Suspekt?

Idag har det varit väldigt vackert soligt väder (verkligen ovanligt för en novemberdag i Skottland) så jag bestämde mig för att gå på en promenad efter att jag slutat skolan klockan två. Det var skönt att gå i det sneda höstsolskenet, lyssna på musik och bara låta tankarna rinna av en för en stund.
När jag började komma hemåt kom en sång på min iPod som jag inte hade hört på väldigt länge: den gaeliska sången Gleann Baile Chaol som Karen Matheson från Capercaillie sjunger. Som sagt, det är längesen jag hört sången, och när jag idag hörde den igen slogs jag av två saker: det första var att jag förstod ungefär allt (det gjorde jag inte senast jag hörde den!) och det andra var hur otroligt vacker den är.

Texten är ur en emigrants synvikel, som sjunger om den vackra hemtrakten Ballachullish (Gleann Baile Chaol)och klagar över att han aldrig kommer att vara där igen. Det finns som sagt otaliga sånger med det här temat, särskilt inom den skotska och irländska sångtraditionen, men det är något alldeles speciellt med den här sången. Det är något med melodin: jag tycker den fångar precis känslan man får av att vara bunden till stället man kom från, om att längta men ändå finna sig i det faktum att man inte är där...

Den känslan är såpass stark, att när jag hör den sången, om en som längtar tillbaka till Skottland, börjar jag själv längta bort från Skottland (där jag valt att vara av egen fri vilja!)lite grann.

Jag har lite hemlängtan, ja. Kanske beror det på att julen närmar sig. Alltid när det börjar bli november och lite mörkt och ruggigt vill jag bara vara hemma, hemhemma i tryggheten.
Kanske just det beror på att julen är så viktigt för mig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att tillbringa den tiden på året någon annanstans än hemma i Finland. Glasgow är bra när det gäller väldigt många saker, men inte när det gäller julen.

Det har hänt rätt mycket den senaste månaden. Arbetstakten på universitetet börjar verkligen trappas upp nu, de senaste veckorna har jag kämpat med essäer och översättningar och nästan nästan varit lite stressad över det.

Den senaste månaden var jag också involverad i ett...hmm...inte direkt idealiskt förhållande som jag avslutade för några dagar sen. Stressade lite över det också. Men nu är det alltså över, även om också DET gör lite ont (när gör det inte det?).

Ordet förhållande förresten. Jag är både lite irriterad på och lite fascinerad av det där ordet. Jag menar, "förhållande" har liksom en klang av någonting ganska allvarligt och till och med lite suspekt i mina öron.
Typ, "visste du att de hade ett FÖRHÅLLANDE?? Nä, är det sant?!"
Men jag vet inte vilket annat ord jag skulle kunna använda, och dessutom verkar jag ha en tendens at hamna i lite suspekta förhållanden, så kanske ordet (enligt det sätt jag uppfattar det) egentligen passar ganska bra in här då. Haha.

För övrigt funderar jag på att flytta. Det är nämligen så att lägenheten jag bor i mer eller mindre håller på att falla sönder. Dessutom har jag och mina flatmates (eller åtminstone en av dem) lite olika uppfattning om värme. Min flatmate tycker till exempel att cirka 15 grader celsius är en behaglig temperatur inomhus medan jag gärna har åtminstone fem grader varmare. Detta har gjort mig nästan desperat ibland, bland annat för att jag misstänker att min långvariga förkylning beror på att det varit så j*vla kallt här.
Jag är frisk nu dock, eftersom Vanessa har börjat låta oss ha på värmen då och då.
Det idealiska vore förstås att få ha på den hela tiden, men det verkar vara out of the question. Och det är Vanessa som bestämmer.

Dessutom är jag lite trött på mina flatmates. Jag har helt enkelt för lite gemensamt med dem. Det är uteslutet att fråga om de kommer ut någon kväll till exempel, för de gör helt enkelt inte sånt.

Missförstå mig inte, de är trevliga.
Förra veckan, då jag angstade över mitt suspekta förhållande (som jag i retrospekt har döpt om till min bad romance), var Vanessa bra att prata med. Hon är äldre än jag och har perspektiv på saker och ting.
Vad gäller Alex, dock, har våra konversationer inte gått djupare än vem som är mest stressad över studierna och vems tur det är att tvätta. Men han är snäll och skulle inte göra en fluga förnär.
Det är bara det att det skulle vara en lättnad att kunna göra saker tillsammans med dem någon gång också.

