Om att komma hem

Så. Nu sitter jag då här i den mörka finska vinterkvällen...eller något annat poetiskt. Jag är med andra ord hemma i Jakobstad nu. Har varit i en vecka.

Det är nästan så att jag fortfarande är tacksam över att jag hann komma hem i tid. Resan var nämligen lite problematisk. Den tjugoförsta december var en mycket snöig dag och därför blev mitt plan från London Stansted till Tammerfors sammanlagt fem timmar försenat. Först blev hela flighten inställd, sedan fick vi veta att vi nog skulle flyga men när vi väl gått ombord tog det över två timmar innan vi kunde lyfta. Och inte nog med det, ungefär femton minuter före landningen sade piloten något i stil med "ja...vi kommer ju till Helsinki istället för Tampere, men det har ni väl förstått redan, hehe".

Jag hade lyssnat på så många skotska nationalistiska sånger (mest Runrig) på sistone att jag hade blivit inspirerad och bestämt att jag skulle bli riktigt sentimental och kanske gråta en skvätt vid återseendet av mitt kära hemland. Men dessa planer förstördes liksom lite av alla problem med flygningen. Så om jag kände tårarna bränna när de vita skogarna började ta form i flygplansfönstret var det nog snarare av utmattning och desperation än av patriotism.

Men allt löste sig. Min mycket snälla far, som befann sig i Tammerfors (och dessutom hade väntat där i några timmar) lovade att han skulle köra ner till Helsingfors och hämta mig, trots att klockan var tre på natten. Så fem på morgonen kom vi iväg därifrån och elva på förmiddagen var vi hemma. Då var jag ganska utmattad, och aningen irriterad på Ryanair. Men glad över att vara hemma.

Eftersom jag kom så sent kändes det som om jag liksom bara klev in i allt julfirande. Jag hade, som sagt, inte haft mycket julstämning back in Glasgow och nu var det mitt i allt full jul. Och den gick så fort. Det känns faktiskt lite sorgligt att julen redan är över. Jag hann inte riktigt med.

Men nog blev det en bra jul, och det bästa av allt var självklart vädret. Snön! Kylan! Det var det första som slog mig när jag och pappa körde hem i gryningen, och det har fortsatt att fascinera mig dessa dagar: nog kan ju Finland vara vackert ändå!

Det är ju det att man blir hemmablind. När man har varit borta ett tag inser man hur vackert och exotiskt det är med nordlig snö och köld.

Det finns en facebook-grupp som några av mina glasgowkompisar har gått med i som heter något i stil med "fuck Christmas, I wanna go back to Murano". Det är nästan så jag börjar bli orolig då jag ser det. Över mig själv. Är jag onormal då jag trivs med att tassa omkring här hemma med mamma och pappa? Visst, det är klart att studentbyn i Glasgow är ett intressantare ställe att bo på, det...ja, händer förstås lite mer där. Och visst saknar jag vissa människor.

Men just nu tycker jag det är väldigt skönt att gå omkring här i vårt fina hus och inte behöva spänna sig. För tyvärr spänner jag nog mig fortfarande inför vissa av mina flatmates, de jag inte känner så bra (det ska det bli en ändring på, jag har som nyårslöfte att befriend them). Och så, på tal om att vara hemma, är det ju förstås skönt med de där kläderna som tvättar sig själva o. dyl.

Så, jag undrar om folk verkligen längtar så mycket tillbaka till Murano eller om de bara sjåpar sig. Men så har jag ju alltid trivts hemma och haft en bra relation till mina föräldrar etc etc...
Det enda sorgliga är att jag inte riktigt känner någon här i stan längre.

Men ändå...nog kommer det att kännas alldeles bra att åka tillbaka sen den tionde. Det ska bli härligt att se kompisarna igen och så kan jag knappt vänta på att få fortsätta med gaeliskan. Och jag ser fram emot flera danser (ceilidh, jag försöker mig inte på att böja det i plural!) och fester.
Jag ser mindre fram emot English Literature. Och den mindre trevliga halvan av mina flatmates kunde jag bra vara utan (men jag kanske får fantastiska förändringar till stånd nu då jag ska bli kompis med dem). Men annars...nä, det ska nog bli bra!

