Tuffa tider typ

Nu har jag varit här i två veckor. Två veckor är verkligen ingen lång tid. Ändå känns mitt liv före jag kom hit väldigt avlägset. Ja, det känns faktiskt mer eller mindre som ett annat liv. Jag var så annorlunda då. Ändå har jag inte förändrats så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Men så har det ju bara gått två veckor, och det är ju verkligen ingen lång tid.



I de banorna går mina tankar rätt ofta just nu. I en cirkel. Ibland tycker jag att jag har lyckats så bra här under den här korta tiden, men ibland tycker jag att jag borde ha gjort så mycket mer, träffat många fler människor och så vidare. Men oftast försöker jag att inte tänka på min framgång mycket,utan bara flyta med och ta en dag i taget. Men som bekant är jag ju inte riktigt en "flyta med" - människa, hur mycket jag än skulle vilja vara det, så tankar som de jag tidigare beskrev hemsöker mig rätt ofta.



Jag har överlevt första riktiga veckan på universitetet. Vad ska jag säga? Det är annorlunda, framför allt. Alla som studerar på universitet vet ju att veckotimmarna är betydligt färre än i skolan, men att man har massor med ansvar själv, måste hålla deadlines och verkligen vara motiverad. Allting känns väldigt ovant för mig. Under föreläsningarna vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att hinna anteckna allt viktigt - mina anteckningar blir för det mesta ett enda rådd på grammatikaliskt inkorrekt engelska. Det främmande språket gör ju inte saken lättare heller. Dessutom skrämmer anonymiteten mig. Man är ju van vid -från tidigare skolgång - att såväl elever som lärare ska känna en, veta vem man är. Men här, bland 20, 000 andra, är man bara en i den stora massan. Jag trodde också att det skulle bli lättare att få vänner i och med att studierna börjar. Där hade jag fel. När man sitter med 300 andra i en föreläsningssal är kontaktknytande inte så enkelt. I varje fall inte för blyga mig. Det känns som om jag borde prata med den som sitter bredvid mig, men det är verkligen inte så lätt. Vad ska man säga utan att verka idiotisk? "So you're doing English too, eh?" Jag är så dålig på small talk. Jag tror det är en av de saker jag är allra sämst på. Samtidigt känner jag mig alltid rätt ensam när jag går runt på campusområdet. De personer jag faktiskt känner studerar alla något helt annat än jag och på andra tider och platser, vilket betyder att jag praktiskt taget alltid är ensam. Det att så många verkar känna varandra och alltid går i gäng ökar också ensamhetskänslan. Jag borde alltså make friends med dem på mina kurser, men det är så okristligt svårt. Men å andra sidan har det ju bara gått två veckor och jag har ju minsann tid.

Igår hade jag min första tutorial, det vill säga lektion i en mindre grupp, i English Lit. Jag måste säga att det var en ganska chockartad upplevelse. Vi var nio studerande och en tutor (som inte verkade mycket äldre än oss). Vi fick en dikt som vi skulle läsa och diskutera först tre och tre och sedan allihopa. Det kanske inte låter särskilt ovanligt eller svårt, men det var det att jag hade så otroligt svårt med språket. Nog visste jag ju att det skulle bli svårt, men inte såhär svårt. Samtliga av de andra studerande var skottar med tillhörande accent. Just de två jag skulle diskutera med hade en väldigt bred sådan. Hur ska man kunna föra en givande diskussion om man hela tiden måste be sina diskussionspartners upprepa vad de sagt? Sedan då vi skulle diskutera hela gruppen ville läraren få alla att säga något. När han kom till mig blev jag otroligt nervös och fick inte ur mig något vettigt över huvud taget. De andra verkade dessutom väldigt smarta: de kom fram till saker jag inte hade varit i närheten att tänka på. Jag började igen tvivla: är det här verkligen rätt för mig? Kommer jag att klara engelskan? Jag blir så irriterad på mig själv då min engelska inte flyter som jag vill att den ska. Jag skulle vilja knäppa med fingrarna och bli flytande på en sekund. Men så enkelt är det ju inte. Enda sättet att bli bättre är ju att prata, prata, prata... och pratandet är (som bekant) inte min starka sida, på något språk.

Så jag måste säga att jag inte direkt ser fram emot nästa veckas tutorial. Vi fick några dikter att läsa till nästa gång, med tillhörande frågor. Så åtminstone hinner jag förbereda något smart att säga inför nästa fredag. Jag talade lite med en flicka i tutorialgruppen. Hon hade också funnit dikten svår, trots att hon hette Eilidh och kom från Skottland. Vilken tröst!

Jag har skrivit in mig i Comunn Oiseanach, universitetets gaeliska intressegrupp. De träffas varje torsdag och snackar gaeliska, plus ordnar olika sorters evenemang. Nästa stora är ett ceilidh på QMU med bland annat Norrie McIver. Jag längtar redan! Tyvärr är det inte förrän i slutet av november.

Kaja är på teater ikväll och Edith är sjuk(are än jag).Julija (flatmate från Litauen)vill inte gå ut ikväll. Jag överväger att gå ensam. Kan ju alltid försöka spela självsäker.

Jag planerade att plugga idag, men fastnade i hushållssysslor. Nåja, jag har ett rent rum och rena kläder nu i varje fall, vilket ju är fint. Studerandet får jag väl ta imorgon. Hade också tänkt gå på fotosafari, får se om jag orkar med det.

Nu ska jag fundera vidare hur jag ska göra med kvällen. Ha en trevlig densamma!