13/02/11 Quiet day of literature

I hate having a slight cold.
I hate being ill enough to have to stay at home without doing much but still being well enough to have a bad conscience for staying at home without doing much.

And still you know that doing something that takes a bit of an effort (such as walking the fairly short distance to the university library, climb the stairs to level 9 and find secondary sources for your Scottish Literature essay) would leave you breathless, weak in your knees and covered in sweat, with a feeling that this certainly wasn't a good idea.
Therefore you keep this in mind in order to make your bad conscience go away.

Today's been one of these days for me. I've spent all day in the flat, coughing, with tea and Finrexin (the Finnish miracle medicine) as remedies for this mysterious semi-illness.

And, after having managed to shake off the aforementioned bad conscience, I came to realise that this kind of day is not that bad after all.

Because I have spent the most part of this gloomy Sunday reading.

I used to be very keen on reading when I was at school. Literature (or "Swedish A1") was my favorite subject in the IB: I read every novel without an effort, liked my teacher and thoroughly enjoyed writing the 4000-word "extended essay" on the subject. I always thought that this was "my thing" and what I was meant to do. Read and analyze various books, that is.

Things got different, however, when I went to university here in Glasgow. Starting the English Literature course last year, I was amazed at myself for finding the books tedious to read, for the awe I felt at writing the essays and the horror I felt about the exams. Literature, which used to be my favorite subject in school was now, at university, definitely my least favorite subject.

And the same feelings followed me when I changed to Scottish Literature for second year.
More than ever, I was struck by the difficulty I had to actually get through the novels. I remember how I, when at school, used to be amazed at some former classmates who said that they found it hard to read books; I never understood it, it was all just to read!
Now I understood them completely. Among the 5-ish novels we had to read for last semester's course, I read only one of them entirely. The Curious Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, about 60 pages long.
I remember how I, on one occasion, forcefully threw Walter Scott's Waverley on the floor, since I just couldn't stand what I thought was the most boring rubbish I'd ever read.
And I was, over and over again, wondering what was happening with me. I used to enjoy reading!!

The last few days, and today in particular, however, things have been different. After starting to read Lanark by Alasdair Gray, I've got some of my old reading habits back. And especially today, being unable to do much else than reading the book in question, I feel like I'm actually, finally, getting somewhere with this book.

The blend of familiar descriptions of Glasgow and almost science fiction-like storytelling are things in novel that seem to have a curious appeal on me. Having already covered about 200 pages, I plan to actually have finished the book by next week's Monday, when my classes on it start.

I feel virtuous and proud of myself for having got around to read the book with such great success, and also for starting to find the Scottish Literature course rather enjoyable.

But most of all I am happy to have re-discovered the old joy of reading, of curling up with a warm cup of tea, forgetting the grey sky and dull tenement buildings outside the window and just letting yourself be drawn into this fictional world, so different and yet so familiar to your own.

That's what days of semi-colds are good for.

24/01/11 Gemenskap

För två veckor sedan blev jag lite ledsen.
Det var dagen efter att jag hade kommit tillbaka till Glasgow efter vistelsen i Jakobstad över jullovet.

Jag var och handlade vid Marks & Spencer på Sauchiehall Street, en affär där jag inte brukar handla, men dit jag tänkte att jag kunde gå när jag ändå var i stan.

När jag skulle ställa mig i kön råkade jag gå före två damer och ett barn, de var troligtvis tre generationer. Jag förstod inte att de stod i kön, eftersom de stod en bit bort och det såg ut som om de snarare stod och hängde i allmänhet än stod i kö.
Detta ledde till att en av damerna, troligtvis mormor, pekade förnärmat på mig och sade till dottern med sin skräniga röst "hon gick före!" och sen till mig "ursäkta, men vi var faktiskt i kön". Jag sa sorry och ställde mig bakom dem, medan de fortsatte prata och jollra med barnet med sina skräniga röster, ännu ivrigare än tidigare.

Det var då jag blev ledsen. Ledsen över att jag när jag är här är så långt borta från min familj, från de som verkligen bryr sig om mig. Ledsen för att jag här bara är en konstig främling som man får ta sig friheten att peka på i köer.

Och så blev jag så otroligt irriterad på kvinnorna i kön, på deras skräniga röster och fula glasgowska accent. Och på hur de verkade leka med barnet extra ivrigt då de såg att jag tittade på, som för att stänga mig ute...

Ändå skulle jag ha gett mycket för att få vara en av dem just då. En del av en familjegemenskap.

