Back to school

Today my classes started again. Finally.

The fact is that I actually was quite excited last night. I had that kind of feeling I remember from my childhood (I'm 20 so this is my childhood over, right?) when you find it hard to sleep the night before the first day of school because of all the new things that are awaiting you the next day. I can't remember that I have been this excited about starting school for years and years.

Not even last year, when I was going to start my first year at university here in Glasgow. Then it was different: I was new to the place, everything was new and starting university was just one of all those new things (and I guess I was quite wrapped up in a post-freshers' week daze too).

But this year, when I know the place and when I'm (at least officially) not lost anymore I was almost surprised about how much I looked forward to the actual studies.

And it was quite overwhelming. It really was.

The most overwhelming thing was Gaelic.
I'm doing 2B this year, which is supposed to be a continuation of 1B (beginners' level) which I did last year.
The class started with the lecturer telling us to introduce ourselves, in Gaelic. Even that was a bit startling at first, as I haven't really been speaking the language properly for six months. It was good practice, though, and in fact I think that is the best way to learn a language. More talking and less grammar practice.
(I know about that; after twelve years of studying Finnish at school I'm still barely able to keep a conversation, since we never talked during the lessons. It was just tenses and cases).

After that, however, we got a text which we were supposed to translate. The first sentence goes like this:

"Communities across the Highlands could be asked to try out new ways of saving the energy used to power street lighting. Highland Council has suggested dimming lights, turning off every second street lamp or switching off all lights between midnight and 0600 BST"

Ok. So. Honestly. How the hell are you supposed to be able to translate language on such a level to Gaelic when you've been doing Gaelic for one year?
We're supposed to hand it in next Monday and I don't really know how to tackle this. Neither do most of the other people on the course. We simply are not on that level when it comes to the knowledge of Gaelic.

We also got as an assignment for this Wednesday, which was to talk for a few minutes about anything.
As already mentioned, I'm really into the learning-by- talking strategy, but, ANY topic?
Somehow I have a feeling that this course isn't really well planned.

But, I've only been to one lecture. It might be better.
And I do love Gaelic and I do want to take it to honours. I'm just a bit baffled by the gap between this and last year's course. (I like that word. Baffled. It sounds exactly like its meaning.)

I also had my first lecture in Scottish Literature, which I'm taking at level 1 this year instead of English Literature.
That was a more positive experience. Considering my struggle so far with keeping my eyes open while reading Walter Scott's Waverley, I was getting a bit worried that Scottish Lit maybe isn't the right for me.
But, I got the feeling that the Department of Scottish Literature is a much friendlier one than the English equivalent. In ScotLit the atmosphere is more relaxed, while the one in English Lit was quite...arrogant, snobbish.
At least that was the impression I got last year. I never felt at home there.

Since this was level 1 and the first lecture ever at university for many of the students there, it also consisted of general information about studying at university, such as time management and responsibility.
Though I'm in second year now and no beginner anymore, it was very helpful. I could have used that information one year ago.

So, maybe Scottish Literature isn't that bad, after all? I might even find Waverley interesting when we start discussing it. It bodes well.

Tomorrow I might try to get started with the energy saving procedures in the Highlands.

(In my hometown they turn the streetlights off between 1 and 5 am I think.)

Being yourself/ Celtic music

Yesterday night I was having dinner with my flatmates.
Eventually, the topic of conversation turned into alcohol and the reasons why people drink.
Both my new flatmates don't really drink, one of them not at all and the other one very rarely.

As I wanted to be honest, I told them that I like drinking sometimes because the alcohol makes me feel more confident (which I think is the main reason why most people drink, at least within the drinking cultures I'm familiar with, those of Scotland and Finland).
I told them that I usually feel quite shy when talking to people, especially those I don't know that well, and that a little alcohol makes the whole stepping-forward- and-talking process a bit easier.
"But you don't seem to have any problem with talking to people", my flatmate Vanessa said.

This came as a surprise for me. Firstly, I was flattered and really took it as a compliment. Someone doesn't think I'm shy!

