Hej. It's been a while. Jag hade tänkt börja blogga oftare men av någon anledning har jag inte riktigt orkat den senaste veckan. Jag känner mig inte alltid så motiverad, då jag dessutom inte riktigt vet om någon egentligen läser det...hmm.
Livet här går nog alldeles bra. Jag har faktiskt haft rätt mycket på gång den senaste tiden.
I fredags var jag på en konsert med min kompis och landsmaninna Tanja, som är i min gaeliskagrupp. Den här helgen är den sista av Celtic Connections, och jag kände att jag ville gå på något medan det ännu håller på och dessutom ville Tanja gärna gå på något, så vi bestämde oss för att gå i fredags. Jag hade tänkt att vi skulle gå på Session A9, ett jättebra band som skulle spela på Old Fruitmarket (samma ställe som den förra konserten var på), men det var slutsålt. Så jag frågade hurtigt om det fanns biljetter kvar till någon konsert den kvällen och fick då veta att det fanns platser kvar på Transatlantic Sessions, en konsert som består av artister från både UK och Irland och Amerika, därav namnet. Så trots att det var dyrare än allt annat (24 pund) köpte vi biljetter till den konserten.
Men. Det var faktiskt inget vidare. Det var helt enkelt för mycket country och "hillbilly music" (Tanjas uttryck) för att jag skulle tycka om det. Visst var det bra artister med också, som till exempel Karen Matheson från Capercaillie och en irländska som heter Kara Dillon, men de fick så lite utrymme. Det mesta gick åt amerikanerna. Allt det här har ju att göra med tycke och smak, men jag tyckte inte konserten var prisvärd. Session A9 skulle nog ha varit bättre (och åtta pund billigare).
Men kvällen blev bättre. Efter konserten gick vi (eller jag snarare släpade med Tanja) till Festival Club på Art School, samma ställe som vi gick till efter den förra konserten. Jag tyckte att det var så bra och trevlig stämning då att jag bara ville uppleva det en gång till.
När vi kom dit spelade en norsk grupp på fyra fioler och en cello, och de var helt enkelt fantastisk bra. Stället var fullkomligt packed och stämningen var lika bra som, om inte bättre än sist. Så när Tanja ville fara hem vid ettiden tvekade jag ett tag, men bestämde mig för att stanna. Det är ju inte världens roligaste att vara ensam på en dylik tillställning, men jag kände på mig att mer bra musik var på kommande.
Så jag sade hejdå åt Tanja och fortsatte på egen hand. Först kände jag mig lite awkward, det kändes som om folk skulle stirra på mig och tänka "vad gör den där lilla flickan ensam i det här vimlet. (Ja, lilla flickan. Jag får gång på gång höra att jag ser yngre ut än vad jag är, och vet inte riktigt vad jag ska tycka om det.) Men, jag försökte att bara slappna av och njuta av musiken och stämningen. Och efter ett tag kom Skerryvore in på scenen. Det är samma band som spelade på det där ceilidh:et i november, och de är verkligen aaawesome. När de började spela började folk så småningom söka sig upp framför scenen och dansa.
En som jag har på min kontaktlista på Skype har som sin status (eller vad det nu heter) "life's too short to be afraid" (är det förresten korrekt engelska? ja, det är det väl). Det var precis vad jag tänkte just då, så i all min ensamhet banade jag mig väg fram till scenen och dansade bland de andra.
Jag måste säga att jag har blivit bättre på att slappna av och strunta i vad andra tycker när det gäller sådana saker. För, säg, två år sedan skulle jag aldrig ha vågat gå upp dit och dansa. Men jag har samlat på mig mer självsäkerhet de senaste åren, vilket jag är mycket glad över. Någon särskilt självsäker människa kommer jag väl aldrig att bli, men åtminstone går det stadigt framåt.
Så, jag dansade och enjoyed myself. Skerryvore är verkligen spot on när det gäller min musiksmak. Det är precis, precis sådan musik som jag gillar allra bäst, som får taket att lyfta och livet att bli härligt och sorglöst. Tänk att jag aldrig hade hört om dem före jag kom hit!
Då, där på dansgolvet träffade jag också Claire, en annan från min gaeliskagrupp, och trots att jag utan problem klarade av att vara på egen hand var jag nog rätt lättad över att se ett bekant ansikte. Resten av kvällen tillbringade jag tillsammans med henne och hennes väninnor. Jag tog en taxi hem och och stövlade in i mitt rum fyra på morgonen. Ah, wonderfulness.
Jag såg förresten under kvällens lopp att Festival Club blev utsålt den kvällen. Då kändes det ännu mera härligt att vara där. Och åh, vilken tur att vi gick dit!
