Snart slut på ensamheten

När jag läste igenom mitt förra inlägg märkte jag hur många engelska ord jag hade strött in här och där. Jag blev riktigt irriterad på mig själv.

Eftersom jag alltid har fördömt användade av utländska (läs: finska och engelska) ord i det svenska språket då det finns fullt gångbara svenska motsvarigheter, är jag ju lite av en hycklare då jag gör det själv. Jag vill verkligen inte ge sken av att vara en sådan där "åh nej, jag bor utomlands och har glömt svenskan" -typ.
För så är verkligen inte fallet. Det är i själva verket fortfarande så att jag tycker min engelska borde vara bättre än vad den är.

Det är bara det att jag, när jag skriver långa blogginlägg, tenderar att fundera alldeles för länge över hur jag ska formulera mig, och för att undvika att "fastna" skriver jag ner det första ordet som dyker upp i mitt huvud, vilket ibland är ett engelskt ord. Så därför.

Nu har jag snart överlevt mina två ensamma dagar här i flat D. Jag måste nog säga att det har varit lite hårt. Särskilt igår kväll, då det var helt otroligt dåligt väder.

När mörkret hade gjort sitt inbrott, vinden ven alldeles förtvivlat och regnet smattrade mot fönsterrutorna kände jag mig rätt ensam och övergiven. Jag måste också erkänna att jag blev aningen rädd: livlig fantasi som jag har, tyckte jag mig ofta höra steg i korridoren. Det gick så långt att jag gick och kollade flera gånger i köket och andra delen av lägenheten (med hjärtat i halsgropen) för att försäkra mig om att ingen var där. Helt onödigt förstås, det är ju låst och så vidare. Men som sagt, jag är mycket bra på att inbilla mig saker och egga upp mig själv.

Men, gårkvällen var nog rätt skön också på vissa sätt. Jag kunde till exempel ta tillfället i akt och spela musik högt och dansa runt i rummet och sjunga med, något jag aldrig skulle göra om det var folk här. Skulle någon av mina flatmates (åtminstone de jag är mindre bekant med) ha sett mig skulle de nog inte ha trott sina ögon. Inför dem är jag ju alltid blyg och tillbakadragen. Tyvärr.

Senare på kvällen hörde jag att den som bor under mig (och hans flickvän som är på besök) kom hem, så åtminstone är jag inte helt ensam i huset. Denna person har ett mycket extraordinärt skratt som hörs långa vägar och som jag vanligtvis brukar bli lite irriterad på under vanliga omständigheter då jag vill sova. Men igår, då jag låg i sängen, ensam i lägenheten med ovädret utanför och försökte sova var det tvärtom: jag tänkte bara "kan inte Cameron skratta igen, så jag kan känna mig lite tryggare och mindre ensam?".

Jag fick nog sömn till slut, även om det tog länge. Men jag hade ju ingenting jag måste upp till idag. Steg idag upp vid halv tolv-tiden och har mest tillbringat dagen med att städa rummet och tvätta kläder. Jag vill ju att det ska vara rent här då mina föräldrar kommer och kollar.

Trots att jag städat så noga misstänker jag ändå att min mamma (som är bättre på att upptäcka "fläckar" än någon annan) inte ska tycka att det är tillräckligt rent. Det är nu bara så att heltäckningasmattor (hat hat hat!) är otroligt svåra att få rena hur frenetiskt man än dammsugar. Särskilt som det finns en massa smuts, orsakat av tidigare hyresgäster, som har grott där långt före min ankomst. Nej, nu får jag nästan kväljningar! Inte konstigt att jag varit så ofta sjuk när jag bott här, så många bakterier som måste frodas i denna matta.

Nåja, jag fick det någorlunda rent i alla fall och det är jag nöjd med.

Mamma och pappa kommer alltså imorgon vid tvåtiden, om allt går som det ska. Jag är, vilket jag redan sagt, riktigt i spänning över att ha dem här. Det ska bli kul att visa dem stan och leka lite världsvan. Vi ska till Edinburgh någon dag också, dit jag, skam till sägandes, aldrig varit. Det kan ju bli intressant. Jag ser också fram emot att äta en massa gott på restauranger, vilket jag väntar mig att vi ska göra. Nam. Jag har inte direkt ätit gott på...ja, väldigt länge.

