Nu har vi reading week, vilket betyder att vi inte har några föreläsningar/tutorials alls (tutori-als alls, haha) utan ska använda denna dyrbara tid till att plugga hårt. Jag tycker det är lite jobbigt med reading week. Det kräver så mycket självdisciplin. Jag har gjort upp ett schema över vad jag ska läsa och när jag ska läsa det, för jag vet att om jag inte skriver ner saker kommer jag inte att göra det. Så är det bara. Nuförtiden. Annat var det för ett år sen.
Men trots det är det jobbigt att få sig själv att plugga. Jag begav mig till universitetet vid elvatiden i morse, hittade en ledig plats i biblioteket, satte mig ner och försökte börja på min stora litteraturessä. Försökte alltså. Efter bara några minuter fann jag mig själv tänkande på något helt annat, totalt okoncentrerad. Faktum var att under de två timmar jag tillbringade i biblioteket ägnade jag nog över hälften av tiden åt att bara drömma. Dagdrömma. Jag är otroligt bra på det.
Jag måste göra något åt saken! Såhär kan det ju inte fortsätta om jag ska komma någonstans i mina studier!
Jag har med andra ord lättare att få saker gjorda när hela dagen är inrutad. Fastän jag är trött efter en hel dag på universitetet orkar jag ändå plugga i en timme efteråt. Men när jag inte har några egentliga måsten alls, är det mycket svårare att få någonting gjort. Jag tror inte jag är unik på den punkten: jag tror detta är en del av den mänskliga naturen.
Just nu skolkar jag från min skotska country dance också. Det gnager nog lite i mig av dåligt samvete, men jag orkar bara inte bege mig ut i det stora glasgowska mörkret. Dessutom tycker jag faktiskt inte att dansandet är så otroligt roligt. Fast, nog ska jag fortsätta. Nästa vecka, då allt är inrutat och normalt igen, orkar jag säkert.
Jag fick förresten ut mitt gaeliskaprov som jag hade i fredags. Det är nämligen så att jag är ledig från allt utom gaeliskan (så nej, jag är inte helt ledig). Faktum är att Gaidhlig 1B är den enda gruppen på hela universitetet som har några lektioner den här veckan. Aningen typiskt. Nåja, jag fick ut provet och jag hade A2, det nästhögsta vitsordet. Bara två poäng bort! Trots att det var ett synnerligen kort och okomplicerat prov kan jag inte låta bli att känna mig lite stolt. Tydligen har jag lyckats någonstans, trots min lathet...
Jag är lite trött på vissa (inte alla!) av dem jag mest umgås med. Jag vet att jag borde se mig om efter andra och utvidga mitt sociala nätverk, men som bekant är det där med att ta kontakt med folk inte min starka sida...och idag då jag inte ens går på dansen beter jag ju mig verkligen tvärtemot mot hur jag borde bete mig (hur heter det egentligen?).
Och så längtar jag mycket efter någon, som jag fruktar att tänker vara borta hela reading week...skit.
Förlåt, det här var verkligen ett tråkigt och intetsägande inlägg. Jag lovar att jag ska skriva mer initierat nästa gång.
måndag 26 oktober 2009
onsdag 21 oktober 2009
Home
I've been thinking about posting an entry in the ever-fascinating language of English for a long time. I don't really know why; probably I imagine that there are some non-Swedish speaking people out there who might take interest in the sentimental randomness that I call a blog; I don't know if this is true or just a fancy of mine.
Anyway, it is good practice for me.
(Perhaps an explanation is needed: I've left the lonesome plains of Ostrobothnia, Finland, for the enticements of the city of Glasgow (primarily in order to gain academical knowledge) and the purpose of this blog is to tell the story of my new life).
I have experienced quite a peculiar thing when it comes to homesickness.
The fact is, so far I haven't really had time to think about my home: the new situation, with everything it implies, has occupied me completely both mentally and physically. BUT.
Two weeks ago, as I was walking to school one morning, as always with my dear iPod as a faithful companion, the song "Seice Ruairidh" by (my favorite) band Capercaillie came on. I had not heard this particular song for a while, and last time was when I still was at home. I used to run to this (and many other great Capercaillie songs) a lot and therefore I connect the sound of them with the roads in my hometown.
When hearing this song, I suddenly got the sensation of being at home in Finland. Like deja-vu, but not connected to a specific moment. I suddenly got so homesick that I almost started to cry. And the strange thing (which might sound a bit cold-hearted) is, that I didn't in the first place miss my people at home. It was the scenery, the sounds, the smells, all the sensual perceptions of my home that I suddenly wanted to have close to me again.
All of this because of that only song.
And this has continued. When I heard "Chi Mi'n Geamhradh" by Runrig (another great Scottish band), the forest near my house suddenly emerged before my eyes and I just wanted to be there.
The most paradoxical thing, apparently, is that it is mainly Scottish and Irish music that gives me these melancholy feelings. I've been listening to this kind of music for years, and that very music is (at least indirectly)the main cause for my being here today. And still, it is just because of this, that I've been surrounded by this music for such a long time at home, that it reminds me so strongly of that place. So strongly that it even gives me feelings of homesickness although I actually am in the country where the music has its origin and should rejoice in that happy fact.
So, I actually try to avoid that music for now. The music which in the future will remind me of my first months in Scotland will probably be something in the lines of mainstream pop/ monotonous remixes of mainsteam pop. How ironical.
Now I've made a big thing out of a small thing again. But that's just how I am.
I apologise for any grammar mistakes etc..
Have a nice day!
Anyway, it is good practice for me.
(Perhaps an explanation is needed: I've left the lonesome plains of Ostrobothnia, Finland, for the enticements of the city of Glasgow (primarily in order to gain academical knowledge) and the purpose of this blog is to tell the story of my new life).
I have experienced quite a peculiar thing when it comes to homesickness.
The fact is, so far I haven't really had time to think about my home: the new situation, with everything it implies, has occupied me completely both mentally and physically. BUT.
Two weeks ago, as I was walking to school one morning, as always with my dear iPod as a faithful companion, the song "Seice Ruairidh" by (my favorite) band Capercaillie came on. I had not heard this particular song for a while, and last time was when I still was at home. I used to run to this (and many other great Capercaillie songs) a lot and therefore I connect the sound of them with the roads in my hometown.
When hearing this song, I suddenly got the sensation of being at home in Finland. Like deja-vu, but not connected to a specific moment. I suddenly got so homesick that I almost started to cry. And the strange thing (which might sound a bit cold-hearted) is, that I didn't in the first place miss my people at home. It was the scenery, the sounds, the smells, all the sensual perceptions of my home that I suddenly wanted to have close to me again.
All of this because of that only song.
And this has continued. When I heard "Chi Mi'n Geamhradh" by Runrig (another great Scottish band), the forest near my house suddenly emerged before my eyes and I just wanted to be there.
The most paradoxical thing, apparently, is that it is mainly Scottish and Irish music that gives me these melancholy feelings. I've been listening to this kind of music for years, and that very music is (at least indirectly)the main cause for my being here today. And still, it is just because of this, that I've been surrounded by this music for such a long time at home, that it reminds me so strongly of that place. So strongly that it even gives me feelings of homesickness although I actually am in the country where the music has its origin and should rejoice in that happy fact.
So, I actually try to avoid that music for now. The music which in the future will remind me of my first months in Scotland will probably be something in the lines of mainstream pop/ monotonous remixes of mainsteam pop. How ironical.
Now I've made a big thing out of a small thing again. But that's just how I am.
I apologise for any grammar mistakes etc..