But then I started thinking.
Maybe I've acted wrong; maybe I've given the impression of being something I'm not.
Maybe I've just not been myself.
What if I, who have always tried to live according to the rule of being myself, am suddenly standing here, desperately trying to be someone else?

But on the other hand, what does "being oneself" really mean? One person might be able to appear in several different ways and still be herself.

I think that different people make different parts of your personality visible.
When it comes to me, I think I've persuaded myself to believe that I'm fundamentally of a shy nature and that being shy and quiet therefore is equal to "being myself" . But when I'm with people in whose company I feel comfortable, I'm not shy. And when you think about it, doesn't it mean that I'm actually being myself then?

This is no easy topic, and I'm going to stop before I lose track of my thoughts, which I feel I'm doing already.

Anyway, I'm glad that my flatmates belong to the group of people with whom I can be, as you like it, either "myself" or "the talkative version of myself".
Without the influence of alcohol.

---------

I saw today that Julie Fowlis will be playing at ABC here in Glasgow on the 4th of November. It's part of a tour she's doing together with a band called Salsa Celtica.

I've been fortunate enough to have had an opportunity to see almost all Scottish bands and artists I like over here, Julie Fowlis being the only exception. And since I've been a big fan for more than three years now I really have to take this opportunity and go and see her!

The only thing is that I'd like it better if it was only Julie.
Normally, I like experimental music where traditional Scottish/Irish folk is mixed with influences from both contemporary music and folk music from other parts of the world. My favorite band ever, Capercaillie, is a good example of that.

There is, however, something unique, something very pure, about the sound of Julie Fowlis and her band. I would prefer it like that, simple and accoustic without any latino-rhythms (I just looked up Salsa Celtica on Youtube and that seems to be what the band is all about.)

But I guess it might all be quite good live. I take it ABC is a good venue with plenty of opportunities for dancing, and I think it will all turn out fine. (Oh, how I long to do some proper dancing to some proper Celtic-ish band!!).

I will try to get tickets as soon as possible. It will be nice having something to look forward to.

-------


Right now I'm feeling rather restless, both from having a mild cold and from having had quite little to do during the week that passed. To be honest, I can't wait to get started with my classes on Monday.

I think it will all turn out fine.

Annorlunda år

Jag är tillbaka i Glasgow.

Sitter på min resväska (eftersom jag inte har skaffat en stol ännu) och betraktar skymningen som faller utanför fönstret. Jag har en väldigt fin utsikt från mitt nya ställe på Cecil Street. Jag ser hustak, kyrktorn och berg i bakgrunden.

När det är mörkt ser man ljusen från staden breda ut sig och försvinna i ett töcken, sådär som ett vykort från en storstad "by night". Det känns ganska häftigt. Jag känner mig som en glamorös storstadsbo när jag tittar ut genom fönstret.
Jag har överlag börjat gilla mitt nya rum väldigt mycket, det är helt klart mysigare och trevligare än mitt förra. Och jag gillar att vi endast är tre personer i lägenheten till skillnad från det tidigare tio. Det är lugnt och skönt och man kan slappna av på ett helt annat sätt.

Mina nya flatmates Vanessa och Alex är snälla och trevliga. Vi kommer bra överens, vilket ju är huvudsaken.
Ändå har jag ibland känslan av att vi är för olika för att bli nära vänner. Båda är till exempel religiösa, vilket jag ju som bekant inte alls är. De är båda också väldigt seriösa på sätt och vis, de tar till exempel studierna på stort allvar. Det gör ju jag också i och för sig, men jag känner nog ett stort urge att ha roligt också.
Men, och det måste man alltid komma ihåg, de har en annan bakgrund än jag. De är båda från Afrika och jag har förstått att A's föräldrar har offrat mycket för att han ska kunna gå på universitetet här; därför har han en annan sorts press på sig att prestera än vad jag kanske har.

Det är klart jag förstår att man har haft en annorlunda uppväxt om man kommer från Madagaskar och Kenya än om man är från Finland. Jag tror ändå inte att jag förstod det fullt ut förrän i förrgår, då A berättade att hans pappa hade skor på sig för första gången då han var femton år.

