Det värsta med det här landet

Ni som är Facebook-vänner med mig har väl sett mina klagomål på brittiska hus i allmänhet och min kalla lägenhet i synnerhet. Och det är verkligen ett ständigt återkommande problem! Trots att jag bott i Skottland i över fem år nu är standarden (eller snarare avsaknaden av standard) på husen något jag inte vant mig vid.

I det här landet är husen alltså inte byggda för kyla. Väggarna är tunna, fönstren dragiga och värmelementen minimala (dessutom har vi bara värmen på i ca tre timmar per dag här hos mig för att spara pengar). När det är cirka -1 grad utomhus, som nu, resulterar detta i 13 plusgrader inomhus i mitt rum. Lager på lager med tröjor och kopp efter kopp med te räcker ganska långt, men ändå skakar jag av kyla då jag går in i köket, där det förmodligen är under 10 grader. Jag har läst att en inomhustemperatur under 18 grader kan vara hälsovådlig, och faktum är att jag tror att vissa hälsoproblem (visserligen små, men dock) jag haft den här vintern har att göra med kylan här inne.

Nej, de här fönstren håller inte särskilt mycket värme.

Och det finns inget mer irriterande än då jag klagar på det här för britter och de säger "men du är ju från Finland, haha, hur kan det vara kallare här än i Finland?". Alltså hur tänker de? Tror de på allvar att vi går omkring och hackar tänder i typ några plusgrader inomhus då det är -20 utomhus i Finland?? Nej, de fattar helt enkelt inte. Vilket ju är förståeligt eftersom de vuxit upp med ganska liten skillnad mellan inomhus - och utomhustemparaturer och sedermera uppenbarligen utvecklat nån slags immunitet mot kyla inomhus.

Det är dessutom inte bara kylan som är jobbig, utan också det att husen överlag är primitiva här. Två kranar, gammaldags enkla fönster och heltäckningsmattor är vad de flesta hus kommer utrustade med. Och mögel. När jag ser bilder på hur ni som jobbar/studerar i Finland bor blir jag så avundsjuk - det är verkligen rena lyxen jämfört med det här! Ni vet inte hur bra ni har det!

Oh the joys...

Det som är anmärkningsvärt är också att det här problemet just i år irriterar mig mer än någonsin. Jag har ju trots allt bott här ganska länge.

Jag tror det kan ligga något i det jag och Pia diskuterade förra helgen (hej Pia om du läser det här!): när man var yngre, allt fortfarande var nytt och spännande och man mer eller mindre levde ett liv i sus och dus brydde man sig inte så mycket om att ens bostad var ett kylslaget råtthål. När man blir äldre, å andra sidan, börjar man prioritera lite annorlunda.

Och just nu ligger ett varmt, mysigt och bekvämt hem ganska högt på min prioriteringslista. Det har faktiskt gått så långt att jag ibland undrar varför jag envisas med att bo i det här fuktiga, mögliga, primitiva landet då jag skulle kunna vara i moderna, fräscha Norden.

Hmm. Förhoppningsvis blir det bättre mot våren...

Dealing with criticism

There was a post on Humans of New York (a hugely popular Facebook page where someone takes pictures of random people on the streets of New York and asks them to tell something about their life) recently where the person pictured said something along the lines of "I'm trying to be happy with myself without being the best". This is something I've thought about the last couple of weeks as I've been getting feedback on my coursework from last semester.

I don't know if it's because I'm an only child and always got a lot of attention from parents and relatives and hence, perhaps subconsciously, learned that I was "special", or because I rarely got anything else than praise for the writing work I did at school, but through my university years, dealing with criticism has always been a struggle.

This happened again last week with one piece of coursework in particular. Though the grade was ok, there was very little positive feedback and nearly every sentence I had written in the 4000-word essay was criticised and questioned in some way.

I know that the person who corrected it did this in order to help me, in an attempt to make me aware of my weaknesses and as a result do better next time. Still, as I am unable to receive negative feedback in a dignified way, I couldn't help seeing every comment as a personal insult and feeling depressed for the rest of the day - even though I know that this kind of behaviour is completely ridiculous and that the essay in question indeed wasn't the best thing I'd produced.

I think this - constantly being assessed for everything - is one of the most stressful things about being a student and it is also part of why I, for the first time ever, have a desire to finish studying and move on into "the real world". (Not that I'm sure if that will be any easier!)

Do you have the same problem as me or have you found a way to deal with criticism and be happy with yourself without having to be "the best"?

How I feel about Edinburgh

As you may know, after four years in Glasgow and one year on the Isle of Skye (which I could probably write a whole book about - the year on Skye I mean – I think it would subsequently also make a good drama series on BBC Alba), I am now finding myself in Edinburgh, Scotland’s stunning capital, doing a so called MSc.

And I have something to confess: I have not yet started feeling at home here. Though there’s no denying that Edinburgh is a beautiful city that Glasgow can’t compete with aesthetically, it doesn’t feel like ‘my city’ at all. Not like Glasgow.

As most of my life revolves around walking between my flat, the university and the gym and I rarely venture out of that area, I haven’t learned to find my way around very well. Most times spent in the narrow wynds that make up the city centre have been at nighttime and in the company of people who know their Edinburgh much better than I do.

Glasgow is bigger than Edinburgh, but in a way feels smaller. The West End where Glasgow University is situated is largely populated by students and during an average day I would always bump into someone I knew or at least recognised. Edinburgh lacks such an explicit “student part of town”. My flat is about twenty minutes away from the university, and if you walk a further twenty minutes you will be in the city centre bustling with tourists from all over the world. I know the seven people on my course (and a few more) but when I don’t have classes I can spend a whole day in the library and around campus without seeing one single person I know or have even seen before! Anonymity can be a blessing, I certainly know that, but it can also make you feel strangely detached from any context. I miss my West End bubble!

But, inevitably, it is the situation as well as the location that contributes to my feeling of non-belonging. As any modern human being, I tend to google every situation I find myself in and from what I have found, it is quite common to feel like this when pursuing a postgraduate course in a new city. The small number of contact hours with teachers and classmates and the absence of the socializing frenzy called Freshers’ Week, paired with a large amount of coursework and a tight budget contribute to making postgraduate studies a somewhat isolating experience.

Also, four years is a long time and enough to start feeling at home in a place. If I had spent those years here in Edinburgh I would probably have developed the same kind of “emotional relationship” with this city that I now feel I have with Glasgow.

Nevertheless, I can’t help feeling a bit like a stranger here in the capital.

But I do like the Meadows.