Här kommer ett vardagsinlägg

Hej alla. Har under dessa dagar fått någon slags nyvunnen inspiration att blogga, så tänkte jag skulle försöka mig på det här med att blogga lite grann om vardagsgrejer. Eftersom jag inte var så pigg på att åka tillbaka till Skottland tänkte jag dessutom att ni kanske skulle vara intresserade av hur det går och vad jag egentligen har för mig här, annat än avhandlingsskrivandet.

Igår bestämde jag mig för att ta en ’day off’ – man behöver ju det ibland.

Så, på morgonen gick jag på gympa på universitetets gym, det heter body blitz och handlar mest om styrketräning (jag tror det är ungefär samma som body pump? Kanske?). Jag har ju sprungit rätt flitigt då jag varit hemma, ca 30-40 km i veckan och har i allmänhet känt mig i väldigt bra form så jag laddade glatt på samma vikter på skivstången som jag hade innan jag åkte hem för en månad sen och tänkte att det här blir ju lätt. Men tji fick jag! Trots att man har bra kondition är det ju klart att det känns när man inte tränat vissa muskelgrupper på en månad. Jag höll helt oskoja på att kollapsa under squat-vikterna, svetten sprutade och jag måste ta paus ibland. Idag har jag förstås en rejäl träningsverk.

När det gäller träning måste jag erkänna att medan springandet är något jag verkligen njuter av eftersom det får mig att känna mig så stark och ger mig ro i själen (och dessutom tycker jag om att observera naturen medan jag springer) är det här med gymträning, som jag började med på allvar först för ca ett år sen, något jag inte tycker är särskilt kul och mest gör för utseendets skull - då jag började märkte jag hur himla fort det ger resultat och blev helt enkelt fast. Dessutom är det ju något som ’alla’ gör just nu och jag måste väl medge att jag är lite påverkad av det. Ändå, trots att träningshetsen har gått till överdrift hos många och jag verkligen inte är en vän av fenomen som bikini fitness eller vad det nu heter är jag glad över att skönhetsidealet har gått från pinnsmal till stark och vältränad. Liiite hälsosammare är ju det i alla fall?!

På kvällen gick jag ut med två av mina kompisar. Jag hade inte sett dem på ett tag så det var förstås kul att träffas igen. Dessutom håller den så kallade Fringe Festival på i Edinburgh just nu så det är mycket mer mänskor i stan än vanligt (lite som Jakobs dagar fast i Edinburgh, som jag brukar säga...). Vi gick till några barer och på slutet hamnade vi på den enda nattklubben i stan som har gratis inträde. Haha. Jag drack allt som allt två Coca Cola och fyra Red Bull så när jag kom hem vid 4-snåret hade jag lite svårt att somna. Nu då jag inte dricker alkohol måste jag helt enkelt ha någon annan substance (dvs koffein!) för att orka. Dricka vatten och orka vara uppe halva natten? Omöjligt, jag skulle somna! Jag blev ändå en aning frestad att kanske unna mig en Kopparberg eller två då jag lämnat in avhandlingen, det är ju trots allt något man bara gör en gång. Vi får sii.....

Har jag förresten nämnt att jag typ bara har killkompisar här i Edinburgh? Så har det egentligen aldrig varit förr, men det har råkat bli så det här året. Det var alltså två av dem jag var ute med igår. Det finns verkligen fördelar med att umgås med pojkar - jag vill ju inte generalisera men det är faktiskt mindre drama, jag känner mig mer avslappnad än med vissa av mitt eget kön och dessutom slipper jag prata om tjejgrejer som smink och mode som jag ändå inte är så intresserad av! Då man är ute är det ju dessutom skönt eftersom alla andra killar automatiskt tror att nån av dem man är med är ens pojkvän och därför inte försöker ragga på en. Fast ibland kan ju den biten vara en nackdel förstås och det är klart att jag saknar nån att tjejsnacka med ibland.

Hur som helst hade jag en rolig kväll. Jag behövde den verkligen och nu känns det lite bättre att vara tillbaka i Skottland. På tal om det, Facebook ville tydligen också hjälpa mig idag då den här bilden från ifjol då jag bodde på Skye dök upp i min newsfeed.

 

 Skottland är ju inte bara smuts, fukt och trånga gränder utan också enastående landskap och härlig kultur.