Jag tror det här kommer att bli ett annorlunda år. Med de flatmates jag har nu inser jag hur bra jag har haft det och vilket överflöd jag vuxit upp i. Det är nästan så jag skäms över mina vanor. Gissa vem i hushållet det är som låter datorn stå på i timmar och duschar i en evighet? Inte V och A.


Förra veckan var jag på gaeliskakurs, en likadan som den jag var på i juni. Det var lärorikt, men utmattande. Inlärningsmetoden heter Ulpan och går ut på att lära sig att prata snarare än att lära sig grammatik: den är mycket effektiv men också krävande. Man måste koncentrera sig till hundra procent hela tiden, så efter en full dag från 10-16 är man ganska så slut. Men metoden är som sagt effektiv och jag blev verkligen motiverad att börja studera språket på allvar igen.

Dessutom var det roligt att mina tyska vänner Stefanie och Maike, som egentligen är klara med sina utbytesår här, kom hit en vecka för att gå på kursen. Det var härligt att träffa dem igen, prata av sig, skvallra och skratta åt incidenter från förra året. Det var mycket sorgligt när vi sade adjö förra fredagen. Jag kommer att sakna våra roliga utekvällar, nördiga diskussioner om språk, panikartade pluggsessioner och utbyten av kärleksbekymmer väldigt mycket. Det har varit en trygghet att ha dem här. Men som tur är finns teknologi så att man kan hålla kontakt.

Men jag kan inte förneka att jag känner mig lite ensam här nu, då de försvunnit. Det finns en hel massa människor här som jag känner på avstånd och skulle vilja lära känna bättre, men om det är något jag är dålig på så är det att ta kontakt med folk.

Det var en bra sak med att bo i halls som jag gjorde ifjol: det fanns alltid någon där, man blev inte ensam fastän man t.om. skulle ha velat det (vilket hade nackdelar också, förstås). Nu då jag hyr privat och dessutom delar lägenheten med två väldigt lugna personer som sällan vill gå ut etc är det annorlunda. Jag känner mig faktiskt lite isolerad.
Jag måste anstränga mig, ta upp den där telefonen och ringa de där människorna. Jag helt enkelt måste, om jag vill ha något socialt liv. Och det vill jag ju. För ca fem år sedan intalade jag mig själv att jag klarade jag mig utan det, men det är annorlunda nu. Och tur är ju det.


Dessutom saknar jag en viss person något otroligt. Även om jag inte vill det. Men det är svårt, särskilt nu när jag är tillbaka i samma stad och går på de gator där vi brukade gå. Alla minnen bara sköljer över en. Jag minns till och med vad vi pratade om när jag går förbi ett visst ställe där vi gått någon gång.

Ibland tycker jag att det går bra, ibland känner jag mig stark och säker och som om jag verkligen har gått vidare. Men så kommer de där bakslagen då jag bara vill gråta, skrika över att det är som det är.

Han var på många sätt en idiot och ja, he used me, men ändå. Jag blev kär i honom och man glömmer inte en som (ändå, trots allt) förändrade ens liv så lätt.
Undrar vem som har hans rum i Murano nu? Undrar vem som har mitt?


Nästa vecka börjar mina föreläsningar igen. Äntligen. Jag ser fram emot rutiner och att (bokstavligen) göra något vettigt igen. Jag ska studera Scottish Literature istället för English Literature i år och hoppas det blir intressant och att jag träffar nya, intressanta människor. Och gaeliska ska det som sagt bli roligt att fortsätta med. English Language också.

Det kommer att bli ett annorlunda år jämfört med ifjol, men det behöver ju inte betyda att det blir sämre. Dessutom, det skulle väl bli enformigt om allt var likadant hela tiden?

Om hur man kan känna sig som 14 när man är 20

Jag vet att jag inte har skrivit på länge. Och att jag gjort precis det som jag brukar reta upp mig på hos andra som bloggar, nämligen slutat att uppdatera. Det är ju ingen vits att ha en blogg om man aldrig skriver något.

Men jag vill inte sluta. Jag tycker ju så fasligt mycket om att skriva. Innan jag började, för ett år sen, hade jag stora ambitioner för den här bloggen, jag hade till och med gjort listor över ämnen jag skulle skriva om. Vad det sen blev av det är en annan sak... men inget är ju för sent. Egentligen vill jag inget hellre än att gräva fram den där listan och ta mig an något av ämnena. Det är bara det att jag är så förbenat lat. Men jag SKA, inom en snar framtid.

