Bilder som säger mer än tusen ord.

Så här länge tog det innan jag orkade ta några bilder. Det är helt enkelt så att jag inte är så förtjust i att fotografera, jag har varken intresse eller tålamod nog till att ta snygga foton (därav den stundom dåliga kvaliteten). Men idag gick jag runt som den turist jag innerst inne känner mig som och knäppte några. Here goes:




Utsikten från mitt fönster. På denna gård samlas de inneboende och partajar varje kväll utom på lördagarna (nej, de är inte kloka, de där skottarna) vilket kan vara en aning irriterande om man av någon outgrundlig anledning skulle få för sig att försöka sova.





Första delen av min skolväg (univäg?), vy från en bro som bara får användas av de som bor på Murano Street.








Nästa etapp: en jobbig backe, när man går upp för den. Här går jag dock nerför.




Jag älskar vägskyltar!





Hudvudingången till universitetet.





Annan del av unin. Jag har inga föreläsningar i detta område, dock.




Underbara bågar!





Här tillbringar jag en del av min tid.




Min fina dator på mitt fina skrivbord i mitt fina rum.





Min korridor.




Köket.




Sprit i köket. Obs! Inget av detta är inhandlat av mig!

Det var allt för denna gång. Mer kommer och mer finns på den virtuella samlingsplatsen Facebook.

Tuffa tider typ

Nu har jag varit här i två veckor. Två veckor är verkligen ingen lång tid. Ändå känns mitt liv före jag kom hit väldigt avlägset. Ja, det känns faktiskt mer eller mindre som ett annat liv. Jag var så annorlunda då. Ändå har jag inte förändrats så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Men så har det ju bara gått två veckor, och det är ju verkligen ingen lång tid.



I de banorna går mina tankar rätt ofta just nu. I en cirkel. Ibland tycker jag att jag har lyckats så bra här under den här korta tiden, men ibland tycker jag att jag borde ha gjort så mycket mer, träffat många fler människor och så vidare. Men oftast försöker jag att inte tänka på min framgång mycket,utan bara flyta med och ta en dag i taget. Men som bekant är jag ju inte riktigt en "flyta med" - människa, hur mycket jag än skulle vilja vara det, så tankar som de jag tidigare beskrev hemsöker mig rätt ofta.



Jag har överlevt första riktiga veckan på universitetet. Vad ska jag säga? Det är annorlunda, framför allt. Alla som studerar på universitet vet ju att veckotimmarna är betydligt färre än i skolan, men att man har massor med ansvar själv, måste hålla deadlines och verkligen vara motiverad. Allting känns väldigt ovant för mig. Under föreläsningarna vet jag inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att hinna anteckna allt viktigt - mina anteckningar blir för det mesta ett enda rådd på grammatikaliskt inkorrekt engelska. Det främmande språket gör ju inte saken lättare heller. Dessutom skrämmer anonymiteten mig. Man är ju van vid -från tidigare skolgång - att såväl elever som lärare ska känna en, veta vem man är. Men här, bland 20, 000 andra, är man bara en i den stora massan. Jag trodde också att det skulle bli lättare att få vänner i och med att studierna börjar. Där hade jag fel. När man sitter med 300 andra i en föreläsningssal är kontaktknytande inte så enkelt. I varje fall inte för blyga mig. Det känns som om jag borde prata med den som sitter bredvid mig, men det är verkligen inte så lätt. Vad ska man säga utan att verka idiotisk? "So you're doing English too, eh?" Jag är så dålig på small talk. Jag tror det är en av de saker jag är allra sämst på. Samtidigt känner jag mig alltid rätt ensam när jag går runt på campusområdet. De personer jag faktiskt känner studerar alla något helt annat än jag och på andra tider och platser, vilket betyder att jag praktiskt taget alltid är ensam. Det att så många verkar känna varandra och alltid går i gäng ökar också ensamhetskänslan. Jag borde alltså make friends med dem på mina kurser, men det är så okristligt svårt. Men å andra sidan har det ju bara gått två veckor och jag har ju minsann tid.