(Kanske det var därför jag började träffa Alessandro. För att jag på något vis kände att jag måste bort från mina lugna, kristna, dygdiga, kompanjoner på Cecil Street. Hmm.)

Så därför planerar jag att flytta. Det är bara det att det är så jobbigt och tar så mycket tid. Och just nu skulle jag inte ha den tiden.

Om good times etc.

Hej.

Läste just igenom mina gamla inlägg från förra hösten, då jag just hade kommit hit. Det var intressant. När jag läser dem slås jag av hur jag har förändrats sen dess, men också av hur mycket som är just the same. Hmm.
Måste nog säga att jag var rätt vilsen under hela höstterminen. Det var på vårterminen som saker och ting började arta sig, som jag började känna mig hemma här. Och det är väl förståeligt. Allt har ju sin tid.

Den senaste veckan har varit riktigt bra.
Känns som sagt bra att ha kommit igång med studierna igen.
Som jag redan berättade blev jag ju ganska överväldigad av svårighetsgraden i min gaeliskakurs. Det har kanske lättat lite nu, dock.
Vi har reading classes två gånger i veckan, då vi läser en bok (med ganska enkelt språk) högt och översätter mening för mening. Det är faktiskt väldigt bra träning och jag måste säga att jag känner mig stolt över att verkligen kunna läsa en bok på gaeliska! Dessutom gillar jag professorn vi har under de timmarna. Han är för övrigt från Irland och kan iriska också.

Angående dendär energy saving bla bla texten som vi skulle översätta förstår jag fortfarande inte hur vi kunde få en sån uppgift.
Som tur är bestämde jag och min kompis Caitriona (som är i min gaeliskagrupp) oss för att göra det tillsammans, så nu har vi tillbringat några timmar med att översätta engelskan till nånslags hemgjord pidgin-gaeliska. Nåja, vi har fått det gjort i varje fall. Och roligt hade vi, dessutom!

På tal om gaeliska var jag i torsdags på Oidhche Failte (welcome evening)på Department of Celtic and Gaelic, en tillställning där de bjuder på vin och lite ätbart och berättar om vad de har för program inom institutionen.
Det var riktigt trevligt. Jag betalade medlemsavgiften till Comunn Oiseanach igen, drack vin och pratade med en massa människor.
Efter det sade Ricky (en annan i min gaeliskagrupp som jag känner från ifjol) att de skulle till Park Bar (pub där jag varit med "gaeliskagänget" ett antal gånger) så jag och Caitriona hängde på. Kvällen gick, det var tänkt att vi skulle gå till GUU efteråt, men hur det var hamnade vi på en fest i en Gaelic Flat istället.

De har nämligen nånting sådant på universitetet: det är typ tio studerande som pratar flytande gaeliska som bor tillsammans och ska prata gaeliska med varandra och samtidigt ordna gaeliska events. Man måste t.o.m. ansöka för att få bo där. Lite märkligt låter det ju, men idén är kanske inte så tokig.


Anyway, vi gick dit och det var helt fantastiskt. De som bodde där var förstås där, plus en massa andra människor med anknytning till gaeliska.
Plötsligt tog någon fram en fiol och började spela lite, och sedan kom min klasskamrat Tony fram med en säckpipa och började spela och någon spelade gitarr och så drog någon fram ett keyboard och det blev med andra ord värsta konserten! (Det verkar nämligen vara så att alla som har anknytning till gaeliska också är musiker. )
Sen var det nån tjej där som började sjunga lite puirt a beul och sen började alla sjunga en massa gaeliska sånger tillsammans.
Det var med andra ord helt galet, och som sagt helt fantastiskt!

Jag pratade med mer folk än jag kan komma ihåg; jag var den enda där som inte var skotsk och folk tyckte nog jag var lite exotisk.

Det var så härligt att få ett sånt där "I've come to the right place"-moment igen! Så trevliga människor och så roligt (och det här har jag skrivit om förr) att den här fantastiska kulturen ännu är vid liv, och bland unga människor dessutom!