Att redogöra för allt som hänt under de snart tre månaderna (ja, jag skäms!) sen jag skrev sist skulle ta evinnerligt länge. Det har trots allt varit tre rätt så händelserika månader, med ett aningen ångestladdat farväl, en flytt, en lyckad gaeliskakurs, hemkomst till Jakobstad, och en kanske också aningen ångestladdad vistelse här. Kanske jag ska koncentrera mig på det sistnämnda.

Egentligen är vistelsen här inte enbart ångestladdad. Mycket är bra också. Helt fantastiskt bra. Jag skulle till exempel kunna lovsjunga den finländska sommarnaturen hur länge som helst. Jag älskar verkligen närheten till naturen och hur människor förstår att uppskatta den. Jag avskydde de där varma dagarna i Glasgow då det enda alternativet var att sitta i en park eller på en uteservering. Det är inte naturen för mig!

Och så tycker jag förstås om att vara hemma i vårt hus med vårt härliga badrum (jämfört med både där jag bor nu och där jag bodde tidigare i Glasgow är det rena lyxen), mammas goda mat (ja, den är god!) och snabbt internet. Till och med tv:n kan vara rolig ibland.

Och så har jag börjat springa på allvar igen. Av någon anledning slutade jag springa ett tag i Glasgow, jag blev lat och sprang inte på två månader. Nu då jag börjat igen har jag lovat mig själv att inte "släppa det" på samma sätt. Det är bra för kroppen och skönt för själen och känslan efteråt är det lite som kan slå. Dessutom trodde jag att jag skulle bli tvungen att börja mer eller mindre från noll efter mitt uppehåll, men det tog inte länge innan jag kunde springa 10 km igen utan problem. Det är jag glad över. Och nu ska jag som sagt inte lämna det igen då jag åker tillbaka till Skottland. Det är jobbigt att komma iväg, but it pays off in the long run.

Ja, dessa är bra saker med att vara tillbaka här. Det är bara det att jag har rätt lite att göra, särskilt nu då jag inte jobbar längre. Och när man har lite att sysselsätta sig med börjar man tänka. Åtminstone jag.
Ibland är det skönt att vara ensam med sina tankar, men andra gånger blir det bara för mycket. Så blir det ofta nu. Jag går omkring och ältar vårens händelser och min nuvarande situation till lust och leda, tills jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag är sån person som inte borde grubbla för mycket. Det är farligt. Det blir en ond cirkel som bara leder till att jag nedvärderar mig själv. Plus att de bästa upplevelserna jag haft har varit relaterade till de få gånger då jag inte tänkt för mycket utan bara gjort (nåja, kanske det finns några undantag där).

Och så är jag så otroligt känslig. Det har jag visserligen alltid varit, men skillnaden nu är att jag har svårt att dölja min känslighet.

Detta började redan i Glasgow i juni, under gaeliskakursen. En av mina kurskompisar, R, som är väldigt pratsam och självsäker skämtade något om att jag var tystlåten och "inte märks". Det var fullständigt onödigt av mig, men jag tog illa upp och blev sådär märkligt arg som jag kan bli ibland och sade något halvelakt tillbaka. Vilket ledde till att min (mer eller mindre bästa) vän S som var där vid det tillfället blev arg på mig och undvek att prata med mig hela resten av dagen. Det var det som gjorde mig mest ledsen tror jag. På något vis trodde jag att hon skulle förstå mig bättre eftersom hon också är rätt blyg och vi har ägnat timmar åt att prata om detta vårt gemensamma problem (om det nu är ett så jävla stort problem??). Hur som helst försonades jag och S nästa dag. Det slutade med att jag släppte hämningarna i Fraser Building där folk kunde se mig och mer eller mindre grät mot hennes axel. Jag tror jag aldrig gjort något sådant förr. Men det var skönt. Och jag tror det var mer än en löjlig liten förolämpning och ett onödigt gräl jag grät över just då.

