How I feel about Edinburgh

As you may know, after four years in Glasgow and one year on the Isle of Skye (which I could probably write a whole book about - the year on Skye I mean – I think it would subsequently also make a good drama series on BBC Alba), I am now finding myself in Edinburgh, Scotland’s stunning capital, doing a so called MSc.

And I have something to confess: I have not yet started feeling at home here. Though there’s no denying that Edinburgh is a beautiful city that Glasgow can’t compete with aesthetically, it doesn’t feel like ‘my city’ at all. Not like Glasgow.

As most of my life revolves around walking between my flat, the university and the gym and I rarely venture out of that area, I haven’t learned to find my way around very well. Most times spent in the narrow wynds that make up the city centre have been at nighttime and in the company of people who know their Edinburgh much better than I do.

Glasgow is bigger than Edinburgh, but in a way feels smaller. The West End where Glasgow University is situated is largely populated by students and during an average day I would always bump into someone I knew or at least recognised. Edinburgh lacks such an explicit “student part of town”. My flat is about twenty minutes away from the university, and if you walk a further twenty minutes you will be in the city centre bustling with tourists from all over the world. I know the seven people on my course (and a few more) but when I don’t have classes I can spend a whole day in the library and around campus without seeing one single person I know or have even seen before! Anonymity can be a blessing, I certainly know that, but it can also make you feel strangely detached from any context. I miss my West End bubble!

But, inevitably, it is the situation as well as the location that contributes to my feeling of non-belonging. As any modern human being, I tend to google every situation I find myself in and from what I have found, it is quite common to feel like this when pursuing a postgraduate course in a new city. The small number of contact hours with teachers and classmates and the absence of the socializing frenzy called Freshers’ Week, paired with a large amount of coursework and a tight budget contribute to making postgraduate studies a somewhat isolating experience.

Also, four years is a long time and enough to start feeling at home in a place. If I had spent those years here in Edinburgh I would probably have developed the same kind of “emotional relationship” with this city that I now feel I have with Glasgow.

Nevertheless, I can’t help feeling a bit like a stranger here in the capital.

But I do like the Meadows.

When I speak Gaelic, no-one asks me where I'm from

As some of you might know, I finished my degree at Glasgow University in June last year (which means nearly a year ago, time flies...) and have spent this year at the Gaelic college Sabhal Mòr Ostaig on Skye to learn more Gaelic. And learning more Gaelic is definitely something I have been successful with - I could write a whole essay on how good this place is for getting confident in speaking Gaelic (and another one on the pleasures and pains of being based at a tiny college in a remote area - it's certainly been an experience unlike any other...). One of many interesting things I've noticed during my stay here is that when people I don't know strike up a conversation with me in Gaelic, they don't ask me about my nationality to the same extent as when speaking English. When speaking English, my 'Ostrobothnian lilt' is strong enough to have people eventually ask me where I'm from, but when speaking Gaelic I have a similar pronunciation to that of Scottish people (I think I do at least!) and as the spoken skills of the students and staff here vary greatly, there's no striking difference between my way of talking and the others. As this is a very small college, most students and staff members obviously know where I (and everyone else) come from, but it's happened a few times that people such as distance learning students and Gaelic-medium student teachers who visit occasionally have started talking to me (this is one of the few places in the world where you can start talking to a complete stranger in Gaelic) and that we've been chatting for a while without the question where I come from ever arising. As I don't consider my nationality an important part of my identity (my hometown and local region, yes, but the country of Finland, not in particular) I find this quite liberating. As this college is based in a remote rural setting as opposed to in a big city you would think it would be the other way around, yet I have noticed that people seem to pay less attention to nationalities and backgrounds here than at Glasgow University. Before going here I thought I would be *the* outsider, the one European foreigner among all the insular Gaels, but if I've ever felt like an outsider here it's been more to do with my age (at 24 I feel a bit 'stuck in the middle' as most students here are either 18-19 or in their 50's) than my nationality! This lack of attention to nationalities and the encouragement to speak Gaelic regardless of background and fluency is something that I thoroughly appreciate and as a result I feel more 'included' in the Gaelic world than I was before.