Hello from the råtthål

Eller ja, nu då jag skriver det här sitter jag i råtthålet men imorgon då jag postar det kommer jag att vara på bibban. Jag har ju inget internet där jag bor (oh the horror) och limited data på telefonen så måste ju spara lite på det.

Jag har också märkt att mina svenska blogginlägg är populärare än mina engelska, så då ska jag väl skriva lite mera på det här språåtchi då. Det är ju lättare också, trots alla dessa år av producerande av engelska texter.

Jag är alltså tillbaka i Edinburgh. Såhär är utsikten från där jag bor:

 

Lite annat än Skutnäs alltså och i mitt tycke en aning deprimerande. Jag skulle gärna lägga upp bilder på själva lägenheten också så att ni skulle få en inblick i hurdan standarden är här men eftersom det inte är min lägenhet utan min väns och jag inte vet vad han skulle tycka om att jag lade upp bilder låter jag bli.

Ifall nån tycker det är konstigt att jag kallar min kompis lägenhet för råtthål förresten - det är bara lägenheten jag menar, kompisen själv gillar jag väldigt mycket, han är typ den bästa vännen jag har här i Edinburgh (men just nu är han förstås inte här!). Trots att lägenheten är sunkig är jag ändå förstås tacksam över att han låter mig bo här medan han är borta så att jag slapp stressa med att hitta något nytt.

 

Jag har fortfarande känslan av att jag kanske borde ta en paus från Skottland och möjligtvis flytta hem ett tag.

Ni vet de nostalgiska minnena man har från barndomen? Ofta är det inte specifika minnen, utan det kan vara ett ljud eller en doft som gör att man för en stund får känslan av att vara tillbaka i barndomens jular, somrar, höstar, födelsedagar... (Och det är därför just julen och den korta, nordiska sommaren är så viktig och ofta stressig – allt ska vara som det alltid har varit och man försöker till varje pris, med varierande framgång, fånga känslan av barndomens julaftnar och villakvällar).

Jag har märkt att jag börjat tänka på det sättet om de första åren i Glasgow. Visst minns jag många enskilda händelser, men jag har märkt under dessa dagar att det är just vissa dofter och ljud som för en sekund påminner mig om hur det kändes då, när allting ännu var nytt och spännande. Visst var jag väldigt ung och naiv då och jag skulle nog inte vilja gå tillbaka till den tiden, men ändå kan jag inte låta bli att sakna entusiasmen och äventyrslusten jag hade då, för jag vet ju att den inte kommer att komma tillbaka i samma form och att jag aldrig kommer att känna för Skottland på samma sätt som jag gjorde då. Men, precis som med barndomen, tenderar ju hjärnan att filtrera bort de jobbiga bitarna och man minns bara det positiva. För nog var det ju tungt också, och mycket är bättre nu.

Det måste ju ändå betyda att man varit rätt länge på ett ställe då man börjar tänka på det sättet? Det är ju inte förrän barndomen börjar vara rejält bakom en som man börjar tänka på den med öm nostalgi.

Hur som helst, så här har mina tankegångar gått de senaste dagarna.

Nu borde jag inte tänka på det längre utan helt och hållet fokusera på avhandlingen, på att ändra på de sakerna min handledare ville att jag skulle ändra och göra allting tip top till inlämningen. Det är tungt, jag kämpar med motivationen och har rätt svårt att förstå att jag redan på torsdag nästa vecka kommer att ha lämnat in den och vara fri som en fågel. Då kan jag på allvar börja fundera på den här krisen som Skottland och jag verkar ha i vårt långvariga förhållande.

A few insights since giving up alcohol

First of all, this is not going to be a rant about the damage alcohol is doing to our society and an appeal to everyone to stop drinking. I've had a lot of good times where alcohol has been involved and I probably have the presence of wine and cider to thank for the forming of some of the lifelong friendships I've made during the last few years. I think alcohol is fun. A bit too much fun, which briefly summarises the multitude of reasons behind my decision to take a break from it on the morning after my 25th birthday.

Yes, take a break. I have not yet completely decided how long I'm going to stick to Irn Bru on nights out, though I have a certain date in mind when I'm thinking of having a glass of wine again.

