Ensamhet osv.

Hej. Nu ska jag vältra mig i lite självömkan. Det är nämligen så att det (som alltid, för alla) finns en del saker som är jobbiga för mig just nu. Så himla jobbiga.

Jag känner mig ensam ibland. Eller faktiskt ganska ofta. Jag menar, jag har gänget här i studentbyn som jag "hänger med", men egentligen tycker jag inte att jag har så mycket gemensamt med dem. De kan vara roliga att vara med, men jag känner mig ändå lite utanför. Det känns som om jag inte har riktigt samma referensramar som dem. Det här känns lite hemskt att säga, men jag känner mig faktiskt mognare än dem. Det känns som om jag tänker mer. Och så saknar jag någon som faktiskt delar mina intressen, som brinner för samma saker som jag. Jag vet ju att sådana nog borde finnas, men (och här kommer mitt andra problem): jag är så otroligt osocial.

Jag har jättesvårt att ta kontakt med folk. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och inte bara när det gäller främlingar, utan också människor jag känner någotsånär bra. Som idag, då jag satt i Fraser Building (ensam, förstås) och åt och en som jag är sådär halvt bekant med kom och pratade med mig. Vi redogjorde till en början för de vanliga sakerna, med andra ord hur studierna går, hur vi har trivts hittills etc. men sen blev det tyst. Jag hade inget mer att säga. Jag tänkte febrilt "säg något, säg något, hon måste ju tycka jag är världens tråkigaste och konstigaste nu", men kom verkligen inte på något mer att yttra mig om. Å andra sidan skulle ju hon också ha kunnat säga något, men hon fann tydligen mitt sällskap tråkigt och hade ingenting att säga hon heller. Det slutade med att hon ursäktade sig och gick därifrån. Och jag satt där och hade bara lust att gråta.

Okej, nu är det så att jag inte är så förtjust i den här människan, vi har inte särskilt mycket gemensamt heller, jag tycker ibland att hon är aningen irriterande. Men jag kan ju inte bara rata alla! Jag kan inte ha så höga krav! Jag får ju inga vänner på det här viset. Och så borde jag lära mig prata. Jag förstår inte varför jag måste vara så socialt handikappad, varför jag inte bara kan prata på som normala människor. Hur gör normala människor?

Så blir jag också irriterad på mina flatmates, de som tillhör det "andra gänget". Det värsta är att jag inte har någon som helst anledning att tycka illa om dem. De är garanterat hur trevliga och smarta som helst, det är bara det att jag ratar dem. Igen. Utan att ens försöka ta kontakt med dem. Och såklart uppfattar de mig som tyst, klumpig och konstig, då jag inte ens bemödar mig om att närma mig dem.

I själva verket är jag väl bara avundsjuk på dem. Jag skulle vilja vara självsäker och nöjd med livet, så som de verkar vara. Jag skulle vilja ha vänner med lika bra sammanhållning som de verkar ha.

Sen är det det här med språket. Min engelska känns mera broken och stel än någonsin. Jag känner mig så handikappad jämfört med dem som har det som modersmål. Detta blir extra uppenbart på mina tutorials. De andra säger så smarta och genomtänkta saker, medan jag sitter där och känner mig som en fullständig moron. Jag trodde att jag skulle bli flytande bara efter några veckor, men nej. Tvärtom, det känns som om jag skulle bli sämre och sämre. Mitt största problem är ju, som bekant, att jag är så blyg. Enda sättet att förbättra språkkunskaper är ju att prata. Inget prat = noll förbättring. Jag är bara så rädd att göra fel, vilket jag mycket väl vet att jag inte borde vara. Det finns massor med folk med betydligt sämre engelska än jag som bara babblar på och är underbara och älskade av alla. Vem bryr sig om språkfel? Svar: bara jag. Så in i Norden.

Sen så är det det att jag är så otroligt trött på att vara ensam. Singel alltså. Jag längtar efter någon så mycket så jag nästan går sönder. Och jag vet också att jag inte borde vara sådan. Att jag bara borde slappna av och vänta, så dyker nog den där specielle upp. Men jag orkar inte vänta längre! Att stan svämmar över av lyckliga par gör ju inte saken lättare, precis.

Sen så är det det här med vädret. Det bara regnar och regnar.

Sen så är det det här med hemlängtan. Lite grann.


Egentligen är det inte så hemskt. Egentligen trivs jag rätt bra. Jag är intresserad av ämnena jag studerar. Trots att mitt sociala liv kunde vara bättre, är det ändå mer livligt än det någonsin varit förr, tror jag. Jag har redan hunnit ha ordentligt roligt med de nya människorna jag träffat, flera gånger om.

Och så har jag tak över huvudet, mat för dagen, familj som bryr sig och jag är fullt frisk.

Man borde inte klaga på småsaker.


Förlåt för EE-längden på inlägget.