För två veckor sedan blev jag lite ledsen.
Det var dagen efter att jag hade kommit tillbaka till Glasgow efter vistelsen i Jakobstad över jullovet.
Jag var och handlade vid Marks & Spencer på Sauchiehall Street, en affär där jag inte brukar handla, men dit jag tänkte att jag kunde gå när jag ändå var i stan.
När jag skulle ställa mig i kön råkade jag gå före två damer och ett barn, de var troligtvis tre generationer. Jag förstod inte att de stod i kön, eftersom de stod en bit bort och det såg ut som om de snarare stod och hängde i allmänhet än stod i kö.
Detta ledde till att en av damerna, troligtvis mormor, pekade förnärmat på mig och sade till dottern med sin skräniga röst "hon gick före!" och sen till mig "ursäkta, men vi var faktiskt i kön". Jag sa sorry och ställde mig bakom dem, medan de fortsatte prata och jollra med barnet med sina skräniga röster, ännu ivrigare än tidigare.
Det var då jag blev ledsen. Ledsen över att jag när jag är här är så långt borta från min familj, från de som verkligen bryr sig om mig. Ledsen för att jag här bara är en konstig främling som man får ta sig friheten att peka på i köer.
Och så blev jag så otroligt irriterad på kvinnorna i kön, på deras skräniga röster och fula glasgowska accent. Och på hur de verkade leka med barnet extra ivrigt då de såg att jag tittade på, som för att stänga mig ute...
Ändå skulle jag ha gett mycket för att få vara en av dem just då. En del av en familjegemenskap.
måndag 24 januari 2011
lördag 15 januari 2011
15/01/11 I like people who clap when planes land
There is a group on facebook called "I hate people who clap when planes land".
I don't really like that group. Though it might be a bit ridiculous I don't actually mind people who clap when planes land.
For thing is, I'm quite scared of flying.
It was different a few years ago. When I was younger and only travelling for fun, I actually quite enjoyed flying - I found the actual journey as enjoyable as spending time at the destination.
But now when I've chosen to study abroad and need to travel between home and here, I can't really find any part of the travelling that I find particularly pleasant.
And flying is scary.
I can never relax while on a plane. During the whole duration of the flight between Tampere and Edinburgh (that's the route I've been flying lately) I sit there like a "lit candle" and try to disregard the fact that I'm on a plane. Which is impossible, of course.
I try to read something, and I tell myself to relax, but as soon as there is a message of any kind in the loudspeakers I start panicking (and feel utterly ridiculous when they're just telling about the choice of food...).
I'm also doing some magical thinking.
I imagine that my thoughts will influence the success of the flight:
I can't relax too much and just take for granted that I'll actually make it to the destination, since then something is definitely going to happen.
But on the other hand, I can't just sit and think "the plane's gonna crash, the plane's gonna crash", since then it's definitely going to crash.
So there has to be something in between. I have to try to relax a little bit, but at the same time always be observant (of what, I don't really know!).
And then I always promise myself that "if I'll make it to Edinburgh/Tampere safe and sound I'll always be happy and never complain about irrelevant things anymore".
So, I don't mind people who clap when planes land. At the moment of landing, I'm always so relieved about having made it once again that I almost feel the urge to clap myself.
But after I've landed, safe and sound, it doesn't take long until I've forgotten about my promises and I'm back complaining about the long queues to the passport control...
I don't really like that group. Though it might be a bit ridiculous I don't actually mind people who clap when planes land.
For thing is, I'm quite scared of flying.
It was different a few years ago. When I was younger and only travelling for fun, I actually quite enjoyed flying - I found the actual journey as enjoyable as spending time at the destination.
But now when I've chosen to study abroad and need to travel between home and here, I can't really find any part of the travelling that I find particularly pleasant.
And flying is scary.
I can never relax while on a plane. During the whole duration of the flight between Tampere and Edinburgh (that's the route I've been flying lately) I sit there like a "lit candle" and try to disregard the fact that I'm on a plane. Which is impossible, of course.