Though I know 3 + months without booze is not a very long time, I've come to some insights regarding my relationship to alcohol and my life in general. The point of this blog post is to share some of them, as I think they might be of interest to others. Here goes:

1. My love for dancing has nothing to do with intake of alcohol. You always hear how letting loose on the dancefloor must be impossible when sober, whereas staying sober during 'a quiet night' in a bar is no problem. I thought I was like that, but since ditching the booze I've realised that it's exactly the other way around! I still love dancing! I still love all the tunes! I have so much fun dancing to good music that the question whether I'm sober or not becomes irrelevant, and that is the exact goal of my taking a break from alcohol - to learn to have fun without it.

Sitting around in a bar, however, easily becomes boring. Obviously it is fine when you're with good friends, but being at the pub with a group of people that you don't know that well has proved the most challenging situation for me since stopping drinking. I'm not very good at small talk and some alcohol definitely helps. It is not only its inhibition-loosening properties - the activity of drinking itself seems to have a unifying effect on people that might not otherwise have that much in common. It is, really, only in those situations that I've struggled and felt quiet, uptight, like I've had 'sober and boring' stuck to my forehead and wondered why I won't just get myself a pint and get on with the night.

2. Letting go of seeing alcohol as the ultimate reward is hard. I have a big deadline coming up and in the past, having a drink or seven was the obvious way to celebrate an achievement of that kind. I can't help feeling a bit disappointed at the fact that I'm not 'allowed' to drink this time.  This is stupid as I know (and have already described) that I'm perfectly capable of having fun without drinking, but the view of alcohol and its mind-altering effects (come on, no-one drinks it just for the taste - there are few things in the world I'm completely sure of but that is one!) as the ultimate reward after working hard is so strongly rooted in both Scottish and Finnish culture - and hence also in my mind - that it is hard to let go of it.

I might have a chocolate bar instead. Meh.

3. Giving up drinking has made me re-evaluate my life. Despite the above mentioned difficulties, this decision has had some positive effects.

While my life used to revolve around looking forward to the 'next opportunity to party', I've come to view all the non party-related things in life in a new light and realise that there are a lot of things that make me happier than the whole 'go out-get drunk-say and do silly things-wake up feeling like death warmed up' cycle ever did, though I for a long time persuaded myself that this was the one thing that made me happy.

When you're young, you're expected to enjoy this kind of lifestyle - to 'live your life to the fullest' (oh how I hate that expression) before you get old and grey and I think these expectations have a big influence on a lot of people. They certainly had on me, and in my case there was also the aspect of doing all the stuff I had missed out on as a quiet and well-behaved teenager.

Now, before anyone thinks I'm shifting responsibility away from myself and blaming popular culture for ill-advised decisions I've made while under the influence, I have to mention that I many times genuinely had fun while partying (and probably still will in the future). Sometimes, however, especially during recent years, I felt like I was clinging on to a certain lifestyle without properly considering whether I actually liked it.


All in all, though it is challenging at times, giving up alcohol has been a wake-up call. I'm feeling truer to myself and I'm on my way to realising what my real likes and dislikes are: that it is OK if getting up at 8 am to go for a run on a Saturday morning makes you feel happier than partying until 5 AM does (but that partying until 5 AM when you really feel like it is OK too!) or to go home and binge-watch your favorite tv-show when that night at the pub is getting sort of dull. You're not missing out on anything. When you're doing things you don't enjoy just because you feel like you're expected to, on the other hand - that's when you're missing out!

(Damn, I feel like becoming some form of guru and writing self-help books is my next step now, but considering the amount of bad TV I actually binge-watch and how I still enjoy jumping up and down on that sticky Hive floor I think I'm not quite at that stage yet!).

Peace & love,
Edit

Varför längtar jag tillbaka till Finland?

Jag tänkte skriva lite om hur jag känner mig just nu.  Det är för att jag för första gången i hela mitt liv på allvar befinner mig i ett skede där jag verkligen inte vet vad jag ska göra (som i den där He va na-sången, ’veit int va hon vill bli’) och har många motstridiga tankar och känslor kring det.

Efter att ha jobbat hårt på min Masters-avhandling tidigare i sommar bestämde jag mig för att ta lite semester och komma hem till Jakobstad ett tag. Vistelsen här blev längre än planerat. Jag hade tänkt mig ungefär två veckor men sköt på flygbokandet och då jag äntligen fick det gjort hade jag skjutit det enda fram till den 5:e augusti, vilket kommer att bli nästan fyra veckor här.  

Och jag vet ju vad det beror på. För första gången under de sex åren jag varit utomlands känner jag en genuin, djup längtan tillbaka till Finland. Eller ja, mera preciserat, till Jakobstad och Österbotten.