Igår hade jag min första tutorial, det vill säga lektion i en mindre grupp, i English Lit. Jag måste säga att det var en ganska chockartad upplevelse. Vi var nio studerande och en tutor (som inte verkade mycket äldre än oss). Vi fick en dikt som vi skulle läsa och diskutera först tre och tre och sedan allihopa. Det kanske inte låter särskilt ovanligt eller svårt, men det var det att jag hade så otroligt svårt med språket. Nog visste jag ju att det skulle bli svårt, men inte såhär svårt. Samtliga av de andra studerande var skottar med tillhörande accent. Just de två jag skulle diskutera med hade en väldigt bred sådan. Hur ska man kunna föra en givande diskussion om man hela tiden måste be sina diskussionspartners upprepa vad de sagt? Sedan då vi skulle diskutera hela gruppen ville läraren få alla att säga något. När han kom till mig blev jag otroligt nervös och fick inte ur mig något vettigt över huvud taget. De andra verkade dessutom väldigt smarta: de kom fram till saker jag inte hade varit i närheten att tänka på. Jag började igen tvivla: är det här verkligen rätt för mig? Kommer jag att klara engelskan? Jag blir så irriterad på mig själv då min engelska inte flyter som jag vill att den ska. Jag skulle vilja knäppa med fingrarna och bli flytande på en sekund. Men så enkelt är det ju inte. Enda sättet att bli bättre är ju att prata, prata, prata... och pratandet är (som bekant) inte min starka sida, på något språk.

Så jag måste säga att jag inte direkt ser fram emot nästa veckas tutorial. Vi fick några dikter att läsa till nästa gång, med tillhörande frågor. Så åtminstone hinner jag förbereda något smart att säga inför nästa fredag. Jag talade lite med en flicka i tutorialgruppen. Hon hade också funnit dikten svår, trots att hon hette Eilidh och kom från Skottland. Vilken tröst!

Jag har skrivit in mig i Comunn Oiseanach, universitetets gaeliska intressegrupp. De träffas varje torsdag och snackar gaeliska, plus ordnar olika sorters evenemang. Nästa stora är ett ceilidh på QMU med bland annat Norrie McIver. Jag längtar redan! Tyvärr är det inte förrän i slutet av november.

Kaja är på teater ikväll och Edith är sjuk(are än jag).Julija (flatmate från Litauen)vill inte gå ut ikväll. Jag överväger att gå ensam. Kan ju alltid försöka spela självsäker.

Jag planerade att plugga idag, men fastnade i hushållssysslor. Nåja, jag har ett rent rum och rena kläder nu i varje fall, vilket ju är fint. Studerandet får jag väl ta imorgon. Hade också tänkt gå på fotosafari, får se om jag orkar med det.

Nu ska jag fundera vidare hur jag ska göra med kvällen. Ha en trevlig densamma!

Efter första dagen

Terminen har börjat! Äntligen! Det ska bli så roligt och jag är så motiverad!

Tja. Det där var väl en sanning med modifikation. Jag kom till stället där vi har English Literaure- föreläsningar bara för att få veta att vi inte har någon föreläsning idag (orsaken till det gick dock mig förbi). Det var ju lite snopet. Men eftersom jag då var ledig i två timmar innan nästa föreläsning började hann jag köpa mitt välbehövda stationery i John Smith's Bookshop i något som heter Frazer Building (Frazer Building verkar för övrigt fungera som en vilsen students räddare i nöden, på många sätt). Det var minst sagt rusning i bookshopen. Kön startade nästan utanför ingången. Jag bestämde mig för att ta tid hur länge köandet tog. Svaret: 36 minuter! I en bokhandel! Jag har läst någonstans att britterna lär ska vara bra på att köa, och enligt mina erfarenheter hittills stämmer det. De har verkligen tålamod, vilket ju på sätt och vis är bra. Inget armbågande och smitande före här inte. Men å andra sidan blir jag ibland frustrerad över det artiga, snälla tålamodet. Kanske det är på grund av mina väl dolda våldsamma finska gener.

Efter att jag köpt pärmar, papper etc och ätit en lätt lunch på kafeet Food For Thought i samma välsignade byggnad var det dags för Gaidhlig. Tyvärr kunde jag inte njuta av det så som jag hade velat eftersom jag var så otroligt förkyld. Av någon anledning råkade min förkylning bryta ut som värst just precis då. Så medan vi gick i genom uttalsregler och underbara grammatiska termer såsom aspirering satt jag där med näsduken i högsta hugg och försökte låta bli att nysa stup i kvarten. Ett litet antiklimax, kanske. Men det kommer ju fler lektioner.

Det konstiga med gaeliska är att jag tycker jag kan det redan. Detta eftersom jag ju har gått iriskakurser två somrar i rad. De två språken är ungefär lika nära varandra som svenska och norska, så har man ett hum om det ena, förstår man automatiskt rätt mycket av det andra också. Det vi gick i genom idag var med andra ord enbart sådant jag redan visste. Ändå kände jag mig lite skyldig då jag inte skrev ner allting: jag är rädd och jag överskattar mina kunskaper. Jag har också den konstiga känslan av att iriska är det rätta medan skotsk gaeliska någon konstig dialektform av iriska. Ungefär som vi svenskspråkiga tenderar tycka att norska och danska är "skojformer" av svenska. Hmm. Men visst är det ett fascinerande språk. Det är så melodiskt och på sätt och vis mera vilt och barbariskt än iriskan. Dessutom verkar grammatiken vara mindre komplicerad.