Nu är vädret bättre också. I morse regnade/snöade (!) det fortfarande, men nu har det mojnat och håller på att klarna upp. Hoppas det håller till imorgon!

Ikväll blir väl en liknande sjung-och-dansa-på-mitt-rum kväll, med avsaknad av vinden och regnet. Det är ju inte alldeles dumt. Nog saknar jag ju verkligen sällskap (framför allt saknar jag en viss person) men det är ju ändå bra att jag är så van vid att vara ensam och klarar av att sysselsätta mig själv!

Och imorgon kommer mamma och pappa och om en mindre än en vecka åker jag HEM. Det kunde vara värre!


(P.S. Lägg märke till avsaknaden av engelska ord i detta inlägg!)

Ödelagt

Hej. Nu är det en sådan där period då allt känns så konstigt och tomt. Det är som de där sista dagarna innan jag åkte hem till julen: studentbyn ödeläggs, man hör ljudet av resväskshjul mot asfalten utanför jämt och ständigt, föräldrar kommer med sina bilar för att köra hem sina barn för påsken.

Och jag sitter här, ännu, i en tom flat. Det är nästan så jag önskar att jag åkte hem precis nu, jag också. Liv och rörelse och folk omkring en är något man fort blir van vid: avsaknaden av detta ger en så märklig, spöklik känsla. Imorgon blir det ännu värre, då Julija och hennes syster som är på besök åker hem. Dessa dagar har jag åtminstone haft sällskap av dem.

Dessa dagar, ja. Både fredag och lördag kväll hölls det partyn i common room här i Murano. Fredagens version var en "epic fail" som det heter här; endast runt tjugo människor var på plats och vi gick därför ganska fort därifrån.

I lördags var det dock mera folk: det var faktiskt riktigt roligt ända tills brandlarmet kom på, alla måste gå ut och festen till sist måste blåsas av. Som om inte det var tillräckligt kom vi tillbaka till Pentland 11 för att finna massor av okänt folk i vårt kök; några minuter efter kom brandlarmet på i vår byggnad, vi blev tvungna att gå ut igen och sedan förvisas till common room för att vara där så länge några engineers skulle reset vårt brandlarmssystem (inkräktarna hade gjort något åt det, jag vet inte alla detaljer).

Så, ca tre timmar mitt i natten tillbringade vi som var kvar i vårt hus i common room, väntande på att bli insläppta igen. När vi väl släpptes in var klockan sex på morgonen. Visst var vi lättade över att få komma in i våra rum igen, ända tills vi såg köket: det såg fruktansvärt ut. Varför kommer man in i ett främmande kök och använder fire extinguishern samt kastar mat på väggarna? Detta är det värsta som hänt så länge jag bott här. Vi var eniga om att det inte var vår uppgift att städa upp i röran: Julija gick till receptionen och pratade och de sade att the cleaning lady som kommer på måndagsmorgnarna "will be informed". Ändå fasade jag för vad städerskan skulle säga: hon klagar alltid.
Jaja, "home sweet halls" får man väl säga. Vi var rädda för att inkräktarna skulle ha brutit sig in i våra rum också, men det hade de inte, tack och lov.

Det var alltså lördagsnattens eskapad. Samma dag var jag också på en helt misslyckad flat viewing. Det var på London Road, mot East End-hållet. Lägenheten var väl okej, men jag vill verkligen inte bo i det området. Taxichauffören som körde mig dit (eftersom jag överskattade min orienteringsförmåga och tänkte att jag kunde gå dit, men mer eller mindre gick vilse) sade t.o.m. att området är ganska "rough" och att han inte rekommenderar en flytt dit. Och jag håller nog med. Dessutom är det rätt långt bort: basically andra ändan av stan, som jag inte alls är bekant med. Nej, jag måste hitta något hitåt istället. Suck. Flat-hunting är jobbigt.

Igår var jag, förståeligt nog, ganska sleep-deprived och gjorde inte särskilt mycket, förutom att jag på kvällen träffade min vän Simone. Okej, jag känner att jag inte kan skriva ett blogginlägg till utan att nämna honom, med namn och allt, så stor roll som han har spelat i mitt liv på sistone.