När jag tänker efter är det kanske inte så himla konstigt.  De flesta av mina vänner från tiden då jag studerade till min första examen i Glasgow flyttade tillbaka till sina hemländer efter examen – det känns som om de försvinner en efter en och min umgängeskrets i Skottland blir mindre och mindre.  Vintern 2015 i Edinburgh var dessutom traumatisk i och med att det var så jävla kallt – ca 12-13 grader inomhus på dagen och jag tror att jag dessutom fick fysiska men av både kylan och möglet där jag bodde. Där jag bor nu, tillfälligt hos en kompis medan kompisen i fråga är borta, är det visserligen varmare men mögligt där med och jag får påhälsning av en husmus då och då.

Som jag nämnt tidigare betydde inte boendet så mycket då man var yngre och livet mest handlade om fester och nån enstaka föreläsning här och där. Då man blir lite äldre prioriterar man dock annorlunda och jag är helt enkelt helt otroligt trött på att leva i den brittiska fukten och smutsen. Jag vill ha en bostad med nordisk standard! Nu! Efter några veckor i mitt moderna, fräscha barndomshem i Jakobstad känner jag ren ångest då jag tänker på att komma tillbaka till råtthålet.

Jag saknar dessutom naturen och de fantastiska årstidsväxlingarna, särskilt den finländska hösten som jag inte upplevt på sex år. Jag är en höstmänniska, tycker att höstmånaderna och ’the run-up to Christmas’ är den bästa tiden på året. Jag har någon slags dröm om att cykla genom ett ruska-klätt Jakobstad under en höstklar himmel utan att behöva fundera på hur många dagar det är kvar tills jag måste åka härifrån.

Det är också något annat. Ibland, inte alltid, men IBLAND, känns det som om ’folk härifrån’ förstår mig och min mentalitet på ett sätt som inga britter (med några undantag) någonsin kan. Det är svårt att sätta fingret på det, men en sån aspekt finns där. Jag känner mig alldeles hemsk och rasistisk då jag tänker så! Jag som verkligen aldrig sett mig själv som typiskt österbottnisk!

Jag förstår inte riktigt det här. Varför brinner jag inte för gaeliska längre, efter all den tid jag lagt ner på att bli flytande i språket? Varför tycker jag inte att Skottland är underbart? Framför allt, vart har min äventyrslust tagit vägen? ’Helt oskoja’, som man säger här, känns det som om den försvann den dag jag fyllde 25. Efter att ha brunnit av iver att söka nya utmaningar befinner jag mig i en situation då jag bara skulle vilja gömma mig i föräldrahemmet ett tag tills jag kommit på vad jag ska göra med mitt liv. Och jag kan inte låta bli att skämmas lite och undra om det är ”tillåtet” att känna såhär eller om det måste ses som någon form av nederlag.

 

Men ändå – vilket sorts liv skulle jag få om jag flyttade tillbaka till Jakobstad? Vad skulle jag jobba med? Jag skulle onekligen känna mig annorlunda. Jag skulle också behöva en crashkurs i finska eftersom jag glömt typ allt.

Dessutom har jag ju en handfull goda vänner kvar i Skottland, och jag älskar att prata engelska (och blir alltid typ helt löjligt glad då folk säger att jag låter skotsk och till och med tror att jag är därifrån) och gaeliska. Det finns dessutom aspekter av den skotska kulturen jag verkligen skulle sakna.

Situationen blir inte lättare av att alla jag träffar frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag måste svara ’lämna in avhandlingen och sen... vet jag inte’. Jag har också fått frågan om jag är tillbaka i Jakobstad på heltid. Och nej, det är jag ju inte. Jag ska tillbaka till Edinburgh nästa vecka för att lämna in den förbenade avhandlingen (som jag också är väldigt trött på).

Sen får vi se. Ett jobb måste jag ju hitta. Var det sen blir är öppet. Men jag tror att en paus från Skottland är vad jag skulle behöva för att inse att det är där jag ändå vill bo.

Min slutkläm går i tonårsfrågespaltsstil: är det här vanligt? Är jag normal??

Drömmen om ett annorlunda liv

Missförstå mig inte nu. Jag är nöjd med mitt liv. Skottland är det bästa som hänt mig och jag är  fortfarande evigt tacksam och glad över att jag har fått chansen att göra precis det jag vill, eftersom jag vet att det är många som inte är så lyckligt lottade (även om jag ibland undrar om den master's examen jag gör nu var rätt val, rent akademiskt alltså).

