24/01/11 Gemenskap

För två veckor sedan blev jag lite ledsen.
Det var dagen efter att jag hade kommit tillbaka till Glasgow efter vistelsen i Jakobstad över jullovet.

Jag var och handlade vid Marks & Spencer på Sauchiehall Street, en affär där jag inte brukar handla, men dit jag tänkte att jag kunde gå när jag ändå var i stan.

När jag skulle ställa mig i kön råkade jag gå före två damer och ett barn, de var troligtvis tre generationer. Jag förstod inte att de stod i kön, eftersom de stod en bit bort och det såg ut som om de snarare stod och hängde i allmänhet än stod i kö.
Detta ledde till att en av damerna, troligtvis mormor, pekade förnärmat på mig och sade till dottern med sin skräniga röst "hon gick före!" och sen till mig "ursäkta, men vi var faktiskt i kön". Jag sa sorry och ställde mig bakom dem, medan de fortsatte prata och jollra med barnet med sina skräniga röster, ännu ivrigare än tidigare.

Det var då jag blev ledsen. Ledsen över att jag när jag är här är så långt borta från min familj, från de som verkligen bryr sig om mig. Ledsen för att jag här bara är en konstig främling som man får ta sig friheten att peka på i köer.

Och så blev jag så otroligt irriterad på kvinnorna i kön, på deras skräniga röster och fula glasgowska accent. Och på hur de verkade leka med barnet extra ivrigt då de såg att jag tittade på, som för att stänga mig ute...

Ändå skulle jag ha gett mycket för att få vara en av dem just då. En del av en familjegemenskap.