Vi har träffats i lite över en månad. Han åker hem till Italien över påsken tidigt imorgon bitti, och eftersom jag åker till Finland om en vecka och kommer tillbaka hit den tjugofemte april betyder det att vi inte kommer att träffas på nästan en månad. Tanken på det är ganska skärande.

Hmm...jag önskar att jag inte var så devoted och...needy. Vi är ju inte ens officiellt ett par. Jag önskar att jag kunde ta mera lätt på sånt, så som många killar, och uppenbarligen han, verkar göra (bara det att han prioriterar annat framför att vara med mig ikväll visar ju att jag inte betyder lika mycket för honom som han gör för mig). Men jag tar ju inte direkt lätt på något alls, så varför skulle jag ta lätt på relationer då heller, som ju är det svåraste (om än bästa) som finns?
Jag vill inte tänka på hur det blir då han flyttar härifrån för alltid i slutet av maj då hans utbytesår är slut. Det kommer att bli hårt. Det är så lite tid kvar, vi har inte råd att vara ifrån varandra i en månad nu!

Jag var med andra ord ganska fylld med känslor då jag kom tillbaka till mitt hus klockan två idag. Och vem var den första jag mötte, om inte städerskan. Jag hade tänkt att jag genom att sova hos S skulle undvika henne, men nej, hon var fortfarande i full gång med städningen och gav till råga på allt mig en utskällning för kökets tillstånd. Ser jag ut som en som vandaliserar kök, kanske? The cleaner skulle bli informed, sade de? Visst.

Så, här sitter jag nu i mitt rum i en annars fullständigt tom flat. J och systern är ute någonstans men kommer tillbaka ikväll; vi ska kanske gå ut då, även om jag inte riktigt känner mig up for it just nu. Imorgon, då de åker hem, kommer jag att vara alldeles ensam.

Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. På ett sätt är jag rätt lycklig, men det finns så mycket vemod där också. Nu regnar det dessutom; ja, det tycks alltid vara så att vädret korrellerar med humöret.

Mamma och pappa kommer hit på torsdag, och då kommer jag att ha fullt upp igen. På tisdag flyger vi alla tre hem (flyga med föräldrarna! det är som att vara barn igen !). Åh, jag vill att dessa två dagar ska gå riktigt snabbt: helst skulle jag bara vilja ta ett magiskt sömnpiller imorgon och vakna upp på torsdag.

Jag är nästan själv förvånad över att jag är så i spänning inför mina föräldrars ankomst. Men i och för sig är det väl förståeligt. Jag har ju inte sett dem på tre månader och de har aldrig varit i Glasgow.

Detta var dagens aningen sentimentala och oorganiserade inlägg. Nu ska jag tassa genom vår spöklika korridor till vårt spöklika (men numera rena, tack cleaner lady, även om du är ett pain in the ass) kök och laga mig något att äta.

See you soon.

Let this moment linger.

Jag har tänkt på en sak de senaste dagarna. Jag har tänkt på hur bra jag trivs just nu.

Jag tror faktiskt att jag aldrig varit lyckligare och tryggare i mig själv än vad jag är nu. Visst finns det en hel del saker som skulle kunna vara bättre: jag har tappat lite väl mycket självdisciplin, jag är fortfarande långt ifrån ett socialt geni, jag kunde ha fler vänner, blir fortfarande onödigt nervös i vissa situationer.
Men ändå, jag tycker jag har lärt mig att acceptera dessa problem och i en realistisk fart försöka göra något åt dem, snarare än att tro att de kan försvinna över en natt.

Nu låter jag väldigt amatörpsykologisk, men vad jag vill säga är att jag tycker jag överlag har förändrats till det bättre och att allt just nu är bättre än någonsin.

Det som är så synd är att det snart är över.

Varför, varför ska det alltid vara så?
Varför börjar allting arta sig ríktigt bra veckorna, månaderna innan det är över? Detta verkar vara ett universellt faktum. Kanske just det att man vet att något snart är slut gör att man förstår att ta vara på det?
Hur det än är, så är det är så det är för mig just nu.

