Här kommer ett vardagsinlägg

Hej alla. Har under dessa dagar fått någon slags nyvunnen inspiration att blogga, så tänkte jag skulle försöka mig på det här med att blogga lite grann om vardagsgrejer. Eftersom jag inte var så pigg på att åka tillbaka till Skottland tänkte jag dessutom att ni kanske skulle vara intresserade av hur det går och vad jag egentligen har för mig här, annat än avhandlingsskrivandet.

Igår bestämde jag mig för att ta en ’day off’ – man behöver ju det ibland.

Så, på morgonen gick jag på gympa på universitetets gym, det heter body blitz och handlar mest om styrketräning (jag tror det är ungefär samma som body pump? Kanske?). Jag har ju sprungit rätt flitigt då jag varit hemma, ca 30-40 km i veckan och har i allmänhet känt mig i väldigt bra form så jag laddade glatt på samma vikter på skivstången som jag hade innan jag åkte hem för en månad sen och tänkte att det här blir ju lätt. Men tji fick jag! Trots att man har bra kondition är det ju klart att det känns när man inte tränat vissa muskelgrupper på en månad. Jag höll helt oskoja på att kollapsa under squat-vikterna, svetten sprutade och jag måste ta paus ibland. Idag har jag förstås en rejäl träningsverk.

När det gäller träning måste jag erkänna att medan springandet är något jag verkligen njuter av eftersom det får mig att känna mig så stark och ger mig ro i själen (och dessutom tycker jag om att observera naturen medan jag springer) är det här med gymträning, som jag började med på allvar först för ca ett år sen, något jag inte tycker är särskilt kul och mest gör för utseendets skull - då jag började märkte jag hur himla fort det ger resultat och blev helt enkelt fast. Dessutom är det ju något som ’alla’ gör just nu och jag måste väl medge att jag är lite påverkad av det. Ändå, trots att träningshetsen har gått till överdrift hos många och jag verkligen inte är en vän av fenomen som bikini fitness eller vad det nu heter är jag glad över att skönhetsidealet har gått från pinnsmal till stark och vältränad. Liiite hälsosammare är ju det i alla fall?!

På kvällen gick jag ut med två av mina kompisar. Jag hade inte sett dem på ett tag så det var förstås kul att träffas igen. Dessutom håller den så kallade Fringe Festival på i Edinburgh just nu så det är mycket mer mänskor i stan än vanligt (lite som Jakobs dagar fast i Edinburgh, som jag brukar säga...). Vi gick till några barer och på slutet hamnade vi på den enda nattklubben i stan som har gratis inträde. Haha. Jag drack allt som allt två Coca Cola och fyra Red Bull så när jag kom hem vid 4-snåret hade jag lite svårt att somna. Nu då jag inte dricker alkohol måste jag helt enkelt ha någon annan substance (dvs koffein!) för att orka. Dricka vatten och orka vara uppe halva natten? Omöjligt, jag skulle somna! Jag blev ändå en aning frestad att kanske unna mig en Kopparberg eller två då jag lämnat in avhandlingen, det är ju trots allt något man bara gör en gång. Vi får sii.....

Har jag förresten nämnt att jag typ bara har killkompisar här i Edinburgh? Så har det egentligen aldrig varit förr, men det har råkat bli så det här året. Det var alltså två av dem jag var ute med igår. Det finns verkligen fördelar med att umgås med pojkar - jag vill ju inte generalisera men det är faktiskt mindre drama, jag känner mig mer avslappnad än med vissa av mitt eget kön och dessutom slipper jag prata om tjejgrejer som smink och mode som jag ändå inte är så intresserad av! Då man är ute är det ju dessutom skönt eftersom alla andra killar automatiskt tror att nån av dem man är med är ens pojkvän och därför inte försöker ragga på en. Fast ibland kan ju den biten vara en nackdel förstås och det är klart att jag saknar nån att tjejsnacka med ibland.

Hur som helst hade jag en rolig kväll. Jag behövde den verkligen och nu känns det lite bättre att vara tillbaka i Skottland. På tal om det, Facebook ville tydligen också hjälpa mig idag då den här bilden från ifjol då jag bodde på Skye dök upp i min newsfeed.