Jag hörde förresten två flickor som pratade finska på gaeliskalektionen. Nej, jag är väl inte så unik , då.

Efteråt var det English Language. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen av trehundra eftermiddagströtta freshmen. Professorn var en tokrolig engelsman som talade fort och mycket. Jag måste erkänna att jag nog bara hängde med i 60% av det han sade. Jag började till och med undra om det är ett så smart val att välja EngLang när man inte har engelska som modersmål. Kursen verkar nog vara menad för native speakers. Men jag måste väl hold on och be strong. I själva verket tar ju kursen upp saker som jag är väldigt intresserad av. En annan orsak till att jag inte hängde med så bra kan ju dessutom ha varit att jag vid det laget var mycket trött på grund av förkylningen och bara ville hem och vila.

Så nu är jag det. Hemma och vilar. Jag har laddat upp med ett stort paket Kleenex som jag hoppas ska räcka tills förkylningen ger med sig. Jag har också fått något som ska likna Finrexin av min flatmate som var sjuk tidigare, men det är så himla äckligt. Sött och hemskt. Jag skulle ge mycket för en kopp hederlig finländsk Finrexin just nu.

Märkte just att jag låter rätt negativ. Så är det inte: jag är inte negativ. Jag är bara lite trött och hängig, och vet att saker och ting nog kommer att bli bättre bara förkylningen går över. Imorgon har jag precis samma lectures som idag, och hoppas att EngLit kommer igång då och att jag är friskare.

Mörbultad i kropp och själ

Sista dagen på första veckan. Freshers' Week över. Studierna börjar i morgon.

I början sade jag ju att jag knappt kunde vänta på att äntligen få börja studera. Just nu känner jag mig inte riktigt så. För det första känner jag mig utsliten rent kroppsligen. Snedvriden dygnsrytm, sömnbrist, oregelbundna och ohälsosamma matvanor samt ett visst alkoholintag känns i kroppen. Dessutom har jag ju dragit på mig en förkylning och tror bestämt att jag har lite feber just nu.

För det andra känner jag mig rätt trött inuti också. Alla nya intryck, nya människor och upplevelser, samt att ständigt tala ett språk som inte är ens modersmål tär på psyket.

Med andra ord känner jag mig inte direkt kapabel till att börja studera nu. Det känns som väldigt längesedan jag skrev smarta essäer; jag är rädd för att helt ha glömt bort hur man gör. Och med alla dessa nya intryck är jag orolig för att jag inte kommer att kunna koncentrera mig tillräckligt bra. Samtidigt känner jag ändå en viss spänning och förväntan inför morgondagen. Särskilt tanken på att jag faktiskt ska börja studera Gaidhlig (skotsk gaeliska) på universitetsnivå ger mig glädjepirr.

Jag var ut igår kväll, trots förkylningen. Kände helt enkelt att jag måste fira sista FW-kvällen. (press? javisst). Det visade sig trots allt bli en riktigt lyckad kväll. Jag träffade trevligt folk, drack en del, dansade. Fumlade med nyckeln i låset vid femtiden på morgonen, rätt nöjd. Kanske är det ändå så att när man inte förväntar sig särskilt mycket är chansen större att det blir lyckat?

Idag har jag varit väldigt trött, dock. Festandet igår kväll gjorde förstås inte gott åt förkylningen. Jag har ändå lyckats med konststycket att städa mitt rum. Jag kan helt enkelt inte jobba när omgivningen är en enda röra. Men det är också det enda jag har gjort för att förbereda mig inför de stundande studierna. Fortfarande har jag varken väska eller nödvädigt stationary, såsom pärmar, papper och hålslagare. Måste väl försöka hitta dessa saker imorgon innan min första föreläsning börjar klockan tolv.

Så, imorgon ska jag alltså börja mitt nya liv på riktigt. Då blir det ett slut på freshers'-vanorna. Jag ska äta ordentligt, börja träna igen (bara jag blir kvitt förkylningen) och få dygnsrytmen i ordning. Jag ska dessutom få en massa nya vänner i och med studierna, gå med i ett antal societies och kanske också träffa någon på riktigt.