Det blev alltså en lyckad kväll. Sista dagen av festivalen är i dag, och trots att jag nog fått min beskärda del av den känns det lite sorgligt att det är slut och jag måste vänta ett helt år innan jag får uppleva det igen. Det är helt enkelt helt underbar stämning där. Ja, jag tror jag har sagt det ett par gånger redan.
Igår kväll hade jag bestämt mig för att stanna inne, men min flatmate Julija och hennes litauiska kompisar skulle på något ceilidh-aktigt (!) på en pub i en stadsdel som heter Merchant City, där jag aldrig varit förr. Och eftersom ceilidhs och dylikt ju är the love of my life bestämde jag mig för att komma med.
Men jag ångrade nästan genast att jag for. För det första var det ingen som helst stämning på stället. Det var lite folk, alla utom vi var över femtio och musiken bestod av en ensam karl som spelade humppa-aktiga låtar på dragspel. Kanske fem personer dansade. Julija, som aldrig varit på ett ceilidh förr, frågade om jag gillar sådan musik och om det alltid bara är gamla människor på ceilidhs. Jag försökte febrilt förklara för henne att det på danserna på unionerna ju bara är studerande och att det är mycket bättre musik där. Jag ville verkligen inte att hon skulle tro att det alltid är som på den puben igår kväll! Men, jag tror nog hon är avskräckt från ceilidhs för alltid. Musiken på den där puben igår var verkligen kass.
Och för det andra var alla andra från Litauen och kände varann från förr. Att sitta där med sex litauer som bara talar litauiska är inte riktigt smashing. Så när de gick därifrån bestämde jag mig för att åka hem. Tunnelbanan gick ännu, så jag slapp pracka med taxi. Skönt.
Och idag har jag pluggat. Jag bestämde mig för att ta tag i saken och verkligen försöka studera lite också. De senaste veckorna känns det som om jag mest sprungit runt på ceilidhs och konserter. Så denna vackert soliga söndag tillbringade jag på universitetsbibban. Sorgligt? Nah, there are worse ways to spend a Sunday.
Angående studierna är jag förresten aningen lättad eftersom jag fick B3 i English Lit. Jag trodde verlkigen att jag skulle faila. Hur de feberdimmiga kråkfötterna jag fick ner då när jag skrev provet i december kunde bli ett B3 har jag ingen aning om. De måste ha väldigt snäll bedömning. Eller så är jag bara väldigt aaawesome.
Nästa vecka har jag ett ceilidh coming up igen. Yay. Och flera roliga gaeliskalektioner.
Nu ska jag sluta. Jag tänkte skriva något om hur jag känner mig just nu, hur jag känner om att vara här och sånt, men jag vet inte om jag vågar skriva det ännu. Jag vet nämligen inte om det är riktigt sant. Måste vänta en stund och se, och sen kanske jag vågar skriva det.
Hejdå.
söndag 31 januari 2010
tisdag 19 januari 2010
Glasgow Joy
Jag är tillbaka i Glasgow, Skottland, nu. Har varit här i en vecka. En vecka och två dagar faktiskt, även om det känns som forever redan.
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
Åh, var ska jag börja? Jag känner på mig att det här kommer att bli ett långt inlägg.
Så, jag kom tillbaka sent på söndag kväll efter en flygresa som faktiskt gick helt perfekt. Det var så härligt att ta bussen från flygfältet in till stan och veta vart man kom, till skillnad från i september då jag kom hit och inte hade den blekaste aning om vart jag skulle. Den dagen kommer nog att vara ett trauma för mig resten av livet.
Nåja, jag tog bussen in till stan, hade sedan tänkt ta tunnelbanan hem men den gick inte då längre, så det blev taxi istället.
Trots att jag mer eller mindre var upprymd och glad över att vara tillbaka fick jag ändå en lite konstig känsla då jag steg in i mitt rum i Pentland 11 i Murano. Det jag tänkte var: var rummet verkligen såhär stort och tomt? Och jag måste erkänna att jag för en stund kände mig lite utlämnad och ensam, ja, framför allt kändes det overkligt att vara tillbaka efter att ha varit i hemma i Jeppis i tre veckor. Men den känslan försvann fort. Nästa dag gick jag, i vanlig ordning, till universitetet och när dagen var slut kändes det som om jag aldrig lämnat Skottland. Det är märkligt det här, hur fort man anpassar sig till förändringar.
Ja, det har hänt massor under den hittills korta tid jag varit här. Om jag jämför mitt liv nu med mitt liv där hemma, då jag basically inte gjorde något alls, är det verkligen en stor skillnad. Det är nästan så att jag känner mig som en annan person.
Som sagt, det finns mycket jag skulle kunna berätta om, men för att inte tråka ut eventuella läsare prioriterar jag det största och roligaste.