De bästa vänner jag har fått här är utbytesstuderande och kommer att försvinna om ca två månader. Efter det kommer det nog att ta en lång stund innan jag ser dem igen, om jag någonsin gör det.

Idag hade vi vår sista riktiga gaeliskalektion. Det är så synd att vår grupp kommer att splittras. Vi var ett så bra gäng.

Trots att Murano Street Student Village verkligen har sina brister, har jag ändå börjat trivas här nu. Det är nästan så jag tycker det är lite mysigt med studentbyn, lägenheterna, receptionen, bron över kanalen när man går till universitetet. Det känns tryggt att veta att man har folk omkring sig. Man känner sig aldrig ensam. Att bo på ett sådant här ställe tog länge att vänja sig vid, särskilt för en inbiten ensamvarg som jag, men när man väl vant sig vill man nästan inte lämna det.

För jag är tvungen att hitta en lägenhet privat till nästa läsår. Jag har tittat en del på nätet redan; att hitta lägenhet för en bra hyra i Glasgow verkar inte vara alldeles svårt, men tanken lockar inte särskilt mycket.

Jag är så rädd för att jag ska bli ensam nästa år. Mina bästa vänner kommer att vara borta. Visst har jag vänner som kommer att stanna här också, men jag är rädd för att vi kommer att tappa kontakten. Det känns som om jag kommer att bli tvungen att börja allt från början igen i september.


Suck. Jag vill inte tänka på det. Jag vill bara leva i nuet. Detta fina nu då jag har goda vänner, pojkvän (nåja, sort of) och bor tryggt här i studentbyn. Jag vill att det ska vara nu för alltid.

Detta är nog första gången i mitt liv som jag inte ser det minsta fram emot sommaren; det är snarare så att jag fasar för den.

"Skotsk" vår

Hej. Nu då jag har bott här i Glasgow i sammanlagt sex månader, har jag märkt att jag ofta tänker att det inte "känns så skotskt". Det kan dock komma stunder, ofta riktigt korta sådana, då jag får en känsla av att jag verkligen är i Skottland.

Det här låter ganska flummigt, och det är det väl också. Vad menar jag med att något "känns skotskt" egentligen? Faktum är jag inte riktigt vet.
Förstås har jag fått dessa Scottish moments under konserter och ceilidhs, tack vare musiken och stämningen, men utöver dem har jag faktiskt svårt att definiera vad jag menar med att något känns skotskt.

När jag var här med min pappa för snart tre år sedan tyckte jag ju minsann att allting kändes så skotskt. Visst, vi rörde ju oss mest i den vildmark som kallas Highlands and Islands, där jag ännu inte satt min fot sen jag började vistas permanent här, och det är klart att traditioner och genuinitet (finns det ett sånt ord?), om det är det jag menar med att något är "skotskt", kommer fram bättre på dylika ställen. Men ändå.

Det hela är väl i själva verket inte så komplicerat. Det har förstås att göra med vana. Jag har blivit van vid att bo här nu, och tycker därför inte att det känns så speciellt. Man kan väl säga att jag blivit hemmablind. Dessutom är det ju också det att man är på ett annat humör och har en annan inställning när man är på semester: då var jag mera avslappnad, öppen för intryck och, ja, inställd på att uppleva den här odefinierbara "skotskheten". Nu när jag faktiskt lever mitt vardagsliv här, med essäer som ska skrivas och matkassar som ska släpas på, är situationen en annan. Var i världen man än är finns det alltid en vardag, som ibland är grå och trist. Så är det bara.

Ändå är jag någonstans deep inside ännu på jakt efter den där "skotskheten". Jag har upplevt den, som sagt, några gånger under konserter och liknande, men känslan kan ibland också komma under mera vardagliga förhållanden. Som idag, då jag gick förbi Kelvingrove Park och plötsligt fick en vindpust i ansiktet som förde med sig en doft av fukt och vår. För några sekunder, bara på grund av den doften, kände jag "yes, det här är Skottland". Jag har känt en liknande doft då jag varit i Irland och förknippar den därför med semester och good times, och sålunda också med en känsla av att vara utomlands, av äventyr.
Jag tycker om sådana ögonblick, de tar mig för en stund bort från vardagen och påminner mig om jag verlkigen är lyckligt lottad över att kunna vara här. (etc, etc.)