15/01/11 I like people who clap when planes land

There is a group on facebook called "I hate people who clap when planes land".

I don't really like that group. Though it might be a bit ridiculous I don't actually mind people who clap when planes land.

For thing is, I'm quite scared of flying.

It was different a few years ago. When I was younger and only travelling for fun, I actually quite enjoyed flying - I found the actual journey as enjoyable as spending time at the destination.

But now when I've chosen to study abroad and need to travel between home and here, I can't really find any part of the travelling that I find particularly pleasant.

And flying is scary.

I can never relax while on a plane. During the whole duration of the flight between Tampere and Edinburgh (that's the route I've been flying lately) I sit there like a "lit candle" and try to disregard the fact that I'm on a plane. Which is impossible, of course.

I try to read something, and I tell myself to relax, but as soon as there is a message of any kind in the loudspeakers I start panicking (and feel utterly ridiculous when they're just telling about the choice of food...).

I'm also doing some magical thinking.
I imagine that my thoughts will influence the success of the flight:

I can't relax too much and just take for granted that I'll actually make it to the destination, since then something is definitely going to happen.
But on the other hand, I can't just sit and think "the plane's gonna crash, the plane's gonna crash", since then it's definitely going to crash.
So there has to be something in between. I have to try to relax a little bit, but at the same time always be observant (of what, I don't really know!).

And then I always promise myself that "if I'll make it to Edinburgh/Tampere safe and sound I'll always be happy and never complain about irrelevant things anymore".

So, I don't mind people who clap when planes land. At the moment of landing, I'm always so relieved about having made it once again that I almost feel the urge to clap myself.

But after I've landed, safe and sound, it doesn't take long until I've forgotten about my promises and I'm back complaining about the long queues to the passport control...

08/01/11 Bastubad

Jag hade ju egentligen tänkt skriva blogg på söndagar, men eftersom jag (förhoppningsvis, om allt mot all förmodan går vägen) kommer att tillbringa största delen av morgondagen på tåg och flyg gör jag ett undantag den här veckan.

Jag tänkte skriva om att bada bastu.

Jag älskar att bada bastu.
Jag ser mig annars inte som särskilt "finsk" (mest p.g.a. språket, förmodligen), men när det kommer till bastubadande är det någon väl gömd purfinsk del av mig som vaknar till liv. Det finns lite som är så uppfriskande och lugnande som ett hett, ångande, lagom långt bastubad.

Jag har vuxit upp i en ganska flitigt bastubadande familj. Som de flesta finländska familjer (har jag för mig) har vi en bastu i anslutning till badrummet och det har varit tradition så länge jag kan minnas att bada två gånger i veckan. Särskilt på lördagen har bastun varit höjdpunkten i "helg-avkopplandet."

Och jag har gillat det ända sedan jag var liten.

Bastun har en renande effekt. Förutom (givetvis) kroppsligt,också psykiskt.

För jag vill att bastubadandet ska vara på ett visst sätt. Jag vill inte sitta i en gemytlig värme och småmysa. Nej, det ska vara ordentlig värme. Man ska "kasta på" tills det bränner i märg och ben, svetten rinner, hjärtat bankar och man knappt vet hur man ska sitta. Det ska vara lite av en kamp.

Det är det som är den mentalt renande effekten. Det ska vara så att man inte kan koncentrera sig på annat än själva bastubadandet. Så att man inte kan tänka annat än "oj, vad det är hett - oj, vad det är oliiiidligt".
Det är lite som att meditera, tror jag. På grund av bastuns olidlighet sållas onödiga tankar bort.

Och sen kliver man ut ur bastun på darriga ben, duschar och stiger tillbaka in i vanliga livet igen, lugn och själsligen renad.

Det är på det sättet jag vill bada bastu. Kanske har det nåt att göra med att jag är något av en "allt eller inget"-människa. Jag är ofta lite lat, men om jag gör något ska det minsann kämpas in i det sista.

Eller så har det bara att göra med det att när det kommer till sauna är jag en väldigt typisk finne. Hmm...

Förutom det, finns det andra saker som spelar in när det gäller kvaliteten på bastubadandet. Det ska till exempel inte vara någon klorig simhallsbastu. Helst ska den vara vedeldad, det ska vara fuktigt och ångande och dofta av den härliga blandningen av björkved och rök.

Och så blir ju bastubadandet en aning mer njutbart om man har tränat före, särskilt om man har varit ute och sprungit och det varit rått och blåsigt.