Och sådan är jag fortfarande, sen jag kom hem. Jag har så nära till tårarna. Det är märkligt. Om jag var fjorton kanske det vore förståeligt men jag är ju för fan tjugo! Jag borde ha kommit över sådant pubertetsbeteende för längesen. Fast å andra sidan hade jag aldrig riktigt någon sådan period när jag var yngre, så kanske det kommer nu istället. (Visst var jag instabil när jag var fjorton också, men det tog sig andra uttryck).

Men kanske det egentligen bara är sunt? Kanske man behöver få utlopp för sina känslor? Jag känner bara inte riktigt igen mig själv.

Sen känner jag mig också lite instängd här. Det är något som många hemvändande småstadsbor säkert känner igen sig i. Det är inte direkt storleken på staden som stör mig (innerst inne tror jag inte jag är någon utpräglad storstadsmänniska) men att jag inte direkt känner någon här längre och tröskeln att ta kontakt är hög när man inte träffats på flera år. Efter att ändå ha haft relativt mycket umgänge i Glasgow känner jag mig rätt ensam over here.

Dessutom är det som om jag går tillbaka till min gamla roll när jag kommer hit. Visst, jag är uppenbarligen blyg i Skottland också (åtminstone enligt R) men jag tycker ändå själv att jag har förändrats till det bättre på det området. Om man jämför med hur jag var för ca fem år sen är jag ju nästan utåtriktad nuförtiden. När jag är i Glasgow, vill säga. I Jeppis känns det som om jag går tillbaka till mitt tidigare jag. Som när grannfrun kom in häromdagen och konstaterade att " du är ju som du alltid har varit" och jag bara ville skrika "neeej jag är ju en ny människa för fan! Syns det inte?". (Detta följdes dessutom av det obligatoriska "och var är skotten då?", som också fick mig att vilja skrika lite inombords, inte på grund av en skotte, men...).

Hmm. Så lever jag mitt liv här nu då. Jag åker tillbaka till Glasgow om en knapp månad. Det kommer att ordnas en likadan gaeliskakurs i början av september som jag verkligen ser fram emot. Kursen i juni var nämligen mycket lyckad.

Jag kanske kan berätta mer om den och annat senare. Det här inlägget turnade out att bli ett riktigt ego-ego-vältrande. Men. Det kanske är sunt det också.

"Håll fast, ni fingrar!"

Idag fick jag ett sån där fin känsla igen. Det var när jag var ute och gick vid sjutiden. Ensam den här gången, med musik i öronen.

När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.

Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.

Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.

Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.

Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"

Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.




Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)



Samma moln speglade i floden Kelvin.

Om motivation, lättja, vänskap och kombinationen nattklubb och glasögon.

Hej. Jag vet att jag inte bloggat så mycket på sistone, men jag har inte riktigt haft motivation. Som vanligt. Det är rätt jobbigt att blogga.

Jag får faktiskt rätt ofta idéer om vad jag kan skriva om (ofta när jag är ute någonstans), men sen då jag kommer hem till mitt rum och internet tänker jag bara "orkar inte nu, en annan gång". Så borde det ju inte vara, särskilt nu då jag egentligen skulle ha ganska mycket tid att blogga.

Det har hänt några gånger (eller bara två, tror jag) att jag haft något jag går och grubblar på som jag verkligen bara måste skriva ner, och då går det lättare att blogga; då kommer det liksom naturligt. Det är bara det att i sådana sammanhang tenderar det jag skriver bli lite väl privat, som mitt förra inlägg.

Det är en svår balansgång egentligen, hur mycket man kan lämna ut om sig själv. Alla som har en blogg är väl bekanta med detta dilemma (detta gäller ju inte bara bloggar, utan också virtuella mötesplatser (läs: FACEBOOK!!)).

Jag försöker ofta tänka så att eftersom jag själv valt att ha en blogg bestämmer jag själv vad jag vill lämna ut, och försöker också komma ihåg att vem som helst som förstår detta språk (jag tänkte säga "eller använder google translate", men det är väl lite storhetsvansinne) kan läsa det. Ändå händer det ibland när någon säger att den har läst min blogg att jag blir lite förskräckt. Den människan vet alltså saker om mig!