Sen så finns det ingenting bättre än att lyssna på min härliga gaeliska musik, titta ut på snön och drömma sig tillbaka till Skottland. Men ändå vara glad över att vara här. Då känner jag mig alltid så lyckligt lottad.

Jag är egentligen ganska lyckligt lottad.

Jag tror jag har sagt det förr.


Hej och Gott Nytt År!

Vemod och annat

Jag har en så konstig känsla just nu. Jag åker hem på måndag, och har nästan svårt att förstå det.

Jag ser väldigt mycket fram emot det, ja, om jag ska vara ärlig skulle jag ge mycket för att kunna sätta mig på ett plan och komma hem nu. Tidigare försökte jag mota bort alla känslor som närmade sig hemlängtan, men nu då jag vet att jag snart kommer att vara hemma är det annorlunda. Nu är det tillåtet att ha hemlängtan.

Jag undrar bara hur det kommer att kännas att vara hemma igen. Jag kan liksom inte riktigt föreställa mig hur det kommer att bli. Men det får jag ju snart se.

Alla åker hem nu. Idag verkar vara den dag då de flesta far. Från mitt fönster som vetter mot gården har jag sett folk stappla iväg med tunga resväskor hela dagen. Och föräldrar som kommer och hämtar sina barn.

I min flat är vi fyra stycken kvar. Det är så tyst och konstigt. Det är som ett annat ställe.

Igår hade vi en liten fest. Det var kul och bra stämning: alla var glada och "examen över"-uppsluppna; samtidigt var det lite vemod i luften eftersom alla ska åka hem i dagarna. Min flatmate Julija och hennes två (också litauiska) kompisar hade en flight tidigt i morse och åkte därför iväg vid elvatiden igår kväll. Vi gick alla ut i den frostbitna skotska natten och vinkade av dem. Det var riktigt sorgligt, och det känns väldigt konstigt att inte Julija är här i rummet mittemot mitt nu. Jag menar, hon ska ju vara här!

De som är kvar här nu förutom jag är Kaja, Robin och Richard. Bara trevliga och vettiga människor alltså. Pojkarna far imorgon och Kaja på måndag, som jag.

Jag brukar ju irritera mig väldigt mycket på det "andra gänget" och borde därför tycka att det är skönt nu då de alla är puts väck. Men det konstiga är att jag nästan saknar deras påfrestande närvaro. Det är så tyst och vemodigt, ja nästan spöklikt då det är så lite folk här.

Så det är därför jag känner mig så konstig. Allting är liksom så ledset och tomt. Jag önskar att jag också åkte idag!

Jag hade egentligen tänkt åka in till stan idag, men det blev så att jag sov till ett och när jag väl vaknade kände jag mig för trött och lat för att göra det (vilket hade mycket att göra med gårdagens firande). Men jag har städat mitt rum och tvättat ett lass med kläder, så något vettigt har jag i varje fall fått gjort idag. Kanske jag åker till stan imorgon, min sista dag här. Jag och Kaja kunde ju fara. Sitter jag bara här i mitt rum i den tomma korridoren kommer jag att go nuts.

Jag har en konstig sak för mig, och det är att jag alltid tycker synd om ett ställe när jag lämnar det. Så har jag hållit på sedan jag var liten. Jag är säker på att mitt rum kommer att sakna mig då jag lämnar det för tre veckor. Min säng, min stol, för att inte tala om min dator, som jag inte tänker ta med. Stackars ensamma saker. (Kanske jag redan har blivit lite nuts?).

Idag har det snöat ordentligt. Det höll på i åtminstone en timme, och nu finns det ett mycket tunt lager snö på marken. Det är nästan julstämning här. Men bara nästan. Jag kan inte få julstämning på Murano Street, så är det bara.

Ja, angående min sjukdom: jag är nog rätt så återställd nu. Det var en konstig och obehaglig influensa (?) som tog hårt på mina krafter, men när det väl "vände" och började bli bättre återhämtade jag mig väldigt fort. Jag är glad att jag hann bli sjuk innan jag skulle åka hem. Mindre glad är jag ju förstås över att det förstörde mitt prov och kanske resulterar i en underkänd kurs, men ääh...jag orkar inte bry mig om det nu!