Have a nice day!
söndag 18 oktober 2009
Som telenäten drömmer/ om svalorna i vår
Nu ska jag skriva ett riktigt spontant och osammanhängande inlägg, för att släppa loss alla mina förgörande hämningar.
Jag har ätit en halv platta heligt Fazers blå, samt druckit åtskilliga koppar te, så jag befinner mig i det euforiska tillstånd som orsakas av kombinationen te och choklad. Den senaste koppen te inmundigade jag dessutom utan mjölk, eftersom jag var i Kajas rum och inte orkade gå hela den långa vägen till köket (som dessutom ockuperades till bristningsgränsen av det andra gänget och deras coola polare) efter mjölk. Te utan mjölk har ännu starkare effekt än te med mjölk, alltså är jag väldigt osammanhängande lycklig och lugn och pigg på samma gång nu.
Jag har inte gjort så mycket idag. Steg upp tolv och gick på en skön ensam promenad i regnet. Min älskade iPod touch, som jag hade på random, valde att spela nästan enbart Kentlåtar för mig under promenaden och jag hörde många pärlor som jag inte hört på många år, bland annat Cowboys och Gravitation.
Sen försökte jag läsa fonetik, men somnade nästan. Konstigt, eftersom fonetik egentligen är väldigt intressant.
Det är så konstigt med mig nuförtiden. Jag orkar helt enkelt inte plugga. Särskilt inte på helgerna. Jag pluggar lite grann, sen sätter jag på datorn och tillbringar resten av dagen med en massa nothingness på facebook och dylikt, och hör på musik i massor. Idag har jag till exempel lyssnat igenom hela Capercaillies samlingsdubbelalbum Grace and Pride och varit allmänt musiklycklig.
Jag har med andra ord blivit lat. Ett latt barn. Internätet och musiken är bara så lockande, och har jag en gång börjat kan jag inte dra mig ifrån det.
Och ännu konstigare är, att jag inte har dåligt samvete på grund av detta. Jag känner mig bara...rätt glad. Tillfreds. Jag tror det är en bra sak. Jag tror min personlighet håller på att genomgå en smärre metamorfos.
Jag försökte också läsa Frankenstein idag (för min litteraturkurs, ja) och kom en liten bit. Jag måste säga att boken inte fascinerar mig så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag tycker helt enkelt inte den är bra skriven. Ja, han gör ett monster, so what? Jag kommer inte in i boken, jag känner för det mesta inte med vare sig Frankenstein eller hans creature. Hela berättelsen är så vag. Skulle jag inte ha vetat att Mary Shelley var endast aderton år då hon författade berättelsen, skulle jag kanske uppskatta den mera. Men nu tycker jag att jag hör den unga flickans röst hela tiden, inget känns övertygande, det känns som om hon inte har en aning om vad hon skriver om!
Samtidigt är detta ganska hemskt: skulle jag verkligen uppskatta boken bättre om det var en medelålders man som hade skrivit den? Det är ju mot alla mina principer!
Jag måste säga att jag nog trivs rätt bra här på Murano. Visst känner jag mig ensam och osäker ibland, men den känslan kan man väl inte komma ifrån i min situation. Men, jag har haft tur nog att hitta människor jag trivs med, och jag måste säga att jag mer eller mindre lever för dem. Det är de som får mig att orka här. (Åh! Tänk att en sådan kliché skulle komma från mig! Jag är verkligen chokladsentimental nu! Inte för att jag menar att jag aldrig skriver klichéer, inte för att jag menade skryta...äsch, whatever...).
Jag tror också att jag är lite grann förtjust eller kär i någon. Just nu verkar denna någon vara näst intill mission impossible, men sådant kan ju ändras. Det får mig att orka. Ett enda leende från honom, och min dag är räddad. Ni vet känslan.
Jag längtar efter vacker, ursprunglig kärlek.
Min första föreläsning är klockan tolv imorgon, vilket betyder att jag kommer att tillbringa ännu några timmar framför datorn sjungande med i mina kära vackra gaeliska sånger (räknas det som studier? åtminstone är det uttalsträning)och vara lycklig. Kanske jag ska prata med mina fina flatmates också.
Jag är glad att jag kom hit.
(Bloggande är så egocentriskt. Ååh.)
Jag har ätit en halv platta heligt Fazers blå, samt druckit åtskilliga koppar te, så jag befinner mig i det euforiska tillstånd som orsakas av kombinationen te och choklad. Den senaste koppen te inmundigade jag dessutom utan mjölk, eftersom jag var i Kajas rum och inte orkade gå hela den långa vägen till köket (som dessutom ockuperades till bristningsgränsen av det andra gänget och deras coola polare) efter mjölk. Te utan mjölk har ännu starkare effekt än te med mjölk, alltså är jag väldigt osammanhängande lycklig och lugn och pigg på samma gång nu.
Jag har inte gjort så mycket idag. Steg upp tolv och gick på en skön ensam promenad i regnet. Min älskade iPod touch, som jag hade på random, valde att spela nästan enbart Kentlåtar för mig under promenaden och jag hörde många pärlor som jag inte hört på många år, bland annat Cowboys och Gravitation.
Sen försökte jag läsa fonetik, men somnade nästan. Konstigt, eftersom fonetik egentligen är väldigt intressant.
Det är så konstigt med mig nuförtiden. Jag orkar helt enkelt inte plugga. Särskilt inte på helgerna. Jag pluggar lite grann, sen sätter jag på datorn och tillbringar resten av dagen med en massa nothingness på facebook och dylikt, och hör på musik i massor. Idag har jag till exempel lyssnat igenom hela Capercaillies samlingsdubbelalbum Grace and Pride och varit allmänt musiklycklig.
Jag har med andra ord blivit lat. Ett latt barn. Internätet och musiken är bara så lockande, och har jag en gång börjat kan jag inte dra mig ifrån det.
Och ännu konstigare är, att jag inte har dåligt samvete på grund av detta. Jag känner mig bara...rätt glad. Tillfreds. Jag tror det är en bra sak. Jag tror min personlighet håller på att genomgå en smärre metamorfos.
Jag försökte också läsa Frankenstein idag (för min litteraturkurs, ja) och kom en liten bit. Jag måste säga att boken inte fascinerar mig så mycket som jag trodde att den skulle göra. Jag tycker helt enkelt inte den är bra skriven. Ja, han gör ett monster, so what? Jag kommer inte in i boken, jag känner för det mesta inte med vare sig Frankenstein eller hans creature. Hela berättelsen är så vag. Skulle jag inte ha vetat att Mary Shelley var endast aderton år då hon författade berättelsen, skulle jag kanske uppskatta den mera. Men nu tycker jag att jag hör den unga flickans röst hela tiden, inget känns övertygande, det känns som om hon inte har en aning om vad hon skriver om!
Samtidigt är detta ganska hemskt: skulle jag verkligen uppskatta boken bättre om det var en medelålders man som hade skrivit den? Det är ju mot alla mina principer!
Jag måste säga att jag nog trivs rätt bra här på Murano. Visst känner jag mig ensam och osäker ibland, men den känslan kan man väl inte komma ifrån i min situation. Men, jag har haft tur nog att hitta människor jag trivs med, och jag måste säga att jag mer eller mindre lever för dem. Det är de som får mig att orka här. (Åh! Tänk att en sådan kliché skulle komma från mig! Jag är verkligen chokladsentimental nu! Inte för att jag menar att jag aldrig skriver klichéer, inte för att jag menade skryta...äsch, whatever...).
Jag tror också att jag är lite grann förtjust eller kär i någon. Just nu verkar denna någon vara näst intill mission impossible, men sådant kan ju ändras. Det får mig att orka. Ett enda leende från honom, och min dag är räddad. Ni vet känslan.