 

 Skottland är ju inte bara smuts, fukt och trånga gränder utan också enastående landskap och härlig kultur.

Hello from the råtthål

Eller ja, nu då jag skriver det här sitter jag i råtthålet men imorgon då jag postar det kommer jag att vara på bibban. Jag har ju inget internet där jag bor (oh the horror) och limited data på telefonen så måste ju spara lite på det.

Jag har också märkt att mina svenska blogginlägg är populärare än mina engelska, så då ska jag väl skriva lite mera på det här språåtchi då. Det är ju lättare också, trots alla dessa år av producerande av engelska texter.

Jag är alltså tillbaka i Edinburgh. Såhär är utsikten från där jag bor:

 

Lite annat än Skutnäs alltså och i mitt tycke en aning deprimerande. Jag skulle gärna lägga upp bilder på själva lägenheten också så att ni skulle få en inblick i hurdan standarden är här men eftersom det inte är min lägenhet utan min väns och jag inte vet vad han skulle tycka om att jag lade upp bilder låter jag bli.

Ifall nån tycker det är konstigt att jag kallar min kompis lägenhet för råtthål förresten - det är bara lägenheten jag menar, kompisen själv gillar jag väldigt mycket, han är typ den bästa vännen jag har här i Edinburgh (men just nu är han förstås inte här!). Trots att lägenheten är sunkig är jag ändå förstås tacksam över att han låter mig bo här medan han är borta så att jag slapp stressa med att hitta något nytt.

 

Jag har fortfarande känslan av att jag kanske borde ta en paus från Skottland och möjligtvis flytta hem ett tag.

Ni vet de nostalgiska minnena man har från barndomen? Ofta är det inte specifika minnen, utan det kan vara ett ljud eller en doft som gör att man för en stund får känslan av att vara tillbaka i barndomens jular, somrar, höstar, födelsedagar... (Och det är därför just julen och den korta, nordiska sommaren är så viktig och ofta stressig – allt ska vara som det alltid har varit och man försöker till varje pris, med varierande framgång, fånga känslan av barndomens julaftnar och villakvällar).

Jag har märkt att jag börjat tänka på det sättet om de första åren i Glasgow. Visst minns jag många enskilda händelser, men jag har märkt under dessa dagar att det är just vissa dofter och ljud som för en sekund påminner mig om hur det kändes då, när allting ännu var nytt och spännande. Visst var jag väldigt ung och naiv då och jag skulle nog inte vilja gå tillbaka till den tiden, men ändå kan jag inte låta bli att sakna entusiasmen och äventyrslusten jag hade då, för jag vet ju att den inte kommer att komma tillbaka i samma form och att jag aldrig kommer att känna för Skottland på samma sätt som jag gjorde då. Men, precis som med barndomen, tenderar ju hjärnan att filtrera bort de jobbiga bitarna och man minns bara det positiva. För nog var det ju tungt också, och mycket är bättre nu.

Det måste ju ändå betyda att man varit rätt länge på ett ställe då man börjar tänka på det sättet? Det är ju inte förrän barndomen börjar vara rejält bakom en som man börjar tänka på den med öm nostalgi.

Hur som helst, så här har mina tankegångar gått de senaste dagarna.

Nu borde jag inte tänka på det längre utan helt och hållet fokusera på avhandlingen, på att ändra på de sakerna min handledare ville att jag skulle ändra och göra allting tip top till inlämningen. Det är tungt, jag kämpar med motivationen och har rätt svårt att förstå att jag redan på torsdag nästa vecka kommer att ha lämnat in den och vara fri som en fågel. Då kan jag på allvar börja fundera på den här krisen som Skottland och jag verkar ha i vårt långvariga förhållande.

A few insights since giving up alcohol

First of all, this is not going to be a rant about the damage alcohol is doing to our society and an appeal to everyone to stop drinking. I've had a lot of good times where alcohol has been involved and I probably have the presence of wine and cider to thank for the forming of some of the lifelong friendships I've made during the last few years. I think alcohol is fun. A bit too much fun, which briefly summarises the multitude of reasons behind my decision to take a break from it on the morning after my 25th birthday.