Det är konstigt, jag är så full av känslor och saker jag skulle vilja säga, men ändå känner jag mig inte alls inspirerad att blogga. Det här inlägget känns nästan tvångsmässigt. Det är en irriterande känsla när man vill uttrycka något men inte får det sagt som man vill. Eller inte kan uppbåda krafter till att säga det som man vill.

Jag har lyssnat på Big Country hela dagen. Det är ett fantastiskt bra band.

Nu ska jag sluta. Detta var nog det sista inlägget i år skrivet i Skottland.


Strange.

Sjuka

Hej. Orsaken till att jag inte har skrivit på länge är att jag har varit sjuk. Ganska ordentligt sjuk. Jag har varit så orkeslös så jag inte lyckats uppbåda krafter till att blogga. Nu känner jag mig lite bättre, även om jag är långtifrån återställd.

Jag har varit ganska konstigt sjuk, faktiskt. Det började i torsdags då jag först fick huvudvärk och sedan plötsligt feber. Jag vet inte hur hög feber jag hade eftersom jag inte har tillgång till någon febertermometer, men jag gissar att det nog var på högre sidan, i alla fall stundvis. Febern försvann i lördags men följdes istället av, ja...magproblem. Och fortsatt huvudvärk. Och svaghet. Det har faktiskt varit ganska obehagligt.

Alltså, klart jag har varit sjuk och haft feber och känt mig halvdöd förr, men det obehagliga här är att jag varken haft hosta, snuva eller ont i halsen, vilket jag så gott som alltid brukar ha då jag har feber. På ett sätt känns det som om det skulle vara allvarligare när man inte har de klassiska förkylningssymptomen, det skulle ha känts "tryggare" att ha dem. Hmm. Det kan nog vara att det är svininfluensan jag har, för mina symptom stämmer nog in där, men kan man ha det utan att ha hosta/ problem med luftvägarna alls?

Så, som ni förstår har de senaste dagarna varit ganska hemska. Jag menar, det är hemskt att vara sjuk, men det är ännu hemskare att vara sjuk på Murano Street Student Village.

Det är inte så roligt när man behöver sova och resten av stället har bestämt sig för att ha världens party. Och jag finner det jobbigt att vara bland folk då jag är sjuk, att febrigt hasa in i köket och sätta på sig ett plågat leende. Dessutom tycker jag att mina flatmates, jag menar de jag verkligen är kompis med, kunde ha lite mer empati med mig.

Jag är lite irriterad på min kompis Julija. Det är nämligen så att jag i och med sjukdomen totalt har förlorat min aptit. Jag klagade på det här för Julija igår och hon bara "ja men du måste ju äta, du kommer aldrig att bli frisk om du inte äter, det är klart du känner dig svag och hängig när du inte äter".

På något sätt verkar det som om hon tror att jag har bestämt mig för att inte äta och därför känner mig svag, att det är orsaken till min sjukdom. Snälla, jag skulle äta om jag inte blev äcklad av allt vad mat heter! Jag har inte valt det här själv! Jag blev faktiskt riktigt ledsen igår när hon höll på sådär. Jag vet nog att hon bara menar väl, men som tidigare ätstörningsoffer (eller något ditåt) är jag väl extra känslig för sånt. Jag vill inte hon ska tro att jag har gått och fått anorexi. Det är ju det att det inte direkt syns på mig att jag är sjuk eftersom jag inte hostar och "snårar". Jag tycker ju själv att jag är blek som ett lakan och ser ut som "dagen från mig sakta skrider", men andra kanske inte ser det så lätt. Jag är så rädd att de inte tror på att jag verkligen är sjuk. Hursomhelst skulle hon väl kunna säga något uppmuntrande och tröstande och inte bara tjata om att jag ska äta!
Nåja, hon och min andra kompis Robin var och handlade åt mig igår och det var ju snällt och empatiskt av dem.

