"Håll fast, ni fingrar!"

Idag fick jag ett sån där fin känsla igen. Det var när jag var ute och gick vid sjutiden. Ensam den här gången, med musik i öronen.

När jag gick Maryhill Road tillbaka till Murano och det precis slutade regna och det där slutet i Mr. Brightside ("I never...") spelade kändes allt så lyckligt och vackert.

Jag är glad över att ha förmågan att bli lycklig utan någon påtaglig orsak. Att bara känna den där härliga känslan välla upp inom mig tack vare något i naturen, belysningen, en sång, eller ofta kombinationen av dessa saker.

Men bakom dessa lyckokänslor finns alltid en gnutta vemod. Idag inte undantaget.

Jag tror inte man kan känna lycka utan att samtidigt känna vemod. Det är tanken på att lyckan är så kort, att detta inte varar för evigt, som orsakar vemodskänslan.

Jag minns att vi i lågstadiet (nu är jag där igen!) en gång hade en diktamen som bestod av en dikt om glädjen. Jag minns inte hur den gick, men det var något om att glädjen är en gåva som är svår att få tag i och att när man väl fått den slinker den lätt mellan fingrarna. Sista meningen löd "så håll fast, ni fingrar!"

Jag kommer ihåg den dikten för att det den sa var så väldigt sant. Det tänkte jag redan då, fastän jag var så liten.




Det här är inte Maryhill Poad, men Queen Margaret Road, som jag går varje dag, i solnedgång. Stämningen är den samma som det jag just beskrev. (Jag tog den förra torsdagen efter min och Stefanies lilla resa. Vi undrade ifall Eyjafjallajökull hade något med molnen att göra.)



Samma moln speglade i floden Kelvin.

Om motivation, lättja, vänskap och kombinationen nattklubb och glasögon.

Hej. Jag vet att jag inte bloggat så mycket på sistone, men jag har inte riktigt haft motivation. Som vanligt. Det är rätt jobbigt att blogga.

Jag får faktiskt rätt ofta idéer om vad jag kan skriva om (ofta när jag är ute någonstans), men sen då jag kommer hem till mitt rum och internet tänker jag bara "orkar inte nu, en annan gång". Så borde det ju inte vara, särskilt nu då jag egentligen skulle ha ganska mycket tid att blogga.

Det har hänt några gånger (eller bara två, tror jag) att jag haft något jag går och grubblar på som jag verkligen bara måste skriva ner, och då går det lättare att blogga; då kommer det liksom naturligt. Det är bara det att i sådana sammanhang tenderar det jag skriver bli lite väl privat, som mitt förra inlägg.

Det är en svår balansgång egentligen, hur mycket man kan lämna ut om sig själv. Alla som har en blogg är väl bekanta med detta dilemma (detta gäller ju inte bara bloggar, utan också virtuella mötesplatser (läs: FACEBOOK!!)).

Jag försöker ofta tänka så att eftersom jag själv valt att ha en blogg bestämmer jag själv vad jag vill lämna ut, och försöker också komma ihåg att vem som helst som förstår detta språk (jag tänkte säga "eller använder google translate", men det är väl lite storhetsvansinne) kan läsa det. Ändå händer det ibland när någon säger att den har läst min blogg att jag blir lite förskräckt. Den människan vet alltså saker om mig!

Jag tycker ju inte heller om, vilket jag redan sagt ett antal gånger, att skriva kryptiskt: hellre skriver jag som det faktiskt är. Och, som jag sade tidigare, brukar det jag vill skriva de gånger jag faktiskt vill skriva något, de där troubled-mind-på-småtimmarna-gångerna, vara något mera privat. Logiskt nog. Hmm. Det är inte så lätt det här!

Nåja, lite ordinära "vad-jag-har-gjort-idag-och-beyond"- saker nu då. Jag har två av mina exams klara, och en kvar. Den jag har kvar, English Lit, är inte förrän fredagen den tjugoförsta, och således har jag varit rätt lat dessa dagar.

