09/04/11 Män och teknik

Det är ett faktum att män i allmänhet är mera intresserade av teknik än vad kvinnor är. Visst, många kvinnor intresserar sig också för teknik dessa dagar då mobiltelefon och dator är en nödvändighet - men jag tycker mig ändå se en viss skillnad i hur män respektive kvinnor intresserar sig för dessa saker.

Min egen pappa, till exempel är mycket intresserad av hur man kan ladda ner musik, öveföra musiken från datorn till mp3-spelaren/ telefonen och framför allt hur man kan skapa spellistor. Visst har jag också hållit på med dylikt i flera år nu - skillnaden är bara att jag gör det för att jag vill lyssna på musiken i fråga. För min pappa, däremot, är inte musiken huvudsaken.

Då han provar något nytt (i det här fallet ett nytt nerladdningsprogram och en ny telefon) säger han att "man måste experimentera lite" för att se hur det funkar. Själv är jag inte så förtjust i detta experimenterande. Jag är ju rädd för att låtar jag tycker om av någon anledning ska försvinna från datorn/iPoden för evigt! Mina spellistor är mig nämligen mycket kära, medan min inte alls särskilt musikintresserade far är mer förtjust i att experimentera med spellistorna i fråga.

Min pojkvän, som stolt visar hur man kan såväl stjärnkika som hitta närmaste Domino's Pizza med sin iPhone, är likadan. Och min morbror och manliga kusin som jag träffade igår kväll tillbringade största delen av kvällen med att visa sin iPad respektive (alltid lika fantastiska) iPhone och alla dess funktioner för den äldre generationen.

Jag har telefon och iPod för att jag behöver kunna ringa och skicka sms och för att kunna lyssna på musik bekvämt. Skulle jag kunna göra dessa saker utan tekniska prylar skulle jag glatt göra det (men nu går det ju inte...). Jag är helt enkelt mera intresserad av själva spellistorna än av att skapa dem.
För karlar verkar det dock vara tvärtom.

-----------

För övrigt är jag hemma i Jakobstad på spring break. Jag har tillbringat dessa dagar med att umgås med mamma och pappa och sitta i köksfönstret på Briggvägen med en tekopp och spana ut över den grådaskiga naturen (men åtminstone är det natur och inte bara betong!). Tyvärr har en envis bihåleinflammation gjort så jag inte kunnat träna i så stor utsträckning som jag hade planerat, men långa, sköna promenader har jag åtminstone kunnat gå på.

Jag gillar verkligen tystnaden och närheten till naturen. Jag önskar jag kunde flytta lite av Österbotten till Glasgow, och lite av Glasgow till Österbotten. Det bästa av två världar kombinerade i en.

13/02/11 Quiet day of literature

I hate having a slight cold.
I hate being ill enough to have to stay at home without doing much but still being well enough to have a bad conscience for staying at home without doing much.

And still you know that doing something that takes a bit of an effort (such as walking the fairly short distance to the university library, climb the stairs to level 9 and find secondary sources for your Scottish Literature essay) would leave you breathless, weak in your knees and covered in sweat, with a feeling that this certainly wasn't a good idea.
Therefore you keep this in mind in order to make your bad conscience go away.

Today's been one of these days for me. I've spent all day in the flat, coughing, with tea and Finrexin (the Finnish miracle medicine) as remedies for this mysterious semi-illness.

And, after having managed to shake off the aforementioned bad conscience, I came to realise that this kind of day is not that bad after all.

Because I have spent the most part of this gloomy Sunday reading.

I used to be very keen on reading when I was at school. Literature (or "Swedish A1") was my favorite subject in the IB: I read every novel without an effort, liked my teacher and thoroughly enjoyed writing the 4000-word "extended essay" on the subject. I always thought that this was "my thing" and what I was meant to do. Read and analyze various books, that is.

Things got different, however, when I went to university here in Glasgow. Starting the English Literature course last year, I was amazed at myself for finding the books tedious to read, for the awe I felt at writing the essays and the horror I felt about the exams. Literature, which used to be my favorite subject in school was now, at university, definitely my least favorite subject.

And the same feelings followed me when I changed to Scottish Literature for second year.
More than ever, I was struck by the difficulty I had to actually get through the novels. I remember how I, when at school, used to be amazed at some former classmates who said that they found it hard to read books; I never understood it, it was all just to read!
Now I understood them completely. Among the 5-ish novels we had to read for last semester's course, I read only one of them entirely. The Curious Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, about 60 pages long.
I remember how I, on one occasion, forcefully threw Walter Scott's Waverley on the floor, since I just couldn't stand what I thought was the most boring rubbish I'd ever read.
And I was, over and over again, wondering what was happening with me. I used to enjoy reading!!