En månad senare

Hej. Idag har det gått precis en månad sen operationen och därför tänkte jag förse er med en kort uppdatering om hur ögonen känns och synen funkar just nu. Det första jag vill säga är att things are a lot, lot better. Inte för att det var dåligt i början heller, men jag vill bara försäkra eventuella personer som funderar på att göra ingreppet att man återhämtar sig nästan förvånansvärt fort! Känslan som jag hade de första dagarna av att vara "halvblind" och bli tvungen att anstränga ögonen maximalt när jag läste nåt på dataskärmen är som bortblåst nu, den försvann redan efter den första veckan. Det samma gäller läsning av böcker och tidningar. Så nu kan jag läsa böcker och sitta framför Facebook tre timmar i sträck igen, hurra. I början tyckte jag att jag inte heller såg till tv:n riktigt lika bra som tidigare men nu tycker jag nog att allt syns hur bra som helst! Antingen har synen stabiliserats och blivit skarpare sen operationen, eller så är det bara hjärnan som har vant sig och inte kopplar ihop bra syn med glasögon längre. (Se mitt tidigare inlägg om det!) Det enda jag inte är helt nöjd med vad gäller synen är att jag har börjat se ringar (så kallade halo-fenomen)runt ljuskällor, t. ex. gatlampor, då det är mörkt. Detta är i och för sig inget nytt eftersom jag hade det problemet tidigare utan glasögon och det var också den första förändringen i min syn jag märkte då jag började se sämre som 11-åring, men jag hade ju vant mig vid att få det korrigerat av glasögonen. Detta är tydligen en ganska vanlig "biverkning" av laseropertioner och för de flesta försvinner den inom sex månader (står det i alla fall på nätet) men den kan också vara bestående. Trots att det är irriterande kan jag inte påstå att det hindrar min synförmåga särskilt mycket, och i dagsljus finns det över huvud taget inte, så om det blir bestående för mig kan jag nog leva med det. Jag kan dock tänka mig att det kan försvåra bilkörande i mörker, men eftersom jag inte kör bil är det ju inte aktuellt för mig. Vad gäller själva ögonen är de inte lika torra som de var i början och numera använder jag fuktdroppar enbart på morgonen och kvällen. Det är dock uppenbart att dropparna ännu är viktiga och att jag inte klarar mig utan dem. Då jag var till Esbo och hälsade på min kompis Pia för ca två veckor sen tog dropparna jag hade med mig slut dagen innan jag skulle åka hem vilket gjorde att jag inte kunde droppa på morgonen. Det resulterade i att mina ögon kändes väldigt torra och irriterade och jag satt och blinkade och kisade hela den fyra timmar långa tågresan från Helsingfors till Bennäs (folk undrade nog vad som tog åt mig). Väl hemma var jag tvungen att droppa ca en gång i timmen för att ögonen skulle bli normala igen. Så nog är det bara att troget droppa varje morgon och kväll i fem månader till och se till att jag alltid har en flaska Optive tillgänglig. Den gången hade det i och för sig bara gått två veckor sen operationen och jag tror situationen nog är bättre nu. Jag har också varit på min första springtur och badat mitt första bastubad sen operationen och det gick också utan problem. Det står i broschyrerna man får att man ska undvika motion, simning och bastubad i bara en vecka efter operationen men jag väntade i nästan fyra veckor. Jag tror nog att det skulle ha gått bra att börja lite tidigare, men jag ville ta det säkra för det osäkra. Jag kan alltså säga att jag har återhämtat mig så gott som helt sen operationen nu. Ibland glömmer jag nästan bort att jag gjort den, som då jag pratade med mamma och mormor härom dagen och skämtsamt konstaterade att jag längtar tillbaka till Glasgow så att nånting kommer att "hända i mitt liv igen", för "i sommar har det ju inte hänt särskilt mycket." "Men du har ju opererat ögonen, det är väl en stor händelse!!" anmärkte de då. Åhå, det hade jag glömt för stunden! Jag har också vant mig vid mitt "nya" utseende och då jag ser gamla bilder på mig själv med glasögon känns det nästan som om det är en annan människa jag ser... Hur som helst, förutom halo-fenomenen kan jag säga att jag är mycket nöjd och inte ångrar en sekund att jag gjorde det här! Operationen och de första dagarna efteråt är tuffa, men det är helt klart värt det. -------- På tal om att saker ska "hända i mitt liv"... På söndag åker jag tillbaka till Glasgow och då blir det minsann full rulle. Jag flyttar in i en ny lägenhet med nya människor för att som enda utlänning och enda som inte talar språket flytande ta del i ett gaeliskt projekt som institutionen ordnar, boendet är en del av det. Helgen därpå följer ett hejdundrande bröllop (Iains kusins) i Inverness och efter det börjar mitt sista år på universitetet med avhandling som ska skrivas och diverse uppdrag för det gaeliska projektet som ska utföras. Och om en månad (!!!) ska jag med föräldrar och pojkvän på blixtvisit till USA (!!!!!) för att under hejdundrande omständigheter fira släktingar som fyller år. Både hårt arbete och nöjen med andra ord. Man kan nog kalla de sista dagarna jag har kvar här i Jeppis för lugnet före stormen. Men tänk, jag får uppleva "stormen" utan glasögon!