I try to read something, and I tell myself to relax, but as soon as there is a message of any kind in the loudspeakers I start panicking (and feel utterly ridiculous when they're just telling about the choice of food...).
I'm also doing some magical thinking.
I imagine that my thoughts will influence the success of the flight:
I can't relax too much and just take for granted that I'll actually make it to the destination, since then something is definitely going to happen.
But on the other hand, I can't just sit and think "the plane's gonna crash, the plane's gonna crash", since then it's definitely going to crash.
So there has to be something in between. I have to try to relax a little bit, but at the same time always be observant (of what, I don't really know!).
And then I always promise myself that "if I'll make it to Edinburgh/Tampere safe and sound I'll always be happy and never complain about irrelevant things anymore".
So, I don't mind people who clap when planes land. At the moment of landing, I'm always so relieved about having made it once again that I almost feel the urge to clap myself.
But after I've landed, safe and sound, it doesn't take long until I've forgotten about my promises and I'm back complaining about the long queues to the passport control...
lördag 8 januari 2011
08/01/11 Bastubad
Jag hade ju egentligen tänkt skriva blogg på söndagar, men eftersom jag (förhoppningsvis, om allt mot all förmodan går vägen) kommer att tillbringa största delen av morgondagen på tåg och flyg gör jag ett undantag den här veckan.
Jag tänkte skriva om att bada bastu.
Jag älskar att bada bastu.
Jag ser mig annars inte som särskilt "finsk" (mest p.g.a. språket, förmodligen), men när det kommer till bastubadande är det någon väl gömd purfinsk del av mig som vaknar till liv. Det finns lite som är så uppfriskande och lugnande som ett hett, ångande, lagom långt bastubad.
Jag har vuxit upp i en ganska flitigt bastubadande familj. Som de flesta finländska familjer (har jag för mig) har vi en bastu i anslutning till badrummet och det har varit tradition så länge jag kan minnas att bada två gånger i veckan. Särskilt på lördagen har bastun varit höjdpunkten i "helg-avkopplandet."
Och jag har gillat det ända sedan jag var liten.
Bastun har en renande effekt. Förutom (givetvis) kroppsligt,också psykiskt.
För jag vill att bastubadandet ska vara på ett visst sätt. Jag vill inte sitta i en gemytlig värme och småmysa. Nej, det ska vara ordentlig värme. Man ska "kasta på" tills det bränner i märg och ben, svetten rinner, hjärtat bankar och man knappt vet hur man ska sitta. Det ska vara lite av en kamp.
Det är det som är den mentalt renande effekten. Det ska vara så att man inte kan koncentrera sig på annat än själva bastubadandet. Så att man inte kan tänka annat än "oj, vad det är hett - oj, vad det är oliiiidligt".
Det är lite som att meditera, tror jag. På grund av bastuns olidlighet sållas onödiga tankar bort.
Och sen kliver man ut ur bastun på darriga ben, duschar och stiger tillbaka in i vanliga livet igen, lugn och själsligen renad.
Det är på det sättet jag vill bada bastu. Kanske har det nåt att göra med att jag är något av en "allt eller inget"-människa. Jag är ofta lite lat, men om jag gör något ska det minsann kämpas in i det sista.
Eller så har det bara att göra med det att när det kommer till sauna är jag en väldigt typisk finne. Hmm...
Förutom det, finns det andra saker som spelar in när det gäller kvaliteten på bastubadandet. Det ska till exempel inte vara någon klorig simhallsbastu. Helst ska den vara vedeldad, det ska vara fuktigt och ångande och dofta av den härliga blandningen av björkved och rök.
Och så blir ju bastubadandet en aning mer njutbart om man har tränat före, särskilt om man har varit ute och sprungit och det varit rått och blåsigt.
Jag har, för några timmar sedan, med andakt avnjutit det sista bastubadet på en tid.
