Sjuka

Hej. Orsaken till att jag inte har skrivit på länge är att jag har varit sjuk. Ganska ordentligt sjuk. Jag har varit så orkeslös så jag inte lyckats uppbåda krafter till att blogga. Nu känner jag mig lite bättre, även om jag är långtifrån återställd.

Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.

Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?

Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.

Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.

Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".

På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.

Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.

En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.

Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).

Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?

Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.

Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!

Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.

Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!



Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.

Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.



Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.

Bye bye från en sjukroko tonåring.