Mamma och pappa kommer hit om två (!!) veckor. Kanske jag kommer att se det hela med andra ögon då, kanske det ofta rätt gråa och oskotska Glasgow då kommer att få en sagolik, exotisk glans? Vi får se.


Nu är det bara en vecka kvar av terminen (det är bara final exams kvar i maj). Visst känns det bra, men samtidigt också en aning märkligt. Tänk att vi slutar i mars! Tänk att jag nästan klarat av första året på universitetet med såhär lite jobb! Jag har skrivit tre essäer och haft ett prov och that's it. Det är nästan löjligt. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle vara om det mitt i allt skulle bli samma tempo som det var i IB. Jag skulle nog inte klara det, jag skulle kollapsa. Alternativt bli tvungen att ta det hela från början och försöka lära mig hur man gör för att bli disciplinerad igen.

På grund av att vi har så lite jobb har jag verlkigen blivit degenererad (?) sen IB. Det är knappt så jag förstår hur jag klarade av det. Vad gäller skolrelaterade saker känns det nästan som om jag var en annan person för bara ett år sen. Visst är det bra att jag inte har så skyhöga krav på mig själv längre, men ändå önskar jag ibland att jag skulle få tillbaka lite av motivationen och självdisciplinen jag hade för ett år sedan.

Det är nästan så jag skäms lite när jag läser om hur folk som studerar i Finland klagar på och stressar med mängder av skolarbete. Är standarden lägre här? Å andra sidan är ju de flesta som börjar på universitetet här ett-två år yngre än vad de är i Finland, så kanske första året är tänkt att vara mera anpassat till deras nivå. Åh, jag vet inte. (Ibland undrar jag också om vi egentligen har massor med jobb, men det bara är jag som inte satsar tillräckligt?).


I onsdags var det S:t Patrick's Day, Irlands nationaldag. Jag har ju, på grund av mitt långvariga intresse för ön i fråga, länge känt till den dagen, men i år var första gången jag verkligen firade den.

Uppenbarligen är detta en stor sak i hela den engelskspråkiga världen, Skottland och Glasgow inräknat. De hade massor med evenemang på gång i stan. Jag och mina tyska vänner från min gaeliskagrupp hade tänkt gå till GUU, där de skulle ha något irländskt folkband, men sen visade det sig att de inte kunde komma, vilket var synd eftersom jag vill passa på att umgås med dem så mycket som möljigt nu innan de åker tillbaka till Tyskland. Men, jag och min flatmate Julija och några till for till en klubb som heter O'Couture (alltså vad är det med Glasgow och namn på nattklubbar egentligen? Alla namn är konstiga och make no sense whatsoever!). Vi kom dit före elva, när det ännu var fritt inträde och stannade ända till tretiden.

Jag har aldrig förr varit så länge på ett dylikt ställe. Aldrig dansat så mycket heller. Och det var kul! I början, när det inte var så smockfullt, var det faktiskt riktigt härligt. Vi dansade energiskt. Jag försökte från början mota bort alla tankar på att jag "inte kan dansa" och sådant tjafs och bara ha kul och flyta med, och det funkade! Dessutom kändes det bra att äntligen röra på sig (och jaja, bränna lite kalorier också) efter att ha fått alldeles för lite motion under de tidigare dagarna. De hade också dagen till ära irländskt tema och spelade ibland upbeat-versioner av irländska sånger. Vanligtvis är jag inte så förtjust i (vad jag kallar) "irländsk mansgris-musik", men den här gången tyckte jag bara det var kul. Bäst var det när de spelade temat från Riverdance. Trots att det är Irish kitsch i allra högsta grad kunde jag inte låta bli att tycka om det. Mina kompanjoner var dock inte lika imponerade.
Senare blev stället så crowded att det inte riktigt var så njutbart längre. Folk blev också fullare än vanligt, och det vill inte säga lite. Vi var nyktra, dock.

Jag har inga planer för helgen. Skulle kunna gå på en fest imorgon, men eftersom jag inte känner personerna i fråga så bra vet jag inte om jag orkar utstå awkwardheten som alltid infinner sig i början i dylika situationer. Men jag får se.