The last few days, and today in particular, however, things have been different. After starting to read Lanark by Alasdair Gray, I've got some of my old reading habits back. And especially today, being unable to do much else than reading the book in question, I feel like I'm actually, finally, getting somewhere with this book.

The blend of familiar descriptions of Glasgow and almost science fiction-like storytelling are things in novel that seem to have a curious appeal on me. Having already covered about 200 pages, I plan to actually have finished the book by next week's Monday, when my classes on it start.

I feel virtuous and proud of myself for having got around to read the book with such great success, and also for starting to find the Scottish Literature course rather enjoyable.

But most of all I am happy to have re-discovered the old joy of reading, of curling up with a warm cup of tea, forgetting the grey sky and dull tenement buildings outside the window and just letting yourself be drawn into this fictional world, so different and yet so familiar to your own.

That's what days of semi-colds are good for.

24/01/11 Gemenskap

För två veckor sedan blev jag lite ledsen.
Det var dagen efter att jag hade kommit tillbaka till Glasgow efter vistelsen i Jakobstad över jullovet.

Jag var och handlade vid Marks & Spencer på Sauchiehall Street, en affär där jag inte brukar handla, men dit jag tänkte att jag kunde gå när jag ändå var i stan.

När jag skulle ställa mig i kön råkade jag gå före två damer och ett barn, de var troligtvis tre generationer. Jag förstod inte att de stod i kön, eftersom de stod en bit bort och det såg ut som om de snarare stod och hängde i allmänhet än stod i kö.
Detta ledde till att en av damerna, troligtvis mormor, pekade förnärmat på mig och sade till dottern med sin skräniga röst "hon gick före!" och sen till mig "ursäkta, men vi var faktiskt i kön". Jag sa sorry och ställde mig bakom dem, medan de fortsatte prata och jollra med barnet med sina skräniga röster, ännu ivrigare än tidigare.

Det var då jag blev ledsen. Ledsen över att jag när jag är här är så långt borta från min familj, från de som verkligen bryr sig om mig. Ledsen för att jag här bara är en konstig främling som man får ta sig friheten att peka på i köer.

Och så blev jag så otroligt irriterad på kvinnorna i kön, på deras skräniga röster och fula glasgowska accent. Och på hur de verkade leka med barnet extra ivrigt då de såg att jag tittade på, som för att stänga mig ute...

Ändå skulle jag ha gett mycket för att få vara en av dem just då. En del av en familjegemenskap.

15/01/11 I like people who clap when planes land

There is a group on facebook called "I hate people who clap when planes land".

I don't really like that group. Though it might be a bit ridiculous I don't actually mind people who clap when planes land.

For thing is, I'm quite scared of flying.

It was different a few years ago. When I was younger and only travelling for fun, I actually quite enjoyed flying - I found the actual journey as enjoyable as spending time at the destination.

But now when I've chosen to study abroad and need to travel between home and here, I can't really find any part of the travelling that I find particularly pleasant.

And flying is scary.

I can never relax while on a plane. During the whole duration of the flight between Tampere and Edinburgh (that's the route I've been flying lately) I sit there like a "lit candle" and try to disregard the fact that I'm on a plane. Which is impossible, of course.

I try to read something, and I tell myself to relax, but as soon as there is a message of any kind in the loudspeakers I start panicking (and feel utterly ridiculous when they're just telling about the choice of food...).

I'm also doing some magical thinking.
I imagine that my thoughts will influence the success of the flight:

I can't relax too much and just take for granted that I'll actually make it to the destination, since then something is definitely going to happen.
But on the other hand, I can't just sit and think "the plane's gonna crash, the plane's gonna crash", since then it's definitely going to crash.
So there has to be something in between. I have to try to relax a little bit, but at the same time always be observant (of what, I don't really know!).

And then I always promise myself that "if I'll make it to Edinburgh/Tampere safe and sound I'll always be happy and never complain about irrelevant things anymore".

So, I don't mind people who clap when planes land. At the moment of landing, I'm always so relieved about having made it once again that I almost feel the urge to clap myself.

But after I've landed, safe and sound, it doesn't take long until I've forgotten about my promises and I'm back complaining about the long queues to the passport control...

08/01/11 Bastubad

Jag hade ju egentligen tänkt skriva blogg på söndagar, men eftersom jag (förhoppningsvis, om allt mot all förmodan går vägen) kommer att tillbringa största delen av morgondagen på tåg och flyg gör jag ett undantag den här veckan.

Jag tänkte skriva om att bada bastu.

Jag älskar att bada bastu.
Jag ser mig annars inte som särskilt "finsk" (mest p.g.a. språket, förmodligen), men när det kommer till bastubadande är det någon väl gömd purfinsk del av mig som vaknar till liv. Det finns lite som är så uppfriskande och lugnande som ett hett, ångande, lagom långt bastubad.

