Jag tänkte skriva lite
om hur jag känner mig just nu. Det är för
att jag för första gången i hela mitt liv på allvar befinner mig i ett skede
där jag verkligen inte vet vad jag ska göra (som i den där He va na-sången,
’veit int va hon vill bli’) och har många motstridiga tankar och känslor kring
det.
Efter att ha jobbat
hårt på min Masters-avhandling tidigare i sommar bestämde jag mig för att ta
lite semester och komma hem till Jakobstad ett tag. Vistelsen här blev längre
än planerat. Jag hade tänkt mig ungefär två veckor men sköt på flygbokandet och
då jag äntligen fick det gjort hade jag skjutit det enda fram till den 5:e augusti,
vilket kommer att bli nästan fyra veckor här.
Och jag vet ju vad det
beror på. För första gången under de sex åren jag varit utomlands känner jag en
genuin, djup längtan tillbaka till Finland. Eller ja, mera preciserat, till
Jakobstad och Österbotten.
När jag tänker efter är
det kanske inte så himla konstigt. De
flesta av mina vänner från tiden då jag studerade till min första examen i Glasgow flyttade tillbaka till sina
hemländer efter examen – det känns som om de försvinner en efter en och min
umgängeskrets i Skottland blir mindre och mindre. Vintern 2015 i Edinburgh var dessutom traumatisk
i och med att det var så jävla kallt – ca 12-13 grader inomhus på dagen och
jag tror att jag dessutom fick fysiska men av både kylan och möglet där jag bodde. Där
jag bor nu, tillfälligt hos en kompis medan kompisen i fråga är borta, är det
visserligen varmare men mögligt där med och jag får påhälsning av en husmus då
och då.
Som jag nämnt tidigare
betydde inte boendet så mycket då man var yngre och livet mest handlade om
fester och nån enstaka föreläsning här och där. Då man blir lite äldre
prioriterar man dock annorlunda och jag är helt enkelt helt otroligt trött på
att leva i den brittiska fukten och smutsen. Jag vill ha en bostad med nordisk
standard! Nu! Efter några veckor i mitt moderna, fräscha barndomshem i
Jakobstad känner jag ren ångest då jag tänker på att komma tillbaka till
råtthålet.
Jag saknar dessutom
naturen och de fantastiska årstidsväxlingarna, särskilt den finländska hösten
som jag inte upplevt på sex år. Jag är en höstmänniska, tycker att
höstmånaderna och ’the run-up to Christmas’ är den bästa tiden på året. Jag har
någon slags dröm om att cykla genom ett ruska-klätt Jakobstad under en höstklar
himmel utan att behöva fundera på hur många dagar det är kvar tills jag måste
åka härifrån.
Det är också något annat. Ibland, inte alltid, men
IBLAND, känns det som om ’folk härifrån’ förstår mig och min mentalitet på ett
sätt som inga britter (med några undantag) någonsin kan. Det är svårt att sätta
fingret på det, men en sån aspekt finns där. Jag känner mig alldeles hemsk och
rasistisk då jag tänker så! Jag som verkligen aldrig sett mig själv som typiskt
österbottnisk!
Jag förstår inte riktigt det här. Varför brinner jag
inte för gaeliska längre, efter all den tid jag lagt ner på att bli flytande i
språket? Varför tycker jag inte att Skottland är underbart? Framför allt, vart har
min äventyrslust tagit vägen? ’Helt oskoja’, som man säger här, känns det som
om den försvann den dag jag fyllde 25. Efter att ha brunnit av
iver att söka nya utmaningar befinner jag mig i en situation då jag bara skulle
vilja gömma mig i föräldrahemmet ett tag tills jag kommit på vad jag ska göra
med mitt liv. Och jag kan inte låta bli att skämmas lite och undra om det är
”tillåtet” att känna såhär eller om det måste ses som någon form av nederlag.
Dessutom har jag ju en
handfull goda vänner kvar i Skottland, och jag älskar
att prata engelska (och blir alltid typ helt löjligt glad då folk säger att jag
låter skotsk och till och med tror att jag är därifrån) och gaeliska. Det finns
dessutom aspekter av den skotska kulturen jag verkligen skulle sakna.
Situationen blir inte
lättare av att alla jag träffar frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag
måste svara ’lämna in avhandlingen och sen... vet jag inte’. Jag har också fått
frågan om jag är tillbaka i Jakobstad på heltid. Och nej, det är jag ju inte.
Jag ska tillbaka till Edinburgh nästa vecka för att lämna in den förbenade
avhandlingen (som jag också är väldigt trött på).
Sen får vi se. Ett jobb
måste jag ju hitta. Var det sen blir är öppet. Men jag tror att en paus från
Skottland är vad jag skulle behöva för att inse att det är där jag ändå vill
bo.
Min slutkläm går i tonårsfrågespaltsstil: är det här vanligt? Är jag normal??