Jag tycker ju inte heller om, vilket jag redan sagt ett antal gånger, att skriva kryptiskt: hellre skriver jag som det faktiskt är. Och, som jag sade tidigare, brukar det jag vill skriva de gånger jag faktiskt vill skriva något, de där troubled-mind-på-småtimmarna-gångerna, vara något mera privat. Logiskt nog. Hmm. Det är inte så lätt det här!

Nåja, lite ordinära "vad-jag-har-gjort-idag-och-beyond"- saker nu då. Jag har två av mina exams klara, och en kvar. Den jag har kvar, English Lit, är inte förrän fredagen den tjugoförsta, och således har jag varit rätt lat dessa dagar.

I morse till exempel hade jag ställt klockan på halv 10, men när den ringde var jag helt "tja, jag har ju inte något jag direkt måste göra idag, så inte är det ju så bråttom att stiga upp". Vilket resulterade i att jag somnade om och vaknade igen klockan 12.

När jag tänker på hur jag är nu jämfört med hur jag var för ett år sen inser jag att jag nog har genomgått en fantastisk metamorfos. För ett år sen skulle jag aldrig ha sovit till tolv, jag skulle helt enkelt inte ha kunnat göra det! Det hände så gott som aldrig att jag sov längre än till tio. Och aldrig att jag skulle sit around en hel dag utan att göra något produktivt. Jag skulle helt enkelt få dåligt samvete.

Nu är det helt annorlunda. Jag måste erkänna att jag nästan blivit för lat. Det är ju förstås inte bra, men ändå är det väl en positiv sak att jag är mera avslappnad. Åh, jag känner på mig att jag tangerat det här ämnet förr mer än en gång! Men det slår mig varje dag. Hur jag har förändrats, både till det bättre och det sämre. Men ingen kan väl flytta utomlands solo utan att förändras på någon punkt?

Efter att jag till sist kravlat mig ur sängen gick jag på en lång promenad. Jag gick längs kanalen och svängde sedan in till Kelvin Walkway (jag har väl nämnt att allt i den del av stan där jag bor heter något med Kelvin?) och kom sedan upp vid Botanic Gardens. Varför har Glasgow så dåligt rykte -"grå farlig industristad"? West End, där jag bor och universitetet finns, och vägarna jag gick idag, är hur vackra och trevliga som helst. Särskilt nu på våren, då det grönskar i dalens famn etc.

Det är faktiskt skönt att det är vår nu. Jag tyckte inte om vintern. Faktum är att jag verkligen saknade den snötyngda, "riktiga" finländska vintern. Här kändes det inte som vinter, utom som något konstigt ingenting, mitt-emellan. Men nu då våren är här är jag glad över att bo här. Det är så vackert och härligt, rätt varmt, och ljust på kvällarna.

Kanske jag skulle börja kunna springa på kvällarna nu också? Det vore bra, så kanske jag skulle få mera sprunget. Jag sprang faktiskt mycket då jag var hemma på påsklov, men så fort jag kommer tillbaka hit verkar det som om latheten skulle slå till...

Jag har för övrigt äntligen sett lite annat än Glasgow också. Jag och min kompis Stefanie var på en trip till Dumbarton Castle och Balloch förra torsdagen. Det var en alldeles härlig dag, solen sken (åtminstone under den senare delen av resan) och landskapet var underbart. Man behöver verkligen inte åka långt från stadens fördärv för att hitta storslagen natur och pittoreska småstäder utan överröstande trafikbrus. Det var också skönt, efter att ha sett det som måste ses, att bara sitta i solen på en bänk vid stranden i Balloch vid the bonny banks of Loch Lomond och prata. Stefanie är så söt och trevlig och vi verkar ha en hel del gemensamt.

Självklart är hon också utbytesstuderande. Det verkar vara en regel att jag blir ordentligt vän med folk och inser hur fina människor de är strax innan man blir tvungen att skiljas åt. Men hon åker inte förrän efter gaeliskakursen (som också jag ska på) i juni, så helt akut är det ju inte här.