Jag längtar efter vacker, ursprunglig kärlek.
Min första föreläsning är klockan tolv imorgon, vilket betyder att jag kommer att tillbringa ännu några timmar framför datorn sjungande med i mina kära vackra gaeliska sånger (räknas det som studier? åtminstone är det uttalsträning)och vara lycklig. Kanske jag ska prata med mina fina flatmates också.
Jag är glad att jag kom hit.
(Bloggande är så egocentriskt. Ååh.)
fredag 16 oktober 2009
Positive vibrations
Idag är det en vacker dag här i Glasgow. Himlen är hög och klart höstblå (tydligen kan den bli det här också), löven på träden har börjat få färg och solen ligger lågt och kastar ett vemodigt-lyckligt sken över världen. Det är vindstilla och fredag. En dag då det är lätt att le och få leenden tillbaka.
Därför tänker jag nu sammanställa min andra lista, det vill säga listan över alla de saker jag tycker om med denna plats, och som får mig att hoppas, och tro, att detta kan bli den bästa tiden i mitt liv.
Här kommer den officiella listan:
1. Det uppenbara: människorna är trevligare och socialare här. Det att nordbor, och i synnerhet finländare, skulle vara buttra och inbundna människor, är inte bara en tom stereotypi. Det stämmer. När man går på gatan här är det kutym att man ser dem man möter i ögonen och kanske t.om. hälsar, trots att man aldrig setts förut. Man uppmärksammar varandra (jämför med Finland där man inte låtsas se varandra). Det är oftast lätt att börja prata med främlingar. Och är man på klubb el.dyl. och tappar bort sina vänner är chansen stor att man hittar någon trevlig främling att prata med.
2. Te. Alla dricker te. Alla dricker te med mjölk. Man får bra te överallt. Underbart!
3. Den skotska accenten är trots allt väldigt fin.
(Och igår sade jag "spoon" med typiskt skotskt u-ljud. Det kom av sig själv! Jippii! Första steget på vägen.)
4. SAAS betalar mina tuition fees.
5. Jag är väldigt förtjust i frånvaron av heavy metal-kulturen.
6. Jag kan studera gaeliska på universitetet. Jag studerar gaeliska på universitetet. Jag har nästan inte förstått det ännu.
7. Jag har musik jag gillar inom räckhåll. Bye bye amazon.
8. Det maritima klimatet är bra för utseendet. Bye bye fett hår och torr hud.
9. De har berg här.
10. En till uppenbar sak: i en storstad är man fri och anonym och slipper inskränktheten. Detta är något jag, för det mesta, tycker mycket om.
11. Detta är relaterat till punkt 1: folk är hjälpsamma. Man behöver inte ens fråga om råd; man behöver bara se en aning vilsen ut, så kan man lita på att någon kommer och hjälper en. Ända fram, dessutom. Detta hände bokstavligen den kvällen då jag kom hit.
12. Jag älskar det faktum att mitt universitet grundades 1452.
13. Jag befinner mig faktiskt inte så långt borta från Hebriderna. Och Irland. (Inte för att detta egentligen påverkar min situation just nu, jag har ju inte precis tid och pengar att åka dit. Men på något vis gör det mig en aning lycklig).
Slut på den officiella listan.
(15. Alkoholen är faktiskt lite billigare här.)
(16. Man behöver inte kunna finska här.)
(17. När skottar är hotta, är de verkligen hotta.)
SEE YOU LATER.
Därför tänker jag nu sammanställa min andra lista, det vill säga listan över alla de saker jag tycker om med denna plats, och som får mig att hoppas, och tro, att detta kan bli den bästa tiden i mitt liv.
Här kommer den officiella listan:
1. Det uppenbara: människorna är trevligare och socialare här. Det att nordbor, och i synnerhet finländare, skulle vara buttra och inbundna människor, är inte bara en tom stereotypi. Det stämmer. När man går på gatan här är det kutym att man ser dem man möter i ögonen och kanske t.om. hälsar, trots att man aldrig setts förut. Man uppmärksammar varandra (jämför med Finland där man inte låtsas se varandra). Det är oftast lätt att börja prata med främlingar. Och är man på klubb el.dyl. och tappar bort sina vänner är chansen stor att man hittar någon trevlig främling att prata med.
2. Te. Alla dricker te. Alla dricker te med mjölk. Man får bra te överallt. Underbart!
3. Den skotska accenten är trots allt väldigt fin.
(Och igår sade jag "spoon" med typiskt skotskt u-ljud. Det kom av sig själv! Jippii! Första steget på vägen.)
4. SAAS betalar mina tuition fees.
5. Jag är väldigt förtjust i frånvaron av heavy metal-kulturen.
6. Jag kan studera gaeliska på universitetet. Jag studerar gaeliska på universitetet. Jag har nästan inte förstått det ännu.
7. Jag har musik jag gillar inom räckhåll. Bye bye amazon.
8. Det maritima klimatet är bra för utseendet. Bye bye fett hår och torr hud.
9. De har berg här.
10. En till uppenbar sak: i en storstad är man fri och anonym och slipper inskränktheten. Detta är något jag, för det mesta, tycker mycket om.
11. Detta är relaterat till punkt 1: folk är hjälpsamma. Man behöver inte ens fråga om råd; man behöver bara se en aning vilsen ut, så kan man lita på att någon kommer och hjälper en. Ända fram, dessutom. Detta hände bokstavligen den kvällen då jag kom hit.
12. Jag älskar det faktum att mitt universitet grundades 1452.
13. Jag befinner mig faktiskt inte så långt borta från Hebriderna. Och Irland. (Inte för att detta egentligen påverkar min situation just nu, jag har ju inte precis tid och pengar att åka dit. Men på något vis gör det mig en aning lycklig).
Slut på den officiella listan.
(15. Alkoholen är faktiskt lite billigare här.)
(16. Man behöver inte kunna finska här.)
(17. När skottar är hotta, är de verkligen hotta.)
SEE YOU LATER.
onsdag 14 oktober 2009
Irriterande - lista.
Nu när jag har varit här i en månad anser jag mig ha tillräckligt mycket erfarenhet av det här landet för att kunna skriva en lista. Jag älskar nämligen att skriva listor. Inte handla-listor och att-göra-listor (nej usch!) utan listor på vad jag tycker om respektive inte tycker om. Och eftersom man ska spara det roligaste till sist, kommer nu en lista på några saker typiska för det här landet som jag inte kan låta bli att irritera mig på:
1.Det mest irriterande för mig just nu: heltäckningsmattor. Varför måste de ha dem överallt? Golvet blir smutsigt jättefort, smutset syns dessutom jättebra och det är jättejobbigt att dammsuga. Och så är de jättefula. Dessutom tror jag att jag är allergisk mot min heltäckningsmatta. Varje morgon när jag vaknar har jag hosta, snuva och röda, kliande ögon. Först trodde jag att det var förkylningen som fortfarande satt i, men nu är jag säker på att det är mattan som är boven i dramat, eftersom symptomen försvinner så fort jag kommer ut i friska luften. Och på natten har jag ju varit utsatt för mattan som längst. Heltäckningsmattor är helt enkelt förskräckliga.
2. Varför ka de inte ha normala duschar? Våra duschar i mitt boende är som simhallsduschar, vattnet kommer bara från taket (men...ni förstår vad jag menar!) och det är inte alltid så praktiskt. Dessutom kommer det bara kallt vatten ur den ena duschen.