Jag tycker mycket om Skottland, men en dålig sak är att det inte finns några bastur där! Inte sådana jag vill ha i varje fall.
Jag tänkte skriva om att bada bastu.
Jag älskar att bada bastu.
Jag ser mig annars inte som särskilt "finsk" (mest p.g.a. språket, förmodligen), men när det kommer till bastubadande är det någon väl gömd purfinsk del av mig som vaknar till liv. Det finns lite som är så uppfriskande och lugnande som ett hett, ångande, lagom långt bastubad.
Jag har vuxit upp i en ganska flitigt bastubadande familj. Som de flesta finländska familjer (har jag för mig) har vi en bastu i anslutning till badrummet och det har varit tradition så länge jag kan minnas att bada två gånger i veckan. Särskilt på lördagen har bastun varit höjdpunkten i "helg-avkopplandet."
Och jag har gillat det ända sedan jag var liten.
Bastun har en renande effekt. Förutom (givetvis) kroppsligt,också psykiskt.
För jag vill att bastubadandet ska vara på ett visst sätt. Jag vill inte sitta i en gemytlig värme och småmysa. Nej, det ska vara ordentlig värme. Man ska "kasta på" tills det bränner i märg och ben, svetten rinner, hjärtat bankar och man knappt vet hur man ska sitta. Det ska vara lite av en kamp.
Det är det som är den mentalt renande effekten. Det ska vara så att man inte kan koncentrera sig på annat än själva bastubadandet. Så att man inte kan tänka annat än "oj, vad det är hett - oj, vad det är oliiiidligt".
Det är lite som att meditera, tror jag. På grund av bastuns olidlighet sållas onödiga tankar bort.
Och sen kliver man ut ur bastun på darriga ben, duschar och stiger tillbaka in i vanliga livet igen, lugn och själsligen renad.
Det är på det sättet jag vill bada bastu. Kanske har det nåt att göra med att jag är något av en "allt eller inget"-människa. Jag är ofta lite lat, men om jag gör något ska det minsann kämpas in i det sista.
Eller så har det bara att göra med det att när det kommer till sauna är jag en väldigt typisk finne. Hmm...
Förutom det, finns det andra saker som spelar in när det gäller kvaliteten på bastubadandet. Det ska till exempel inte vara någon klorig simhallsbastu. Helst ska den vara vedeldad, det ska vara fuktigt och ångande och dofta av den härliga blandningen av björkved och rök.
Och så blir ju bastubadandet en aning mer njutbart om man har tränat före, särskilt om man har varit ute och sprungit och det varit rått och blåsigt.
Jag har, för några timmar sedan, med andakt avnjutit det sista bastubadet på en tid.
Jag tycker mycket om Skottland, men en dålig sak är att det inte finns några bastur där! Inte sådana jag vill ha i varje fall.
söndag 2 januari 2011
02/01/11 Running
I have a past as a runner.
Not "professional" in any way; I participated in the annual local half marathon for a few years, and for a while I actually trained to become faster, but it was primarily about getting exercise and enjoying nature.
And I did enjoy it.
When I was approximately 17 years old, Saturday was my favorite day of the week.
Not because I got to meet friends and go to great parties - no, it was a long distance run that was the highlight of the week.
Every Saturday morning, rain or shine, I put on my dear running shoes, took my dear mp3-player and headed out for those 20 kms.
It was torture sometimes.
There were days when I was blinded by snowstorms and sharp snowflakes tearing my skin.
I had a special pair of shoes that I would wear when the roads were slippy; for some reason they were very "sharp" inside and gave me terrible blisters on my feet which made me unable to run (and partly even to walk)for several weeks.
Sometimes I was weaker than others and thought I would actually collapse while running up the great hill above the viaduct along the circular road.
There were even times when I feared being killed by the odd dangerous-looking dog!
But, despite all this, there was always a very positive feeling in the end.
This 20 km run made me calm and happy, and it also boosted my (slightly faltering)self-confidence in a particular way.