Det är nästa vecka det. Just nu känner jag mig ungefär lika pigg och ivrig som en disktrasa. Jag ska tillbringa kvällen på rummet med min trogna vän datorn, äta lite choklad, digga skön musik och sedan gå och lägga mig senast elva för att få en god natts sömn och orka med morgondagens glädjerika strapatser.

Offer

Det är så lätt att bli ett offer.
Det är så lätt att bli ett offer.

Att tänka att alla andra har så perfekta liv, är så lyckliga. Fastna i självömkan.
Jag försöker hålla de känslorna borta, försöker vara lugn och säker.
Det går ibland. När jag är ensam, inne på mitt rum, lyssnande på min musik, kan jag känna mig lycklig, stark och osårbar.

Men när jag kommer ut bland folk och ser alla dessa vackra, självsäkra, sorglösa unga människor är det så lätt att hamna där. Bli ett offer.

Jag tänker ofta att om jag bara träffar någon löser sig allt.
Samtidigt tänker jag att jag inte får tänka så, inte får bli desperat.
Men det är svårt att mota bort längtan.
Mycket mycket svårt.

För några år sedan hade Norge en låt i eurovisionen som hette Hold on, hold on, be strong.
Det är mitt mantra just nu.
Jag stålsätter mig.


Idag tog jag och Kaja tunnelbanan in till stan och shoppade kläder, en sysselsättning som jag inte är särskilt förtjust i. Det blev en klänning och en halsduk för min del, dock. På Buchanan Street i centrum av Glasgow var det en gatumusikant som spelade Caledonia och då kände jag mig plötsligt väldigt lycklig över att vara här.

Jag är förkyld. Stannar kanske inne ikväll trots att det är sista kvällen i Freshers' Week och jag egentligen borde dansa desperat på GUU till 6 AM.

Att känna press etc.

Nu har jag skaffat appropriate adapter och har alltså kontinuerlig tillgång till internet. Jag kommer med andra ord att överleva!

Jag sitter här och dricker Highland Spring sparkling water ur min bästa muminmugg, det enda i porslinsväg som rymdes med och som dessutom fungerar som både tekopp och tandborstglas. Riktiga glas är ju så dyra! Ack, ljuva studentliv.

Nu är jag alltså inne på tredje dagen i detta Freshers' Week, som jag kanske borde berätta mera om. Freshers' Week eller Orientation Week är den första veckan på höstterminen, som ska fungera som ett slags infovecka för förstaårseleverna ("freshers"), då man ska bli bekant med universitetet samt lära känna andra fellow freshers. I själva verket handlar det mest om att festa hårt och leva så oansvarigt som möjligt innan studierna och därmed det Stora Ansvaret börjar. Detta "evenemang" (som det skulle ha stått i ÖT) är något som de har på universiteten i alla engelskspråkiga länder och som verkar ha närmast legendarisk status. Själv är jag lite skeptisk. Visst, det är bra att man får information och en chans att lära känna människor, men jag tycker att själva tillställningen är lite överskattad. Det står på flera ställen att Freshers' Week har potential att bli den bästa veckan i ens liv och att man verkligen ska passa på och leva ut innan de "tråkiga" studierna börjar. Det är nästan så att man uppmuntras att dricka så mycket som möjligt och tänka så lite som möjligt (det delas till och med ut gratis kondomer).

Jag tycker inte riktigt om denna uppmuntran. Det gör att man (eller åtminstone jag) känner en viss press på mig att festa så som man "ska" göra. Det är nästan så att jag har dåligt samvete då jag har varit nykter två kvällar i rad. Det är ju förvrängt, befängt. Jag tycker de som står bakom broschyrerna för FW borde tänka på att alla kanske inte vill festa varenda kväll och att man nog har tid för annat en studier i fortsättningen också. Som propagandan låter nu verkar det som om ens sociala liv tar slut när studierna börjar. Jag tror det kommer att bli tvärtom för mig. Faktum är att FW gärna skulle få vara slut redan; studierna skulle gärna få börja. Det är inte det att jag inte gillar att gå ut och ha roligt ibland, visst gör jag det. Jag vill bara inte känna mig tvingad till det. Dessutom tror jag att mitt egentliga sociala liv kommer att börja i och med studierna.

Men nog har jag fått min beskärda del av Freshers' jag också, och träffat folk har jag gjort i allra högsta grad. Min kompis Kaja är väldigt social och har redan samlat på sig massor med vänner, som samtidigt blir mina vänner. Tips: är du dålig på att skaffa kompisar, se till att skaffa en enda kompis som är bra på det. Då löser sig den biten.