Jag har, för några timmar sedan, med andakt avnjutit det sista bastubadet på en tid.

Jag tycker mycket om Skottland, men en dålig sak är att det inte finns några bastur där! Inte sådana jag vill ha i varje fall.

02/01/11 Running

I have a past as a runner.

Not "professional" in any way; I participated in the annual local half marathon for a few years, and for a while I actually trained to become faster, but it was primarily about getting exercise and enjoying nature.

And I did enjoy it.

When I was approximately 17 years old, Saturday was my favorite day of the week.
Not because I got to meet friends and go to great parties - no, it was a long distance run that was the highlight of the week.

Every Saturday morning, rain or shine, I put on my dear running shoes, took my dear mp3-player and headed out for those 20 kms.

It was torture sometimes.

There were days when I was blinded by snowstorms and sharp snowflakes tearing my skin.

I had a special pair of shoes that I would wear when the roads were slippy; for some reason they were very "sharp" inside and gave me terrible blisters on my feet which made me unable to run (and partly even to walk)for several weeks.

Sometimes I was weaker than others and thought I would actually collapse while running up the great hill above the viaduct along the circular road.

There were even times when I feared being killed by the odd dangerous-looking dog!

But, despite all this, there was always a very positive feeling in the end.
This 20 km run made me calm and happy, and it also boosted my (slightly faltering)self-confidence in a particular way.

My post-running thoughts were along the lines of "I might be bad at basically all other sports, but damn, I'm good at running!".
Or the wider-perspective version: "I may be shy, grumpy and crap at maths, but at least I can run 20 km!"

But as I started my last year of high school my running trips became shorter and less frequent. And when I moved abroad to go to university they became even less frequent, until they finally ceased to take place.

Other interests were taking over. And running in a big city is difficult, at least when you're used to forests and empty roads.

Still, when I come back to Jakobstad, my previous interest experiences a revival.
Perhaps it's because I connect this place so much to my old life, interests and way of being that I feel it almost an obligation to start running again once I get back. A good obligation. I remember that I actually used to enjoy it for many years.
And of course it's the aspect of memories. Those old roads where I used to run back in the day etc...

I went running with my mum (still a keen runner) today. There wasn't a snowstorm, but there was an icy wind and many of the roads were not ploughed yet after the heavy snowfall last night.
We did 10 km.

And afterwards I experienced that same old feeling of post-running invincibility, which makes me promise myself never to give up this fantastic, healthy hobby again.

But nowadays, achieving that feeling, my thoughts don't go along the same lines as back then.

Instead of "I'm anti-social and terribly bad at maths but at least I can run", my thoughts are leaning towards "I'm actually not that bad (and I don't need to do maths anymore!!) and on top of it all, I can run".

The Saturday mornings of 20 kms are events of the past, though. At least for the time being.

Suspekt?

Idag har det varit väldigt vackert soligt väder (verkligen ovanligt för en novemberdag i Skottland) så jag bestämde mig för att gå på en promenad efter att jag slutat skolan klockan två. Det var skönt att gå i det sneda höstsolskenet, lyssna på musik och bara låta tankarna rinna av en för en stund.
När jag började komma hemåt kom en sång på min iPod som jag inte hade hört på väldigt länge: den gaeliska sången Gleann Baile Chaol som Karen Matheson från Capercaillie sjunger. Som sagt, det är längesen jag hört sången, och när jag idag hörde den igen slogs jag av två saker: det första var att jag förstod ungefär allt (det gjorde jag inte senast jag hörde den!) och det andra var hur otroligt vacker den är.

Texten är ur en emigrants synvikel, som sjunger om den vackra hemtrakten Ballachullish (Gleann Baile Chaol)och klagar över att han aldrig kommer att vara där igen. Det finns som sagt otaliga sånger med det här temat, särskilt inom den skotska och irländska sångtraditionen, men det är något alldeles speciellt med den här sången. Det är något med melodin: jag tycker den fångar precis känslan man får av att vara bunden till stället man kom från, om att längta men ändå finna sig i det faktum att man inte är där...

Den känslan är såpass stark, att när jag hör den sången, om en som längtar tillbaka till Skottland, börjar jag själv längta bort från Skottland (där jag valt att vara av egen fri vilja!)lite grann.