I morse till exempel hade jag ställt klockan på halv 10, men när den ringde var jag helt "tja, jag har ju inte något jag direkt måste göra idag, så inte är det ju så bråttom att stiga upp". Vilket resulterade i att jag somnade om och vaknade igen klockan 12.

När jag tänker på hur jag är nu jämfört med hur jag var för ett år sen inser jag att jag nog har genomgått en fantastisk metamorfos. För ett år sen skulle jag aldrig ha sovit till tolv, jag skulle helt enkelt inte ha kunnat göra det! Det hände så gott som aldrig att jag sov längre än till tio. Och aldrig att jag skulle sit around en hel dag utan att göra något produktivt. Jag skulle helt enkelt få dåligt samvete.

Nu är det helt annorlunda. Jag måste erkänna att jag nästan blivit för lat. Det är ju förstås inte bra, men ändå är det väl en positiv sak att jag är mera avslappnad. Åh, jag känner på mig att jag tangerat det här ämnet förr mer än en gång! Men det slår mig varje dag. Hur jag har förändrats, både till det bättre och det sämre. Men ingen kan väl flytta utomlands solo utan att förändras på någon punkt?

Efter att jag till sist kravlat mig ur sängen gick jag på en lång promenad. Jag gick längs kanalen och svängde sedan in till Kelvin Walkway (jag har väl nämnt att allt i den del av stan där jag bor heter något med Kelvin?) och kom sedan upp vid Botanic Gardens. Varför har Glasgow så dåligt rykte -"grå farlig industristad"? West End, där jag bor och universitetet finns, och vägarna jag gick idag, är hur vackra och trevliga som helst. Särskilt nu på våren, då det grönskar i dalens famn etc.

Det är faktiskt skönt att det är vår nu. Jag tyckte inte om vintern. Faktum är att jag verkligen saknade den snötyngda, "riktiga" finländska vintern. Här kändes det inte som vinter, utom som något konstigt ingenting, mitt-emellan. Men nu då våren är här är jag glad över att bo här. Det är så vackert och härligt, rätt varmt, och ljust på kvällarna.

Kanske jag skulle börja kunna springa på kvällarna nu också? Det vore bra, så kanske jag skulle få mera sprunget. Jag sprang faktiskt mycket då jag var hemma på påsklov, men så fort jag kommer tillbaka hit verkar det som om latheten skulle slå till...

Jag har för övrigt äntligen sett lite annat än Glasgow också. Jag och min kompis Stefanie var på en trip till Dumbarton Castle och Balloch förra torsdagen. Det var en alldeles härlig dag, solen sken (åtminstone under den senare delen av resan) och landskapet var underbart. Man behöver verkligen inte åka långt från stadens fördärv för att hitta storslagen natur och pittoreska småstäder utan överröstande trafikbrus. Det var också skönt, efter att ha sett det som måste ses, att bara sitta i solen på en bänk vid stranden i Balloch vid the bonny banks of Loch Lomond och prata. Stefanie är så söt och trevlig och vi verkar ha en hel del gemensamt.

Självklart är hon också utbytesstuderande. Det verkar vara en regel att jag blir ordentligt vän med folk och inser hur fina människor de är strax innan man blir tvungen att skiljas åt. Men hon åker inte förrän efter gaeliskakursen (som också jag ska på) i juni, så helt akut är det ju inte här.

Hon och jag var också på en lyckad konsert på Oran Mor med Skerryvore förra söndagen. Det var tredje gången jag hörde bandet och jag måste bara säga igen att de är så otroligt fantastiskt bra!! Tyvärr finns de inte på Spotify och det som finns på Youtube är ofta halvdåliga konsertinspelningar. Men jag rekommenderar dem varmt till alla som är det minsta intresserade av folkmusik. Man bara lyfter då man hör dem! Och när de spelade Caledonia och alla sjöng med, ååh...pure dead brilliant!