3. Varför måste de ha pund? Storbritannien borde inse att de bara är ett fjuttigt EU-land nuförtiden och aldrig kommer att bli ett imperium längre. Gå över till euro! (Detta gäller självklart Sverige och Danmark också). Dessutom är 2 pence-mynten betydligt större än 20 pence-mynten. Makes no sense whatsoever!
4. Varför fattar ingen mitt namn? När jag säger vad jag heter ser den jag pratar med först ut som ett frågetecken för några sekunder innan den säger "aah...Edith". Okej, Edith [ Idiff ] är visserligen den engelska formen av mitt namn, men det är inte mitt namn! Jag skulle kunna göra mitt liv enklare genom att bara svara "Edith" när någon frågar, men, som jag redan sade, känns det inte rätt eftersom det inte är mitt namn. De flesta engelskspråkiga människor verkar vara så fast i sitt språk att de översätter alla utländska namn till den engelska formen, något som jag tycker är lite förlegat i dagens värld.
5. Okej, det här är egentligen en väldigt dum sak att anmärka på. Jag är mycket onödig nu, men kan inte låta bli. Varför måste de fråga "are you okay?" så fort man inte har munnen upp till öronen och babblar i ett? Jag vet jag vet jag vet att det bara är av artighet och välvilja de gör det, men jag kan inte låta bli att bli smått irriterad på detta typiskt anglosaxiska drag. Jag råkar vara en melankolisk, inbunden skandinav som inte orkar le och prata ytligheter hela tiden. Att jag sitter tyst och tittar i golvet några sekunder ibland betyder inte nödvändigtvis att jag har en mental breakdown.
"Are you okay" verkar också vara en fras som används om någon gör något som avviker en diminutiv bråkdel från det normala. En av de första dagarna jag var här kom jag gående genom korridoren med en handduksturban på huvudet och mjölkdunk i handen, med påföljden att min engelska flatmate frågade "are you okay?" Tydligen är det inte ok att komma spatserande med turban och mjölk. Kanske jag borde ha förklarat situationen: "jag har just tvättat håret och för att jag inte ska bli så blöt på ryggen har jag lagat en turban och jag ska dricka te hos min andra flatmate och eftersom jag alltid använder mjölk i te måste jag gå till köket och hämta det".
Okej, det där lät komiskt. Det är komiskt.
6. Varför har de inte lösgodis?
7. Jag blir så irriterad när folk säger "you guys" (detta verkar vara ett vedertaget uttryck i hela den engelskspråkiga världen). Jag är ingen "guy"!
8. Varför har de inte gatuskyltar och numror kontinuerligt så att man fattar var man är?
9. Varför har de opraktiska dammsugare som ser ut som grötgrytor?
10. Jag köade i en halvtimme på Iceland idag. Det måste vara något grundläggande fel i systemet då dessa köar ständigt bildas, överallt. Och hur orkar folk köa så tålmodigt? Jag står inte ut!!
Detta var mina irritationsobjekt. Nästa gång kommer det motsatta.
1.Det mest irriterande för mig just nu: heltäckningsmattor. Varför måste de ha dem överallt? Golvet blir smutsigt jättefort, smutset syns dessutom jättebra och det är jättejobbigt att dammsuga. Och så är de jättefula. Dessutom tror jag att jag är allergisk mot min heltäckningsmatta. Varje morgon när jag vaknar har jag hosta, snuva och röda, kliande ögon. Först trodde jag att det var förkylningen som fortfarande satt i, men nu är jag säker på att det är mattan som är boven i dramat, eftersom symptomen försvinner så fort jag kommer ut i friska luften. Och på natten har jag ju varit utsatt för mattan som längst. Heltäckningsmattor är helt enkelt förskräckliga.
2. Varför ka de inte ha normala duschar? Våra duschar i mitt boende är som simhallsduschar, vattnet kommer bara från taket (men...ni förstår vad jag menar!) och det är inte alltid så praktiskt. Dessutom kommer det bara kallt vatten ur den ena duschen.
3. Varför måste de ha pund? Storbritannien borde inse att de bara är ett fjuttigt EU-land nuförtiden och aldrig kommer att bli ett imperium längre. Gå över till euro! (Detta gäller självklart Sverige och Danmark också). Dessutom är 2 pence-mynten betydligt större än 20 pence-mynten. Makes no sense whatsoever!
4. Varför fattar ingen mitt namn? När jag säger vad jag heter ser den jag pratar med först ut som ett frågetecken för några sekunder innan den säger "aah...Edith". Okej, Edith [ Idiff ] är visserligen den engelska formen av mitt namn, men det är inte mitt namn! Jag skulle kunna göra mitt liv enklare genom att bara svara "Edith" när någon frågar, men, som jag redan sade, känns det inte rätt eftersom det inte är mitt namn. De flesta engelskspråkiga människor verkar vara så fast i sitt språk att de översätter alla utländska namn till den engelska formen, något som jag tycker är lite förlegat i dagens värld.
5. Okej, det här är egentligen en väldigt dum sak att anmärka på. Jag är mycket onödig nu, men kan inte låta bli. Varför måste de fråga "are you okay?" så fort man inte har munnen upp till öronen och babblar i ett? Jag vet jag vet jag vet att det bara är av artighet och välvilja de gör det, men jag kan inte låta bli att bli smått irriterad på detta typiskt anglosaxiska drag. Jag råkar vara en melankolisk, inbunden skandinav som inte orkar le och prata ytligheter hela tiden. Att jag sitter tyst och tittar i golvet några sekunder ibland betyder inte nödvändigtvis att jag har en mental breakdown.
"Are you okay" verkar också vara en fras som används om någon gör något som avviker en diminutiv bråkdel från det normala. En av de första dagarna jag var här kom jag gående genom korridoren med en handduksturban på huvudet och mjölkdunk i handen, med påföljden att min engelska flatmate frågade "are you okay?" Tydligen är det inte ok att komma spatserande med turban och mjölk. Kanske jag borde ha förklarat situationen: "jag har just tvättat håret och för att jag inte ska bli så blöt på ryggen har jag lagat en turban och jag ska dricka te hos min andra flatmate och eftersom jag alltid använder mjölk i te måste jag gå till köket och hämta det".
Okej, det där lät komiskt. Det är komiskt.
6. Varför har de inte lösgodis?
7. Jag blir så irriterad när folk säger "you guys" (detta verkar vara ett vedertaget uttryck i hela den engelskspråkiga världen). Jag är ingen "guy"!
8. Varför har de inte gatuskyltar och numror kontinuerligt så att man fattar var man är?
9. Varför har de opraktiska dammsugare som ser ut som grötgrytor?
10. Jag köade i en halvtimme på Iceland idag. Det måste vara något grundläggande fel i systemet då dessa köar ständigt bildas, överallt. Och hur orkar folk köa så tålmodigt? Jag står inte ut!!
Detta var mina irritationsobjekt. Nästa gång kommer det motsatta.
söndag 11 oktober 2009
Solig söndag
Igår var jag och sprang ensam. Till skillnad från i tisdags blev jag verkligen mycket trött. Jag märkte nog att min kondition inte var vad den har varit och att det nog kräver mycket jobb och motivation för att få tillbaka den. Jag är dock inte säker på om jag är så motiverad. Jag prioriterar helt enkelt inte springandet på samma sätt som jag gjorde förr.
Nåja, det var skönt efteråt i varje fall, och jag fick nog det bekräftat igen att livet blir ännu mer njutbart då man får ta ut sig fysiskt.
Här är lite bilder från min springrutt, som jag tog denna soliga eftermiddag. Tyvärr är det mesta i motljus.
Och så några bilder från gårkvällens köksfest (eng. kitchen-party).