Jag träffade en mycket trevlig kille igår på något som hette Language café. Han kunde lite gaeliska, hade släkt på Hebriderna och verkade veta mycket om språket och dess utveckling. Dessutom var han mycket söt och mycket trevlig och vettig. Han, jag och några till bestämde oss för att gå och se en stand-up komedishow på GUU (Glasgow University Union, ungefär som "kåren" gissar jag) men i kön hamnade vi i olika grupper och kom ifrån varandra. Sen, när det visade sig att vi inte rymdes in, ville de jag var med gå till QMU (Queen Margaret Union, rivalkåren) medan den Trevlige Killen och hans gäng ville gå till baren på GUU. Jag skulle mer än gärna ha gått dit med dem, men eftersom jag inte tyckte att jag hunnit bli tillräckligt bekant med Killen och verkligen inte ville verka efterhängsen gick jag med mina vänner till QMU. Med följden att jag ägnade resten av kvällen åt att ångra att jag inte gått till GUU med de andra. Hur ska jag få tag på honom och träffa honom igen? Jag vet inte ens var han bor! Men han ska studera bland annat tyska och eftersom jag ju ska på gaeliska och alla språk är i samma byggnad är chansen stor att jag stöter på honom igen. Hoppas hoppas hoppas.

Nu ska jag snart på något som heter Cultural Carneval med Kaja och en svensk tjej som faktiskt bär det utomordentliga namner Edith. Det kan bli kul, även om jag känner mig rätt trött och sliten. Kanske jag får chansen att prata lite svenska med min namné också, det skulle vara mycket skönt.

Bye.

Ring the alarm (we're throwing elbows!)

Okej. Jo. Så är jag då framme i mitt nya hem. Jag fick internet att funka helt på egen hand, vilket jag inte hade väntat mig eftersom jag brukar se mig själv som hopplös när det gäller teknik. Dock passar inte min sladd in i adaptern, så jag måste köpa en ny som passar med den brittiska spänningen (strömstyrkan, whatever?). Alternativt köpa en ny adapter. Batterierna till denna dator är värdelösa, räcker bara ca två timmar. Just nu lånar jag min nya vän Kajas adapter, som min sladd passar in i. Intressant, eller hur?

Jag kan mycket väl säga att gårdagen var en av de värsta dagarna i mitt liv. Flygandet gick väl bra, men SEN. När jag väl kommit fram till Glasgow International Airport gick det lätt att ta sig med buss in till stan, men som sagt SEN. Jag hade läst någonstans att jag skulle ta en viss buss från en viss hållplats och sen kliva av vid Maryhill Firestation och sen skulle min studentby Murano Street vara "just across the road". Lätt som en plätt, eller hur. Jag hittade hållplatsen och bussen, men det visade sig att bussen inte alls gick till rätt ställe. Istället för Murano hamnade jag i Världens ände som visade sig heta Faifley. Busschauffören som var utländsk och hade inte förstått vad jag frågade om visade mig till en annan buss på ändstationen. Den busschauffören körde mig i sin tur till en hållplats där han gav mig direktivet att stiga av, gå över gatan och ta en buss därifrån som skulle gå till Maryhill. Så, efter mycket väntande steg jag till sist på den fjärde bussen för dagen som skulle ta mig till mitt nya hem. Vid det laget var jag väldigt trött, väldigt irriterad och hade väldigt värkande armar efter att ha burit runt på trettio kilo bagage i närmare tre timmar. Bussen var fylld till bristningsgränsen av folk. Dessutom blev jag trött på alla människors babblande och framför allt på deras skotska bräkande. Vanligtvis tycker jag ju att den skotska accenten är vacker och charmig, men då var jag bara så trött och irriterad att jag ville att människorna skulle visa respekt för en trött, vilsen resande och vara tysta.

Så kom jag då till Maryhill. Men Murano var ju inte alls "across the road" utan visade sig vara jävligt långt bort. Jag irrade i allt stigande desperation på lite grann, men såg sedan ingen annan utväg än att fråga en förbipasserande tant. "Murano...well, it's a fair wee bit to go", svarade tanten, som jag senare märkte stank av både tobak och sprit. Men visade vägen gjorde hon och efter a fair wee bit gående var jag äntligen framme. Det var alltså en genomsvettig, genomtrött, limin och desperat österbottnisk lassie som till sist äntrade sitt rum. Jag hade inte ätit något sedan flygresan, och när jag såg att det i välkomstpaketet som universitetet hade försett varje rum med fanns lite godis och energidryck grät jag nästan av glädje.