Jag har vuxit upp i en ganska flitigt bastubadande familj. Som de flesta finländska familjer (har jag för mig) har vi en bastu i anslutning till badrummet och det har varit tradition så länge jag kan minnas att bada två gånger i veckan. Särskilt på lördagen har bastun varit höjdpunkten i "helg-avkopplandet."

Och jag har gillat det ända sedan jag var liten.

Bastun har en renande effekt. Förutom (givetvis) kroppsligt,också psykiskt.

För jag vill att bastubadandet ska vara på ett visst sätt. Jag vill inte sitta i en gemytlig värme och småmysa. Nej, det ska vara ordentlig värme. Man ska "kasta på" tills det bränner i märg och ben, svetten rinner, hjärtat bankar och man knappt vet hur man ska sitta. Det ska vara lite av en kamp.

Det är det som är den mentalt renande effekten. Det ska vara så att man inte kan koncentrera sig på annat än själva bastubadandet. Så att man inte kan tänka annat än "oj, vad det är hett - oj, vad det är oliiiidligt".
Det är lite som att meditera, tror jag. På grund av bastuns olidlighet sållas onödiga tankar bort.

Och sen kliver man ut ur bastun på darriga ben, duschar och stiger tillbaka in i vanliga livet igen, lugn och själsligen renad.

Det är på det sättet jag vill bada bastu. Kanske har det nåt att göra med att jag är något av en "allt eller inget"-människa. Jag är ofta lite lat, men om jag gör något ska det minsann kämpas in i det sista.

Eller så har det bara att göra med det att när det kommer till sauna är jag en väldigt typisk finne. Hmm...

Förutom det, finns det andra saker som spelar in när det gäller kvaliteten på bastubadandet. Det ska till exempel inte vara någon klorig simhallsbastu. Helst ska den vara vedeldad, det ska vara fuktigt och ångande och dofta av den härliga blandningen av björkved och rök.

Och så blir ju bastubadandet en aning mer njutbart om man har tränat före, särskilt om man har varit ute och sprungit och det varit rått och blåsigt.


Jag har, för några timmar sedan, med andakt avnjutit det sista bastubadet på en tid.

Jag tycker mycket om Skottland, men en dålig sak är att det inte finns några bastur där! Inte sådana jag vill ha i varje fall.

02/01/11 Running

I have a past as a runner.

Not "professional" in any way; I participated in the annual local half marathon for a few years, and for a while I actually trained to become faster, but it was primarily about getting exercise and enjoying nature.

And I did enjoy it.

When I was approximately 17 years old, Saturday was my favorite day of the week.
Not because I got to meet friends and go to great parties - no, it was a long distance run that was the highlight of the week.

Every Saturday morning, rain or shine, I put on my dear running shoes, took my dear mp3-player and headed out for those 20 kms.

It was torture sometimes.

There were days when I was blinded by snowstorms and sharp snowflakes tearing my skin.

I had a special pair of shoes that I would wear when the roads were slippy; for some reason they were very "sharp" inside and gave me terrible blisters on my feet which made me unable to run (and partly even to walk)for several weeks.

Sometimes I was weaker than others and thought I would actually collapse while running up the great hill above the viaduct along the circular road.

There were even times when I feared being killed by the odd dangerous-looking dog!

But, despite all this, there was always a very positive feeling in the end.
This 20 km run made me calm and happy, and it also boosted my (slightly faltering)self-confidence in a particular way.

My post-running thoughts were along the lines of "I might be bad at basically all other sports, but damn, I'm good at running!".
Or the wider-perspective version: "I may be shy, grumpy and crap at maths, but at least I can run 20 km!"

But as I started my last year of high school my running trips became shorter and less frequent. And when I moved abroad to go to university they became even less frequent, until they finally ceased to take place.

Other interests were taking over. And running in a big city is difficult, at least when you're used to forests and empty roads.

Still, when I come back to Jakobstad, my previous interest experiences a revival.
Perhaps it's because I connect this place so much to my old life, interests and way of being that I feel it almost an obligation to start running again once I get back. A good obligation. I remember that I actually used to enjoy it for many years.
And of course it's the aspect of memories. Those old roads where I used to run back in the day etc...

I went running with my mum (still a keen runner) today. There wasn't a snowstorm, but there was an icy wind and many of the roads were not ploughed yet after the heavy snowfall last night.
We did 10 km.

And afterwards I experienced that same old feeling of post-running invincibility, which makes me promise myself never to give up this fantastic, healthy hobby again.

But nowadays, achieving that feeling, my thoughts don't go along the same lines as back then.

Instead of "I'm anti-social and terribly bad at maths but at least I can run", my thoughts are leaning towards "I'm actually not that bad (and I don't need to do maths anymore!!) and on top of it all, I can run".

The Saturday mornings of 20 kms are events of the past, though. At least for the time being.