Jag har lite hemlängtan, ja. Kanske beror det på att julen närmar sig. Alltid när det börjar bli november och lite mörkt och ruggigt vill jag bara vara hemma, hemhemma i tryggheten.
Kanske just det beror på att julen är så viktigt för mig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att tillbringa den tiden på året någon annanstans än hemma i Finland. Glasgow är bra när det gäller väldigt många saker, men inte när det gäller julen.

Det har hänt rätt mycket den senaste månaden. Arbetstakten på universitetet börjar verkligen trappas upp nu, de senaste veckorna har jag kämpat med essäer och översättningar och nästan nästan varit lite stressad över det.

Den senaste månaden var jag också involverad i ett...hmm...inte direkt idealiskt förhållande som jag avslutade för några dagar sen. Stressade lite över det också. Men nu är det alltså över, även om också DET gör lite ont (när gör det inte det?).

Ordet förhållande förresten. Jag är både lite irriterad på och lite fascinerad av det där ordet. Jag menar, "förhållande" har liksom en klang av någonting ganska allvarligt och till och med lite suspekt i mina öron.
Typ, "visste du att de hade ett FÖRHÅLLANDE?? Nä, är det sant?!"
Men jag vet inte vilket annat ord jag skulle kunna använda, och dessutom verkar jag ha en tendens at hamna i lite suspekta förhållanden, så kanske ordet (enligt det sätt jag uppfattar det) egentligen passar ganska bra in här då. Haha.

För övrigt funderar jag på att flytta. Det är nämligen så att lägenheten jag bor i mer eller mindre håller på att falla sönder. Dessutom har jag och mina flatmates (eller åtminstone en av dem) lite olika uppfattning om värme. Min flatmate tycker till exempel att cirka 15 grader celsius är en behaglig temperatur inomhus medan jag gärna har åtminstone fem grader varmare. Detta har gjort mig nästan desperat ibland, bland annat för att jag misstänker att min långvariga förkylning beror på att det varit så j*vla kallt här.
Jag är frisk nu dock, eftersom Vanessa har börjat låta oss ha på värmen då och då.
Det idealiska vore förstås att få ha på den hela tiden, men det verkar vara out of the question. Och det är Vanessa som bestämmer.

Dessutom är jag lite trött på mina flatmates. Jag har helt enkelt för lite gemensamt med dem. Det är uteslutet att fråga om de kommer ut någon kväll till exempel, för de gör helt enkelt inte sånt.

Missförstå mig inte, de är trevliga.
Förra veckan, då jag angstade över mitt suspekta förhållande (som jag i retrospekt har döpt om till min bad romance), var Vanessa bra att prata med. Hon är äldre än jag och har perspektiv på saker och ting.
Vad gäller Alex, dock, har våra konversationer inte gått djupare än vem som är mest stressad över studierna och vems tur det är att tvätta. Men han är snäll och skulle inte göra en fluga förnär.
Det är bara det att det skulle vara en lättnad att kunna göra saker tillsammans med dem någon gång också.

(Kanske det var därför jag började träffa Alessandro. För att jag på något vis kände att jag måste bort från mina lugna, kristna, dygdiga, kompanjoner på Cecil Street. Hmm.)

Så därför planerar jag att flytta. Det är bara det att det är så jobbigt och tar så mycket tid. Och just nu skulle jag inte ha den tiden.

Om good times etc.

Hej.

Läste just igenom mina gamla inlägg från förra hösten, då jag just hade kommit hit. Det var intressant. När jag läser dem slås jag av hur jag har förändrats sen dess, men också av hur mycket som är just the same. Hmm.
Måste nog säga att jag var rätt vilsen under hela höstterminen. Det var på vårterminen som saker och ting började arta sig, som jag började känna mig hemma här. Och det är väl förståeligt. Allt har ju sin tid.

Den senaste veckan har varit riktigt bra.
Känns som sagt bra att ha kommit igång med studierna igen.
Som jag redan berättade blev jag ju ganska överväldigad av svårighetsgraden i min gaeliskakurs. Det har kanske lättat lite nu, dock.
Vi har reading classes två gånger i veckan, då vi läser en bok (med ganska enkelt språk) högt och översätter mening för mening. Det är faktiskt väldigt bra träning och jag måste säga att jag känner mig stolt över att verkligen kunna läsa en bok på gaeliska! Dessutom gillar jag professorn vi har under de timmarna. Han är för övrigt från Irland och kan iriska också.