Efter att ha sett mig omkring lite gick jag och lade mig, men jag hade väldigt svårt att sova på grund av allt liv. Jag har mitt fönster mot gården, där folk gick på som galna den fredagsnatten. Pratade, skrattade, skrek och sjöng. Det var nästan så jag ville ropa åt dem och be dem hålla käft, vissa hade minsann rest hela dagen och behövde sova. Och precis när jag äntligen fått tag i sömnen kom brandalarmet på. Alla ungar ut på gården i den dimmiga skotska morgonnatten! Jag verkade vara den enda som hade försökt sova, för jag var absolut den enda som var klädd i pyjamas! Alla andra var fullt påklädda. Använder folk överhuvudtaget pyjamas längre? Jag gör det i varje fall. När det falska alarmet var över fick vi gå in igen, men mitt hopp om att få sömn var ute.

Alarmet var ändå på sätt och vis bra, för då blev jag bekant med Kaja från Polen som bor i min korridor. Hon verkar veta mycket om detta ställe och har agerat guide åt mig idag. Vi har bland annat shoppat nödvändigheter på Tesco samt sett oss omkring i det charmiga West End och universitetsområdet. Vi har pratat rätt mycket och hon verkar vara en vettig och trevlig person. De andra i korridoren är alla skottar och dem har jag inte bekantat mig med desto mer. Det är ofrånkomligen så att utlänningar tyr sig till varandra. Tyvärr blev Kaja förkyld och kan inte gå ut ikväll, vilket betyder att jag inte har någon att gå med och nog stannar inne på rummet. Men, jag måste se det från den positiva sidan: det är bra för hälsan och plånboken, och så hinner jag nog festa senare. Imorgon kväll ska jag på ett stort get-together med folk som jag pratat med på ett forum för blivande Glasgowstudenter. Och sedan börjar Freshers' Week, som verkar vara ett enda stort party (ska skriva mer om det senare).

Så, fastän jag var rätt modfälld i början är jag nog rätt lugn och samlad. Jag måste ju bara ta en dag i taget och se vad det blir till. Inte stressa. Jag kan ju inte vänta mig att jag redan ska ha en massa vänner, jag har ju inte ens varit här i ett dygn! Jag är nöjd med att redan ha en vän. Egentligen kanske det bara är bra för mig att ha en osocial kväll ikväll. I den här sortens boende tvingas man vara rätt social, vilket tär på mina enstöringsnerver.

Så, nog är jag i själva verket rätt nöjd. Miljön är vacker, från Kajas rum ser man till och med bergen. Bergen! Inte från mitt dock.

Nöjd är jag också över att jag hann träffa min vän och fellow IB-survivor Alina i Helsingfors innan jag åkte.

Förlåt för längden. Bilder kommer senare, jag lovar. Hej.

"Come with me to the high hills: What a sight, the coulours of autumn"

När jag läste igenom mitt första inlägg slogs jag av hur långt det var. Faktum är att jag helt enkelt inte kan fatta mig kort; oavsett hur mycket eller lite jag har att skriva om blir det mångordigt. Så min utmaning blir att försöka hålla en anständig längd på blogginläggen. Sedan lättas textflödet kanske upp lite då jag börjar ladda upp bilder, bara jag kommer på hur man gör. (Ja, trots att jag är ung etc. är jag inte riktigt du med allt som har med datorer att göra).

Idag har det varit en mycket vacker höstdag. Klarblå hög himmel, frisk luft. Så där som det bara är på hösten. Jag måste säga att jag tycker om hösten. Mycket. Och detta Jakobstad kan ju vara riktigt vackert också under denna årstid. Vemod.


Jag har varit på fotvård idag. Det är nämligen så att mina fötter inte är gjorda för att springa, och eftersom jag trotsar detta och ändå springer regelbundet blir jag tvungen att besöka fotvårdaren med jämna mellanrum. Men det är faktiskt en rätt vilsam procedur och min fotvårdare Tina är väldigt trevlig. Så nu har jag representativa fötter igen. Och så kommer det nog att förbli ett tag eftersom jag antar att mitt springande kommer att bli lidande då jag kommer till Glasgow. Åtminstone i början, innan jag har hittat någon tjusig park att springa i (för det är väl det de gör i storstäder?). Jag tänkte dock tortera mina fötter en sista gång imorgon och samtidigt ta avsked av den vackra hamnskogen, det mindre vackra UPM-Kymmene och annat som hör till min utnötta joggingrunda.

Efter fotvården gick jag till banken och växlade pengar, 300 euro till motsvarande summa sterling. Växla pengar! Det känns så gammaldags på något vis. Gammaldags och förväntansfullt. Jag ska öppna ett konto i Skottland sedan, om det bara går. Ser inte direkt fram emot att börja "pracka" med det.