Nå folk som röker (Julija, Dalia, Robin och någon fjärde).
Kaja (från Polen) och Inga (Lettland).
Julija, Dalia (Litauen) och Phil (Nordirland).
Idag har jag bott här i precis en månad.
Nåja, det var skönt efteråt i varje fall, och jag fick nog det bekräftat igen att livet blir ännu mer njutbart då man får ta ut sig fysiskt.
Här är lite bilder från min springrutt, som jag tog denna soliga eftermiddag. Tyvärr är det mesta i motljus.
Och så några bilder från gårkvällens köksfest (eng. kitchen-party).
Nå folk som röker (Julija, Dalia, Robin och någon fjärde).
Kaja (från Polen) och Inga (Lettland).
Julija, Dalia (Litauen) och Phil (Nordirland).
Idag har jag bott här i precis en månad.
fredag 9 oktober 2009
Flatmates
Jag tänkte att jag istället för att skriva ödelånga inlägg där jag beskriver i detalj vad jag har gjort (vilket är mer eller mindre vad jag gjort hittills)skulle jag försöka skriva kortare inlägg där jag koncentrerar mig på ett ämne. Bara för att ändra lite stil och undvika långa inlägg som jag tänker mig att ingen orkar läsa.
Så nu ska jag beskriva situationen angående mina flatmates. Jag tycker egentligen inte om att blanda in engelska ord i svensk text, men jag kommer inte på något bra ord på svenska. "Lägenhetskompis?" "Rumskompis" brukar folk säga, men vi delar ju inte rum. I svenskfinland brukar man säga "kämppis", men jag är inte särskilt förtjust i det ordet heller. Så jag använder "flatmates", eftersom jag tycker det är det bästa ordet för företeelsen i fråga.
Vi är tio personer i min flat. Fyra pojkar, sex flickor. Fyra från England, tre från Skottland, en från Litauen, en från Polen och så jag som, hur man än vrider och vänder på det, kommer från Finland. Jag skulle så gärna vilja vara vän med dem alla, känna gemenskap med dem alla: jag skulle så gärna vilja att vi alla var något av en familj. Tyvärr är det inte så.
Jag märkte redan de första dagarna att jag har svårt att komma överens med vissa av dem. Dessa består av alla fyra engelsmän (tre flickor och en pojke) samt en av skottarna (pojke). Dessa fem har bildat en sorts gäng. Ett gäng med attityd. De pratar alltid högt, gastar och stojar, beter sig som om de äger världen och fnyser nästan då vi andra (särskilt vi som är utlänningar) kommer i närheten. Jag säger inte att alla måste vara som jag, modesta och reserverade, tvärtom: jag har alltid önskat att jag var mera utåtriktad. Det är bara det att dessa människor är det på ett sätt som irriterar mig: ett stroppigt sätt. Jag får mindervärdeskomplex när jag kommer i närheten av dem. Och jag tror det är likadant för mina medutlänningar Kaja (polskan) och Julija (litauiskan). När vi tre satt i köket och pratade och de som hör till det "andra gänget" högljutt ramlade in, rann vår diskussion ut i sanden och vi satt där tysta. De tar liksom över allt. Och vi (eller åtminstone jag) får känslan av att jag inte är något jämfört med dem.
Det har till och med gått så långt att om jag tänker koka något (läs: pasta eller nudlar) och ser att de ockuperar köket går jag tillbaka till mitt rum och väntar tills de har gått därifrån. Jag känner mig så obekväm i deras sällskap!
Samtidigt vet jag att det är fel av mig att tycka såhär, att det blir en ond cirkel. Jag borde närma mig dem, prata mera med dem. Nu när jag inte utbyter mer än artighetsfraser med dem tycker ju de förstås att jag är konstig! Men det är så jobbigt. Dessutom skulle ju någon av dem lika gärna kunna börja prata med mig.
Det är tur att jag har Kaja och Julija. De är båda förnuftiga, osjälviska, sympatiska människor som jag alltid kan prata med. Dessutom gör väl våra liknande situationer att vi förstår varandra. Trots att jag kanske inte är alldeles nöjd med stället jag bor på skulle jag inte vilja flytta härifrån: jag vill inte flytta från mina två bästa vänner. De har mer eller mindre räddat min vistelse här.
De två andra som jag också tycker om är de två resterande manliga flatmatarna: Robin och Richard. De är båda från Skottland. De har båda den fina kvaliteten ödmjukhet. Robin, som dessutom är halvnepales, är riktigt smart. Richard vet jag inte så mycket om, han är rätt blyg och säger inte särskilt mycket (kanske gillar jag blyga människor bättre ändå?). Jag skulle gärna tillbringa mer tid med dem, men för det mesta åker de hem till helgen, då man skulle ha mest tid att umgås.
Det är synd att det är såhär. Jag trodde tiden för gängbildning var förbi. Men kanske ändras det. Vi ska ju ändå bo tillsammans i ett år.
(Nu blev det långt igen. Jag kan tydligen inte hjälpa det!)
Så nu ska jag beskriva situationen angående mina flatmates. Jag tycker egentligen inte om att blanda in engelska ord i svensk text, men jag kommer inte på något bra ord på svenska. "Lägenhetskompis?" "Rumskompis" brukar folk säga, men vi delar ju inte rum. I svenskfinland brukar man säga "kämppis", men jag är inte särskilt förtjust i det ordet heller. Så jag använder "flatmates", eftersom jag tycker det är det bästa ordet för företeelsen i fråga.
Vi är tio personer i min flat. Fyra pojkar, sex flickor. Fyra från England, tre från Skottland, en från Litauen, en från Polen och så jag som, hur man än vrider och vänder på det, kommer från Finland. Jag skulle så gärna vilja vara vän med dem alla, känna gemenskap med dem alla: jag skulle så gärna vilja att vi alla var något av en familj. Tyvärr är det inte så.
Jag märkte redan de första dagarna att jag har svårt att komma överens med vissa av dem. Dessa består av alla fyra engelsmän (tre flickor och en pojke) samt en av skottarna (pojke). Dessa fem har bildat en sorts gäng. Ett gäng med attityd. De pratar alltid högt, gastar och stojar, beter sig som om de äger världen och fnyser nästan då vi andra (särskilt vi som är utlänningar) kommer i närheten. Jag säger inte att alla måste vara som jag, modesta och reserverade, tvärtom: jag har alltid önskat att jag var mera utåtriktad. Det är bara det att dessa människor är det på ett sätt som irriterar mig: ett stroppigt sätt. Jag får mindervärdeskomplex när jag kommer i närheten av dem. Och jag tror det är likadant för mina medutlänningar Kaja (polskan) och Julija (litauiskan). När vi tre satt i köket och pratade och de som hör till det "andra gänget" högljutt ramlade in, rann vår diskussion ut i sanden och vi satt där tysta. De tar liksom över allt. Och vi (eller åtminstone jag) får känslan av att jag inte är något jämfört med dem.
Det har till och med gått så långt att om jag tänker koka något (läs: pasta eller nudlar) och ser att de ockuperar köket går jag tillbaka till mitt rum och väntar tills de har gått därifrån. Jag känner mig så obekväm i deras sällskap!
Samtidigt vet jag att det är fel av mig att tycka såhär, att det blir en ond cirkel. Jag borde närma mig dem, prata mera med dem. Nu när jag inte utbyter mer än artighetsfraser med dem tycker ju de förstås att jag är konstig! Men det är så jobbigt. Dessutom skulle ju någon av dem lika gärna kunna börja prata med mig.
