Om den stundande julen, växlande vänskap, snälla tyskar och lite annat

Hej igen.

Det är lillajul imorgon. Jag kan inte förstå det. Visst, det är samma sak varje år: man tycker alltid att det just var sommar och "förstår inte" hur det redan kan vara slutet av november.

Men i år är det extra mycket så för mig. Som jag redan skrev i mitt förra inlägg, har min nya situation gjort att jag helt enkelt glömt bort att julen närmar sig. Det har liksom varit så denna höst att dagarna och veckorna har flutit ihop till en enda massa och jag har inte känt årstidsväxlingen på samma sätt som jag gör hemma. Jag har liksom levt här i min avskärmade universitets-studentbyvärld och inte märkt att det snart är jul. Om någon förstår vad jag menar.

Där hemma är det annorlunda, där observerar jag så mycket, är närmare naturen och börjar vanligtvis vänta på julen redan i början av oktober. Men här...jag tror jag lever mera i nuet här. Vilket ju är bra förstås. Men sedan är det den här konstiga studentlivsavskärmingen, som inte alltid känns så bra. Eller bra och bra. Det är så olikt det liv jag levt tidigare bara.

Nå, tillbaka till ruta ett: det är lillajul (denna underbara finländska tradition!) imorgon och första advent på söndag och jag befinner mig så långt ifrån julstämning man bara kan göra. Jag undrar om jag kommer att kunna känna någon julstämning här överhuvudtaget? Kanske det krävs ett Finland för att det ska gå. Jag kommer på mig själv med att mer och mer tänka på den dag då jag åker hem på jullov, med andra ord den 21 december. Det är bara dryga tre veckor dit nu och jag ser verkligen fram emot det. Jag undrar hur det kommer att kännas. Då hoppas jag att julstämningen kommer. Jag älskar ju julen.


Denna vecka har varit helt okej. Inget extraordinärt har hänt, men jag har varit på rätt bra humör hela tiden.

Det är så konstigt det här med mina flatmates och de andra jag umgås med här. Ibland går det så bra att umgås med dem. Vi har roligt tillsammans, jag kan slappna av och verkligen njuta av deras sällskap. Som i måndags då vi satt runt bordet i vårt kök och skrattade tills tårarna rann. De gångerna känner jag mig som en i gänget, jag känner att jag verkligen har hittat nya vänner, att allt är på bästa sätt och jag undrar över hur jag någonsin har kunnat klaga och känna annorlunda.

Men så finns det gånger då allt blir så spänt, då jag känner mig ensam och utanför och misstänker att de inte tycker om mig, att jag inte är en i gänget på samma sätt som dem. De gångerna tycker jag också att deras sällskap inte ger mig så mycket och känner mig desperat över att hitta någon som är mera lik mig.

Det är konstigt hur mycket det kan växla. Fast å andra sidan kanske detta är en del av processen att hitta nya vänner och komma in i nya kretsar. Man kan inte "klicka" direkt (eller åtminstone händer detta väldigt sällan) utan måste anpassa sig till de andra personerna, lära sig att gilla dem.

Ändå har jag en känsla av att det går lättare för andra än för mig. Jag vet att det är för att jag är som jag är. Jag vet att jag borde genomgå en extreme personality makeover och bli pratglad och tjosantjosan och bjuda på mig själv. Men det är inte så himla lätt. Det är inte det.

Och detta är ju också något som tar tid. Att försöka ändra sättet man är på alltså. Jag är nog mindre blyg nu än jag någonsin varit förut; denna process har tagit cirka tre år och jag har ännu waaay to go innan jag är sådan jag skulle vilja vara.

Och angående det här med att de inte skulle tycka om mig: jag tror att jag har ganska lätt för att få för mig saker och övertolka miner och gester. Om jag misstänker att någon inte tycker om mig, tolkar jag varenda rörelse den gör som ett tecken på det (och tvärtom, förstås!)

Hmm. Men mest är det nog bara det att jag tänker för mycket. Det är mitt allra största problem.

Men ändå, veckan har varit bra. Det enda som är dåligt är att jag inte tränat alls. Den enda motion jag fått är då jag gått till och från skolan. Det plus lite till är ca en timmes gående per dag, så visst, det kunde vara värre, men jag brukade ju för allt i världen springa 30-40 km per vecka i mitt förra liv! Jag riktigt känner hur min kropp förfaller. Måste få in en decent springtur i helgen.