Det är bara det att, ja, jag är väl lite trött på själva studielivet.

Eller, inte helt. Jag tycker fortfarande om att "gå ut" (särskilt om dans är en del av kvällen) och jag är väl inte helt klar med festandet ännu, vilket nog har att göra med att jag under största delen av skoltiden var en nörd med stort N och därför började med det relativt sent och har haft en del att ta igen.

Men annars (och det hör till en viss del ihop med det jag skrev i inlägget om husen här i landet och hur jag är trött på att bo i råtthål) har jag börjat längta efter en lite bekvämare och stabilare tillvaro.

Jag är till exempel trött på att bo med folk jag knappt känner. Och nej, det här betyder inte att jag ogillar de jag bor med nu, de är hur trevliga som helst, men den här flatmates-situationen är bara något jag aldrig varit riktigt bekväm med, oberoende av vem jag bott med. Jag vet inte om det också har att göra med att jag är enda barnet (ibland är det bra att kunna skylla allt på det, haha), men när jag är hemma vill jag för det mesta bara vara ensam utan att behöva småprata med nån. För mig är det nämligen en ansträngning. Igen, missförstå mig inte, jag tycker om att umgås och kan vara väldigt social om jag vill, men då måste jag ha förberett mig på det. När jag är hemma vill jag bara kunna vandra omkring halvnaken och småsjunga utan att behöva ta hänsyn till någon annan! Förstår nån?

Det är väl också det att många i min ålder (särskilt de jag känner hemifrån) har jobb och stadig inkomst, är sambor etc som gör att jag har börjat fundera mera över min egen situation. Och det är nog inte så ovanligt - det här med hur flera av våra jämnåriga redan är gifta och har barn är ett ämne som ofta kommer upp då man pratar med andra i sin ålder! Och ja, trots att jag verkligen inte är redo för allt det ännu (särskilt inte barn-biten, jag känner ju mig fortfarande som ett barn själv!) är det - stadigt jobb, stadigt förhållande och stadig bostad - en situation jag skulle vilja befinna mig i inom en inte alltför avlägsen framtid. 

Och det här är förresten första gången någonsin jag tänker såhär - ännu för ett år sedan var jag inte ens i närheten av sådana tankegångar. Men någonting har förändrats. Jag har helt enkelt börjat kunna det här studielivet nu.

Bilden har typ inget med texten att göra. Det var en fin solnedgång här i Edinburgh bara för en månad sen kanske.

10 ceilidh rules [complete and uncensored] part 2

6. Don't wear a dress with a colour scheme that is in any way ambiguous (or do, because you'll become famous).

No, just joking. Here are the real ones.

6. Go easy on the booze.

Yes, alcohol consumption tends to be an important part of most people's ceilidh experience, especially at bigger annual-type ones. And I'm not gonna lie, being a bit tipsy can often be helpful, especially in situations such as #5 in my previous post. Just don't overdo it! That Strip the Willow is going to make your head spin anyway and you don't want to end up on the toilet floor. Just stick to the golden "every third drink a soft drink" rule. You'll need water as well as you'll be dehydrated! Not being completely wasted also often (but not always) prevents injuries.

7. If possible, limit the amount of valuables you bring with you.

The typical handbag-at-ceilidh experience is that you'll get asked to dance, throw your handbag somewhere without much thought and then spend the next hour in agony looking for it, only to finally find it buried under a mountain of jackets. So yeah, though you'll usually find your handbag, the experience will be less stressful if you leave like, credit cards and stuff at home. The guys are quite lucky to have their sporrans!

8. Don't arrive too late!

There are few things more gutting than spending too much time pre-drinking (which you shouldn't overdo anyway, see rule 6) or getting ready or whatever and arriving at around 10.52, in time for the raffle, realising that you've missed over half of the ceilidh. (Tomorrow's one goes on until 3 am though, so that shouldn't be an issue here!)

9. Strip the Willow

This dance probably deserves its own set of rules. I don't really know what to say, just keep your knees and ankles in mind since they're easily sprainable (needless to say, it was during a StW I sprained my knee a few a years ago, see previous post). Once at Sabhal Mor Ostaig I also got someone's elbow in my face and was pretty sure I'd broken my nose - I hadn't though, luckily. (Though, honestly, I think Strip the Willow at Sabhal Mor Ostaig deserves its own particular set of rules...)
So yeah, just be careful. The bruises are part of the game though!