Just nu håller Celtic Connections på här i Glasgow. Celtic Connections är en stor festival med folkmusik (mest keltisk sådan) som håller på i ca tre veckor i januari. Ända sedan jag var typ femton har jag velat gå på den, men har (förstås) aldrig haft chansen. Men. Nu när jag faktiskt bor i Glasgow är läget annorlunda.
Så, i söndags gick jag och Maike och Stefanie, mina tyska kompisar från min gaeliskagrupp, på en konsert. Konserten hette Jewels of the Ocean och bestod av många olika band och artister som enbart spelade sånger på gaeliska. Bland annat uppträdde mitt favoritband Capercaillie, dock endast med två sånger.
Ja, det var bra. Det var verkligen fantastiskt bra. Jag insåg, som så många gånger förr, att det är den här sortens musik jag gillar allra bäst, den här sortens musik som får mig att känna livet i mig. Stället som konserten var på hette Old Fruitmarket och var helt underbart det också.
Roligt var också att vi på konserten träffade ett gäng andra människor från vår gaeliskagrupp. De skulle till någonslags mer informell konsert på klubben Art School efter den här konserten och frågade om vi vile joina dem, vilket vi såklart ville. Så när den fina konserten var över gick vi först till en pub, satt där någon timme, och sen till Art School.
Ja, vad ska jag säga? Stämningen där var helt fantastisk. Det var olika mindre kända band som spelade folkmusik, men det var inte så att man måste sitta andäktigt och lyssna, utan man fick dansa och mingla hur mycket man ville. Jag fick riktigt Biddy's-stämning (Biddy's är den legendariska puben där jag tillbringade mina Irish summer course-kvällar).
Vi stannade där länge. Vid halv fyra-snåret, då mina tyska kompisar hade åkt men jag och de andra ännu var kvar spelade det allra bästa bandet och folk dansade som galna, me included. Då igen fick jag tänka den o så underbara tanken att det är den här musiken jag är gjord för.
Visst, jag har utsatts för så mycket dunka-dunka den sista tiden (jag vet att det säkert finns en massa genrer och subgenrer av den sortens musik med en massa olika namn, men jag skulle bara avslöja min okunnighet på det området om jag försökte nämna något), att jag nästan har börjat gilla en del av det (jag har t.o.m. lagt till I Gotta Feeling på min Spotify-playlist). Jag kan gilla att dansa till den musiken, men ändå, det här var något helt annat. Den här gången hade jag genuint roligt, jag var verkligen i mitt esse och kände att jag skulle kunna dansa och ha roligt i folkmusikens virvlar forever and ever.
Men tyvärr tog musiken slut, stället stängde och vi måste gå. Fast det var inget dåligt med det. Min fantastiska och väldigt skotska kompis Anthony bor också mot Maryhill-hållet och ville hellre gå än ta taxi, så han och jag gick hela vägen från City Centre till Maryhill. Och tack vare våra intressanta (kanske aningen berusade) diskussioner kändes vägen inte alls lång. Han påstod bland annat att musiken vi hörde på konserten var för gammaldags och "gråhårig" och att den borde förnyas för att unga människor ska tycka om den. Ändå tyckte han att den var för "ytlig". Jag höll förstås inte alls med honom och gjorde mitt bästa för att komma med motargument till allt han sade. Men, han är musiker själv och förmodligen mycket mer kunnig på det området än jag, så kanske har han rätt. Trots det kommer jag alltid att gilla Capercaillie, Julie Fowlis och de andra, oavsett om det betyder att jag är naiv och romantisk och turistig.
Efter den mycket givande diskussionen, plus en del försök av honom att värva mig till Scottish National Party, skildes vi åt. Jag var hemma vid femtiden, sliten men lycklig. Jag kan dock säga att jag var mindre lycklig under min English Lit-lecture nästa morgon.
Så, jag vet att jag har sagt detta flera gånger förr om andra tillfällen här, men det där var verkligen den bästa kvällen sedan jag kom hit. Ingen tvekan om saken. I det här sällskapet kände jag mig så hemma. Visst gillar jag mina Murano-mates och har flera gånger haft riktigt roligt då jag varit ute med dem, men då har det ändå alltid funnits en känsla av påtvingad glädje. Jag har liksom alltid behövt anstränga mig lite grann för att ha roligt (åtminstone till en början) då jag varit med dem.
Så var det inte alls nu. Jag hade verkligen genuint kul och kände också att jag kunde slappna av och vara mig själv. Det där tvånget att vara "cool", som nog fortfarande florerar bland mina andra vänner, var som bortblåst (vilket också delvis kan bero på att de här människorna alla är äldre än jag). Dessutom delar de mitt stora intresse för gaeliska och gaelisk musik, vilket ju bidrar till känslan av samhörighet. Plus att nämnda Anthony är en av de mest roliga och originella människor jag träffat. Man kan helt enkelt inte ha tråkigt i hans sällskap!