Ögonoperationen

Förlåt, förlåt igen att allt hamnade i ett. Texten är redan lång och att styckeindelningen uteblir gör säkert att den blir ännu långrandigare att läsa, men tekniken strejkar och tyvärr verkar det inte finnas någonting man kan göra för att få till styckeindelning i det här skedet, men jag ska givetvis ändra det bara det börjar funka. HÄR BÖRJAR DET EGENTLIGA INLÄGGET. Hej. För några dagar sen genomgick jag en operation av ögonen med FemtoLasik-metoden (googla om ni vill ha reda på hur det går till från en vetenskaplig synvinkel - jag kommer bara att skriva om hur jag upplevde det)för att bli kvitt glasögonen. Jag vet att det finns många som funderar på att göra samma sak och som gärna skulle vilja ha bra och utförlig information om hur en sådan operation går till -hur det känns, hurdant resultatet blir och vilka biverkningar man kan få - från en "riktig" person som själv har varit med om ingreppet. När jag googlade på operationen innan det var dags för mig att göra den tyckte jag den information jag hittade (mest på diskussionsforum)var ganska knapphändig. Därför tänkte jag försöka beskriva hur jag upplevde operationen så ärligt och utförligt som möjligt nu då allt ännu är i färskt minne. Ni vet ju hur det är - hjärnan filtrerar bort de jobbigaste minnena (och tur är ju det!) och om en månad kanske jag inte riktigt minns alla detaljer längre. Jag hade alltså, efter flera års övervägande, bestämt mig för att laseroperera ögonen för att bli av med min ganska grava (-5.5 på ena ögat och -5.25 på det andra) närsynthet. Mest var det för att jag tyckte glasögonen var hemskt mycket i vägen då jag sportade(jag är en inbiten löpare) men också för att jag, fåfängt nog, var trött på att mina ganska snygga ögon förminskades väldigt mycket under de starka minusglasögonen. Att någon gång vara utan glasögon kom inte på fråga - jag kunde knappt urskilja människors ansikten utan dem! Jag bestämde mig för att göra förundersökningen och operationen vid samma tillfälle på Mehiläinen i Vasa i början av augusti den här sommaren eftersom jag då har tid att återhämta mig ordentligt i ca en månad innan jag ska tillbaka till Glasgow och studera och använda ögonen flitigt. På morgonen fredagen den 3 augusti körde alltså mamma, pappa (som båda har semester) och jag ner till Vasa. Jag hade tid till klockan 10 på morgonen och ca klockan 20 över blev jag inkallad till förundersökningen. Först kollade en sköterska hornhinnans tjocklek, ögonbottnarna och ögontrycket (vilket gick väldigt snabbt) och sedan fick jag gå till läkaren (samma läkare som skulle operera mig) för syngranskning. Syngranskningen gick till på vanligt sätt, dvs man skulle titta på en tavla med bokstäver och siffror med olika linser framför ögonen. Den här var dock mycket noggrann och tog betydligt längre än det gör hos en vanlig optiker. Jag fick också veta att mina hornhinnor är något förtunnade, vilket kan göra ett laseringrepp svårare, men för mig var de ändå inom gränsen för normalt så läkaren sa att ingreppet är fullt möjligt och att de helt enkelt gör en tunnare flik i hornhinnan för mig än vad de gör för andra patienter. Han kollade till och med hornhinnans tjocklek en gång till för att se att det var okej - med andra ord är de väldigt noggranna med att försäkra sig om att man är lämplig för operationen! Jag fick också veta att mina ögon i övrigt är helt friska och att "formen på ögonen lämpar sig bra för operation" (!), jag har rätt stora och runda ögon. Efter det var det bara att följa med in till operationssalen: "vi är tillbaka om 15-20 minuter" sa läkaren till min nervösa mamma som satt i väntrummet. Väl inne fick jag sätta en duschmössa på huvudet för att hålla håret borta från ansiktet och sedan lägga mig ned på en brits. Förutom duschmössan blev jag inte "övertäckt" med något och inte fastspänd heller. Sedan droppade läkaren bedövningsmedel i det ena ögat, varefter en ögonlockshållare skulle sättas på för att hålla ögat öppet. Jag måste säga att det nästan var det mest obehagliga under operationen: blinkreflexen är väldigt stark när någon försöker komma åt ens öga och det tog ganska länge innan de fick hållaren på. Till sist lyckades det och då blev jag informerad om att jag skulle känna