Det är tur att jag har Kaja och Julija. De är båda förnuftiga, osjälviska, sympatiska människor som jag alltid kan prata med. Dessutom gör väl våra liknande situationer att vi förstår varandra. Trots att jag kanske inte är alldeles nöjd med stället jag bor på skulle jag inte vilja flytta härifrån: jag vill inte flytta från mina två bästa vänner. De har mer eller mindre räddat min vistelse här.
De två andra som jag också tycker om är de två resterande manliga flatmatarna: Robin och Richard. De är båda från Skottland. De har båda den fina kvaliteten ödmjukhet. Robin, som dessutom är halvnepales, är riktigt smart. Richard vet jag inte så mycket om, han är rätt blyg och säger inte särskilt mycket (kanske gillar jag blyga människor bättre ändå?). Jag skulle gärna tillbringa mer tid med dem, men för det mesta åker de hem till helgen, då man skulle ha mest tid att umgås.
Det är synd att det är såhär. Jag trodde tiden för gängbildning var förbi. Men kanske ändras det. Vi ska ju ändå bo tillsammans i ett år.
(Nu blev det långt igen. Jag kan tydligen inte hjälpa det!)
onsdag 7 oktober 2009
Ta tag
Redan onsdag. Snart veckoslut igen.
I söndags bestämde jag mig för att ta tag i saker denna vecka. Plugga ordentligt, äta ordentligt, börja träna. Jag har inte riktigt orkat med det tidigare, har liksom bara flutit med utan att riktigt anstränga mig.
Dessutom blev senaste veckoslut mer eller mindre droppen. Jag hade tänkt att jag skulle använda de dagarna till att plugga och göra andra vettiga saker, men så blev det inte. Som jag redan berättat, var jag och mina kompisar till QMU på fredagen. Det blev som bekant en lite misslyckad kväll för mig. På lördagen var jag helt enkelt för trött för att göra något. Jag hade planerat att stanna inne den kvällen. Men så fick jag ett meddelande av min tyska kompis Donata att jag fick komma på en fest som de skulle ha där hon bor (i ett annat student residence). Jag övervägde allvarligt att inte gå, så trött var jag, men bestämde mig till sist för att det skulle vara dumt att gå miste om en så bra möjlighet att träffa nya människor. Så jag gick dit.
Och det var roligt! Det visade sig att Donata hade blivit sjuk och inte kunde vara med och eftersom hon var den enda som jag kände sedan tidigare blev jag helt enkelt tvungen att sälla mig till de andra. Jag träffade verkligen mycket folk, från säkert 20 olika länder. Kelvinhaugh (som stället heter) verkar vara trevligare än Murano. Det är snyggare där inne, betydligt närmare universitetet och dessutom trevligare och originellare människor (detta gäller förstås inte alla som bor här, men vissa).
Skulle jag ha vetat på förhand hur de olika bostadsområden var, skulle jag helt klart ha valt Kelvinhaugh framom Murano. Men jag kunde ju inte veta.
Hur som helst, kul var det i varje fall och senare gick jag och några till från festen till en klubb i stan som heter ABC (ja, vi gick faktiskt. Just då kändes det inte långt att gå in till stan). Faktum är att jag kände till denna nattklubb från förr. De har nämligen konserter där också och bland annat mitt största favoritband någonsin, Capercaillie, har spelat där flera gånger. Så det stället har haft lite av en drömstatus för mig. Och nu var jag plötsligt där. Jahapp. Wow.
Stället var ovanligt trevligt för att vara nattklubb; de spelade bra och varierad musik jämfört med det enformiga dunket som vanligtvis spelas på dylika ställen. Dessutom kändes det fräschare än de något unkna unionerna. Dessutom var det downtown Glasgow, come on! Jag drömmer verkligen om att få se någon live act jag gillar där någon gång.
(Och ja, jag träffade någon, därför blev det en lyckad kväll.)
Så, på söndagen blev det inte mycket studerande för min del. Jag var för trött etc. Men jag ångrade inte att jag gått på den festen, det hela var bland det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Men, förra helgen var som sagt droppen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag är inte van vid att festa hårt och knappt sova alls två nätter i rad. Jag har nog aldrig känt mig så sliten fysiskt som jag gjorde i söndags. Så då bestämde jag mig: nu ska jag ta tag i saker.
Så nu har jag gjort det. Igår var jag och sprang för första gången sedan jag kom hit, med mina litauiska vänner Julija och Saulius. Vi sprang inte långt, och inte fort, men det passade mig bra eftersom jag inte sprungit på nästan en månad. Vi sprang på en cykel/gång/springväg som går längs med en kanal. Det är verkligen otroligt vackert där. Jag ska ta bilder nästa gång jag beger mig ditåt. Kanalen i fråga leder till Loch Lomond om man springer tillräckligt långt.
Jag trodde jag skulle ha tappat en massa kondition och muskelstyrka, men konstigt nog kändes det inte så. Det kändes riktigt bra, faktiskt, och väldigt skönt efteråt. Jag ser redan fram emot nästa gång. Men då springer jag helst ensam, med musik. Jag är sån bara.
Och idag har jag skrivit min seminar exercise, en essä om en dikt som ska lämnas in på fredag. Jag satte mig i biblioteket efter sista föreläsningen och skrev den. Den blev knappast bra. Min förträffliga tutor Douglas har säkert massor med befogade klagomål över den. Eller så kommenterar han den inte alls, det skulle inte förvåna mig. Men jag är klar nu, hur som helst. Det känns skönt.
Så, jag känner mig rätt nöjd nu, även om jag har en del satsanalys- och fonetikpluggande kvar att göra (och även om jag har en fruktansvärd EngLit -tutorial på fredag) och även om min förkylning inte riktigt vill ge med sig.
Mitt största problem just nu är: varför svarar han inte på mina SMS? och varför bekräftar han inte min vänförfrågan på Facebook?
I söndags bestämde jag mig för att ta tag i saker denna vecka. Plugga ordentligt, äta ordentligt, börja träna. Jag har inte riktigt orkat med det tidigare, har liksom bara flutit med utan att riktigt anstränga mig.
Dessutom blev senaste veckoslut mer eller mindre droppen. Jag hade tänkt att jag skulle använda de dagarna till att plugga och göra andra vettiga saker, men så blev det inte. Som jag redan berättat, var jag och mina kompisar till QMU på fredagen. Det blev som bekant en lite misslyckad kväll för mig. På lördagen var jag helt enkelt för trött för att göra något. Jag hade planerat att stanna inne den kvällen. Men så fick jag ett meddelande av min tyska kompis Donata att jag fick komma på en fest som de skulle ha där hon bor (i ett annat student residence). Jag övervägde allvarligt att inte gå, så trött var jag, men bestämde mig till sist för att det skulle vara dumt att gå miste om en så bra möjlighet att träffa nya människor. Så jag gick dit.
Och det var roligt! Det visade sig att Donata hade blivit sjuk och inte kunde vara med och eftersom hon var den enda som jag kände sedan tidigare blev jag helt enkelt tvungen att sälla mig till de andra. Jag träffade verkligen mycket folk, från säkert 20 olika länder. Kelvinhaugh (som stället heter) verkar vara trevligare än Murano. Det är snyggare där inne, betydligt närmare universitetet och dessutom trevligare och originellare människor (detta gäller förstås inte alla som bor här, men vissa).
Skulle jag ha vetat på förhand hur de olika bostadsområden var, skulle jag helt klart ha valt Kelvinhaugh framom Murano. Men jag kunde ju inte veta.