Det där var alltså i torsdags och jag var ledig i fredags, vilket jag behövde. Jag hade nämligen varit ute med Nordic Society i onsdags också och kunde känna det i kroppen.
Två utekvällar i rad alltså. Det är nästan så att jag känner av det ännu.
Men det känns bra att äntligen göra något igen, att det händer saker i mitt liv igen. (Och nu vet jag var de har de bästa festerna: i the Gaelic flat of course!).

Och så är jag glad över att ha blivit så bra vän med Caitriona. Jag har alltid tyckt att jag borde få fler skotska vänner, och nu har jag en som är det. Skotsk alltså. Dessutom är hon så söt och trevlig.

Det är roligt att umgås med andra än mina flatmates. De är okej, men ibland kanske, ja...jag vill inte säga tråkiga, men...olika mig.
Det är bara det att jag tycker om att leva lite ljuvt studieliv ibland Jag tror inte jag behöver utveckla den meningen ytterligare.
De här gaeliska-människorna vet hur man har roligt och lever ljuvt studieliv. Med besked.

Jag hade tänkt plugga idag, men det blev inget. Jag gick en promenad längs med min favoritrutt vid Kelvin Walkway istället. Solen sken (!), jag lyssnade på Skerryvore och det var allmänt härligt.

Imorgon ska jag gå till bibioteket dock, det har jag bestämt. Får inte bli lat igen.


Minns någon förresten den där töntiga Tingeling-låten som var i svenska melodifestivalen för typ två år sen (alltså inte som tävlingsbidrag utan som allmän underhållning)?
Av någon outgrundlig anledning vaknade jag i morse med den i huvudet (!?) och bara måste kolla upp den. Så nu har jag suttit och kollat "Tingeling goes Russia" på Youtube ett antal gånger och fnissat och känt mig löjlig för att jag tycker den är så kul.

Ah well, typiskt oproduktivt ännu-sliten-efter-festande beteende gissar jag. Imorgon blir en produktiv dag dock.

Bye.

Back to school

Today my classes started again. Finally.

The fact is that I actually was quite excited last night. I had that kind of feeling I remember from my childhood (I'm 20 so this is my childhood over, right?) when you find it hard to sleep the night before the first day of school because of all the new things that are awaiting you the next day. I can't remember that I have been this excited about starting school for years and years.

Not even last year, when I was going to start my first year at university here in Glasgow. Then it was different: I was new to the place, everything was new and starting university was just one of all those new things (and I guess I was quite wrapped up in a post-freshers' week daze too).

But this year, when I know the place and when I'm (at least officially) not lost anymore I was almost surprised about how much I looked forward to the actual studies.

And it was quite overwhelming. It really was.

The most overwhelming thing was Gaelic.
I'm doing 2B this year, which is supposed to be a continuation of 1B (beginners' level) which I did last year.
The class started with the lecturer telling us to introduce ourselves, in Gaelic. Even that was a bit startling at first, as I haven't really been speaking the language properly for six months. It was good practice, though, and in fact I think that is the best way to learn a language. More talking and less grammar practice.
(I know about that; after twelve years of studying Finnish at school I'm still barely able to keep a conversation, since we never talked during the lessons. It was just tenses and cases).

After that, however, we got a text which we were supposed to translate. The first sentence goes like this:

"Communities across the Highlands could be asked to try out new ways of saving the energy used to power street lighting. Highland Council has suggested dimming lights, turning off every second street lamp or switching off all lights between midnight and 0600 BST"

Ok. So. Honestly. How the hell are you supposed to be able to translate language on such a level to Gaelic when you've been doing Gaelic for one year?
We're supposed to hand it in next Monday and I don't really know how to tackle this. Neither do most of the other people on the course. We simply are not on that level when it comes to the knowledge of Gaelic.

We also got as an assignment for this Wednesday, which was to talk for a few minutes about anything.
As already mentioned, I'm really into the learning-by- talking strategy, but, ANY topic?
Somehow I have a feeling that this course isn't really well planned.

But, I've only been to one lecture. It might be better.
And I do love Gaelic and I do want to take it to honours. I'm just a bit baffled by the gap between this and last year's course. (I like that word. Baffled. It sounds exactly like its meaning.)

