Det är bara det att, ja, jag är väl lite trött på själva studielivet.
Eller, inte helt. Jag tycker fortfarande om att "gå ut" (särskilt om dans är en del av kvällen) och jag är väl inte helt klar med festandet ännu, vilket nog har att göra med att jag under största delen av skoltiden var en nörd med stort N och därför började med det relativt sent och har haft en del att ta igen.
Men annars (och det hör till en viss del ihop med det jag skrev i inlägget om husen här i landet och hur jag är trött på att bo i råtthål) har jag börjat längta efter en lite bekvämare och stabilare tillvaro.
Jag är till exempel trött på att bo med folk jag knappt känner. Och nej, det här betyder inte att jag ogillar de jag bor med nu, de är hur trevliga som helst, men den här flatmates-situationen är bara något jag aldrig varit riktigt bekväm med, oberoende av vem jag bott med. Jag vet inte om det också har att göra med att jag är enda barnet (ibland är det bra att kunna skylla allt på det, haha), men när jag är hemma vill jag för det mesta bara vara ensam utan att behöva småprata med nån. För mig är det nämligen en ansträngning. Igen, missförstå mig inte, jag tycker om att umgås och kan vara väldigt social om jag vill, men då måste jag ha förberett mig på det. När jag är hemma vill jag bara kunna vandra omkring halvnaken och småsjunga utan att behöva ta hänsyn till någon annan! Förstår nån?
Det är väl också det att många i min ålder (särskilt de jag känner hemifrån) har jobb och stadig inkomst, är sambor etc som gör att jag har börjat fundera mera över min egen situation. Och det är nog inte så ovanligt - det här med hur flera av våra jämnåriga redan är gifta och har barn är ett ämne som ofta kommer upp då man pratar med andra i sin ålder! Och ja, trots att jag verkligen inte är redo för allt det ännu (särskilt inte barn-biten, jag känner ju mig fortfarande som ett barn själv!) är det - stadigt jobb, stadigt förhållande och stadig bostad - en situation jag skulle vilja befinna mig i inom en inte alltför avlägsen framtid.
Och det här är förresten första gången någonsin jag tänker såhär - ännu för ett år sedan var jag inte ens i närheten av sådana tankegångar. Men någonting har förändrats. Jag har helt enkelt börjat kunna det här studielivet nu.