Hur som helst, kul var det i varje fall och senare gick jag och några till från festen till en klubb i stan som heter ABC (ja, vi gick faktiskt. Just då kändes det inte långt att gå in till stan). Faktum är att jag kände till denna nattklubb från förr. De har nämligen konserter där också och bland annat mitt största favoritband någonsin, Capercaillie, har spelat där flera gånger. Så det stället har haft lite av en drömstatus för mig. Och nu var jag plötsligt där. Jahapp. Wow.
Stället var ovanligt trevligt för att vara nattklubb; de spelade bra och varierad musik jämfört med det enformiga dunket som vanligtvis spelas på dylika ställen. Dessutom kändes det fräschare än de något unkna unionerna. Dessutom var det downtown Glasgow, come on! Jag drömmer verkligen om att få se någon live act jag gillar där någon gång.
(Och ja, jag träffade någon, därför blev det en lyckad kväll.)
Så, på söndagen blev det inte mycket studerande för min del. Jag var för trött etc. Men jag ångrade inte att jag gått på den festen, det hela var bland det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Men, förra helgen var som sagt droppen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag är inte van vid att festa hårt och knappt sova alls två nätter i rad. Jag har nog aldrig känt mig så sliten fysiskt som jag gjorde i söndags. Så då bestämde jag mig: nu ska jag ta tag i saker.
Så nu har jag gjort det. Igår var jag och sprang för första gången sedan jag kom hit, med mina litauiska vänner Julija och Saulius. Vi sprang inte långt, och inte fort, men det passade mig bra eftersom jag inte sprungit på nästan en månad. Vi sprang på en cykel/gång/springväg som går längs med en kanal. Det är verkligen otroligt vackert där. Jag ska ta bilder nästa gång jag beger mig ditåt. Kanalen i fråga leder till Loch Lomond om man springer tillräckligt långt.
Jag trodde jag skulle ha tappat en massa kondition och muskelstyrka, men konstigt nog kändes det inte så. Det kändes riktigt bra, faktiskt, och väldigt skönt efteråt. Jag ser redan fram emot nästa gång. Men då springer jag helst ensam, med musik. Jag är sån bara.
Och idag har jag skrivit min seminar exercise, en essä om en dikt som ska lämnas in på fredag. Jag satte mig i biblioteket efter sista föreläsningen och skrev den. Den blev knappast bra. Min förträffliga tutor Douglas har säkert massor med befogade klagomål över den. Eller så kommenterar han den inte alls, det skulle inte förvåna mig. Men jag är klar nu, hur som helst. Det känns skönt.
Så, jag känner mig rätt nöjd nu, även om jag har en del satsanalys- och fonetikpluggande kvar att göra (och även om jag har en fruktansvärd EngLit -tutorial på fredag) och även om min förkylning inte riktigt vill ge med sig.
Mitt största problem just nu är: varför svarar han inte på mina SMS? och varför bekräftar han inte min vänförfrågan på Facebook?
lördag 3 oktober 2009
Tutorial och dansgolv
Det är så konstigt med dagar. Vissa dagar känns livet lekande lätt, världen ler mot en, man flyter fram. Andra dagar är det precis tvärtom. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter dagen som en ond spiral: allt blir bara sämre och sämre.
Igår var en sådan dag.
Först hade jag tutorial i English Literature, min andra någonsin. Som jag redan berättat var det rätt traumatiskt den senaste gången, eftersom jag inte kom på något smart att säga och knappt förstod vad de andra sade. Denna gång hade vi emellertid fått dikter att läsa på förhand, och som den ambitiösa studerande jag är hade jag läst igenom dem och fört noggranna anteckningar. Jag hade alltså förberett mig och tänkt igenom saker jag kunde säga som skulle visa att jag minsann också kan tänka. Hur som helst, jag kom dit och vi började diskutera dikterna. Jag märkte direkt att de andra tog upp helt annorlunda saker än jag hade tänkt på, så jag fick ingen chans att föra fram min genomtänkta point. Förstås märkte läraren att jag var tyst mest hela tiden och frågade till sist vad jag tycker. Då passade jag på att säga det jag skulle säga. Det var något om konkreta och abstrakta ord i de båda dikterna och hur den ena dikten har många ord med negativ laddning och hur författaren till den dikten använder konkreta föremål för att belysa abstrakta känslor (visst, inlärt koncept; direkt taget från moddetimmarna då vi gick igenom Förvandlingen). Efter att jag hade sagt det blev det knäpptyst. Efter nästan en minuts tystnad då folk skruvade nervöst på sig och såg på varandra harklade läraren sig till slut och började prata om något annat. Det var de mest pinsamma sekunderna i mitt liv. Ingen hade tydligen förstått vad jag pratade om.
Jag tycker det var mycket oprofessionellt av läraren att bete sig sådär. Trots att han inte förstod vad jag menade och tyckte att jag verkade dum (eller vad han nu tänkte) borde han ha kommenterat det jag sade på något sätt eller åtminstone fortsatt fråga mig om något annat relaterat till det vi pratade om. Jag har under mina tolv skolår aldrig varit med om att en lärare ignorerat mig. För det var precis det han gjorde. Jag kände mig så diskriminerad och förolämpad. Jag kände mig verkligen mindre värd än de andra, jag kände mig som den dumma utlänningen bland smarta engelskspråkiga ungdomar. Jag tycker också att läraren borde ha lite förståelse: han borde inse att det här är betydligt svårare för mig än för de andra och därför ge lite extra uppmuntran. Eller allra minst behandla mig som de andra. Det är väl inte för mycket begärt? Men, han har ingen förståelse över huvud taget. Nu vet jag precis vad jag tycker om vår lärare, eller tutor Douglas Small: illa!
Som om det inte hade varit tillräckligt råkade jag säga en sak fel på gaeliskan, en sak jag egentligen kan. Jag använde fel bestämd artikel. Nu tror läraren Sìm att jag inte kan något fastän jag i själva verket är bland de bästa i klassen.
Så blev det kväll. Jag och mina litauiska vänner Julija och Dalia bestämde oss för att gå på Cheesy Pop på QMU (något de har varje fredag, komplett med Drickande, DJ och Desperat Dansande). Jag tänkte att det skulle höja mitt nyligen nertryckta självförtroende och göra mig lättare till mods. Tji fick jag. Efter att ha grundat med vodka och Schweppe's lemonade begav vi oss iväg.
Okej. Här kommer ett erkännande: jag bedömer en utekväll som lyckad om jag träffar en kille och misslyckad om detta inte sker. Senast vi var ute träffade jag någon, därför blev den kvällen lyckad. Igår blev inte det. Visst, det fanns höjdpunkter, som när de spelade Management och annan mer eller mindre bra musik, men för det mesta kände jag mig otroligt ensam. Det var för att ingen Intresserade sig för Mig. Vi dansade med en massa pojkar, men alla var bara intresserade av Julija och Dalia. Ingen ens tittade åt mig. Varför? Jag tittade mig i spegeln på WC:n och tyckte att jag såg alldeles bra ut, åtminstone inte fulare än mina kompisar. Så varför? Var det för att jag såg osäker ut? Dansade dåligt? Hade töntiga kläder? Glasögon? Det gick så långt att jag övervägde att gå utan glasögon nästa gång, bara för att se om det skulle göra någon skillnad.
Samtidigt gjorde alla dessa lyckliga par på dansgolvet att jag kände mig än mer ensam. Jag fastnade i alla dessa tankar jag förbjudit mig själv att tänka: varför räcker jag inte till? Vad är fel på mig? Samtidigt ekade en röst inne i mig: tänk inte så, njut av livet, ha roligt, inget blir bättre av att vara ledsen, du måste vara stark, värdesätta dig själv, bli inte ett offer, bli inte ett offer, bli inte ett offer!