Så, idag känner jag mig bättre men ändå väldigt svag. Det är som om återhämtningsprocessen går väldigt långsamt. Jag hoppas bara jag hinner få tillbaka energi (och aptit) till julen, och till nästa måndag då jag ska åka hem.

En väldigt tråkig sak i denna redan tråkiga historia är att jag hade en tent i lördags som förstås gick helt åt skogen. Jag tror inte jag hade feber då längre, men min hjärna var förstås så tom och trög som bara en post-feber hjärna kan vara. Dessutom hade jag huvudvärk och mådde allmänt skit. Så jag är rätt säker på att jag blev underkänd. Jag kan bara tänka mig hur den som fått äran att rätta mitt prov sitter och skrattar åt den råddigågga jag fått ner. Jag skrev visserligen på provpappret att jag var sjuk, men det hjälper ju inte alls. Man måste ju ha intyg från doktor ju, som man dessutom ska lämna in i förväg (som om man skulle kunna förutse det, "kära professor, Edit kommer att bli sjuk på lördag"). Åh.

Hursomhelst trodde jag inte jag skulle behöva uppleva rädslan för att bli underkänd igen. Kanske jag borde vara lite besviken på mig själv. Jag menar, jag var sjuk under tenten, vilket är förlåtligt, men jag har ju inte varit så bra då jag varit frisk heller. Skulle jag ha fått bra i essän vi skrev under terminen skulle det kanske lyfta upp resultatet lite och orka upp till ett D (vilket är det man måste ha för att bli godkänd i kursen) eller t.o.m ett C. Men nu fick jag C2 i den essän, vilket inte är till mycket hopp. Usch, jag avskyr att kalkylera på det här viset (och trodde som sagt inte att jag skulle behöva göra det igen).

Dessutom handlade det i IB om matte, och det var annorlunda. Jag tyckte liksom det var "tillåtet" att vara dålig i matte eftersom jag hade noll intresse för det och visste att min begåvning låg på andra områden. Men det här är English F*cking Literature! Jag borde ju vara bra på det! Är jag dålig på allt nu mitt i allt?

Åh, jag borde sluta tycka synd om mig själv nu. Jag är sjuk och utomlands, det är bara det. Det är en väldigt dålig kombination. Det är bara för mig att skriva om i augusti (augusti? vafan!) då, tralala. Och inte är jag alls dålig på allt, gaeliskan har ju gått bra och English Language också.

Jag har English Language exam på fredag, den består bara av multiple choice- frågor och borde inte vålla större problem, om inte min hjärna strejkar då också. Men jag har ju ännu tre dagar att återhämta mig. Bara det ville gå lite snabbare!

Ja, nåja. Blä. It could be better. Varför måste jag bli sjuk just nu? Nå, jag måste ju se det från den positiva sidan: det var tur jag blev nu och inte en vecka senare, då skulle det ha varit jobbigt för mig att ta mig hem. Och så är det väl bra att jag har gått ner i vikt lite nu före julen, så är jag kanske bara tillbaka till mitt normala jag efter julen. Haha. Förutsatt att jag hinner få tillbaka aptiten förstås. Vilket jag verkligen hoppas. Det skulle vara en mardröm att sitta där vid julbordet och inte kunna äta något.

Jag ser verkligen fram emot att komma hem till julen. Jag är nästan lite i spänning inför det!



Angående mitt senaste blogginlägg, så var det kanske "lite onödigt", som min mamma uttryckte det. Kanske det. Jag tyckte bara det var aningen roligt att skriva annorlunda än jag brukar, och så var jag lite inspirerad av andra bloggar jag läst. Men, kanske jag borde lämna hjärta & smärta-biten utanför bloggen.

Det är bara det att det är så mycket som är hjärta och smärta hela tiden.



Jaja, nu ska jag sluta innan jag tråkar ut folk, om någon läst ända hit.

Bye bye från en sjukroko tonåring.

Blekt decemberdagsljus

När man läser bloggar stöter man ju nu som då på kryptiska blogginlägg. Det vill säga inlägg där den som skriver indikerar att något speciellt har hänt utan att säga det rakt ut, utan istället använder sig av kryptiska halvpoetiska formuleringar så att läsaren ska få undra vad månne det hela handlar om.