I also had my first lecture in Scottish Literature, which I'm taking at level 1 this year instead of English Literature.
That was a more positive experience. Considering my struggle so far with keeping my eyes open while reading Walter Scott's Waverley, I was getting a bit worried that Scottish Lit maybe isn't the right for me.
But, I got the feeling that the Department of Scottish Literature is a much friendlier one than the English equivalent. In ScotLit the atmosphere is more relaxed, while the one in English Lit was quite...arrogant, snobbish.
At least that was the impression I got last year. I never felt at home there.

Since this was level 1 and the first lecture ever at university for many of the students there, it also consisted of general information about studying at university, such as time management and responsibility.
Though I'm in second year now and no beginner anymore, it was very helpful. I could have used that information one year ago.

So, maybe Scottish Literature isn't that bad, after all? I might even find Waverley interesting when we start discussing it. It bodes well.

Tomorrow I might try to get started with the energy saving procedures in the Highlands.

(In my hometown they turn the streetlights off between 1 and 5 am I think.)

Being yourself/ Celtic music

Yesterday night I was having dinner with my flatmates.
Eventually, the topic of conversation turned into alcohol and the reasons why people drink.
Both my new flatmates don't really drink, one of them not at all and the other one very rarely.

As I wanted to be honest, I told them that I like drinking sometimes because the alcohol makes me feel more confident (which I think is the main reason why most people drink, at least within the drinking cultures I'm familiar with, those of Scotland and Finland).
I told them that I usually feel quite shy when talking to people, especially those I don't know that well, and that a little alcohol makes the whole stepping-forward- and-talking process a bit easier.
"But you don't seem to have any problem with talking to people", my flatmate Vanessa said.

This came as a surprise for me. Firstly, I was flattered and really took it as a compliment. Someone doesn't think I'm shy!

But then I started thinking.
Maybe I've acted wrong; maybe I've given the impression of being something I'm not.
Maybe I've just not been myself.
What if I, who have always tried to live according to the rule of being myself, am suddenly standing here, desperately trying to be someone else?

But on the other hand, what does "being oneself" really mean? One person might be able to appear in several different ways and still be herself.

I think that different people make different parts of your personality visible.
When it comes to me, I think I've persuaded myself to believe that I'm fundamentally of a shy nature and that being shy and quiet therefore is equal to "being myself" . But when I'm with people in whose company I feel comfortable, I'm not shy. And when you think about it, doesn't it mean that I'm actually being myself then?

This is no easy topic, and I'm going to stop before I lose track of my thoughts, which I feel I'm doing already.

Anyway, I'm glad that my flatmates belong to the group of people with whom I can be, as you like it, either "myself" or "the talkative version of myself".
Without the influence of alcohol.

---------

I saw today that Julie Fowlis will be playing at ABC here in Glasgow on the 4th of November. It's part of a tour she's doing together with a band called Salsa Celtica.

I've been fortunate enough to have had an opportunity to see almost all Scottish bands and artists I like over here, Julie Fowlis being the only exception. And since I've been a big fan for more than three years now I really have to take this opportunity and go and see her!

The only thing is that I'd like it better if it was only Julie.
Normally, I like experimental music where traditional Scottish/Irish folk is mixed with influences from both contemporary music and folk music from other parts of the world. My favorite band ever, Capercaillie, is a good example of that.

There is, however, something unique, something very pure, about the sound of Julie Fowlis and her band. I would prefer it like that, simple and accoustic without any latino-rhythms (I just looked up Salsa Celtica on Youtube and that seems to be what the band is all about.)

But I guess it might all be quite good live. I take it ABC is a good venue with plenty of opportunities for dancing, and I think it will all turn out fine. (Oh, how I long to do some proper dancing to some proper Celtic-ish band!!).

I will try to get tickets as soon as possible. It will be nice having something to look forward to.

-------


Right now I'm feeling rather restless, both from having a mild cold and from having had quite little to do during the week that passed. To be honest, I can't wait to get started with my classes on Monday.

I think it will all turn out fine.

Annorlunda år

Jag är tillbaka i Glasgow.

Sitter på min resväska (eftersom jag inte har skaffat en stol ännu) och betraktar skymningen som faller utanför fönstret. Jag har en väldigt fin utsikt från mitt nya ställe på Cecil Street. Jag ser hustak, kyrktorn och berg i bakgrunden.