ett starkt tryck på ögat i ca 15 sekunder då fliken i hornhinnan gjordes. Trycket kom, det var rätt obehagligt men kändes mera mot näsroten än mot ögat. Sen öppnades fliken vilket bara kändes som en lätt fuktighet i ögat och sen blev jag beordrad att fokusera blicken på en röd lampa i mitt synfält medan själva laserkorrigeringen började. När den började kom ett ljud som lät ungefär som en slipmaskin och jag kände en lite bränd lukt - lukten och ljudet var rätt obehagliga men det kändes inte i ögat över huvud taget. Det ingreppet tog också drygt 15 sekunder och när det var klart skulle fliken vikas tillbaka, vilket bara kändes som om någon skulle ha målat med en liten pensel över ögat. Sedan droppades något i ögat igen och så var det klart och ögonlockshållaren fick tas bort. Efter det lades genast en lapp på det färdigopererade ögat och de började med det andra. Ögonlockshållaren skulle på - det var lika jobbigt igen men det gick - och sen var det dags för öppning av fliken. Den här gången tog det längre än förra gången och de fick sluta och börja om igen. Jag hade ingen aning om vad som var på gång och vågade inte fråga heller eftersom jag blev rejält skraj men tydligen stötte de på nåt problem som de inte avslöjade för mig och som sedan redde upp sig eftersom samma procedur sedan följde utan problem: öppning av fliken, se mot röd lampa, slipmaksinsljud och bränd lukt, penseln, droppar, av med hållaren. Efter ingreppet fick jag sätta mig upp och dricka ett glas vatten, sedan frågade sköterskan om jag var redo att stiga upp och jag tyckte det var en konstig fråga eftersom jag kände mig hur pigg som helst. Jag fick då gå direkt till undersökningsrummet och kolla att ögonen var okej (under den tiden var jag så lättad över att ha operationen gjord att jag inte reflekterade över hurdan min syn var) och efter det fick jag gå till ett mörklagd vilorum där jag skulle vila en timme och där den kille som hade opererats före mig redan satt. Småningom började bedövningen släppa och det var då det värsta kom. Ögonen började svida något fruktansvärt och tårades rent förskräckligt - tårarna strilade ner för mina kinder som om jag hade storgråtit. Näsan rann också och ögonen kändes så grusiga och sved så mycket att jag bara kunde öppna dem ca en sekund i gången innan jag måste blunda igen. Det var verkligen hemskt. Efter ca en timme kom sköterskan in för att droppa fuktdroppar i mina ögon. Det gick inte eftersom jag inte kunde hålla ögonen öppna tillräckligt länge. "Är det här normalt?" kved jag. "Jo, men alla får inte sådär, du verkar ha extra känsliga ögon", sa sköterskan. En stund senare kom läkaren in och lyckades få dropparna in i mina ögon och försäkrade mig om att den här reaktionen var helt normal och att det skulle bli bättre. Och långsamt blev det bätte. Jag fick komma in till läkaren och kolla ögonen igen och sedan fick jag som uppgift att själv gå till apoteket och köpa ut de ögondroppar man behöver för efterbehandligen. Min mamma kom med mig och jag måste ärligt säga att jag inte skulle ha klarat den uppgiften ensam. Den lilla sträckan från Mehiläinens klinik på Rådhusgatan till Kyrkoapoteket gick jag och höll mamma i armen eftersom jag ännu inte kunde öppna ögonen längre än några sekunder i gången. Jag märkte dock för första gången att det jag kunde se under de korta stunderna såg jag BRA. Efteråt skulle jag tillbaka till kliniken igen för en sista kontroll. Mina ögon konstaterades se "riktigt fina ut" och sen var jag fri att gå (eller, först skulle man ner till kassan och betala kalaset, förstås). Sedan gick vi alla tre till Loftet på lunch. Jag var vrålhungrig och åt nog den godaste bit getostpaj jag någonsin ätit. Ungefär då började ögonen bli mindre irriterade och jag kunde se mig omkring ordentligt. Det var då jag såg att jag obehindrat kunde läsa bildtexterna till tavlorna på väggarna i cafeet och då förstod jag att operationen måste ha lyckats! En sak som jag blev positivt överraskad över var hur bra syn jag hade redan några timmar efter ingreppet. Jag hade läst i flera broschyrer att synen kan vara lite dimmig efter ingreppet och att dimmigheten kan sitta i ända till nästa dag, men min syn var nog klar och skarp redan i början. Det märkte jag