Om Jakobstad

Jag fick lite inspiration från söndagens blogginlägg där jag skrev om att växa upp och flytta bort, och tänkte att jag skulle skriva lite om mitt komplicerade förhållande till min hemstad.

Men när jag började fundera över det insåg jag att det förhållandet egentligen inte är så komplicerat - Jakobstad är stället där jag växte upp och trots att jag i många avseenden känner mig mera bekväm här i Skottland, är Jakobstad ändå den enda platsen som verkligen känns som hemma. Särskilt Gamla hamn, Hamnskogen och Skutnäs - de områdena ger mig alltid en stark "det är härifrån jag kommer" - känsla.

Och trots att jag kanske inte riktigt kvalificerar som en genomsnittlig Jeppisbo känner jag att det är en viktig del av min identitet. Om jag måste definiera mig själv i geografiska termer är det inte "finländare" som kommer först på listan (vilket nog till stor del har med språket att göra), utan främst identifierar jag mig som österbottning och Jakobstadsbo. Men det kan man ju inte direkt säga när folk här frågar varifrån man kommer, utan då är det förstås Finland som gäller (och det brukar inte ta länge innan det kommer en kommentar om det finska språket, varpå man får börja förklara vad finlandssvensk betyder, ett koncept som de allra flesta inte förstår... Ja ni vet. Men jag tror jag sparar det ämnet till ett annat blogginlägg!)

Jag tycker hursomhelst att Jakobstad är en bra stad att växa upp i. Nej, jag hade kanske inte den bästa tonårstiden där - men ärligt talat tror jag inte att det skulle ha varit annorlunda om jag bodde nån annanstans. Det är nog inte många som skulle säga att högstadietiden var den bästa i deras liv, oavsett var den tillbringades.

Och jag avskyr de där "Jakobstad är en jävla håla där inget händer" - tongångarna! Jag tycker det verkar som att mycket är på gång där. Ett rikt kulturliv med konserter och teaterföreställningar om vartannat, författarbesök, sportevenemang, mysiga caféer, nattliv för ungdomen, you name it. (Om ni vill se ett ställe där verkligen inget händer - prova Isle of Skye på vintern...). Centrum är tillräckligt stort för att få allt man behöver samtidigt som naturen är nära. Och den levande tvåspråkigheten är verkligen fantastisk! Jag är ju själv inte direkt del av den eftersom jag tyvärr inte kan mycket finska, men efter att ha läst en del sociolingvistik det här året inser jag att tvåspråkigheten i Österbotten är unik och borde fungera som modell för andra flerspråkiga länder.

 

 

 

Bibelbältet och inskränktheten som ibland ger nejden ett lite dåligt rykte i resten av landet är ju en mindre trevlig sak, men "var och en med sitt" - så länge ingen prackar sina åsikter på mig och säger hur jag ska leva ser jag inget problem med det. Den mycket lyckade Pridefestivalen i somras (som jag tyvärr inte kunde gå på) visar också att toleransen vinner, även i Jeppis!

Trots att en flytt tillbaka till Jakobstad inte känns aktuell just nu, är tanken på att nån gång flytta tillbaka dit inte helt främmande för mig. Som jag redan sagt, Jakobstad är en bra stad att bo i - det enda problemet för mig är att jag inte känner mycket folk där längre. Så gott som hela mitt sociala liv är numera i Skottland, och då jag kommer tillbaka till Jakobstad känns det dessutom som att jag till en viss del går tillbaka till den roll (som ganska blyg och försiktig) jag hade då jag bodde där (är det här något som andra också upplever då de åker "hemhem"?) Om jag bara kunde få in mitt "nya jag" (som ju inte är så nytt längre) i Jakobstad-sammanhanget skulle det inte alls kännas fel att bo där.  För som sagt, Jeppis is the shit!