I'm realising now that to those of you unfamiliar with the subject this must sound like a violent fight or something. Haha. It sort of is. But I promise you, it's fun too!

10. Be prepared to be sore the next couple of days.

Ceilidh is exercise! No gym classes or even half marathons have ever made me as sore as a proper ceilidh session! The soreness usually kicks in about two-three days after the big night and it's usually your calves, and funnily enough, abdominal muscles that will hurt the most.
But if that is the case don't despair, since you know you did it right! ;)



That's the end of my ceilidh rules. Hope you've enjoyed reading and if you're in or around Edinburgh, come to the Highland Annual tomorrow night!

10 ceilidh rules [complete and uncensored] part 1

Just to clarify before I get started: yes, I know that it is actually spelt cèilidh and yes, I know that cèilidh traditionally means a gathering where people play tunes, sing songs and tell stories. It is, however, the slightly out of the Gaelic context meaning that most people associate with the word (=dance) I am referring to here, so I thought that would allow me to leave the accent behind (it also takes longer to make and I have a feeling I might type the word a few times).

Oh, and for those of you who have no idea what I am on about, ceilidh is googleable!

This picture is indeed from google.

So yeah, as the Highland Annual or Dannsa Bliadhnail (Edinburgh's biggest ceilidh, organised by the university's very own Comann Ceilteach and which I, funnily enough given my love for such events, have never been to before) is drawing near, I thought I'd devote two blog posts to this phenomenon.

After almost six years of experience I would say I've become fairly confident about the whole ceilidh thing. I was going to say that I'm the best ceilidh dancer from Finland but that might be pushing it a little, so I'll stick to saying I'm the best ceilidh dancer from Jakobstad as I think that's 100% certain!

Through a lot of trial and error during these years, I have also realised that having the best time possible at a ceilidh really is a skill that takes some practise. That's why I've compiled ten rules that might be helpful for anyone who is going to the Highland Annual, or any other big ceilidh, in the future. The first few are mainly applicable to females.

[Warning: as the title says, no details are omitted here!]


1. Skip the heels

Really: high-heeled shoes are among the most unnecesarry things you could ever bring to a ceilidh. I know that some girls seem to master the skill of stripping the willow in heels, but I certainly don't and most of the time you'll end up taking them off at some point and dancing without shoes can actually be as dangerous as dancing in high heels - that's how I sprained my knee in 2011 and that knee still bothers me from time to time, so surely not recommended! An option if you definitely need to wear heels is to bring flats with you for the dancing but then you'll just end up changing shoes every 5 minutes and who wants to waste their time doing that at a ceilidh?! No, comfortable flats only is the best option!

2. Wear a skirt.

Or a dress. Ceilidh-ing in jeans will make you terribly sweaty/hot/boiling (your legs will basically feel like they're gasping for air) so dress/skirt is definitely a better option. I'm sure the guys prefer feeling the breeze as well, hehehehe (yup, that had to come in at some point...).

3. Wear a good bra!

Very important! Strapless bras have a tendency to end up somewhere around your waist, especially at the beginning of the night. It usually gets better after a while when you've started sweating a bit and things start to, ehm, cling a bit more but I'd avoid strapless stuff if possible!

4. Dance with a pro

If you don't know the dances, look out for that dashing young (or older!) man (or woman!) who seems like they've never done anything else in their life. The dances aren't hard at all and through dancing with someone who knows what they're doing you'll learn in no time. Because let's face it, ceilidhs are only properly fun when you know the dances. I went to a "postgraduate and mature students' ceilidh" during freshers' week in September where exactly no-one but me knew the dances and it was just chaotic (and for an impatient self-proclaimed ceilidh-expert like myself, in all honesty, a bit infuriating).

This is one of the pictures that came up when I googled "chaotic ceilidh", though I think it looks more quiet than chaotic..

5. Don't be afraid to ask strangers to dance

On a similar note, if none of your friends/the people you know are available and you really want to dance, just go and ask someone you don't know (because there's nothing worse than standing there watching the others skip about merrily when you don't want anything else than being on that floor yourself). They usually won't say no, unless they belong to that minority who "don't dance", but then you can ask yourself why they are at this event in the first place.


[End of part 1 - part 2 coming soon!]