Hon och jag var också på en lyckad konsert på Oran Mor med Skerryvore förra söndagen. Det var tredje gången jag hörde bandet och jag måste bara säga igen att de är så otroligt fantastiskt bra!! Tyvärr finns de inte på Spotify och det som finns på Youtube är ofta halvdåliga konsertinspelningar. Men jag rekommenderar dem varmt till alla som är det minsta intresserade av folkmusik. Man bara lyfter då man hör dem! Och när de spelade Caledonia och alla sjöng med, ååh...pure dead brilliant!

Det roliga och bra är att också yngre människor gillar den här musiken. Publiken på konserten var åldersmässigt minst sagt blandad, med allt från 70-åringar till tonåringar. I Finland anses väl allt med folkmusik automatiskt töntigt, am I right? Det att också unga gillar, och tillåts gilla, den här sortens musik är en av de saker jag tycker bäst om med det här landet.

Det blev så att Stefanie och jag stannade kvar på Oran Mor (som annars också är en klubb) och dansade till ca två a.m. Oran Mor är ett bra ställe att gå till eftersom det ligger i West End och därför är lätt att ta sig till. Dessutom spelar de bra och varierad musik (både nyare och äldre sådan) och spelar faktiskt de riktiga låtarna och inga ändlösa remixer, som jag inte är så förtjust i. Folk blir inte heller redlöst fulla.

Den kvällen blev så lyckad så vi gjorde en favorit i repris i fredags, och mer lär det väl bli. Jag tycker om att gå ut och dansa, har äntligen kommit över det där "jag kan inte"-komlpexet. Det enda som stör mig på dylika ställen är att folk inte lämnar mig ifred.

Nu menar jag inte desperata killar (nåja, det också lite kanske), men folk i allmänhet. Jag tror inte jag har varit på en klubb en enda gång utan att någon kommenterat mitt utseende eller sätt att vara. En gång före påsklovet var det en kille som kom med reflektionen att jag ser ut som om jag "belong in a library".

När jag var på Oran Mor de två senaste gångerna hände liknande saker. En tjej frågade hur gammal jag var och sade att jag ser ut som tio. I fredags sa en annan tjej "I like your glasses", vilket jag nog tog som sarkasm. Till och med security-vakterna utanför sade åt Stefanie och mig när jag vi gick in typ "hello girls, are you going to have a good time, hahaha" (förstås anspelande på att vi inte ser ut som typiska girls som kommer att ha a good time). Sen när jag skulle visa mitt ID (jag var efter Stefanie) sa gubben: är du också 23? Jag: nä, 20... Han: du ser yngre ut än det, hahaha".

Snälla, snälla människor: jag orkar inte höra igen att jag ser yngre ut än vad jag är! Låt mig bara vara som jag är!
Och snälla människor: fatta att man kan ha a good time trots att man har glasögon (ja, faktiskt), inte dränker sig i smink och inte klär sig som en hora.

Bara för att jag, Stefanie och alla andra som hör till vår kategori inte ser ut och klär oss som folk väntar sig att vi ska göra betyder det inte att vi är fulare, sämre på att dansa eller lever tråkigare liv än de andra. Fatta det. Och sen efter det, mind your own business. Om vi lyckas nästa gång utan att få några dylika kommentarer måste det nog firas på något sätt.

Nu menar jag förstås inte att alla som är så som jag beskrev ska ta illa upp, vill man göra det får man göra det. Jag måste bara försvara mig och "de mina"!


Nu måste jag sluta skriva....har nog annat jag skulle kunna skriva om, t.ex. det att jag har bostad för nästa år (jippi?). Men jag tänkte ta det någon gång senare. Tänkte faktiskt skriva något slags "Bye Murano" -inlägg sen då jag ska flytta härifrån, där jag ska reflektera över mitt år här i THE student village med alla dess glädjeämnen och plågor. Då kan jag ju ta upp mitt nya ställe också.

Till dess: bye and have a good time!

Lite sentimentalitet i vårnatten

Hej. Jag tänker skriva om en rätt personlig sak nu. Jag bara måste. Det handlar om känslor. Feelings.

Det handlar om att känna något för någon utan att den personen känner samma tillbaka. Det är ju ett rätt ofta förekommande fenomen.