Ja, och en annan dålig sak är mitt (eller min brist på) kärleksliv. Detta är inte specifikt för denna vecka utan snarare för, tja, mitt liv i allmänhet. Jag lyckas ibland med att inte tänka på det (ungefär några lyckliga timmar varje dag). Men förr eller senare påminns jag om jag faktiskt inte har någon pojkvän trots att jag är friggin' 19 år och då blir jag plötsligt alldeles knäppt rädd och ser framför mig resten av mänskligheten gå runt i lyckliga par medan jag sitter ensam på glasberget och käkar choklad.

Haha, det där lät komiskt. Det kanske var lite meningen också. Man måste ju ta saker med lite humor, ju! Yay vad kul det är att ha världshistoriens sorgligaste kärleksliv!


Jag fick tillbaka min litteraturessä idag. Jag fick C2 på en skala från A till G. Det är okej, men inte direkt bra. Jag kanske borde vara ledsen för det, eftersom det ju verkligen är ett ämne jag borde vara bra på, men jag orkar bara inte hänga läpp. Jag har ju språkbarriären att skylla på, för allt i världen. Skulle jag ha fått skriva på svenska skulle jag garanterat ha fått A eller B. Visst, jag brukade nog få bra i IB-engelskan, men det var annorlunda där. Det var verkligen lättare. Och läraren vi hade bedömde ju en inte särskilt strängt heller.


Ikväll ska jag ut med några kompisar från min gaeliskagrupp. Det kommer nog att bli alldeles kul; jag har igen en chans att skaffa vänner utifrån, det vill säga utanför mina vanliga kretsar. De är alla från Tyskland, så de kommer att bli tvungna att tala engelska för min skull. Hmm. Jag önskar att jag kunde tyska. De är alla också äldre än jag, men det tycker jag egentligen är rätt skönt. Jag har faktiskt saknat lite mognare company.

På måndag kväll äger det stora, länge efterlängtade S:t Andrews ceilidh:et rum (försök att böja ett gaeliskt ord på svenska, eh.) Jag var länge rädd att jag inte skulle ha någon att gå med, eftersom mina coola flatmates rynkar på näsan för allt vad ceilidh heter. Men nu ska jag gå med samma tyskar. Jag är så lycklig över att ha någon att gå med! Det kommer att bli jättekul.

Jag tror de där tyska tjejerna i min gaeliskagrupp ser mig som en little girl lost och vill ta hand om mig lite grann. Men, inget dåligt med det! Det skulle vara sämre om de inte gjorde det. Sen har vi intresset för det fantastiska gaeliska språket gemensamt och det är ju en jättebra sak.


Så, jag är glad över att för en gångs skull ha lite konkreta planer.


Förresten, orsaken till att inga nya bilder dyker upp är att jag inte kan ladda min kamera. Jag vet inte vad som är fel.

Men för att det inte ska bli för boooring kommer här ett skotskt slott:






Trevlig helg alla!

Om sentimentalitet, glottal stops, en tyst kurskamrat och en fin tröja.

Hej.

Sedan jag kom hit har jag lagt märke till två saker.

Den ena är att jag har blivit väldigt sentimental. De mest märkliga saker får mig att röras till tårar.

Den andra är att mitt humör har förändrats. Det har helt enkelt blivit mera ojämnt. Jag har närmare till både fullständig lycka och heljobbig hopplöshet än jag någonsin haft förr.

Som igår kväll, då det gick upp för mig att mina flatmates skulle ut men ingen hade frågat om jag ville komma med dem. Då kände jag mig så ensam, misslyckad och utanför att jag var väldigt nära att förtvivla.

Och som kontrast: idag hade jag ledig tid mellan föreläsningarna och strosade runt på universitetsområdet med musik i öronen. När Enyas "Only Time" kom på och jag gick in bland de fantastiska valven och byggnaderna (och de obligatoriska japanska turisterna) och solen sken för en stund kände jag mig så lycklig och privilegierad att jag förundrades över att jag någonsin kunde känna mig annorlunda.

Hmm... det är konstigt. Men det är väl bra också, att jag har den där "grundlyckan" som kommer tillbaka, oberoende av hur nere jag har känt mig tidigare.

Sen det här med sentimentalitet. Medan jag strosade omkring på campusområdet och var lycklig kom jag på att jag kunde strosa in i giftshopen. Det är en shop där de har souvenirer för visitors + lite stationery + lite kläder + lite krimskrams. När jag gick in dit och möttes av idel julsaker blev jag alldeles knäsvag.