När det är mörkt ser man ljusen från staden breda ut sig och försvinna i ett töcken, sådär som ett vykort från en storstad "by night". Det känns ganska häftigt. Jag känner mig som en glamorös storstadsbo när jag tittar ut genom fönstret.
Jag har överlag börjat gilla mitt nya rum väldigt mycket, det är helt klart mysigare och trevligare än mitt förra. Och jag gillar att vi endast är tre personer i lägenheten till skillnad från det tidigare tio. Det är lugnt och skönt och man kan slappna av på ett helt annat sätt.

Mina nya flatmates Vanessa och Alex är snälla och trevliga. Vi kommer bra överens, vilket ju är huvudsaken.
Ändå har jag ibland känslan av att vi är för olika för att bli nära vänner. Båda är till exempel religiösa, vilket jag ju som bekant inte alls är. De är båda också väldigt seriösa på sätt och vis, de tar till exempel studierna på stort allvar. Det gör ju jag också i och för sig, men jag känner nog ett stort urge att ha roligt också.
Men, och det måste man alltid komma ihåg, de har en annan bakgrund än jag. De är båda från Afrika och jag har förstått att A's föräldrar har offrat mycket för att han ska kunna gå på universitetet här; därför har han en annan sorts press på sig att prestera än vad jag kanske har.

Det är klart jag förstår att man har haft en annorlunda uppväxt om man kommer från Madagaskar och Kenya än om man är från Finland. Jag tror ändå inte att jag förstod det fullt ut förrän i förrgår, då A berättade att hans pappa hade skor på sig för första gången då han var femton år.

Jag tror det här kommer att bli ett annorlunda år. Med de flatmates jag har nu inser jag hur bra jag har haft det och vilket överflöd jag vuxit upp i. Det är nästan så jag skäms över mina vanor. Gissa vem i hushållet det är som låter datorn stå på i timmar och duschar i en evighet? Inte V och A.


Förra veckan var jag på gaeliskakurs, en likadan som den jag var på i juni. Det var lärorikt, men utmattande. Inlärningsmetoden heter Ulpan och går ut på att lära sig att prata snarare än att lära sig grammatik: den är mycket effektiv men också krävande. Man måste koncentrera sig till hundra procent hela tiden, så efter en full dag från 10-16 är man ganska så slut. Men metoden är som sagt effektiv och jag blev verkligen motiverad att börja studera språket på allvar igen.

Dessutom var det roligt att mina tyska vänner Stefanie och Maike, som egentligen är klara med sina utbytesår här, kom hit en vecka för att gå på kursen. Det var härligt att träffa dem igen, prata av sig, skvallra och skratta åt incidenter från förra året. Det var mycket sorgligt när vi sade adjö förra fredagen. Jag kommer att sakna våra roliga utekvällar, nördiga diskussioner om språk, panikartade pluggsessioner och utbyten av kärleksbekymmer väldigt mycket. Det har varit en trygghet att ha dem här. Men som tur är finns teknologi så att man kan hålla kontakt.

Men jag kan inte förneka att jag känner mig lite ensam här nu, då de försvunnit. Det finns en hel massa människor här som jag känner på avstånd och skulle vilja lära känna bättre, men om det är något jag är dålig på så är det att ta kontakt med folk.

Det var en bra sak med att bo i halls som jag gjorde ifjol: det fanns alltid någon där, man blev inte ensam fastän man t.om. skulle ha velat det (vilket hade nackdelar också, förstås). Nu då jag hyr privat och dessutom delar lägenheten med två väldigt lugna personer som sällan vill gå ut etc är det annorlunda. Jag känner mig faktiskt lite isolerad.
Jag måste anstränga mig, ta upp den där telefonen och ringa de där människorna. Jag helt enkelt måste, om jag vill ha något socialt liv. Och det vill jag ju. För ca fem år sedan intalade jag mig själv att jag klarade jag mig utan det, men det är annorlunda nu. Och tur är ju det.


Dessutom saknar jag en viss person något otroligt. Även om jag inte vill det. Men det är svårt, särskilt nu när jag är tillbaka i samma stad och går på de gator där vi brukade gå. Alla minnen bara sköljer över en. Jag minns till och med vad vi pratade om när jag går förbi ett visst ställe där vi gått någon gång.