Jag hade från början betsämt mig för att inte skriva sådana inlägg utan vara rättfram med allt jag vill vara rättfram om och lämna det som är mera personligt utanför bloggen.

Just nu känner jag mig dock manad att avvika från mina principer.



Varför ska det vara så svårt?
Så jobbigt, så många osynliga regler?

Det är så annorlunda när man möts i dagsljus.

Blekt decemberdagsljus, men ändå.
Det finns så många nya dimensioner
Så många ord, tecken, gester som ska tolkas.
Plötsligt finns alla regler där.
Plötsligt finns alla krav där.
De som försvinner i det upprymda festmörkret.
Plötsligt är jag genomskådad, hjälplös.

Och så sitter jag här och spelar upp scenen då vi skiljdes åt
Igen och igen.
Tolkar alla händelser, en efter en.
Försöker hitta tecknen - de positiva
(Om han inte ville skulle han väl inte...)
Och också de negativa
Som jag tvingar mig själv både att tänka på och inte tänka på.

Andra gången vi träffades -
Det var som att ta ett steg tillbaka
Och ändå kände jag annorlunda
Jag kände mycket mer
Jag ville bara förlora mig i...

Jag önskar saker vore annorlunda
Jag önskar jag vore annorlunda

Jag önskar jag visste, var säker, och slapp
Sitta här och återuppleva och tolka tecken.

Och jag önskar att jag inte skulle hänga upp hela mitt liv på en sådan här sak.
Jag önskar att jag bara kunde slappna av
Och ta det som det kommer
Tänka att Andra Alltid Finns.
Som det är nu kommer jag bara att bli
Så besviken
Om det inte...
(NEEEEEEEJ!!!)


Varför ska det vara så svårt?
Jag vill ju bara
Aldrig släppa

För en gångs skull




Det har sagts förr, men det tål sägas igen: jag tänker på tok för mycket.
Vilken tur att jag ska till Edinburgh imorgon så jag slipper gå runt här och grubbla mig sönder och samman.

Lycka & eufori

Hej!

Jag är så glad! Jag är så lycklig!

Orsaken till det är gårdagskvällen. Jag kan lugnt säga att det var den bästa kvällen jag haft sedan jag kom hit.

Igår var det alltså S:t Andrew's Day, det vill säga Skottlands inofficiella nationaldag. Med anledning av detta ordnade Comunn Oiseanach, Glasgow universitets gaeliska society, ett ceilidh på Queen Margaret Union.

Jag vet, jag vet. Det är hög tid för mig att förklara vad ett ceilidh egentligen är. Ordet är gaeliskt, och kommer från ordet ceile, vilket egentligen betyder bredvid, eller sida vid sida. Ceilidh betyder alltså mer eller mindre sammankomst, get-together, att träffas och ha roligt sida vid sida. Företeelsen har gamla anor i Skottland och Irland (på iriska stavat ceili, for the record). Det hela går ut på att man samlas och dansar traditionella danser till traditionell skotsk (eller irländsk) folkmusik, gärna med ett liveband.

Jag hade, min stora obsession av allt dylikt till trots, aldrig fått chansen att gå på ett ceilidh (jag har härmed bestämt att det heter "ett" ceilidh) och såg därför mycket fram emot detta evenemang.

Så, jag gick dit med mina nyfunna tyska vänner. Musiken skulle börja nio och vi kom dit ca halv nio. Vi köpte något att dricka och slog oss ner, smuttade på engelsk cider och såg med (skräckblandad?) förtjusning lokalen fyllas av allt fler och fler kiltklädda killar (tjejer också förstås, men de hade inte kilt). Det visade sig förstås att bandet var lite försenat och det tog nog enda till halv tio innan de började spela.

Eftersom jag inte hade riktigt på klart hur ett ceilidh egentligen går till, trodde jag att någon skulle ge instruktioner och lära oss danserna innan de började. Men nej, det förväntades nog att vi skulle kunna danserna redan. Och faktum är att de flesta kunde dem. Efter vad jag har förstått lär sig alla skotska barn de traditionella danserna i primary school och har dem liksom i blodet (lite som vi dansar polonäs på julen, kanske). Så när musiken började var dansgolvet genast proppfullt med folk som svängde om som om de aldrig gjort annat.