Jag är mycket fäst vid julen. Jag tycker den är den vackraste och viktigaste tiden på året och börjar vanligtvis vänta på den länge i förväg. Men, på grund av allt det nya i min situation just nu, hade jag nästan glömt bort att julen faktiskt närmar sig. Men då, bland alla julkort, ljus och glitter, fick jag för första gången i år lite julstämning och...blev rörd och fick tårar i ögonen.

Vid samma tillfälle gjorde jag också slag i saken och köpte en collegetröja. Alltså en collegetröja i ordets rätta betydelse, det vill säga en snygg röd sak som det står "University of Glasgow" på tillsammans med skolans tjusiga emblem och tjusiga latinska slogan. Sen blev jag tvungen att låsa in mig på närmaste toalett, byta tröja och stå och spegla mig och beundra min egen awesomeness. Och bli sentimental över att jag har en University of Glasgow-tröja.

Så...jag är inte riktigt stabil känslomässigt just nu. Och jag blir ständigt förvånad över mina känslor, över att jag kan känna så mycket för så mycket, och för de mest oväntade saker.

Jag kan bara tänka mig hur det blir då jag åker hem till julen. Jag kommer garanterat att börja gråta, riktigt på riktigt, när jag landar i The Frozen North.

Jag har redan börjat romantisera Finland och Norden. Wtf?

Annat: idag har jag umgåtts med skottar. Jag ger alltid mig själv credits då jag umgås med skottar, eftersom det är så jobbigt. Det är jobbigt eftersom man inte förstår vad de säger. Därför borde jag umgås mera med skottar, så att jag börjar förstå vad de säger.

Det är en väldigt skotsk tjej i min EngLit tutorial som jag gärna skulle bli närmare bekant med. Orsaken till detta är att hon pratar den mest svårförstådda variant av det engelska språket jag någonsin har hört. Därför är konversationer med henne jättebra träning för mig. Och så är hon ju trevlig, förstås. Det enda som gör vårt umgänge lite awkward är att jag har svårt att förstå henne och att hon, hör och häpna, har nästan lika svårt att förstå mig! Till en början kände jag mig lite stött (pratar jag så dålig engelska?) i och med detta, men nu gör jag inte det längre. Det är bara att kämpa på. Och hon är faktiskt väldigt sweet, trots (eller just tack vare) sina förunderliga glottal stops.
(Har jag skrivit om det här förr? Det känns så.)

Ja, mitt nästa projekt är att umgås mera med skottar. På tal om folk jag gärna vill lära känna, finns det en pojke i min gaeliskagrupp som verkar intressant och smart, och som jag mer än gärna skulle vilja bli vän med. Vi verkar ha rätt mycket gemensamt: ja, efter att ha läst hans blogg och facebookstatusar tycker jag nästan han har själsfrändepotential. Det är bara det att han är så svår att ta kontakt med. Jag skulle nästan våga säga att han är blygare än jag (ja, man KAN vara blygare än jag!) och det har bara inte blivit att vi har pratat så mycket med varandra.

Igår tog jag dock mod till mig och pratade lite med honom. Han såg ut att bli glad, men vår konversation flöt inte riktigt. Ändå tyckte jag att jag hade fått en liten början och såg fram emot att träffa honom idag igen och fortsätta tortera honom med mitt oproffsiga kallprat. Men, förstås var han inte där idag. Det är ju typiskt. Nå, jag får förlita mig på måndagen då.

Det är det att han ofta skriver om hur ensam han känner sig och hur han längtar hem (han är från USA). Ja, han är den där typen som är väldigt inbunden i verkliga livet men lämnar ut sig rätt omfattande till alla som behagar läsa på internet (kanske en viss Edit hör till samma kategori, ja, jag säger ju att vi har en massa gemensamt!). Jag skulle bara vilja ropa: hallå! här är jag! låt oss vara ensamma tillsammans och längta hem tillsammans! Men det gör jag ju inte, eftersom jag är så hämmad och rädd och blyg. Jag hoppas ändå att jag kommer att lyckas med konststycket att komma lite närmare honom. Jag tror vi skulle kunna ha utbyte av varandra. Men detta att lära känna denna människa verkar, som sagt, verkligen vara ett konststycke.

