Flatmates

Jag tänkte att jag istället för att skriva ödelånga inlägg där jag beskriver i detalj vad jag har gjort (vilket är mer eller mindre vad jag gjort hittills)skulle jag försöka skriva kortare inlägg där jag koncentrerar mig på ett ämne. Bara för att ändra lite stil och undvika långa inlägg som jag tänker mig att ingen orkar läsa.

Så nu ska jag beskriva situationen angående mina flatmates. Jag tycker egentligen inte om att blanda in engelska ord i svensk text, men jag kommer inte på något bra ord på svenska. "Lägenhetskompis?" "Rumskompis" brukar folk säga, men vi delar ju inte rum. I svenskfinland brukar man säga "kämppis", men jag är inte särskilt förtjust i det ordet heller. Så jag använder "flatmates", eftersom jag tycker det är det bästa ordet för företeelsen i fråga.

Vi är tio personer i min flat. Fyra pojkar, sex flickor. Fyra från England, tre från Skottland, en från Litauen, en från Polen och så jag som, hur man än vrider och vänder på det, kommer från Finland. Jag skulle så gärna vilja vara vän med dem alla, känna gemenskap med dem alla: jag skulle så gärna vilja att vi alla var något av en familj. Tyvärr är det inte så.

Jag märkte redan de första dagarna att jag har svårt att komma överens med vissa av dem. Dessa består av alla fyra engelsmän (tre flickor och en pojke) samt en av skottarna (pojke). Dessa fem har bildat en sorts gäng. Ett gäng med attityd. De pratar alltid högt, gastar och stojar, beter sig som om de äger världen och fnyser nästan då vi andra (särskilt vi som är utlänningar) kommer i närheten. Jag säger inte att alla måste vara som jag, modesta och reserverade, tvärtom: jag har alltid önskat att jag var mera utåtriktad. Det är bara det att dessa människor är det på ett sätt som irriterar mig: ett stroppigt sätt. Jag får mindervärdeskomplex när jag kommer i närheten av dem. Och jag tror det är likadant för mina medutlänningar Kaja (polskan) och Julija (litauiskan). När vi tre satt i köket och pratade och de som hör till det "andra gänget" högljutt ramlade in, rann vår diskussion ut i sanden och vi satt där tysta. De tar liksom över allt. Och vi (eller åtminstone jag) får känslan av att jag inte är något jämfört med dem.

Det har till och med gått så långt att om jag tänker koka något (läs: pasta eller nudlar) och ser att de ockuperar köket går jag tillbaka till mitt rum och väntar tills de har gått därifrån. Jag känner mig så obekväm i deras sällskap!

Samtidigt vet jag att det är fel av mig att tycka såhär, att det blir en ond cirkel. Jag borde närma mig dem, prata mera med dem. Nu när jag inte utbyter mer än artighetsfraser med dem tycker ju de förstås att jag är konstig! Men det är så jobbigt. Dessutom skulle ju någon av dem lika gärna kunna börja prata med mig.

Det är tur att jag har Kaja och Julija. De är båda förnuftiga, osjälviska, sympatiska människor som jag alltid kan prata med. Dessutom gör väl våra liknande situationer att vi förstår varandra. Trots att jag kanske inte är alldeles nöjd med stället jag bor på skulle jag inte vilja flytta härifrån: jag vill inte flytta från mina två bästa vänner. De har mer eller mindre räddat min vistelse här.

De två andra som jag också tycker om är de två resterande manliga flatmatarna: Robin och Richard. De är båda från Skottland. De har båda den fina kvaliteten ödmjukhet. Robin, som dessutom är halvnepales, är riktigt smart. Richard vet jag inte så mycket om, han är rätt blyg och säger inte särskilt mycket (kanske gillar jag blyga människor bättre ändå?). Jag skulle gärna tillbringa mer tid med dem, men för det mesta åker de hem till helgen, då man skulle ha mest tid att umgås.


Det är synd att det är såhär. Jag trodde tiden för gängbildning var förbi. Men kanske ändras det. Vi ska ju ändå bo tillsammans i ett år.

(Nu blev det långt igen. Jag kan tydligen inte hjälpa det!)