jag älskar att prata engelska (och blir alltid typ helt löjligt glad då folk säger att jag låter skotsk och till och med tror att jag är därifrån) och gaeliska. Det finns dessutom aspekter av den skotska kulturen jag verkligen skulle sakna.

Situationen blir inte lättare av att alla jag träffar frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag måste svara ’lämna in avhandlingen och sen... vet jag inte’. Jag har också fått frågan om jag är tillbaka i Jakobstad på heltid. Och nej, det är jag ju inte. Jag ska tillbaka till Edinburgh nästa vecka för att lämna in den förbenade avhandlingen (som jag också är väldigt trött på).

Sen får vi se. Ett jobb måste jag ju hitta. Var det sen blir är öppet. Men jag tror att en paus från Skottland är vad jag skulle behöva för att inse att det är där jag ändå vill bo.

Min slutkläm går i tonårsfrågespaltsstil: är det här vanligt? Är jag normal??