inte minst i bilen på väg hem från Vasa då jag kunde läsa vad det stod på ALLA vägskyltar på långt håll och trots att sikten var dålig. Veckan efter ingreppet finns det en rad saker man ska undvika. Man ska undvika fysisk ansträngning (svett får på inga villkor rinna i ögonen),dessutom ska man undvika simning, bastubad och att få shampo i ögonen då man tvättar håret. Man ska inte heller sminka sig runt ögonen i en veckas tid samt undvika att kraftigt knipa ihop eller gnugga sig i ögonen. Man får ett par plastsaker med sig hem som man ska tejpa över ögonen under natten för att inte gnugga sig i misstag men de var så konstiga och obekväma att jag inte har använt dem, istället har jag sovit med ett par gamla glasögon på mig vilket ju inte är helt bekvämt det heller. Under den här tiden ska man också droppa antibiotiska droppar i ögonen flera gånger per dag samt fuktande ögondroppar eftersom ögonen lätt blir torra. De fuktande ögondropparna ska man dessutom fortsätta använda morgon och kväll i sex månaders tid efter operationen. De senaste fem dagarna har jag alltså hållit mig stilla och mest varit inomhus. Det enda i motionsväg jag vågat mig på hittills har varit en långsam promenad samt en cykeltur till butiken. Och så har jag droppat, droppat, droppat. Ögondropparna känns lite obehagliga i början men de blir fort en vana. De tre första dagarna efter operationen kändes det som om jag hade skräp i höger öga, något som var väntat. Det kändes ungefär som när en ögonfrans har hamnat i ögat och var ganska obekvämt men eftersom man absolut inte får gnugga sig i ögonen var det bara att stå ut och man vet att det ger sig med tiden. Det gjorde det också. På måndag kväll hade den känslan försvunnit. Däremot känns mina ögon fortfarande väldigt torra och sträva, särskilt på morgonen, och därför är de fuktande ögondropparna livsviktiga. Jag har också märkt att luftkvaliteten inomhus spelar stor roll för hur torra ögonen känns - idag var jag hos min mormor och morfar och jag märkte direkt att luften i deras höghuslägenhet är betydligt torrare än hemma, jag fick ansträngda ögon och fick sitta och blinka hela tiden. Förutom att jag måste blinka oftare än vanligt då jag vistas på ställen med torr luft har jag dock fått höra att det överhuvudtaget inte syns på mig att mina ögon nyligen opererats - de är inte svullna eller röda utan ser helt normala ut! Och synen då? Det är svårt att förklara... Jag kan börja med att säga att jag ser skarpt och bra. Jag ser vartenda löv på träden utomhus, jag kan läsa titlarna på bokryggarna i hyllan. Jag ser vad det står på tvål- och shampoflaskorna i badrummet, något jag aldrig såg förr eftersom jag aldrig hade glasögonen på mig där. Jämfört med hur jag såg utan glasögon är det här fantastiskt, det är som jag läste nånstans nästan en religiös upplevelse att kunna se igen! Och jag klarar mig ypperligt utan glasögon i alla situationer, så på den punkten är allt som det ska. Jag får, dock, fort väldigt ansträngda ögon av att läsa. De senaste morgnarna har det tagit cirka två timmar för mig att läsa igenom ÖT, eftersom jag får huvudvärk och måste ta paus mellan varje artikel och titta ut genom fönstret och fokusera på något långt borta. Samma är det med att sitta vid datorn och det är nästan ännu värre. Har jag suttit på Facebook i mer än en halv timme måste jag ta paus och titta på något annat än skärmen en stund (detsamma gäller då jag skriver blogg!). Man tänker ju inte på det i vanliga fall men då man surfar på internet och använder sidor som Facebook går det ut på att man läser, läser och läser i ett. Detta läsande är mycket ansträngande för nyopererade ögon men det är också en känd biverkning och tar väl sig med tiden. Det är dock lite dumt att det ska vara så, då man är konvalescent och inte får göra så mycket annat är ju läsande och surfande det man vanligtvis tar till för att fördriva tiden! Tv-skärmen är dock inte lika ansträngande att titta på eftersom man ju då inte läser hela tiden, så det har blivit mycket OS-tittande de senaste kvällarna. Utöver läsandet har jag också märkt att ljus anstränger mina ögon väldigt mycket. Trots att det varit mulet har jag haft solglasögon på mig utomhus eftersom jag är så ljuskänslig. Detta är dock