Yes, take a break. I have not yet completely decided how long I'm going to stick to Irn Bru on nights out, though I have a certain date in mind when I'm thinking of having a glass of wine again.

Though I know 3 + months without booze is not a very long time, I've come to some insights regarding my relationship to alcohol and my life in general. The point of this blog post is to share some of them, as I think they might be of interest to others. Here goes:

1. My love for dancing has nothing to do with intake of alcohol. You always hear how letting loose on the dancefloor must be impossible when sober, whereas staying sober during 'a quiet night' in a bar is no problem. I thought I was like that, but since ditching the booze I've realised that it's exactly the other way around! I still love dancing! I still love all the tunes! I have so much fun dancing to good music that the question whether I'm sober or not becomes irrelevant, and that is the exact goal of my taking a break from alcohol - to learn to have fun without it.

Sitting around in a bar, however, easily becomes boring. Obviously it is fine when you're with good friends, but being at the pub with a group of people that you don't know that well has proved the most challenging situation for me since stopping drinking. I'm not very good at small talk and some alcohol definitely helps. It is not only its inhibition-loosening properties - the activity of drinking itself seems to have a unifying effect on people that might not otherwise have that much in common. It is, really, only in those situations that I've struggled and felt quiet, uptight, like I've had 'sober and boring' stuck to my forehead and wondered why I won't just get myself a pint and get on with the night.

2. Letting go of seeing alcohol as the ultimate reward is hard. I have a big deadline coming up and in the past, having a drink or seven was the obvious way to celebrate an achievement of that kind. I can't help feeling a bit disappointed at the fact that I'm not 'allowed' to drink this time.  This is stupid as I know (and have already described) that I'm perfectly capable of having fun without drinking, but the view of alcohol and its mind-altering effects (come on, no-one drinks it just for the taste - there are few things in the world I'm completely sure of but that is one!) as the ultimate reward after working hard is so strongly rooted in both Scottish and Finnish culture - and hence also in my mind - that it is hard to let go of it.

I might have a chocolate bar instead. Meh.

3. Giving up drinking has made me re-evaluate my life. Despite the above mentioned difficulties, this decision has had some positive effects.

While my life used to revolve around looking forward to the 'next opportunity to party', I've come to view all the non party-related things in life in a new light and realise that there are a lot of things that make me happier than the whole 'go out-get drunk-say and do silly things-wake up feeling like death warmed up' cycle ever did, though I for a long time persuaded myself that this was the one thing that made me happy.

When you're young, you're expected to enjoy this kind of lifestyle - to 'live your life to the fullest' (oh how I hate that expression) before you get old and grey and I think these expectations have a big influence on a lot of people. They certainly had on me, and in my case there was also the aspect of doing all the stuff I had missed out on as a quiet and well-behaved teenager.

Now, before anyone thinks I'm shifting responsibility away from myself and blaming popular culture for ill-advised decisions I've made while under the influence, I have to mention that I many times genuinely had fun while partying (and probably still will in the future). Sometimes, however, especially during recent years, I felt like I was clinging on to a certain lifestyle without properly considering whether I actually liked it.


All in all, though it is challenging at times, giving up alcohol has been a wake-up call. I'm feeling truer to myself and I'm on my way to realising what my real likes and dislikes are: that it is OK if getting up at 8 am to go for a run on a Saturday morning makes you feel happier than partying until 5 AM does (but that partying until 5 AM when you really feel like it is OK too!) or to go home and binge-watch your favorite tv-show when that night at the pub is getting sort of dull. You're not missing out on anything. When you're doing things you don't enjoy just because you feel like you're expected to, on the other hand - that's when you're missing out!

(Damn, I feel like becoming some form of guru and writing self-help books is my next step now, but considering the amount of bad TV I actually binge-watch and how I still enjoy jumping up and down on that sticky Hive floor I think I'm not quite at that stage yet!).

Peace & love,
Edit