Ibland tycker jag att det går bra, ibland känner jag mig stark och säker och som om jag verkligen har gått vidare. Men så kommer de där bakslagen då jag bara vill gråta, skrika över att det är som det är.

Han var på många sätt en idiot och ja, he used me, men ändå. Jag blev kär i honom och man glömmer inte en som (ändå, trots allt) förändrade ens liv så lätt.
Undrar vem som har hans rum i Murano nu? Undrar vem som har mitt?


Nästa vecka börjar mina föreläsningar igen. Äntligen. Jag ser fram emot rutiner och att (bokstavligen) göra något vettigt igen. Jag ska studera Scottish Literature istället för English Literature i år och hoppas det blir intressant och att jag träffar nya, intressanta människor. Och gaeliska ska det som sagt bli roligt att fortsätta med. English Language också.

Det kommer att bli ett annorlunda år jämfört med ifjol, men det behöver ju inte betyda att det blir sämre. Dessutom, det skulle väl bli enformigt om allt var likadant hela tiden?

Om hur man kan känna sig som 14 när man är 20

Jag vet att jag inte har skrivit på länge. Och att jag gjort precis det som jag brukar reta upp mig på hos andra som bloggar, nämligen slutat att uppdatera. Det är ju ingen vits att ha en blogg om man aldrig skriver något.

Men jag vill inte sluta. Jag tycker ju så fasligt mycket om att skriva. Innan jag började, för ett år sen, hade jag stora ambitioner för den här bloggen, jag hade till och med gjort listor över ämnen jag skulle skriva om. Vad det sen blev av det är en annan sak... men inget är ju för sent. Egentligen vill jag inget hellre än att gräva fram den där listan och ta mig an något av ämnena. Det är bara det att jag är så förbenat lat. Men jag SKA, inom en snar framtid.

Att redogöra för allt som hänt under de snart tre månaderna (ja, jag skäms!) sen jag skrev sist skulle ta evinnerligt länge. Det har trots allt varit tre rätt så händelserika månader, med ett aningen ångestladdat farväl, en flytt, en lyckad gaeliskakurs, hemkomst till Jakobstad, och en kanske också aningen ångestladdad vistelse här. Kanske jag ska koncentrera mig på det sistnämnda.

Egentligen är vistelsen här inte enbart ångestladdad. Mycket är bra också. Helt fantastiskt bra. Jag skulle till exempel kunna lovsjunga den finländska sommarnaturen hur länge som helst. Jag älskar verkligen närheten till naturen och hur människor förstår att uppskatta den. Jag avskydde de där varma dagarna i Glasgow då det enda alternativet var att sitta i en park eller på en uteservering. Det är inte naturen för mig!

Och så tycker jag förstås om att vara hemma i vårt hus med vårt härliga badrum (jämfört med både där jag bor nu och där jag bodde tidigare i Glasgow är det rena lyxen), mammas goda mat (ja, den är god!) och snabbt internet. Till och med tv:n kan vara rolig ibland.

Och så har jag börjat springa på allvar igen. Av någon anledning slutade jag springa ett tag i Glasgow, jag blev lat och sprang inte på två månader. Nu då jag börjat igen har jag lovat mig själv att inte "släppa det" på samma sätt. Det är bra för kroppen och skönt för själen och känslan efteråt är det lite som kan slå. Dessutom trodde jag att jag skulle bli tvungen att börja mer eller mindre från noll efter mitt uppehåll, men det tog inte länge innan jag kunde springa 10 km igen utan problem. Det är jag glad över. Och nu ska jag som sagt inte lämna det igen då jag åker tillbaka till Skottland. Det är jobbigt att komma iväg, but it pays off in the long run.

Ja, dessa är bra saker med att vara tillbaka här. Det är bara det att jag har rätt lite att göra, särskilt nu då jag inte jobbar längre. Och när man har lite att sysselsätta sig med börjar man tänka. Åtminstone jag.
Ibland är det skönt att vara ensam med sina tankar, men andra gånger blir det bara för mycket. Så blir det ofta nu. Jag går omkring och ältar vårens händelser och min nuvarande situation till lust och leda, tills jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag är sån person som inte borde grubbla för mycket. Det är farligt. Det blir en ond cirkel som bara leder till att jag nedvärderar mig själv. Plus att de bästa upplevelserna jag haft har varit relaterade till de få gånger då jag inte tänkt för mycket utan bara gjort (nåja, kanske det finns några undantag där).