också en vanlig biverkning som lär försvinna med tiden. Förutom dessa, väntade, saker är det ändå något annat som är annorlunda jämfört med hur jag såg med glasögonen. Det är som om jag måste anstränga mig mera för att se bra och detta gäller inte bara när jag läser. Tidigare då jag hade glasögonen var det som om de "gjorde jobbet" men nu är det jag själv som måste göra det. Detta gör att jag ibland inte tycker mig se riktigt lika bra som jag gjorde med glasögon. Särskilt på kvällarna då det blivit mörkare ute får jag en känsla av att jag ser suddigt trots att jag egentligen inte gör det. Jag tror det delvis är psykologiskt: eftersom jag haft glasögon i tio år har jag kopplat ihop glasögonen med synen och nu då jag inte behöver dem längre är det som om nånting fattas. Jag är så van vid att inte se något utan glasögon att den känslan finns kvar ännu trots att jag ser hur bra som helst! Jag har också märkt hur världen känns "närmare inpå mig" nu då jag är utan glasögon. Och det är ju egentligen en ganska logisk känsla: jag har inte bågarna och glasen mellan mig och resten av världen längre! Allt detta är förmodligen sånt som man vänjer sig vid med tiden. Jag har hört att det kan ta flera månader innan hjärnan har ställt om sig och vant sig vid att bra syn utan glasögon är "normalt" nuförtiden! Jag hoppas dock att ögonen inte blir lika ansträngda av läsande och dataskärmar då jag ska tillbaka till universitetet. Är det som nu blir det jobbigt. Men, det är över en månad dit och det har ju faktiskt inte gått mer än fem dagar sen operationen ännu. Så ja, jag kan nog säga att jag rekommenderar operationen. Jag vill dock understryka att jag blir lite irriterad på folk som har gjort den som påstår att "det är ingenting" (vilket vissa har gjort) och att det i broschyrerna man får inför ingreppet står att allt går snabbt och smärtfritt. Jag tyckte operationen var rejält obehaglig och tycker att den som funderar på att göra det nog ska förbereda sig på det. Reaktionen efteråt, då ögonen sved och rann var inte bara obehaglig utan rentav smärtsam. Alla behöver dock som sagt inte få den reaktionen utan det varierar från person till person. Själv har jag alltid haft känsliga ögon (det är bland annat därför jag inte klarat av att ha kontaktlinser) och var också rejält pollenallergisk ända in i juli, vilket kan ha bidragit till att mina ögon reagerade såhär. Sen är det ju också indviduellt hur man upplever smärta och obehag, jag är rätt ängslig av mig och tror att jag har en ganska låg smärttröskel så andra kanske inte skulle ha upplevt det här likadant. Men jag vill hur som helst säga att det inte är någon dans på rosor. Det är också viktigt att veta att den nya tillvaron med bra syn känns VÄLDIGT ovan i början. Annars är Mehiläinen i Vasa ett bra ställe att göra detta på. Personalen är väldigt profsig och jag fick genast förtroende för läkaren. Under operationen var det fyra personer i rummet: kirurgen, en anestesiläkare och två sköterskor, varav den ena höll mig i handen (det behövdes, i alla fall för mig!) och frågade flera gånger hur jag mådde. Jag kände alltså att jag var i trygga händer. De var alla dessutom trevliga och tillmötesgående och talade bra svenska. Vad gäller priset: ja, det är svindyrt (3222.44 euro för undersökning samt operation av båda ögonen) och ja, mamma betalade men jag tycker nog att det är värt det för en som jag som verkligen behövde glasögon HELA tiden. Behöver jag aldrig mer glasögon i mitt liv sparar jag nog ändå pengar, eftersom glasögon, som jag skulle behöva nya exemplar av med jämna mellanrum, också är dyra. Jag hoppas det här inlägget har gjort någon klokare vad gäller ämnet! Det blev lite väl omständligt men det blir ju det ju alltid då jag skriver... och det blir det också om man ska vara ärlig och få med alla detaljer, vilket jag har försökt. Om någon undrar över något mer är det bara att fråga! Just nu är jag inne på nästsista medicineringsdagen, har bara imorgon kvar att ta de antibiotiska dropparna. Sen blir det att så småningom återgå till ett normalt liv, försiktigt till att börja med förstås. Ser redan fram emot min första springtur utan immiga glasögon! (Framtida eventuella glasögonfria krogrundor låter också lockande). Hej.

