Efter första dagen

Terminen har börjat! Äntligen! Det ska bli så roligt och jag är så motiverad!

Tja. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag kom till stället där vi har English Literaure- föreläsningar bara för att få veta att vi inte har någon föreläsning idag (orsaken till det gick dock mig förbi). Det var ju lite snopet. Men eftersom jag då var ledig i två timmar innan nästa föreläsning började hann jag köpa mitt välbehövda stationery i John Smith's Bookshop i något som heter Frazer Building (Frazer Building verkar för övrigt fungera som en vilsen students räddare i nöden, på många sätt). Det var minst sagt rusning i bookshopen. Kön startade nästan utanför ingången. Jag bestämde mig för att ta tid hur länge köandet tog. Svaret: 36 minuter! I en bokhandel! Jag har läst någonstans att britterna lär ska vara bra på att köa, och enligt mina erfarenheter hittills stämmer det. De har verkligen tålamod, vilket ju på sätt och vis är bra. Inget armbågande och smitande före här inte. Men å andra sidan blir jag ibland frustrerad över det artiga, snälla tålamodet. Kanske det är på grund av mina väl dolda våldsamma finska gener.

Efter att jag köpt pärmar, papper etc och ätit en lätt lunch på kafeet Food For Thought i samma välsignade byggnad var det dags för Gaidhlig. Tyvärr kunde jag inte njuta av det så som jag hade velat eftersom jag var så otroligt förkyld. Av någon anledning råkade min förkylning bryta ut som värst just precis då. Så medan vi gick i genom uttalsregler och underbara grammatiska termer såsom aspirering satt jag där med näsduken i högsta hugg och försökte låta bli att nysa stup i kvarten. Ett litet antiklimax, kanske. Men det kommer ju fler lektioner.

Det konstiga med gaeliska är att jag tycker jag kan det redan. Detta eftersom jag ju har gått iriskakurser två somrar i rad. De två språken är ungefär lika nära varandra som svenska och norska, så har man ett hum om det ena, förstår man automatiskt rätt mycket av det andra också. Det vi gick i genom idag var med andra ord enbart sådant jag redan visste. Ändå kände jag mig lite skyldig då jag inte skrev ner allting: jag är rädd och jag överskattar mina kunskaper. Jag har också den konstiga känslan av att iriska är det rätta medan skotsk gaeliska någon konstig dialektform av iriska. Ungefär som vi svenskspråkiga tenderar tycka att norska och danska är "skojformer" av svenska. Hmm. Men visst är det ett fascinerande språk. Det är så melodiskt och på sätt och vis mera vilt och barbariskt än iriskan. Dessutom verkar grammatiken vara mindre komplicerad.

Jag hörde förresten två flickor som pratade finska på gaeliskalektionen. Nej, jag är väl inte så unik , då.

Efteråt var det English Language. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen av trehundra eftermiddagströtta freshmen. Professorn var en tokrolig engelsman som talade fort och mycket. Jag måste erkänna att jag nog bara hängde med i 60% av det han sade. Jag började till och med undra om det är ett så smart val att välja EngLang när man inte har engelska som modersmål. Kursen verkar nog vara menad för native speakers. Men jag måste väl hold on och be strong. I själva verket tar ju kursen upp saker som jag är väldigt intresserad av. En annan orsak till att jag inte hängde med så bra kan ju dessutom ha varit att jag vid det laget var mycket trött på grund av förkylningen och bara ville hem och vila.

Så nu är jag det. Hemma och vilar. Jag har laddat upp med ett stort paket Kleenex som jag hoppas ska räcka tills förkylningen ger med sig. Jag har också fått något som ska likna Finrexin av min flatmate som var sjuk tidigare, men det är så himla äckligt. Sött och hemskt. Jag skulle ge mycket för en kopp hederlig finländsk Finrexin just nu.

Märkte just att jag låter rätt negativ. Så är det inte: jag är inte negativ. Jag är bara lite trött och hängig, och vet att saker och ting nog kommer att bli bättre bara förkylningen går över. Imorgon har jag precis samma lectures som idag, och hoppas att EngLit kommer igång då och att jag är friskare.