Angående dendär energy saving bla bla texten som vi skulle översätta förstår jag fortfarande inte hur vi kunde få en sån uppgift.
Som tur är bestämde jag och min kompis Caitriona (som är i min gaeliskagrupp) oss för att göra det tillsammans, så nu har vi tillbringat några timmar med att översätta engelskan till nånslags hemgjord pidgin-gaeliska. Nåja, vi har fått det gjort i varje fall. Och roligt hade vi, dessutom!

På tal om gaeliska var jag i torsdags på Oidhche Failte (welcome evening)på Department of Celtic and Gaelic, en tillställning där de bjuder på vin och lite ätbart och berättar om vad de har för program inom institutionen.
Det var riktigt trevligt. Jag betalade medlemsavgiften till Comunn Oiseanach igen, drack vin och pratade med en massa människor.
Efter det sade Ricky (en annan i min gaeliskagrupp som jag känner från ifjol) att de skulle till Park Bar (pub där jag varit med "gaeliskagänget" ett antal gånger) så jag och Caitriona hängde på. Kvällen gick, det var tänkt att vi skulle gå till GUU efteråt, men hur det var hamnade vi på en fest i en Gaelic Flat istället.

De har nämligen nånting sådant på universitetet: det är typ tio studerande som pratar flytande gaeliska som bor tillsammans och ska prata gaeliska med varandra och samtidigt ordna gaeliska events. Man måste t.o.m. ansöka för att få bo där. Lite märkligt låter det ju, men idén är kanske inte så tokig.


Anyway, vi gick dit och det var helt fantastiskt. De som bodde där var förstås där, plus en massa andra människor med anknytning till gaeliska.
Plötsligt tog någon fram en fiol och började spela lite, och sedan kom min klasskamrat Tony fram med en säckpipa och började spela och någon spelade gitarr och så drog någon fram ett keyboard och det blev med andra ord värsta konserten! (Det verkar nämligen vara så att alla som har anknytning till gaeliska också är musiker. )
Sen var det nån tjej där som började sjunga lite puirt a beul och sen började alla sjunga en massa gaeliska sånger tillsammans.
Det var med andra ord helt galet, och som sagt helt fantastiskt!

Jag pratade med mer folk än jag kan komma ihåg; jag var den enda där som inte var skotsk och folk tyckte nog jag var lite exotisk.

Det var så härligt att få ett sånt där "I've come to the right place"-moment igen! Så trevliga människor och så roligt (och det här har jag skrivit om förr) att den här fantastiska kulturen ännu är vid liv, och bland unga människor dessutom!


Det där var alltså i torsdags och jag var ledig i fredags, vilket jag behövde. Jag hade nämligen varit ute med Nordic Society i onsdags också och kunde känna det i kroppen.
Två utekvällar i rad alltså. Det är nästan så att jag känner av det ännu.
Men det känns bra att äntligen göra något igen, att det händer saker i mitt liv igen. (Och nu vet jag var de har de bästa festerna: i the Gaelic flat of course!).

Och så är jag glad över att ha blivit så bra vän med Caitriona. Jag har alltid tyckt att jag borde få fler skotska vänner, och nu har jag en som är det. Skotsk alltså. Dessutom är hon så söt och trevlig.

Det är roligt att umgås med andra än mina flatmates. De är okej, men ibland kanske, ja...jag vill inte säga tråkiga, men...olika mig.
Det är bara det att jag tycker om att leva lite ljuvt studieliv ibland Jag tror inte jag behöver utveckla den meningen ytterligare.
De här gaeliska-människorna vet hur man har roligt och lever ljuvt studieliv. Med besked.

Jag hade tänkt plugga idag, men det blev inget. Jag gick en promenad längs med min favoritrutt vid Kelvin Walkway istället. Solen sken (!), jag lyssnade på Skerryvore och det var allmänt härligt.

Imorgon ska jag gå till bibioteket dock, det har jag bestämt. Får inte bli lat igen.


Minns någon förresten den där töntiga Tingeling-låten som var i svenska melodifestivalen för typ två år sen (alltså inte som tävlingsbidrag utan som allmän underhållning)?
Av någon outgrundlig anledning vaknade jag i morse med den i huvudet (!?) och bara måste kolla upp den. Så nu har jag suttit och kollat "Tingeling goes Russia" på Youtube ett antal gånger och fnissat och känt mig löjlig för att jag tycker den är så kul.

Ah well, typiskt oproduktivt ännu-sliten-efter-festande beteende gissar jag. Imorgon blir en produktiv dag dock.

Bye.