Denna fredagskväll festar jag inte, uppenbarligen. Jag sitter på mitt rum och bloggar och är oförlåtligt osocial.

Imorgon hade jag tänkt ha en sund dag. Jag ska ut och springa med min jättesöta, alltid trevliga och pålitliga flatmate Kaja imorgon bitti. Sedan hade jag tänkt gå till det trevliga och pålitliga universitetsbiblioteket och studera flitigt en stund. Sedan vet jag inte. Kanske jag ska städa mitt rum. Men det blir kanske för mycket dygder på en dag för att passa mitt nya jag.

Nu funderar jag på att gå och lägga mig och låta resten av studentbyn partaja på så gott den kan. Men först ska jag lyssna på min vän Julie Fowlis, förstås. Jag är verkligen förtjust i Uam. Musik är det bästa!

Hejdå.

Uam

I'm going to dedicate this entry to the reason for my utter happiness right now. I don't really know why I'm writing in English. Somehow I feel it more natural to use this language when the subject of my writing is Gaelic music (the most natural language to use would probably be Gaelic, but my knowledge of the language is not great enough. Yet.). And inevitably; good practice, good practice, good practice...

Anyway, I bought Julie Fowlis' new album two days ago. For those unacquainted with her: Julie Fowlis is a fantastic singer and multi-instrumentalist from North Uist in the Outer Hebrides, and is considered as one of the most vivid and fresh contributors to traditional Gaelic music today. I've been listening to her music for about three years and always taken delight in it.

That's why I don't understand why I didn't buy the new album sooner than Friday the 13th (!) although it had been out for over a month already. I just couldn't be bothered (hey! student life!) to go a CD-store. I am very happy that I did it now, however. The album is simply pure awesomeness.

The album is called Uam ("From Me", one of these infamous prepositional pronouns) and consists of 13 songs, each of them, broadly speaking, in Scottish Gaelic.

The thing is, as I read in a review of the album, that there are no surprises in this album. The sound and the type of songs are in exactly the same style as earlier. Still the music of "Uam" struck me more deeply than any of Julie Fowlis' music, or indeed, hardly any music at all, has done before.

I think the music of Uam suits me so well right now. There is so much feeling in the music. This single album contains so many sensations: hope, sorrow, love, fear, desire, jealousy...and not to forget, happiness and joy. And as I'm right now in a state of feeling very much (sometimes a bit too much) I almost feel that Julie Fowlis is singing my life in this album.

One of my favourite songs is "Co Ni Mire Rium" ("Who Will Flirt With Me?"). This quite rapid clapping song has also been recorded by Capercaillie, another favourite band of mine. Capercaillie's version is, though, one of the few songs of that band that I don't really like: it is in my opinion too experimental, the whole song feels a bit pretentious and the "Gaelic joy" is lost. Julie Fowlis' version is, though, just fantastic. The previously mentioned joy is very much present here: there is a sensation of expectation and, yes, flirtation in the song which appeals very much to me (and I'm also very fond of the slender "r"s that appear here!).

The slow and gentle songs of "Bothan Airigh Braigh Raithneach" ("A Sheiling On The Braes Of Rannoch")and "He Gradh, Ho Gradh" ("He My Dear, Ho My Dear")are also utterly beautiful, and the instrumental piece An Chiad Cheum (The First Step) moved me to tears. Literally.

"Tha Brogan Ur Agam A-nochd" ("I Have New Shoes Tonight") is also a favourite of mine. The song consists of three tunes: two puirt a beul and one instrumental jig in the middle. I like the last part, the rather hasty "Mu chuachag 's laghach thu" ("My Beloved You Are So Nice")in particular. There is a feeling of rush in this song, which is combined with another feeling: that of unquenchable joy. I find this combination very attractive: in fact, I would consider this song as the best part of the whole album. It is very short, though, and you have to wait through the four minutes that makes the rest of the song until you come to the one minute long wonder of "Mu chuachag 's laghach thu". But it is worth it. And the rest of the song is not bad, either.

And I also have to mention "He Bha Mi, Ho Bha Mi" ("Ho I Was, He I was"), the last (and a capella) song of the album. The melody is very unusual; I think there is something Nordic in it, but on the other hand I try to find Nordic traces in everything Gaelic. The harmonies also make it even more stunning.

So, yes, I am quite in raptures over this album. There is something with Gaelic music that lies very close to my heart; these old songs are communicating more with me than any of the contemporary stuff.