Efteråt gick jag till min mormor för att låna (eller snarare få) en väska. Jag har inte börjat packa ännu och jag bävar inför det. Jag avskyr packning hjärtligt. Det är så tråkigt och jobbigt och hemskt. Och jag blir alltid så desorganiserad. Och får resfeber, men den negativa typen. Den där man bara oroar sig. Jag måste börja med det imorgon, det finns ingen återvändo. Kanske kan man kalla det "sista minuten", men å andra sidan har jag väl inte så mycket att packa. Mest kläder och dator. Det är åtminstone vad jag intalar mig för att inte bli så modfälld inför packandet. Överhuvudtaget avskyr jag att fixa med praktiska arrangemang inför resan. Jag är så opraktisk och lat. I min utopiska värld skulle allt vara ordnat för mig: jag skulle bara hoppa på flyget, landa i Skottland och börja mitt spännande universitetsliv där allt skulle vara en dans på rosor, säckpiporna skulle ljuda och pengar och whisky skulle flöda. Men så är det ju inte i verkligheten.
Jag stannade hur som helst hos mormor och pratade bort lite. Jag vet att jag kommer att sakna min mormor och morfar mycket.

Jag tänker avsluta med några tankar om musik. Det om att musik kan väcka minnen. "Väcka minnen" är nästan för lite sagt, i själva verket kan musik förflytta en i tid och rum. Detta hände mig igår då jag råkade höra några låtar som jag nyligen satt in i min nya iPod. Det var två låtar av det skotska bandet Runrig (som för övrigt är mycket bra och sjunger på mycket fin gaeliska) som jag laddade ner för ett år sedan och lyssnade väldigt mycket på just då, men inte har lyssnat på sedan dess. När jag hörde dessa sånger var det som om jag skulle slungas ett år tillbaka i tiden. Till hösten efter den känslomässigt ganska turbulenta sommaren 2008. Jag mindes hur lägenheten såg ut, hur Vasa såg ut, skolan och klasskamraterna, precis vad jag tänkte och kände. Och så tänkte jag: vad skönt att inte då är nu. Men också: vad skönt det var då. Jag är säker på att alla som läser det här har upplevt något liknande. Det är märkligt vad musik kan göra.



Nu slutar jag för idag. Nästa gång jag skriver är jag förmodligen i det Förenade kungariket.



Här är de två sångerna (eftersom jag inte fick videopostandet att funka blir det bara youtubelänkar). Lyssna på det underbara språket!



http://www.youtube.com/watch?v=C5GfnNw5i68



http://www.youtube.com/watch?v=IFMUiIXIEv8&feature=related

I väntan på att ge sig av

Detta är min första blogg. Min allra första. Det är inte utan att jag är aningen i spänning, att det här ögonblicket känns en aning historiskt. För jag har ju tänkt börja med denna uttrycksform (konstform?) länge redan, men aldrig kommit mig för. Visst har jag skrivit olika former av dagbok så länge jag kan minnas, och alltid (från säkra källor) fått höra att "jag tydligen uttrycker mig bättre skriftligt en muntligt", men jag har helt enkelt inte tyckt att det funnits tillräckligt mycket att skriva om i mitt alldagliga liv. Ingenting som andra människor skulle finna intressant att läsa. Men nu, då jag står i beråd att flytta hemifrån - på riktigt - och dessutom till ett annat land, föreställer jag mig att alldagligheten ska få ett abrupt slut i och med miljöombytet från österbottnisk småstad till brittisk miljonstad. Och därmed har jag en orsak till att börja blogga. Det är min logik. Jag tänker mig att jag här ska försöka ge en bild av min tillvaro i det nya landet, men också dela med mig av annat som ligger nära till hands att skriva om, men som inte behöver vara direkt Glasgow-relaterat.

Att blogga är att vara egocentrisk, det är jag medveten om. Jag tror dock att det här bara är en av många sätt att förverkliga sig själv och bli bekräftad. För detta att bli bekräftad är något som alla människor har ett behov av. Och i "dagens individualistiska samhälle" (det här börjar kännas som en skoluppsats!) är en blogg, att lämna ut en del av sig själv till okända läsare, ett sätt att bli bekräftad, att visa att man finns. Och jag tror det är ett sätt som passar mig.

