Suspekt?

Idag har det varit väldigt vackert soligt väder (verkligen ovanligt för en novemberdag i Skottland) så jag bestämde mig för att gå på en promenad efter att jag slutat skolan klockan två. Det var skönt att gå i det sneda höstsolskenet, lyssna på musik och bara låta tankarna rinna av en för en stund.
När jag började komma hemåt kom en sång på min iPod som jag inte hade hört på väldigt länge: den gaeliska sången Gleann Baile Chaol som Karen Matheson från Capercaillie sjunger. Som sagt, det är längesen jag hört sången, och när jag idag hörde den igen slogs jag av två saker: det första var att jag förstod ungefär allt (det gjorde jag inte senast jag hörde den!) och det andra var hur otroligt vacker den är.

Texten är ur en emigrants synvikel, som sjunger om den vackra hemtrakten Ballachullish (Gleann Baile Chaol)och klagar över att han aldrig kommer att vara där igen. Det finns som sagt otaliga sånger med det här temat, särskilt inom den skotska och irländska sångtraditionen, men det är något alldeles speciellt med den här sången. Det är något med melodin: jag tycker den fångar precis känslan man får av att vara bunden till stället man kom från, om att längta men ändå finna sig i det faktum att man inte är där...

Den känslan är såpass stark, att när jag hör den sången, om en som längtar tillbaka till Skottland, börjar jag själv längta bort från Skottland (där jag valt att vara av egen fri vilja!)lite grann.

Jag har lite hemlängtan, ja. Kanske beror det på att julen närmar sig. Alltid när det börjar bli november och lite mörkt och ruggigt vill jag bara vara hemma, hemhemma i tryggheten.
Kanske just det beror på att julen är så viktigt för mig. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att tillbringa den tiden på året någon annanstans än hemma i Finland. Glasgow är bra när det gäller väldigt många saker, men inte när det gäller julen.

Det har hänt rätt mycket den senaste månaden. Arbetstakten på universitetet börjar verkligen trappas upp nu, de senaste veckorna har jag kämpat med essäer och översättningar och nästan nästan varit lite stressad över det.

Den senaste månaden var jag också involverad i ett...hmm...inte direkt idealiskt förhållande som jag avslutade för några dagar sen. Stressade lite över det också. Men nu är det alltså över, även om också DET gör lite ont (när gör det inte det?).

Ordet förhållande förresten. Jag är både lite irriterad på och lite fascinerad av det där ordet. Jag menar, "förhållande" har liksom en klang av någonting ganska allvarligt och till och med lite suspekt i mina öron.
Typ, "visste du att de hade ett FÖRHÅLLANDE?? Nä, är det sant?!"
Men jag vet inte vilket annat ord jag skulle kunna använda, och dessutom verkar jag ha en tendens at hamna i lite suspekta förhållanden, så kanske ordet (enligt det sätt jag uppfattar det) egentligen passar ganska bra in här då. Haha.

För övrigt funderar jag på att flytta. Det är nämligen så att lägenheten jag bor i mer eller mindre håller på att falla sönder. Dessutom har jag och mina flatmates (eller åtminstone en av dem) lite olika uppfattning om värme. Min flatmate tycker till exempel att cirka 15 grader celsius är en behaglig temperatur inomhus medan jag gärna har åtminstone fem grader varmare. Detta har gjort mig nästan desperat ibland, bland annat för att jag misstänker att min långvariga förkylning beror på att det varit så j*vla kallt här.
Jag är frisk nu dock, eftersom Vanessa har börjat låta oss ha på värmen då och då.
Det idealiska vore förstås att få ha på den hela tiden, men det verkar vara out of the question. Och det är Vanessa som bestämmer.

Dessutom är jag lite trött på mina flatmates. Jag har helt enkelt för lite gemensamt med dem. Det är uteslutet att fråga om de kommer ut någon kväll till exempel, för de gör helt enkelt inte sånt.

Missförstå mig inte, de är trevliga.
Förra veckan, då jag angstade över mitt suspekta förhållande (som jag i retrospekt har döpt om till min bad romance), var Vanessa bra att prata med. Hon är äldre än jag och har perspektiv på saker och ting.
Vad gäller Alex, dock, har våra konversationer inte gått djupare än vem som är mest stressad över studierna och vems tur det är att tvätta. Men han är snäll och skulle inte göra en fluga förnär.
Det är bara det att det skulle vara en lättnad att kunna göra saker tillsammans med dem någon gång också.

(Kanske det var därför jag började träffa Alessandro. För att jag på något vis kände att jag måste bort från mina lugna, kristna, dygdiga, kompanjoner på Cecil Street. Hmm.)

Så därför planerar jag att flytta. Det är bara det att det är så jobbigt och tar så mycket tid. Och just nu skulle jag inte ha den tiden.