Det roliga och bra är att också yngre människor gillar den här musiken. Publiken på konserten var åldersmässigt minst sagt blandad, med allt från 70-åringar till tonåringar. I Finland anses väl allt med folkmusik automatiskt töntigt, am I right? Det att också unga gillar, och tillåts gilla, den här sortens musik är en av de saker jag tycker bäst om med det här landet.

Det blev så att Stefanie och jag stannade kvar på Oran Mor (som annars också är en klubb) och dansade till ca två a.m. Oran Mor är ett bra ställe att gå till eftersom det ligger i West End och därför är lätt att ta sig till. Dessutom spelar de bra och varierad musik (både nyare och äldre sådan) och spelar faktiskt de riktiga låtarna och inga ändlösa remixer, som jag inte är så förtjust i. Folk blir inte heller redlöst fulla.

Den kvällen blev så lyckad så vi gjorde en favorit i repris i fredags, och mer lär det väl bli. Jag tycker om att gå ut och dansa, har äntligen kommit över det där "jag kan inte"-komlpexet. Det enda som stör mig på dylika ställen är att folk inte lämnar mig ifred.

Nu menar jag inte desperata killar (nåja, det också lite kanske), men folk i allmänhet. Jag tror inte jag har varit på en klubb en enda gång utan att någon kommenterat mitt utseende eller sätt att vara. En gång före påsklovet var det en kille som kom med reflektionen att jag ser ut som om jag "belong in a library".

När jag var på Oran Mor de två senaste gångerna hände liknande saker. En tjej frågade hur gammal jag var och sade att jag ser ut som tio. I fredags sa en annan tjej "I like your glasses", vilket jag nog tog som sarkasm. Till och med security-vakterna utanför sade åt Stefanie och mig när jag vi gick in typ "hello girls, are you going to have a good time, hahaha" (förstås anspelande på att vi inte ser ut som typiska girls som kommer att ha a good time). Sen när jag skulle visa mitt ID (jag var efter Stefanie) sa gubben: är du också 23? Jag: nä, 20... Han: du ser yngre ut än det, hahaha".

Snälla, snälla människor: jag orkar inte höra igen att jag ser yngre ut än vad jag är! Låt mig bara vara som jag är!
Och snälla människor: fatta att man kan ha a good time trots att man har glasögon (ja, faktiskt), inte dränker sig i smink och inte klär sig som en hora.

Bara för att jag, Stefanie och alla andra som hör till vår kategori inte ser ut och klär oss som folk väntar sig att vi ska göra betyder det inte att vi är fulare, sämre på att dansa eller lever tråkigare liv än de andra. Fatta det. Och sen efter det, mind your own business. Om vi lyckas nästa gång utan att få några dylika kommentarer måste det nog firas på något sätt.

Nu menar jag förstås inte att alla som är så som jag beskrev ska ta illa upp, vill man göra det får man göra det. Jag måste bara försvara mig och "de mina"!


Nu måste jag sluta skriva....har nog annat jag skulle kunna skriva om, t.ex. det att jag har bostad för nästa år (jippi?). Men jag tänkte ta det någon gång senare. Tänkte faktiskt skriva något slags "Bye Murano" -inlägg sen då jag ska flytta härifrån, där jag ska reflektera över mitt år här i THE student village med alla dess glädjeämnen och plågor. Då kan jag ju ta upp mitt nya ställe också.

Till dess: bye and have a good time!

Lite sentimentalitet i vårnatten

Hej. Jag tänker skriva om en rätt personlig sak nu. Jag bara måste. Det handlar om känslor. Feelings.

Det handlar om att känna något för någon utan att den personen känner samma tillbaka. Det är ju ett rätt ofta förekommande fenomen.

Det är bara det att mitt fall är lite annorlunda jämfört med hurdan en sådan situation normalt är.