Och så är jag så otroligt känslig. Det har jag visserligen alltid varit, men skillnaden nu är att jag har svårt att dölja min känslighet.

Detta började redan i Glasgow i juni, under gaeliskakursen. En av mina kurskompisar, R, som är väldigt pratsam och självsäker skämtade något om att jag var tystlåten och "inte märks". Det var fullständigt onödigt av mig, men jag tog illa upp och blev sådär märkligt arg som jag kan bli ibland och sade något halvelakt tillbaka. Vilket ledde till att min (mer eller mindre bästa) vän S som var där vid det tillfället blev arg på mig och undvek att prata med mig hela resten av dagen. Det var det som gjorde mig mest ledsen tror jag. På något vis trodde jag att hon skulle förstå mig bättre eftersom hon också är rätt blyg och vi har ägnat timmar åt att prata om detta vårt gemensamma problem (om det nu är ett så jävla stort problem??). Hur som helst försonades jag och S nästa dag. Det slutade med att jag släppte hämningarna i Fraser Building där folk kunde se mig och mer eller mindre grät mot hennes axel. Jag tror jag aldrig gjort något sådant förr. Men det var skönt. Och jag tror det var mer än en löjlig liten förolämpning och ett onödigt gräl jag grät över just då.

Och sådan är jag fortfarande, sen jag kom hem. Jag har så nära till tårarna. Det är märkligt. Om jag var fjorton kanske det vore förståeligt men jag är ju för fan tjugo! Jag borde ha kommit över sådant pubertetsbeteende för längesen. Fast å andra sidan hade jag aldrig riktigt någon sådan period när jag var yngre, så kanske det kommer nu istället. (Visst var jag instabil när jag var fjorton också, men det tog sig andra uttryck).

Men kanske det egentligen bara är sunt? Kanske man behöver få utlopp för sina känslor? Jag känner bara inte riktigt igen mig själv.

Sen känner jag mig också lite instängd här. Det är något som många hemvändande småstadsbor säkert känner igen sig i. Det är inte direkt storleken på staden som stör mig (innerst inne tror jag inte jag är någon utpräglad storstadsmänniska) men att jag inte direkt känner någon här längre och tröskeln att ta kontakt är hög när man inte träffats på flera år. Efter att ändå ha haft relativt mycket umgänge i Glasgow känner jag mig rätt ensam over here.

Dessutom är det som om jag går tillbaka till min gamla roll när jag kommer hit. Visst, jag är uppenbarligen blyg i Skottland också (åtminstone enligt R) men jag tycker ändå själv att jag har förändrats till det bättre på det området. Om man jämför med hur jag var för ca fem år sen är jag ju nästan utåtriktad nuförtiden. När jag är i Glasgow, vill säga. I Jeppis känns det som om jag går tillbaka till mitt tidigare jag. Som när grannfrun kom in häromdagen och konstaterade att " du är ju som du alltid har varit" och jag bara ville skrika "neeej jag är ju en ny människa för fan! Syns det inte?". (Detta följdes dessutom av det obligatoriska "och var är skotten då?", som också fick mig att vilja skrika lite inombords, inte på grund av en skotte, men...).

Hmm. Så lever jag mitt liv här nu då. Jag åker tillbaka till Glasgow om en knapp månad. Det kommer att ordnas en likadan gaeliskakurs i början av september som jag verkligen ser fram emot. Kursen i juni var nämligen mycket lyckad.

Jag kanske kan berätta mer om den och annat senare. Det här inlägget turnade out att bli ett riktigt ego-ego-vältrande. Men. Det kanske är sunt det också.

"Håll fast, ni fingrar!"

Idag fick jag ett sån där fin känsla igen. Det var när jag var ute och gick vid sjutiden. Ensam den här gången, med musik i öronen.

När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.

Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.

Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.

Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.

Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"

Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.




Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)



Samma moln speglade i floden Kelvin.