Förresten, angående den där kompisen jag skrev om som inte accepterade mig som vän på facebook. Vi är fb-vänner nu och allt är ok. Det känns ganska dumt att jag ägnade ett helt blogginlägg åt den saken. Det är precis som någon kommenterade, att jag borde sluta oroa mig över småsaker som denna och "leva livet istället" (detta är mer eller mindre story of my life). Jag har funderat på att ta bort inlägget, men å andra sidan kunde det ju vara roligt (lärorikt?) för mig att läsa om tio år (om den här sidan ännu existerar då) och inse hur onödig jag var som jagade upp mig över struntsaker. Sen så tyckte jag också, eftersom min bloggmotivation inte varit den bästa, att jag kunde ta tillfället i akt och få till ett blogginlägg då jag verkligen hade något som tyngde mig och jag ville få ur mig. Dessutom verkar detta ju vara ett ämne som engagerar.

(Och ja, man kan väl säga att kompisen i fråga och jag är mer än vänner. Annars kanske jag inte hade brytt mig så mycket.)

Nu har jag skrivkramp igen. Men skönt är det att skriva svenska.

Nu: äta och förmodligen ta en lugn fredagkväll. Trevlig helg!

Ignorerad vänskap

Jag har en god vän här i Glasgow. Han är utländsk utbytesstuderande. Han är väldigt trevlig, rolig, härlig; vi har umgåtts rätt mycket under den sista tiden och jag trivs verkligen i hans sällskap. So far so good.

Det är bara en sak angående honom som jag finner väldigt underlig: han vill inte vara vän med mig på facebook.

Då vi just hade lärt känna varandra gjorde jag en vänförfrågan, som han ignorerade. Lite förvånad blev jag ju, men brydde mig inte särskilt mycket om det. Någon vecka senare gjorde jag en till, med samma resultat.
Jag tänkte att jag skulle fråga honom om det, men vågade inte göra det av rädsla att han skulle ta illa upp och kanske inte vilja träffa mig längre. Så jag bestämde mig för att bara strunta i saken.

Men idag ändrade jag mig igen. Senast vi träffades tyckte jag att vi kom närmare varandra än någonsin; faktum är att jag har pratat med honom om sådant jag inte nämnt för någon annan här ännu. Med tanke på att jag (vilket jag gissar är ganska vanligt) kan vara facebook-vän med diverse människor jag knappt känner, kom jag fram till att det rent ut sagt är löjligt att vi två inte kan vara vänner!

Så idag gjorde jag en förfrågan igen, tredje gången gillt. Jag bifogade dessutom ett personligt meddelande där jag artigt uttryckte min vilja att bli vän med honom på denna virtuella mötesplats och att jag, eftersom vi är så bra vänner i verkligheten, inte ser någon orsak till varför vi inte kan vara vänner här.
Jag tänkte att denna gång kan han ju bara inte ignorera detta!

Men. Någon timme senare såg jag att han återigen hade gjort det.

Det var nästan så att jag blev gråtfärdig. I och med att han ignorerar mig på facebook, känns det som att han inte uppskattar mig fullt ut.

Samtidigt känner jag mig dum som tar detta på så stort allvar. Vad spelar en facebook-vänskap egentligen för roll, om man är bra vänner i verkligheten?
Jag märker verkligen, i och med detta, att facebook har börjat spela en alldeles för stor roll i mitt liv, att den gör mig paranoid; jag vet att detta är på gränsen till ohälsosamt.

Och ändå. Det ska väl ganska mycket till innan man ignorerar en vänförfrågan där?

Jag är också rädd att han tycker jag är jobbig som fortsätter skicka vänförfrågningar. Jag ångrar att jag skickade den senaste; jag är rädd att det ska förstöra vår vänskap, en vänskap som jag verkligen värdesätter.

Nästa gång jag träffar honom måste jag ta tjuren vid hornen och fråga honom om detta. Jag måste sluta gå på tå, måste sluta att jämt försöka vara snäll och till lags. Och tar han illa upp över detta är han inte värd min uppmärksamhet. Det är i varje fall vad jag försöker intala mig själv.

Suck. Vad enkelt det vore om inte facebook fanns. Då slapp jag oroa mig över struntsaker som denna.