I väntan på att ge sig av

Detta är min första blogg. Min allra första. Det är inte utan att jag är aningen i spänning, att det här ögonblicket känns en aning historiskt. För jag har ju tänkt börja med denna uttrycksform (konstform?) länge redan, men aldrig kommit mig för. Visst har jag skrivit olika former av dagbok så länge jag kan minnas, och alltid (från säkra källor) fått höra att "jag tydligen uttrycker mig bättre skriftligt en muntligt", men jag har helt enkelt inte tyckt att det funnits tillräckligt mycket att skriva om i mitt alldagliga liv. Ingenting som andra människor skulle finna intressant att läsa. Men nu, då jag står i beråd att flytta hemifrån - på riktigt - och dessutom till ett annat land, föreställer jag mig att alldagligheten ska få ett abrupt slut i och med miljöombytet från österbottnisk småstad till brittisk miljonstad. Och därmed har jag en orsak till att börja blogga. Det är min logik. Jag tänker mig att jag här ska försöka ge en bild av min tillvaro i det nya landet, men också dela med mig av annat som ligger nära till hands att skriva om, men som inte behöver vara direkt Glasgow-relaterat.

Att blogga är att vara egocentrisk, det är jag medveten om. Jag tror dock att det här bara är en av många sätt att förverkliga sig själv och bli bekräftad. För detta att bli bekräftad är något som alla människor har ett behov av. Och i "dagens individualistiska samhälle" (det här börjar kännas som en skoluppsats!) är en blogg, att lämna ut en del av sig själv till okända läsare, ett sätt att bli bekräftad, att visa att man finns. Och jag tror det är ett sätt som passar mig.

Jag ska alltså snart bege mig iväg. Nästa veckas fredag, närmare bestämt. I själva verket reser jag till Helsingfors redan på torsdag, för att sova en natt där och sedan flyga Helsingfors- London Heathrow - Glasgow på fredagen. Detta något komplicerade och dyra arrangemang grundar sig på att jag måste vara där just denna fredag, eftersom mitt hyreskontrakt börjar då och jag måste vara på plats och ta emot nyckeln. När jag åker hem till jul är jag mera flexibel och kommer förhoppningsvis att kunna fixa billiga Ryanairbiljetter.

Jag har alltså boendet ordnat. Jag kommer att bo i ett område som heter Murano Street tillsammans med 1500 andra studerande. Den lägenhet jag kommer att bo i består av 10-12 rum, två badrum och ett kök. Hyran är 330 pund, ca 370 euro, per månad så särskilt billigt är det ju inte. Jag ska med andra ord bo med (till en början) fullständigt okända människor. För mig som vuxit upp som enda barnet i ett tyst hus och senare en tyst etta kommer det förstås att bli en rejäl omställning. Ibland har jag funderat på hur jag överhuvudtaget ska klara av det. Men jag måste tänka att "de andra ju också bara är människor", som min pappa uttryckte det. Dessutom kan jag ju alltid låsa in mig på mitt rum när jag behöver vara ensam, vilket jag brukar behöva rätt ofta.

Jag ska alltså börja studera på universitetet i Glasgow, som sammanlagt har 20 000 studerande, varav ca 20 % är utlänningar. Det jag ska studera, åtminstone det kommande året, är English Literature (som handlar om att läsa böcker och analysera dem), English language (engelska som språk) och Gaelic (skotsk gaeliska). Det är utan tvekan det sistnämda jag ser mest fram emot, även om de två andra också är lockande. Överlag känner jag mig väldigt ivrig att börja studera igen. I själva verket känns det härligt att äntligen, äntligen få börja göra det jag verkligen vill. Visst var IB en sorts specialisering, men ändå, universitetsstudier är ju något annat, en frihet som jag längtat efter allt mer, åtminstone under de två senaste åren. Efter att ha gått omkring och gjort så lite vettigt som möjligt denna sommar (förutom då jag var till Irland och lärde mig iriska) och försökt mota bort mitt dåliga samvete över att inte ha något jobb, känns det mycket välkommet att bli verksam och få ge sig i kast med något igen. För att uttrycka det kort : I can't wait. Studierna kommer att vara krävande, förstås, framför allt för att de går på engelska. Trots att jag studerat på engelska i tre år och är van att skriva diverse uppsatser på språket kan ju min engelska inte vara i närheten av samma nivå som de inföddas. En fördel därför är att de flesta från Storbritannien som börjar på universitetet är ett år yngre än jag, det vill säga 17-18 år. Vissa är till och med så unga som 16, vilket är något jag inte förstår. (Jag var minsann inte mogen för universitetsstudier då jag var 16! Jag är ju inte ens säker på om jag är mogen för det nu!) Man kan därför anta att jag med mina nitton vårar är lite mognare än de brittiska förstaårseleverna och därför har en liten fördel i mitt studerande. Och eftersom jag istället har språket emot mig, föreställer jag mig att det "jämnar ut sig" lite. Men, för att sammanfatta det hela (uppsatsvarning igen) ser jag mycket fram emot att börja studera och tror nog att det ska gå bra. Friskt humör bara!

Det är klart att jag har tänkt mycket på vad den här flytten kommer att innebära. Och visst har jag skapat utopiska bilder över hur fantastiskt och fläckfritt mitt nya liv i Skottland kommer att bli. Men faktum kvarstår: man kan inte "flytta ifrån sig själv". Jag kan inte vänta mig att jag, så fort jag landar på skotsk mark, kommer att bli glättig, pratsam och utåtriktad. Hur långt hemifrån jag än flyttar kommer jag alltid att vara rätt blyg och reserverad. Och visst kommer det att bli tungt också, visst kommer jag att känna mig ensam och utanför, längta hem. Men jag har också märkt att min personlighet ändras lite när jag lämnar hemknutarna (något som jag tror gäller många människor). Jag tenderar bli mer öppen och spontan. Och just nu känns det skotska grådasket mer tilltalande än det finländska. Så, någon ny människa kommer jag inte att bli, men visst hoppas jag på förändring. På nya bekantskaper och nya insikter.

Detta var alltså inledningen till min blogg. Jag hoppas kunna skriva mer ingående och, ja, innerligt i fortsättningen. Jag hoppas också att jag kommer att ha tid. Under detta långa, lata sommarlov har jag nästan börjat glömma att tid kan vara en bristvara (så fort förtränger man IB-stressen!). Och så hoppas jag att någon läser detta. Kommentera gärna i fortsättningen!

Vi hörs,

Edit