And then there is also the language. Since I've been (more or less actively) studying Irish for some time, I've had a clue about Scottish Gaelic too. But it's a completely different thing now when I'm actually studying it at uni. I can actually understand some parts fully without reading the lyrics, and then it's always a nice feeling to be able to think "oh, there is the grammatical construction that we went through in school today".

Hmm...I feel like I should come with some kind of conclusion to this now. Ok, let it be this: I am very happy that I discovered Julie Fowlis. I am very happy that I discovered Gaelic music at all, since it has given me so much joy so far. I am very happy that I live in Glasgow and actually have access to the music I like, and a greater chance to meet people who share my passions ( I haven't really met anyone yet, though). And, I'm happy that I have the ability to be able to feel so happy about music. It makes life so much easier (I very much feel like saying that "music has saved my life" now, but since it is not exactly true, I won't).

And, go and check Julie Fowlis out! There should be a lot of stuff on Youtube, although not very much from her new album (and none of the songs I mentioned, I reckon).








And yes, this was not meant as a review of the album. These were just my very own subjective thoughts about it, which I felt I had to write down!



Cheers.

Om en viss dryck

Hej igen. Eftersom jag blev så trött på att, så fort jag öppnade min blogg, mötas av gnällandet som mitt förra inlägg bestod av, bestämde mig för att skriva ett nytt så fort som möjligt. Den här gången om något tacksamt konkret.

Det jag ska ägna detta inlägg åt är Skottlands nationaldryck. Och nej, det är inte uisge beatha jag har i tankarna, utan något fullständigt alkoholfritt. Det jag syftar på är Irn Bru.

Har någon här hört om Irn Bru förr? Jag hade i varje fall inte gjort det, men så är jag ju ganska borta också när det gäller kolsyrade drycker.

Irn Bru, som är någonslags förkortning slash fonetisk stavning av "iron brew" är något som är ständigt närvarande i gatubilden/unibilden/samhällsbilden här. Alla, precis alla verkar dricka det. Det går inte en dag utan att man ser någon halsa en flaska innehållande den vackert orangea substansen.

Eftersom jag aldrig hört talas om drycken förr, och den verkade vara något som alla gillar, kände jag att jag var tvungen att prova. Så för några veckor sedan gjorde jag slag i saken och köpte, istället för mitt sedvanliga Strathmore spring water, en flaska Irn Bru som dryck till min måltid.

Och jag kan berätta för er: det är inte gott.

Minns någon den där saften som de hade (förhoppningsvis har ännu) på barnfesterna i Jakobstad? Det var röd och gul saft som smakade alldeles olidligt sött. (De hade slickepinnar också, som sades vara gjorda av samma sak som saften. De fastnade alltid i tänderna. Åh, barndomsminnen.) Irn Bru smakar ungefär som det, men med en bismak av något obestämbart. Morot? Det är alltså en otroligt söt barnfestsaftlemonad med bismak av morot. Låter det lockande? Knappast.

Jag råkade dessutom ha oturen att äta fish and chips just då, och alla som har ätit denna ädla brittiska rätt vet hur man känner sig efteråt. Fish and chips OCH Irn Bru tillsammans var ett misstag. Jag började må så illa att jag var på vippen att bli tvungen att springa to the bathroom/restroom/washroom, men som tur var hann det gå över innan det blev så allvarligt (Jag gick och köpte en gammal hederlig Strathmore efteråt, det var nog den som räddade mig).

Så vad jag ville komma till är att jag inte riktig förstår den enorma popularitet som denna dryck tycks ha här. Det är bland det mest frånstötande jag någonsin inmundigat.

Men, eftersom drycken är en skotsk uppfinning kan man väl tro att det finns en aning patriotism i detta. Den produceras dessutom av ett Glasgowbaserat bryggeri, så det kanske till och med är lokalpatriotism det handlar om.

Drycken är också mytomspunnen eftersom det exakta receptet till den är hemligt. Dessutom lär den ska vara bra mot baksmälla. Hmm.

Så, kanske jag vänjer mig vid den? Jag vill ju låtsas vara lite sådär lagom skotsk.
För inte är det kiltar och säckpipor som är den viktigaste delen av den moderna skotska identiteten. Det är Irn Bru!







Äckligt.

Ensamhet osv.

Hej. Nu ska jag vältra mig i lite självömkan. Det är nämligen så att det (som alltid, för alla) finns en del saker som är jobbiga för mig just nu. Så himla jobbiga.