Here is where the heart is?

It's funny how things can change. How your mind can change.

When I was growing up in Finland I didn't like it very much. I thought it was a miserable, sterile place lacking in atmosphere and sense of community. I didn't feel like I belonged there at all. Already in my early teens I started playing with the thought of going abroad to study. Especially Ireland or Scotland, which I thought of as paradise-like places with friendly people and a magnificent heritage.

And here I'm sitting today. In Scotland.

It's not that I don't like it. In my first year here I was literally blown away. I remember shakily standing at my first Celtic Connections concert not really believing that I finally was hearing "my" kind of music, the music that no-one in Finland had a clue that even existed, live.

I remember sitting in my first Gaidhlig 1B classes pretending that it was the most normal thing in the world when I again, really, failed to believe that I was learning the language I'd dreamed about learning for several years.

All that, plus everything else that came with it (read: making friends, Murano Street parties, nights out etc) and just the thought of being in a different country all made me realise that I'd never been happier.

It's just that the joy of novelty wears out. Inevitably. Always.

These days I'm sitting in Gaelic class, and it really IS the most natural (and sometimes also the most tedious) thing in the world. Sometimes I even struggle to remember why I actually found the language so fascinating.

Going to Celtic Connections is still fun, the music is still great. But how I could be so enthusiastic two years ago is also something I struggle to remember.

Though I think a night out in Glasgow still can be incredibly fun if I'm in the right mood, I've started to value other things.

And that's when I'm missing Finland.

While I, for the two past years, have been completely happy with living in a student flat of so-so standards, I have now started to long for a nice, fresh place to live which I could really call my home.

I was dreaming a few nights ago that I was waking up(does anyone else ever dream that they're waking up?) in my flat in Vasa, where I lived when I was going to the IB. A moment of calm came over me for a second, until I woke up for real and realised that I'm still in the same old room on Clouston Street, Glasgow.

That dream amazed me. I can't say that I always liked my years in Vasa I can't say very much. I was pretty lonely at times, and the schoolwork stressed the hell out of me. And here I am, missing Vasa! Not only the nice flat I had, but my actual IB days! What is happening to me?

Thing is, I'm a bit tired of Glasgow. Tired of Scotland. I'm tired of walking up and down Byres Road every single day on my way to and from university.
Tired to have to explain my linguistic background and hearing my name being pronounced wrong again and again.
I'm tired of the wet, mild weather, tired of seeing flowers bloom in the Botanic Gardens in February.

I'm dreaming of winter fresh high skies, forests in autumn, the first time you feel the sun warm your cheeks in Spring. The change of seasons.

I’m dreaming of a nice flat –of Finnish standards- - to live in.
I even – this is maybe the most amazing thing of all – miss living in a small town. For sure, anonymity is freedom, but it is also scary. The strangers in the streets actually don’t give a shit about me! And why should they?

I'm simply not from here and I never will be. I will always be some kind of outsider.
Sometimes I’m wondering if I have a stronger connection to home than other people do. Isn’t it ironic that I, who actually came to Scotland for a reason, seem to be more homesick than other international students?

I’m starting to play with the thought of going back to Finland when I’m done with my degree here. Or at least back to a similar country. Sweden wouldn’t be wrong either. I’m also imagining what it would be like if I hadn’t gone abroad at all – would I have been happier then?

That’s when I’m starting to realize that what I imagine when I think about Finland is a utopia. Not reality.

If I was at home, I’d also be walking up the same road every single day. I’d be tired of the cold, endless winter.

I would probably experience the same kind of joys and the same kind of stress as I do here, just in a different setting.


It’s impossible to feel happy all the time. And it seems to be a fundamental part of human nature to constantly want to be at a different location than your current one.

I think it’s the fact that I’m actually seeing the end of my time here that’s triggering these thoughts. Earlier, the Glasgow period seemed endless. But now in second semester, third year it’s dawning on me that I might be leaving this city in a bit more than a year.

It’s exciting, it’s scary and it’s making me realize that Glasgow isn’t everything. I might stay, I might go back to Finland, I might go somewhere else.

But right now I'm here in Glasgow. Doing my thing. What I wanted to do.

It IS impossible to feel happy the time. All I know is that I would not have been happier anywhere else. And the holidays are always there when the homesickness strikes.

09/04/11 Män och teknik

Det är ett faktum att män i allmänhet är mera intresserade av teknik än vad kvinnor är. Visst, många kvinnor intresserar sig också för teknik dessa dagar då mobiltelefon och dator är en nödvändighet - men jag tycker mig ändå se en viss skillnad i hur män respektive kvinnor intresserar sig för dessa saker.

Min egen pappa, till exempel är mycket intresserad av hur man kan ladda ner musik, öveföra musiken från datorn till mp3-spelaren/ telefonen och framför allt hur man kan skapa spellistor. Visst har jag också hållit på med dylikt i flera år nu - skillnaden är bara att jag gör det för att jag vill lyssna på musiken i fråga. För min pappa, däremot, är inte musiken huvudsaken.