Ja, som ni förstår var det en kväll jag sent ska glömma. Jag hoppas innerligt att jag får chansen att gå på flera konserter så länge festivalen håller på.
Vad gäller studierna är jag dock inte lika entusiastisk. English Literature är rent ut sagt dötrist just nu och jag har absolut noll motivation vad gäller det ämnet. Jag orkar bara inte med Shakespeare och John Donne. Herremännen tråkar ut mig.
English Language är däremot helt okej intressant. Och gaeliskan är förstås det bästa av allt. Eftersom vi är så få på kursen finns det en känsla av samhörighet som förstås inte infinner sig när man sitter i en föreläsningssal med hundratals andra. Nu då jag dessutom har lärt känna lite folk känns det extra roligt. Och så är vår lärare bra. Och så är jag superintresserad av språket. Det är nästan så att när en gaeliskalektion är slut för dagen längtar jag redan till nästa. Imorgon, onsdag, är t.ex. enda gaeliska-fria dagen i veckan och jag förstår inte hur jag ska orka vänta ända till torsdag!
Dessutom har vi fått veta våra resultat i både den skriftliga och muntliga examen vi hade före jul, och jag fick A1 respektive A2, vilket är det bästa och nästbästa man kan få. Jag vill inte skryta, men jag är faktiskt jättenöjd med mig själv! Så om min EngLit exam fuckades upp (vilket jag är säker på) har jag kompensation här. Jag vet minsann vad jag ska satsa på här i livet.
Så, all in all trivs jag riktigt bra här just nu. Det var kanske lite hårt den första dagen, men jag är nog verkligen nöjd över att vara tillbaka nu.
Jag ska också försöka blogga lite oftare. Nu då det (i och med att jag förflyttat mig till Caledonia) händer saker i mitt liv igen, har jag väl större orsak att skriva.
Ah well, slut för idag då!
Lite bilder for ya:
Maike och Stefanie i baren före konserten, som var i samma byggnad som konserten (det var för övrigt ett konstigt ställe).
Konserthallen, sett från "balkongen" där vi stod.
Under sista sången. Alla artister var på scenen.
I'm fuckin' amaaazing!! (jag vet att det är otydligt som tusan, men vad som syns på pappret är ett kryss i rutan "excellent" på varje punkt).
onsdag 6 januari 2010
Barnens bok om planeterna
Igår kväll då jag skulle lägga mig
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
Sökte jag efter något att läsa.
Innan jag somnar tycker jag nämligen om att läsa något
Inte Dickens eller Austen eller annat tjafs
Utan något som inte kräver mycket koncentration
Något där man bara flyter med
I texten
Innan man ska sova och drömma.
Igår kväll då jag letade bland bokryggarna
Hittade jag en bok om solsystemet
Vi hade läst den boken i skolan
I tvåan
Då vi höll på med rymden
Och jag tyckte så mycket om den boken
Och blev själv så fascinerad av solsystemet
Att mamma till sist köpte boken åt mig.
Det är säkert tio år sedan
Jag senast öppnade den boken
Den innehåller fakta om alla planeter i vårt solsystem
Merkurius, Venus, Mars
Jupiter, Saturnus
Uranus, Neptunus och Pluto
Och sist av allt Jorden.
Jag läste och läste
Och var trollbunden.
Förstås var jag trollbunden
Av planeterna
Av att Jupiter och Saturnus bara består av gas
Och att solen går framåt och sedan backar
Om man ser den från Merkurius
Och - förstås - att Jorden har ett så perfekt läge
Att liv har uppstått just här.
Förstås var jag trollbunden
Av allt det.
Det stora, avlägsna och lite skrämmande
Som är rymden.
Men det var en annan sak också.
Medan jag läste om planeter, asteroider och kometer
Började minnen dyka upp från då
Från tvåan
Det kunde vara en enda mening ur boken
Som jag mindes att någon i klassen
Hade kommenterat
Eller en annan
Som jag själv hade grubblat på i veckor.
Jag mindes hur fascinerade alla var
Hur roligt och intressant det var
Att ha rymdprojekt.
Och då
När jag låg där med boken i händerna
Tänkte jag på
Hur bra livet ändå var då.
Nä jag ska inte romantisera
Visst fanns det mobbning och skit
Då också
Men ändå
Då kunde man
Bli trollbunden av rymden
Då kunde man vara genuin och ursprunglig
Allt det som försvinner sedan
Då man ska vara stor och lyckad.
Och jag tänkte
Att den tiden verkligen aldrig kommer tillbaka.
Jag fick också känslan
Som jag får ibland
Av att min tid rinner ifrån mig
Och att jag inte lever mitt liv fullt ut
Så som jag borde.
Det är en hemsk känsla
Men kanske alla känner så ibland?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