Jag känner mig ensam ibland. Eller faktiskt ganska ofta. Jag menar, jag har gänget här i studentbyn som jag "hänger med", men egentligen tycker jag inte att jag har så mycket gemensamt med dem. De kan vara roliga att vara med, men jag känner mig ändå lite utanför. Det känns som om jag inte har riktigt samma referensramar som dem. Det här känns lite hemskt att säga, men jag känner mig faktiskt mognare än dem. Det känns som om jag tänker mer. Och så saknar jag någon som faktiskt delar mina intressen, som brinner för samma saker som jag. Jag vet ju att sådana nog borde finnas, men (och här kommer mitt andra problem): jag är så otroligt osocial.

Jag har jättesvårt att ta kontakt med folk. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Och inte bara när det gäller främlingar, utan också människor jag känner någotsånär bra. Som idag, då jag satt i Fraser Building (ensam, förstås) och åt och en som jag är sådär halvt bekant med kom och pratade med mig. Vi redogjorde till en början för de vanliga sakerna, med andra ord hur studierna går, hur vi har trivts hittills etc. men sen blev det tyst. Jag hade inget mer att säga. Jag tänkte febrilt "säg något, säg något, hon måste ju tycka jag är världens tråkigaste och konstigaste nu", men kom verkligen inte på något mer att yttra mig om. Å andra sidan skulle ju hon också ha kunnat säga något, men hon fann tydligen mitt sällskap tråkigt och hade ingenting att säga hon heller. Det slutade med att hon ursäktade sig och gick därifrån. Och jag satt där och hade bara lust att gråta.

Okej, nu är det så att jag inte är så förtjust i den här människan, vi har inte särskilt mycket gemensamt heller, jag tycker ibland att hon är aningen irriterande. Men jag kan ju inte bara rata alla! Jag kan inte ha så höga krav! Jag får ju inga vänner på det här viset. Och så borde jag lära mig prata. Jag förstår inte varför jag måste vara så socialt handikappad, varför jag inte bara kan prata på som normala människor. Hur gör normala människor?

Så blir jag också irriterad på mina flatmates, de som tillhör det "andra gänget". Det värsta är att jag inte har någon som helst anledning att tycka illa om dem. De är garanterat hur trevliga och smarta som helst, det är bara det att jag ratar dem. Igen. Utan att ens försöka ta kontakt med dem. Och såklart uppfattar de mig som tyst, klumpig och konstig, då jag inte ens bemödar mig om att närma mig dem.

I själva verket är jag väl bara avundsjuk på dem. Jag skulle vilja vara självsäker och nöjd med livet, så som de verkar vara. Jag skulle vilja ha vänner med lika bra sammanhållning som de verkar ha.

Sen är det det här med språket. Min engelska känns mera broken och stel än någonsin. Jag känner mig så handikappad jämfört med dem som har det som modersmål. Detta blir extra uppenbart på mina tutorials. De andra säger så smarta och genomtänkta saker, medan jag sitter där och känner mig som en fullständig moron. Jag trodde att jag skulle bli flytande bara efter några veckor, men nej. Tvärtom, det känns som om jag skulle bli sämre och sämre. Mitt största problem är ju, som bekant, att jag är så blyg. Enda sättet att förbättra språkkunskaper är ju att prata. Inget prat = noll förbättring. Jag är bara så rädd att göra fel, vilket jag mycket väl vet att jag inte borde vara. Det finns massor med folk med betydligt sämre engelska än jag som bara babblar på och är underbara och älskade av alla. Vem bryr sig om språkfel? Svar: bara jag. Så in i Norden.

Sen så är det det att jag är så otroligt trött på att vara ensam. Singel alltså. Jag längtar efter någon så mycket så jag nästan går sönder. Och jag vet också att jag inte borde vara sådan. Att jag bara borde slappna av och vänta, så dyker nog den där specielle upp. Men jag orkar inte vänta längre! Att stan svämmar över av lyckliga par gör ju inte saken lättare, precis.

Sen så är det det här med vädret. Det bara regnar och regnar.

Sen så är det det här med hemlängtan. Lite grann.


Egentligen är det inte så hemskt. Egentligen trivs jag rätt bra. Jag är intresserad av ämnena jag studerar. Trots att mitt sociala liv kunde vara bättre, är det ändå mer livligt än det någonsin varit förr, tror jag. Jag har redan hunnit ha ordentligt roligt med de nya människorna jag träffat, flera gånger om.