S och jag mer eller mindre (ja, faktiskt nästan bokstavligen) ramlade in i varandra för några månader sedan och inledde något man kan kalla ett förhållande. I början brydde jag mig inte särkilt mycket om honom, såg det bara som en kul grej.

Men, efter vad tiden gick kom jag på mig själv med att tänka på honom mycket mer än jag skulle vilja och bara längta, längta till nästa gång vi kunde träffas.

Och under påsklovet då jag var hemma i Finland förstod jag nog innerst inne vad det var som inte gjorde vistelsen där så njutbar som jag trodde att den skulle bli: att jag inte kunde träffa honom och att vi var geografiskt så långt ifrån varandra.

Jag hade helt enkelt blivit helt fantastiskt kär i honom. Fastän jag inte hade velat bli det. Jag önskar att jag inte hade blivit det.

För han känner uppenbarligen inte likadant. Han ser det bara som kul grej, poängterar t.o.m. rätt ofta att vi inte är tillsammans "på riktigt".
Jag skulle aldrig våga säga hur mycket han betyder för mig. Han anar inte.

För under dessa månader är det inget jag velat mer än att vi kunde bli ett riktigt par. Vad spelar det för roll att vi tillbringar långa nätter tillsammans då vi inte ens kan gå hand i hand på stan?

Egentligen borde jag inte ha gett mig in i det här. Jag borde ha känt mig själv bättre och vetat att jag skulle ha dragit mig ur innan jag blev känslomässigt involverad.

Det är inte det att han skulle bete sig fel på något sätt. Han respekterar mig, vi kan både skämta och diskutera, han uppskattar mig som en vän (med benefits) men inget mer.

När han åker hem för alltid om tre veckor kommer jag att vara väldigt, väldigt ledsen. Bara tanken på att vara här i Glasgow utan honom gör mig alldeles tom och konstig inuti.

För honom kommer det inte att vara någon stor sak. Han kommer bara att säga "tack för den trevliga tiden tillsammans, ciao" (haha).


Egentligen kanske det är lite omdömeslöst av mig att skriva ett blogginlägg om det här. Jag kanske lämnar ut för mycket av mitt liv.

Jag bara kände att jag måste skriva av mig såhär halv tre på morgonen efter att ha kommit hem från hans hus fylld av lycka och vemod. Hellre skriver jag som det faktiskt är än att vaguebooka (eller kanske det heter "vagueblogga"?).

Och jag vet att jag nog är rätt banal och känslosam och kanske gör en för stor sak av det här. Det är bara det att jag är en känslosam person. Jag tar allting allvarligt, också när jag önskar att jag inte gjorde det. Som i det här fallet. Men det går inte. Jag kan bara inte vara emotionally detached.

Men sedan, då han är borta och jag har hittat det så eftertraktade true love som jag uppenbarligen verkar behöva så mycket, kan jag säkert skratta åt historien med dendär sydeuropeiska utbytesstuderanden och tänka på det som på precis vad det var, en kul grej.

Det är bara det att just nu känns det väldigt långt borta att tänka på det viset. Och riktig kärlek, hur fan hittar man det??


Just nu borde jag inte låta det här ta över. Jag borde tänka på allt som är bra istället, till exempel att jag ska på en gaeliskakurs som universitetet ordnar i juni, att jag och min kompis Stefanie (som också ska åka härifrån, nej tänk inte på det!!) kanske ska åka till Hebriderna och att jag har två av mina tre exams succesfully completed redan.

Och så har ju jag och Simone fortfarande lite tid kvar att umgås (om än utan true love), the end is not here yet.

Egentligen borde jag leva i nuet och bara låta mig vara "so happy I could die". För jag är ju det, också. (Åh nej, bara det faktum att jag citerar Lady Gaga visar att min värdighet har sjunkit sedan jag kom hit).

Förlåt för min sentimentalitet.

Nu måste jag gå och lägga mig för att orka dra mig till biblioteket vid en någorlunda vettig tid imorgon bitti.

Hejdå.