Då han provar något nytt (i det här fallet ett nytt nerladdningsprogram och en ny telefon) säger han att "man måste experimentera lite" för att se hur det funkar. Själv är jag inte så förtjust i detta experimenterande. Jag är ju rädd för att låtar jag tycker om av någon anledning ska försvinna från datorn/iPoden för evigt! Mina spellistor är mig nämligen mycket kära, medan min inte alls särskilt musikintresserade far är mer förtjust i att experimentera med spellistorna i fråga.

Min pojkvän, som stolt visar hur man kan såväl stjärnkika som hitta närmaste Domino's Pizza med sin iPhone, är likadan. Och min morbror och manliga kusin som jag träffade igår kväll tillbringade största delen av kvällen med att visa sin iPad respektive (alltid lika fantastiska) iPhone och alla dess funktioner för den äldre generationen.

Jag har telefon och iPod för att jag behöver kunna ringa och skicka sms och för att kunna lyssna på musik bekvämt. Skulle jag kunna göra dessa saker utan tekniska prylar skulle jag glatt göra det (men nu går det ju inte...). Jag är helt enkelt mera intresserad av själva spellistorna än av att skapa dem.
För karlar verkar det dock vara tvärtom.

-----------

För övrigt är jag hemma i Jakobstad på spring break. Jag har tillbringat dessa dagar med att umgås med mamma och pappa och sitta i köksfönstret på Briggvägen med en tekopp och spana ut över den grådaskiga naturen (men åtminstone är det natur och inte bara betong!). Tyvärr har en envis bihåleinflammation gjort så jag inte kunnat träna i så stor utsträckning som jag hade planerat, men långa, sköna promenader har jag åtminstone kunnat gå på.

Jag gillar verkligen tystnaden och närheten till naturen. Jag önskar jag kunde flytta lite av Österbotten till Glasgow, och lite av Glasgow till Österbotten. Det bästa av två världar kombinerade i en.

13/02/11 Quiet day of literature

I hate having a slight cold.
I hate being ill enough to have to stay at home without doing much but still being well enough to have a bad conscience for staying at home without doing much.

And still you know that doing something that takes a bit of an effort (such as walking the fairly short distance to the university library, climb the stairs to level 9 and find secondary sources for your Scottish Literature essay) would leave you breathless, weak in your knees and covered in sweat, with a feeling that this certainly wasn't a good idea.
Therefore you keep this in mind in order to make your bad conscience go away.

Today's been one of these days for me. I've spent all day in the flat, coughing, with tea and Finrexin (the Finnish miracle medicine) as remedies for this mysterious semi-illness.

And, after having managed to shake off the aforementioned bad conscience, I came to realise that this kind of day is not that bad after all.

Because I have spent the most part of this gloomy Sunday reading.

I used to be very keen on reading when I was at school. Literature (or "Swedish A1") was my favorite subject in the IB: I read every novel without an effort, liked my teacher and thoroughly enjoyed writing the 4000-word "extended essay" on the subject. I always thought that this was "my thing" and what I was meant to do. Read and analyze various books, that is.

Things got different, however, when I went to university here in Glasgow. Starting the English Literature course last year, I was amazed at myself for finding the books tedious to read, for the awe I felt at writing the essays and the horror I felt about the exams. Literature, which used to be my favorite subject in school was now, at university, definitely my least favorite subject.

And the same feelings followed me when I changed to Scottish Literature for second year.
More than ever, I was struck by the difficulty I had to actually get through the novels. I remember how I, when at school, used to be amazed at some former classmates who said that they found it hard to read books; I never understood it, it was all just to read!
Now I understood them completely. Among the 5-ish novels we had to read for last semester's course, I read only one of them entirely. The Curious Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, about 60 pages long.
I remember how I, on one occasion, forcefully threw Walter Scott's Waverley on the floor, since I just couldn't stand what I thought was the most boring rubbish I'd ever read.
And I was, over and over again, wondering what was happening with me. I used to enjoy reading!!

The last few days, and today in particular, however, things have been different. After starting to read Lanark by Alasdair Gray, I've got some of my old reading habits back. And especially today, being unable to do much else than reading the book in question, I feel like I'm actually, finally, getting somewhere with this book.

The blend of familiar descriptions of Glasgow and almost science fiction-like storytelling are things in novel that seem to have a curious appeal on me. Having already covered about 200 pages, I plan to actually have finished the book by next week's Monday, when my classes on it start.

I feel virtuous and proud of myself for having got around to read the book with such great success, and also for starting to find the Scottish Literature course rather enjoyable.

But most of all I am happy to have re-discovered the old joy of reading, of curling up with a warm cup of tea, forgetting the grey sky and dull tenement buildings outside the window and just letting yourself be drawn into this fictional world, so different and yet so familiar to your own.

That's what days of semi-colds are good for.