Jag ska alltså snart bege mig iväg. Nästa veckas fredag, närmare bestämt. I själva verket reser jag till Helsingfors redan på torsdag, för att sova en natt där och sedan flyga Helsingfors- London Heathrow - Glasgow på fredagen. Detta något komplicerade och dyra arrangemang grundar sig på att jag måste vara där just denna fredag, eftersom mitt hyreskontrakt börjar då och jag måste vara på plats och ta emot nyckeln. När jag åker hem till jul är jag mera flexibel och kommer förhoppningsvis att kunna fixa billiga Ryanairbiljetter.

Jag har alltså boendet ordnat. Jag kommer att bo i ett område som heter Murano Street tillsammans med 1500 andra studerande. Den lägenhet jag kommer att bo i består av 10-12 rum, två badrum och ett kök. Hyran är 330 pund, ca 370 euro, per månad så särskilt billigt är det ju inte. Jag ska med andra ord bo med (till en början) fullständigt okända människor. För mig som vuxit upp som enda barnet i ett tyst hus och senare en tyst etta kommer det förstås att bli en rejäl omställning. Ibland har jag funderat på hur jag överhuvudtaget ska klara av det. Men jag måste tänka att "de andra ju också bara är människor", som min pappa uttryckte det. Dessutom kan jag ju alltid låsa in mig på mitt rum när jag behöver vara ensam, vilket jag brukar behöva rätt ofta.

Jag ska alltså börja studera på universitetet i Glasgow, som sammanlagt har 20 000 studerande, varav ca 20 % är utlänningar. Det jag ska studera, åtminstone det kommande året, är English Literature (som handlar om att läsa böcker och analysera dem), English language (engelska som språk) och Gaelic (skotsk gaeliska). Det är utan tvekan det sistnämda jag ser mest fram emot, även om de två andra också är lockande. Överlag känner jag mig väldigt ivrig att börja studera igen. I själva verket känns det härligt att äntligen, äntligen få börja göra det jag verkligen vill. Visst var IB en sorts specialisering, men ändå, universitetsstudier är ju något annat, en frihet som jag längtat efter allt mer, åtminstone under de två senaste åren. Efter att ha gått omkring och gjort så lite vettigt som möjligt denna sommar (förutom då jag var till Irland och lärde mig iriska) och försökt mota bort mitt dåliga samvete över att inte ha något jobb, känns det mycket välkommet att bli verksam och få ge sig i kast med något igen. För att uttrycka det kort : I can't wait. Studierna kommer att vara krävande, förstås, framför allt för att de går på engelska. Trots att jag studerat på engelska i tre år och är van att skriva diverse uppsatser på språket kan ju min engelska inte vara i närheten av samma nivå som de inföddas. En fördel därför är att de flesta från Storbritannien som börjar på universitetet är ett år yngre än jag, det vill säga 17-18 år. Vissa är till och med så unga som 16, vilket är något jag inte förstår. (Jag var minsann inte mogen för universitetsstudier då jag var 16! Jag är ju inte ens säker på om jag är mogen för det nu!) Man kan därför anta att jag med mina nitton vårar är lite mognare än de brittiska förstaårseleverna och därför har en liten fördel i mitt studerande. Och eftersom jag istället har språket emot mig, föreställer jag mig att det "jämnar ut sig" lite. Men, för att sammanfatta det hela (uppsatsvarning igen) ser jag mycket fram emot att börja studera och tror nog att det ska gå bra. Friskt humör bara!

Det är klart att jag har tänkt mycket på vad den här flytten kommer att innebära. Och visst har jag skapat utopiska bilder över hur fantastiskt och fläckfritt mitt nya liv i Skottland kommer att bli. Men faktum kvarstår: man kan inte "flytta ifrån sig själv". Jag kan inte vänta mig att jag, så fort jag landar på skotsk mark, kommer att bli glättig, pratsam och utåtriktad. Hur långt hemifrån jag än flyttar kommer jag alltid att vara rätt blyg och reserverad. Och visst kommer det att bli tungt också, visst kommer jag att känna mig ensam och utanför, längta hem. Men jag har också märkt att min personlighet ändras lite när jag lämnar hemknutarna (något som jag tror gäller många människor). Jag tenderar bli mer öppen och spontan. Och just nu känns det skotska grådasket mer tilltalande än det finländska. Så, någon ny människa kommer jag inte att bli, men visst hoppas jag på förändring. På nya bekantskaper och nya insikter.

Detta var alltså inledningen till min blogg. Jag hoppas kunna skriva mer ingående och, ja, innerligt i fortsättningen. Jag hoppas också att jag kommer att ha tid. Under detta långa, lata sommarlov har jag nästan börjat glömma att tid kan vara en bristvara (så fort förtränger man IB-stressen!). Och så hoppas jag att någon läser detta. Kommentera gärna i fortsättningen!

Vi hörs,

Edit