My post-running thoughts were along the lines of "I might be bad at basically all other sports, but damn, I'm good at running!".
Or the wider-perspective version: "I may be shy, grumpy and crap at maths, but at least I can run 20 km!"
But as I started my last year of high school my running trips became shorter and less frequent. And when I moved abroad to go to university they became even less frequent, until they finally ceased to take place.
Other interests were taking over. And running in a big city is difficult, at least when you're used to forests and empty roads.
Still, when I come back to Jakobstad, my previous interest experiences a revival.
Perhaps it's because I connect this place so much to my old life, interests and way of being that I feel it almost an obligation to start running again once I get back. A good obligation. I remember that I actually used to enjoy it for many years.
And of course it's the aspect of memories. Those old roads where I used to run back in the day etc...
I went running with my mum (still a keen runner) today. There wasn't a snowstorm, but there was an icy wind and many of the roads were not ploughed yet after the heavy snowfall last night.
We did 10 km.
And afterwards I experienced that same old feeling of post-running invincibility, which makes me promise myself never to give up this fantastic, healthy hobby again.
But nowadays, achieving that feeling, my thoughts don't go along the same lines as back then.
Instead of "I'm anti-social and terribly bad at maths but at least I can run", my thoughts are leaning towards "I'm actually not that bad (and I don't need to do maths anymore!!) and on top of it all, I can run".
The Saturday mornings of 20 kms are events of the past, though. At least for the time being.
Not "professional" in any way; I participated in the annual local half marathon for a few years, and for a while I actually trained to become faster, but it was primarily about getting exercise and enjoying nature.
And I did enjoy it.
When I was approximately 17 years old, Saturday was my favorite day of the week.
Not because I got to meet friends and go to great parties - no, it was a long distance run that was the highlight of the week.
Every Saturday morning, rain or shine, I put on my dear running shoes, took my dear mp3-player and headed out for those 20 kms.
It was torture sometimes.
There were days when I was blinded by snowstorms and sharp snowflakes tearing my skin.
I had a special pair of shoes that I would wear when the roads were slippy; for some reason they were very "sharp" inside and gave me terrible blisters on my feet which made me unable to run (and partly even to walk)for several weeks.
Sometimes I was weaker than others and thought I would actually collapse while running up the great hill above the viaduct along the circular road.
There were even times when I feared being killed by the odd dangerous-looking dog!
But, despite all this, there was always a very positive feeling in the end.
This 20 km run made me calm and happy, and it also boosted my (slightly faltering)self-confidence in a particular way.
My post-running thoughts were along the lines of "I might be bad at basically all other sports, but damn, I'm good at running!".
Or the wider-perspective version: "I may be shy, grumpy and crap at maths, but at least I can run 20 km!"
But as I started my last year of high school my running trips became shorter and less frequent. And when I moved abroad to go to university they became even less frequent, until they finally ceased to take place.
Other interests were taking over. And running in a big city is difficult, at least when you're used to forests and empty roads.
Still, when I come back to Jakobstad, my previous interest experiences a revival.
Perhaps it's because I connect this place so much to my old life, interests and way of being that I feel it almost an obligation to start running again once I get back. A good obligation. I remember that I actually used to enjoy it for many years.
And of course it's the aspect of memories. Those old roads where I used to run back in the day etc...
I went running with my mum (still a keen runner) today. There wasn't a snowstorm, but there was an icy wind and many of the roads were not ploughed yet after the heavy snowfall last night.
We did 10 km.
And afterwards I experienced that same old feeling of post-running invincibility, which makes me promise myself never to give up this fantastic, healthy hobby again.
But nowadays, achieving that feeling, my thoughts don't go along the same lines as back then.
Instead of "I'm anti-social and terribly bad at maths but at least I can run", my thoughts are leaning towards "I'm actually not that bad (and I don't need to do maths anymore!!) and on top of it all, I can run".
The Saturday mornings of 20 kms are events of the past, though. At least for the time being.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