Det är bara det att mitt fall är lite annorlunda jämfört med hurdan en sådan situation normalt är.

S och jag mer eller mindre (ja, faktiskt nästan bokstavligen) ramlade in i varandra för några månader sedan och inledde något man kan kalla ett förhållande. I början brydde jag mig inte särkilt mycket om honom, såg det bara som en kul grej.

Men, efter vad tiden gick kom jag på mig själv med att tänka på honom mycket mer än jag skulle vilja och bara längta, längta till nästa gång vi kunde träffas.

Och under påsklovet då jag var hemma i Finland förstod jag nog innerst inne vad det var som inte gjorde vistelsen där så njutbar som jag trodde att den skulle bli: att jag inte kunde träffa honom och att vi var geografiskt så långt ifrån varandra.

Jag hade helt enkelt blivit helt fantastiskt kär i honom. Fastän jag inte hade velat bli det. Jag önskar att jag inte hade blivit det.

För han känner uppenbarligen inte likadant. Han ser det bara som kul grej, poängterar t.o.m. rätt ofta att vi inte är tillsammans "på riktigt".
Jag skulle aldrig våga säga hur mycket han betyder för mig. Han anar inte.

För under dessa månader är det inget jag velat mer än att vi kunde bli ett riktigt par. Vad spelar det för roll att vi tillbringar långa nätter tillsammans då vi inte ens kan gå hand i hand på stan?

Egentligen borde jag inte ha gett mig in i det här. Jag borde ha känt mig själv bättre och vetat att jag skulle ha dragit mig ur innan jag blev känslomässigt involverad.

Det är inte det att han skulle bete sig fel på något sätt. Han respekterar mig, vi kan både skämta och diskutera, han uppskattar mig som en vän (med benefits) men inget mer.

När han åker hem för alltid om tre veckor kommer jag att vara väldigt, väldigt ledsen. Bara tanken på att vara här i Glasgow utan honom gör mig alldeles tom och konstig inuti.

För honom kommer det inte att vara någon stor sak. Han kommer bara att säga "tack för den trevliga tiden tillsammans, ciao" (haha).


Egentligen kanske det är lite omdömeslöst av mig att skriva ett blogginlägg om det här. Jag kanske lämnar ut för mycket av mitt liv.

Jag bara kände att jag måste skriva av mig såhär halv tre på morgonen efter att ha kommit hem från hans hus fylld av lycka och vemod. Hellre skriver jag som det faktiskt är än att vaguebooka (eller kanske det heter "vagueblogga"?).

Och jag vet att jag nog är rätt banal och känslosam och kanske gör en för stor sak av det här. Det är bara det att jag är en känslosam person. Jag tar allting allvarligt, också när jag önskar att jag inte gjorde det. Som i det här fallet. Men det går inte. Jag kan bara inte vara emotionally detached.

Men sedan, då han är borta och jag har hittat det så eftertraktade true love som jag uppenbarligen verkar behöva så mycket, kan jag säkert skratta åt historien med dendär sydeuropeiska utbytesstuderanden och tänka på det som på precis vad det var, en kul grej.

Det är bara det att just nu känns det väldigt långt borta att tänka på det viset. Och riktig kärlek, hur fan hittar man det??


Just nu borde jag inte låta det här ta över. Jag borde tänka på allt som är bra istället, till exempel att jag ska på en gaeliskakurs som universitetet ordnar i juni, att jag och min kompis Stefanie (som också ska åka härifrån, nej tänk inte på det!!) kanske ska åka till Hebriderna och att jag har två av mina tre exams succesfully completed redan.

Och så har ju jag och Simone fortfarande lite tid kvar att umgås (om än utan true love), the end is not here yet.

Egentligen borde jag leva i nuet och bara låta mig vara "so happy I could die". För jag är ju det, också. (Åh nej, bara det faktum att jag citerar Lady Gaga visar att min värdighet har sjunkit sedan jag kom hit).

Förlåt för min sentimentalitet.

Nu måste jag gå och lägga mig för att orka dra mig till biblioteket vid en någorlunda vettig tid imorgon bitti.

Hejdå.