Faktum var att jag till en början var lite olycklig. I så gott som alla danser måste man ju ha en partner. Jag frågade mina kompisar om de vill dansa, och hör och häpna, de ville inte, "vi kan inte". Jag menar, come on! Hur tråkig får man bli? Sitta på ett ceilidh och titta på när andra dansar! Jag hade banne mig inte kommit dit "fö ti skåda åpå!"

Så när första dansen var slut tog jag mod till mig, gav mig upp på dansgolvet och grabbade tag i nå random folk (i den dansen skulle man inte vara par utan sex personer, så det var ju bra). Och jippi vad roligt det var! Jag menar, en ceilidh-dans håller ju inte på i fem minuter utan snarare i tjugo. Så trots att man som jag är superfit och har världens bästa kondition (?) är man nog rätt så trött när en dans är över. Men det är värt det. Det ät så underbart roligt. Och danserna är inte särskilt svåra heller.

Efter det var jag lite mera upp i varv och dansade med ganska många människor, bland annat med en kille från min gaeliskagrupp (kiltklädd, förstås). Det blev bara bättre och bättre.

Musiken var stunning. Bandet hette Skerryvore och de spelade precis sådan musik som får mitt hjärta att brinna. Det vill säga tvättäkta traditionell skotsk musik, komplett med säckpipor, fioler och allt, men ändå med inslag av pop, rock och till och med lite reggae. Det kan helt enkelt inte bli bättre. Jag blir så lycklig av den sortens musik, den är livsglädje personifierad (eller kanske "musificerad?").

Klimax kom på slutet, då de spelade den mycket välkända traditionella sången Loch Lomond. Då kom precis alla, de tråkiga tyskarna inkluderade, upp på dansgolvet. Stämningen var alldeles mäktig. I början, då de spelade sången ganska långsamt och "traditionellt", tog alla varandra i hand och sjöng med. Sedan, när de speedade upp spelandet, blev alla som galna och dansade och hoppade runt som på värsta nattklubben! Stämningen var minst sagt euforisk!

Faktum var att de spelade Loch Lomond på samma sätt som det briljanta skotska bandet Runrig gör; de spelade liksom Runrigs version av låten. Just den versionen har jag lyssnat på flera gånger och tycker är jättefin, mäktig och, ja, euforisk (framför allt är den väldigt skotsk). Så, det kändes nästan som att höra sin favoritlåt live, det var nästan som om Runrig själva hade varit där!


Så hela kvällen var mycket lyckad. Jag kände verkligen att jag var på rätt ställe, jag kände att jag är gjord för detta! Jag ser redan fram emot nästa ceilidh. Jag vet inte var och när det kommer att vara, men gå på det ska jag, det är ett som är säkert. Jag menar, dansa med hotta kiltklädda skottar till underbar musik, kan det bli bättre?

Och jag tycker det är beundransvärt hur skottarna håller sina uråldriga traditioner vid liv. Take heed, Finland!


För en stund sedan upplevde jag något som är värt att nämna. Jag lyssnade på nämnda version av Loch Lomond (Runrigs alltså), återupplevde gårdagskvällen och kände mig allmänt lycklig och euforisk. När låten var slut möttes jag av det ettriga brandlarmet från huset mittemot.

Är det inte talande? Där satt jag med Loch Lomond i öronen och drömde mig bort till min skotska sagovärld, för att sedan "väckas" av brandlarmet på det sjaskiga Murano Street. Ett brutalt hopp tillbaka till vekligheten.

Men åtminstone fick jag uppleva lite av det skotska sagolika igår, och det är jag mycket glad för. Det stod på all reklam för evenemanget att det kommer att bli en kväll att minnas, och det blev det verkligen för min del.


Jag har försökt lägga upp en video på bloggen, men eftersom jag är så borta med allt sånt får jag det inte att lyckas. Hur som helst finns nog Runrigs mäktiga version av Loch Lomond på Youtube, ifall någon är intresserad.


Okej, bye! Take care!