Och så har jag tak över huvudet, mat för dagen, familj som bryr sig och jag är fullt frisk.

Man borde inte klaga på småsaker.


Förlåt för EE-längden på inlägget.

Reading week över + en definition av flatparty.

Redan första november. Det är hemskt vad fort det går. Det är inte länge till julen. Det är mörkt och kusligt, men ändå mysigt. Jag skulle vilja tända ljus här i mitt rum, men det är förbjudet eftersom det förbenade brandlarmet lätt går på då.

Denna vecka har jag varit väldigt overksam. Som jag redan berättade har jag haft reading week och därför varit så gott som ledig, vilket har lätt till att jag gjort så lite som möjligt. Visst har jag masat mig till biblioteket nästan varje dag, men den mesta tiden där har ändå gått åt till att sitta och stirra/dagdrömma/halvsova. Som tur är har jag inget större inlämningsarbete på gång nu; det närmaste är en essä som ska vara klar nästa veckas torsdag. Men, inte skadar det ju att börja på med den i god tid. Hmm.

I onsdags åkte jag in till stan, ensam, och fixade en del saker. Det var den enda dagen denna vecka då det var bra väder. Solen sken, det var vindstilla och säkert femton grader varmt. Jag ville hitta Clyde, den stora floden som går genom staden, men visste inte riktigt var den var (floden alltså). Så jag tänkte: "nu går jag ända tills jag hittar Clyde". Och till sist hittade jag Clyde. Jag blev väldigt lycklig, så där som jag blir ibland, när jag kom dit. Området kring Clyde är inte extraordinärt vackert eller så; jag tror snarare att orsaken till mitt plötsliga lyckorus var att något i mitt undermedvetna hade längtat efter att se vatten i en större mängd. Är man kustmänniska så är man. Det vackra vädret bidrog också till lyckokänslan.

Jag tycker Glasgow har ett oförtjänt dåligt rykte. Det är ju en hur trevlig, vacker och vänlig stad som helst. Åtminstone den lilla del av staden som jag vistas i.

Vi har också haft en del flatpartyn. Jag tror att de flesta studerande som bor i liknande boenden som jag är bekanta med termen "flatparty" (företeelsen har säkert många olika benämningar) men ifall någon skulle behöva en förklaring kan jag förse er med en.

X antal människor (för det mesta folk från samma flat/ hus + några utbölingar)samlas i någons kök, ofta med intentionen att gå ut senare. Nyligen inhandlade alkoholhaltiga drycker placeras på bordet, någons iPod pluggas i de obligatoriska högtalarna och så börjas det. I något skede under kvällen kommer värden (eller valfri gäst) att informera åt förbipasserande att ett party är på gång och att alla är väldigt välkomna. Köket är plötsligt fyllt till bristningsgränsen av en blandning av känt och okänt folk. Till en början frågar man folk den vanliga ramsan (namn, nationalitet och vad de studerar), men allteftersom kvällen lider inser man äntligen hur onödigt allt detta är och kastar sig direkt in i en vild debatt om politik/könsroller/religion med någon av de okända (för de man känner har plötsligt försvunit). Ett antal nya par bildas (de flesta förhållanden varar dock bara några timmar)och plötsligt älskar alla Katy Perry. I något skede börjar alla äta morötter/ något annat helt random och om köket är på lämplig höjd kan man vara säker på att merparten av trafiken ut och in går genom fönstret. Vid fyrasnåret inser man att det inte är någon vits att ta sig till stan och krogen längre utan delar på det som är kvar av den sista Glen's vodka-flaskan och berättar hur mycket man älskar alla närvarande. Och när man på något mirakulöst sätt har tagit sig hem till sitt eget kök alternativt när gästerna mirakulöst har tagit sig bort från ens kök lagar man fyra ostsmörgåsar och en kopp te och facebookar lite halvhjärtat innan man faller ihop på sängen.

Nästa dag börjar (av olika orsaker) med att man ångrar att man gick på tillställningen, men när dagens stora samtalsämne visar sig vara "det där galna flatpartyt" kan man inte låta bli att vara glad att man inte missade det.


På grund av fredagens flatparty hade jag en giltig orsak att ignorera Halloweenfirandet och sitta inne medan alla andra gick på som monster. Det var mycket skönt.

Nästa vecka ska jag studera.