Annorlunda år

Jag är tillbaka i Glasgow.

Sitter på min resväska (eftersom jag inte har skaffat en stol ännu) och betraktar skymningen som faller utanför fönstret. Jag har en väldigt fin utsikt från mitt nya ställe på Cecil Street. Jag ser hustak, kyrktorn och berg i bakgrunden.

När det är mörkt ser man ljusen från staden breda ut sig och försvinna i ett töcken, sådär som ett vykort från en storstad "by night". Det känns ganska häftigt. Jag känner mig som en glamorös storstadsbo när jag tittar ut genom fönstret.
Jag har överlag börjat gilla mitt nya rum väldigt mycket, det är helt klart mysigare och trevligare än mitt förra. Och jag gillar att vi endast är tre personer i lägenheten till skillnad från det tidigare tio. Det är lugnt och skönt och man kan slappna av på ett helt annat sätt.

Mina nya flatmates Vanessa och Alex är snälla och trevliga. Vi kommer bra överens, vilket ju är huvudsaken.
Ändå har jag ibland känslan av att vi är för olika för att bli nära vänner. Båda är till exempel religiösa, vilket jag ju som bekant inte alls är. De är båda också väldigt seriösa på sätt och vis, de tar till exempel studierna på stort allvar. Det gör ju jag också i och för sig, men jag känner nog ett stort urge att ha roligt också.
Men, och det måste man alltid komma ihåg, de har en annan bakgrund än jag. De är båda från Afrika och jag har förstått att A's föräldrar har offrat mycket för att han ska kunna gå på universitetet här; därför har han en annan sorts press på sig att prestera än vad jag kanske har.

Det är klart jag förstår att man har haft en annorlunda uppväxt om man kommer från Madagaskar och Kenya än om man är från Finland. Jag tror ändå inte att jag förstod det fullt ut förrän i förrgår, då A berättade att hans pappa hade skor på sig för första gången då han var femton år.

Jag tror det här kommer att bli ett annorlunda år. Med de flatmates jag har nu inser jag hur bra jag har haft det och vilket överflöd jag vuxit upp i. Det är nästan så jag skäms över mina vanor. Gissa vem i hushållet det är som låter datorn stå på i timmar och duschar i en evighet? Inte V och A.


Förra veckan var jag på gaeliskakurs, en likadan som den jag var på i juni. Det var lärorikt, men utmattande. Inlärningsmetoden heter Ulpan och går ut på att lära sig att prata snarare än att lära sig grammatik: den är mycket effektiv men också krävande. Man måste koncentrera sig till hundra procent hela tiden, så efter en full dag från 10-16 är man ganska så slut. Men metoden är som sagt effektiv och jag blev verkligen motiverad att börja studera språket på allvar igen.

Dessutom var det roligt att mina tyska vänner Stefanie och Maike, som egentligen är klara med sina utbytesår här, kom hit en vecka för att gå på kursen. Det var härligt att träffa dem igen, prata av sig, skvallra och skratta åt incidenter från förra året. Det var mycket sorgligt när vi sade adjö förra fredagen. Jag kommer att sakna våra roliga utekvällar, nördiga diskussioner om språk, panikartade pluggsessioner och utbyten av kärleksbekymmer väldigt mycket. Det har varit en trygghet att ha dem här. Men som tur är finns teknologi så att man kan hålla kontakt.

Men jag kan inte förneka att jag känner mig lite ensam här nu, då de försvunnit. Det finns en hel massa människor här som jag känner på avstånd och skulle vilja lära känna bättre, men om det är något jag är dålig på så är det att ta kontakt med folk.

Det var en bra sak med att bo i halls som jag gjorde ifjol: det fanns alltid någon där, man blev inte ensam fastän man t.om. skulle ha velat det (vilket hade nackdelar också, förstås). Nu då jag hyr privat och dessutom delar lägenheten med två väldigt lugna personer som sällan vill gå ut etc är det annorlunda. Jag känner mig faktiskt lite isolerad.
Jag måste anstränga mig, ta upp den där telefonen och ringa de där människorna. Jag helt enkelt måste, om jag vill ha något socialt liv. Och det vill jag ju. För ca fem år sedan intalade jag mig själv att jag klarade jag mig utan det, men det är annorlunda nu. Och tur är ju det.


Dessutom saknar jag en viss person något otroligt. Även om jag inte vill det. Men det är svårt, särskilt nu när jag är tillbaka i samma stad och går på de gator där vi brukade gå. Alla minnen bara sköljer över en. Jag minns till och med vad vi pratade om när jag går förbi ett visst ställe där vi gått någon gång.

Ibland tycker jag att det går bra, ibland känner jag mig stark och säker och som om jag verkligen har gått vidare. Men så kommer de där bakslagen då jag bara vill gråta, skrika över att det är som det är.

Han var på många sätt en idiot och ja, he used me, men ändå. Jag blev kär i honom och man glömmer inte en som (ändå, trots allt) förändrade ens liv så lätt.
Undrar vem som har hans rum i Murano nu? Undrar vem som har mitt?


Nästa vecka börjar mina föreläsningar igen. Äntligen. Jag ser fram emot rutiner och att (bokstavligen) göra något vettigt igen. Jag ska studera Scottish Literature istället för English Literature i år och hoppas det blir intressant och att jag träffar nya, intressanta människor. Och gaeliska ska det som sagt bli roligt att fortsätta med. English Language också.

Det kommer att bli ett annorlunda år jämfört med ifjol, men det behöver ju inte betyda att det blir sämre. Dessutom, det skulle väl bli enformigt om allt var likadant hela tiden?