Det är bara det att jag så gärna vill bli sedd och uppskattad. Som alla andra. Jag tar det som en personlig förolämpning om jag inte blir det. Jag minns en gång i lågstadiet då någon sade "vittu vad du är ful". Varje gång jag inte känner mig uppskattad är det som om jag skulle slungas tillbaka till den gången, och jag står där som en liten vilsen tioåring igen.
Samtidigt vet jag att jag inte borde ta saker som de här så hårt. Det är ju ändå bara en lek. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Dessutom är jag innerst inne trött på tillfälliga förbindelser som inte leder någon vart; jag vet nog att jag inte är en sådan som kommer att träffa mitt livs kärlek på dansgolvet.
Men jag har en benägenhet att ta dylika ting alldeles för hårt. Dessutom spökade min misslyckade tutorial i mitt medvetande ännu igår kväll, vilket gjorde mig ännu mer sårbar.
Vädret sympatiserade med mig när jag gick hem: vinden ven och regnet piskade. Jag gick faktiskt hem, ensam. Hade förlorat mina kompanjoner ur sikte. Men uppenbarligen lever jag ännu och har alla mina värdesaker kvar.
Nu har jag lämnat ut mig själv lite grann. Det känns rätt skönt. Ändå känns allt betydligt bättre nu, då det är dag, då jag är ensam på mitt rum, då jag inte behöver bry mig om hur jag ser ut och uppför mig.
Jag tror jag har en sorts ursprunglig livsglädje i mig, som får mig att orka, hur jobbigt allting än känns.
Igår var en sådan dag.
Först hade jag tutorial i English Literature, min andra någonsin. Som jag redan berättat var det rätt traumatiskt den senaste gången, eftersom jag inte kom på något smart att säga och knappt förstod vad de andra sade. Denna gång hade vi emellertid fått dikter att läsa på förhand, och som den ambitiösa studerande jag är hade jag läst igenom dem och fört noggranna anteckningar. Jag hade alltså förberett mig och tänkt igenom saker jag kunde säga som skulle visa att jag minsann också kan tänka. Hur som helst, jag kom dit och vi började diskutera dikterna. Jag märkte direkt att de andra tog upp helt annorlunda saker än jag hade tänkt på, så jag fick ingen chans att föra fram min genomtänkta point. Förstås märkte läraren att jag var tyst mest hela tiden och frågade till sist vad jag tycker. Då passade jag på att säga det jag skulle säga. Det var något om konkreta och abstrakta ord i de båda dikterna och hur den ena dikten har många ord med negativ laddning och hur författaren till den dikten använder konkreta föremål för att belysa abstrakta känslor (visst, inlärt koncept; direkt taget från moddetimmarna då vi gick igenom Förvandlingen). Efter att jag hade sagt det blev det knäpptyst. Efter nästan en minuts tystnad då folk skruvade nervöst på sig och såg på varandra harklade läraren sig till slut och började prata om något annat. Det var de mest pinsamma sekunderna i mitt liv. Ingen hade tydligen förstått vad jag pratade om.
Jag tycker det var mycket oprofessionellt av läraren att bete sig sådär. Trots att han inte förstod vad jag menade och tyckte att jag verkade dum (eller vad han nu tänkte) borde han ha kommenterat det jag sade på något sätt eller åtminstone fortsatt fråga mig om något annat relaterat till det vi pratade om. Jag har under mina tolv skolår aldrig varit med om att en lärare ignorerat mig. För det var precis det han gjorde. Jag kände mig så diskriminerad och förolämpad. Jag kände mig verkligen mindre värd än de andra, jag kände mig som den dumma utlänningen bland smarta engelskspråkiga ungdomar. Jag tycker också att läraren borde ha lite förståelse: han borde inse att det här är betydligt svårare för mig än för de andra och därför ge lite extra uppmuntran. Eller allra minst behandla mig som de andra. Det är väl inte för mycket begärt? Men, han har ingen förståelse över huvud taget. Nu vet jag precis vad jag tycker om vår lärare, eller tutor Douglas Small: illa!
Som om det inte hade varit tillräckligt råkade jag säga en sak fel på gaeliskan, en sak jag egentligen kan. Jag använde fel bestämd artikel. Nu tror läraren Sìm att jag inte kan något fastän jag i själva verket är bland de bästa i klassen.
Så blev det kväll. Jag och mina litauiska vänner Julija och Dalia bestämde oss för att gå på Cheesy Pop på QMU (något de har varje fredag, komplett med Drickande, DJ och Desperat Dansande). Jag tänkte att det skulle höja mitt nyligen nertryckta självförtroende och göra mig lättare till mods. Tji fick jag. Efter att ha grundat med vodka och Schweppe's lemonade begav vi oss iväg.
Okej. Här kommer ett erkännande: jag bedömer en utekväll som lyckad om jag träffar en kille och misslyckad om detta inte sker. Senast vi var ute träffade jag någon, därför blev den kvällen lyckad. Igår blev inte det. Visst, det fanns höjdpunkter, som när de spelade Management och annan mer eller mindre bra musik, men för det mesta kände jag mig otroligt ensam. Det var för att ingen Intresserade sig för Mig. Vi dansade med en massa pojkar, men alla var bara intresserade av Julija och Dalia. Ingen ens tittade åt mig. Varför? Jag tittade mig i spegeln på WC:n och tyckte att jag såg alldeles bra ut, åtminstone inte fulare än mina kompisar. Så varför? Var det för att jag såg osäker ut? Dansade dåligt? Hade töntiga kläder? Glasögon? Det gick så långt att jag övervägde att gå utan glasögon nästa gång, bara för att se om det skulle göra någon skillnad.
Samtidigt gjorde alla dessa lyckliga par på dansgolvet att jag kände mig än mer ensam. Jag fastnade i alla dessa tankar jag förbjudit mig själv att tänka: varför räcker jag inte till? Vad är fel på mig? Samtidigt ekade en röst inne i mig: tänk inte så, njut av livet, ha roligt, inget blir bättre av att vara ledsen, du måste vara stark, värdesätta dig själv, bli inte ett offer, bli inte ett offer, bli inte ett offer!
Det är bara det att jag så gärna vill bli sedd och uppskattad. Som alla andra. Jag tar det som en personlig förolämpning om jag inte blir det. Jag minns en gång i lågstadiet då någon sade "vittu vad du är ful". Varje gång jag inte känner mig uppskattad är det som om jag skulle slungas tillbaka till den gången, och jag står där som en liten vilsen tioåring igen.
Samtidigt vet jag att jag inte borde ta saker som de här så hårt. Det är ju ändå bara en lek. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Dessutom är jag innerst inne trött på tillfälliga förbindelser som inte leder någon vart; jag vet nog att jag inte är en sådan som kommer att träffa mitt livs kärlek på dansgolvet.
Men jag har en benägenhet att ta dylika ting alldeles för hårt. Dessutom spökade min misslyckade tutorial i mitt medvetande ännu igår kväll, vilket gjorde mig ännu mer sårbar.
Vädret sympatiserade med mig när jag gick hem: vinden ven och regnet piskade. Jag gick faktiskt hem, ensam. Hade förlorat mina kompanjoner ur sikte. Men uppenbarligen lever jag ännu och har alla mina värdesaker kvar.
Nu har jag lämnat ut mig själv lite grann. Det känns rätt skönt. Ändå känns allt betydligt bättre nu, då det är dag, då jag är ensam på mitt rum, då jag inte behöver bry mig om hur jag ser ut och uppför mig.
Jag tror jag har en sorts ursprunglig livsglädje i mig, som får mig att orka, hur jobbigt allting än känns.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
