Om hur man kan känna sig som 14 när man är 20

Jag vet att jag inte har skrivit på länge. Och att jag gjort precis det som jag brukar reta upp mig på hos andra som bloggar, nämligen slutat att uppdatera. Det är ju ingen vits att ha en blogg om man aldrig skriver något.

Men jag vill inte sluta. Jag tycker ju så fasligt mycket om att skriva. Innan jag började, för ett år sen, hade jag stora ambitioner för den här bloggen, jag hade till och med gjort listor över ämnen jag skulle skriva om. Vad det sen blev av det är en annan sak... men inget är ju för sent. Egentligen vill jag inget hellre än att gräva fram den där listan och ta mig an något av ämnena. Det är bara det att jag är så förbenat lat. Men jag SKA, inom en snar framtid.

Att redogöra för allt som hänt under de snart tre månaderna (ja, jag skäms!) sen jag skrev sist skulle ta evinnerligt länge. Det har trots allt varit tre rätt så händelserika månader, med ett aningen ångestladdat farväl, en flytt, en lyckad gaeliskakurs, hemkomst till Jakobstad, och en kanske också aningen ångestladdad vistelse här. Kanske jag ska koncentrera mig på det sistnämnda.

Egentligen är vistelsen här inte enbart ångestladdad. Mycket är bra också. Helt fantastiskt bra. Jag skulle till exempel kunna lovsjunga den finländska sommarnaturen hur länge som helst. Jag älskar verkligen närheten till naturen och hur människor förstår att uppskatta den. Jag avskydde de där varma dagarna i Glasgow då det enda alternativet var att sitta i en park eller på en uteservering. Det är inte naturen för mig!

Och så tycker jag förstås om att vara hemma i vårt hus med vårt härliga badrum (jämfört med både där jag bor nu och där jag bodde tidigare i Glasgow är det rena lyxen), mammas goda mat (ja, den är god!) och snabbt internet. Till och med tv:n kan vara rolig ibland.

Och så har jag börjat springa på allvar igen. Av någon anledning slutade jag springa ett tag i Glasgow, jag blev lat och sprang inte på två månader. Nu då jag börjat igen har jag lovat mig själv att inte "släppa det" på samma sätt. Det är bra för kroppen och skönt för själen och känslan efteråt är det lite som kan slå. Dessutom trodde jag att jag skulle bli tvungen att börja mer eller mindre från noll efter mitt uppehåll, men det tog inte länge innan jag kunde springa 10 km igen utan problem. Det är jag glad över. Och nu ska jag som sagt inte lämna det igen då jag åker tillbaka till Skottland. Det är jobbigt att komma iväg, but it pays off in the long run.

Ja, dessa är bra saker med att vara tillbaka här. Det är bara det att jag har rätt lite att göra, särskilt nu då jag inte jobbar längre. Och när man har lite att sysselsätta sig med börjar man tänka. Åtminstone jag.
Ibland är det skönt att vara ensam med sina tankar, men andra gånger blir det bara för mycket. Så blir det ofta nu. Jag går omkring och ältar vårens händelser och min nuvarande situation till lust och leda, tills jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv. Jag är sån person som inte borde grubbla för mycket. Det är farligt. Det blir en ond cirkel som bara leder till att jag nedvärderar mig själv. Plus att de bästa upplevelserna jag haft har varit relaterade till de få gånger då jag inte tänkt för mycket utan bara gjort (nåja, kanske det finns några undantag där).

Och så är jag så otroligt känslig. Det har jag visserligen alltid varit, men skillnaden nu är att jag har svårt att dölja min känslighet.

Detta började redan i Glasgow i juni, under gaeliskakursen. En av mina kurskompisar, R, som är väldigt pratsam och självsäker skämtade något om att jag var tystlåten och "inte märks". Det var fullständigt onödigt av mig, men jag tog illa upp och blev sådär märkligt arg som jag kan bli ibland och sade något halvelakt tillbaka. Vilket ledde till att min (mer eller mindre bästa) vän S som var där vid det tillfället blev arg på mig och undvek att prata med mig hela resten av dagen. Det var det som gjorde mig mest ledsen tror jag. På något vis trodde jag att hon skulle förstå mig bättre eftersom hon också är rätt blyg och vi har ägnat timmar åt att prata om detta vårt gemensamma problem (om det nu är ett så jävla stort problem??). Hur som helst försonades jag och S nästa dag. Det slutade med att jag släppte hämningarna i Fraser Building där folk kunde se mig och mer eller mindre grät mot hennes axel. Jag tror jag aldrig gjort något sådant förr. Men det var skönt. Och jag tror det var mer än en löjlig liten förolämpning och ett onödigt gräl jag grät över just då.

Och sådan är jag fortfarande, sen jag kom hem. Jag har så nära till tårarna. Det är märkligt. Om jag var fjorton kanske det vore förståeligt men jag är ju för fan tjugo! Jag borde ha kommit över sådant pubertetsbeteende för längesen. Fast å andra sidan hade jag aldrig riktigt någon sådan period när jag var yngre, så kanske det kommer nu istället. (Visst var jag instabil när jag var fjorton också, men det tog sig andra uttryck).

Men kanske det egentligen bara är sunt? Kanske man behöver få utlopp för sina känslor? Jag känner bara inte riktigt igen mig själv.

Sen känner jag mig också lite instängd här. Det är något som många hemvändande småstadsbor säkert känner igen sig i. Det är inte direkt storleken på staden som stör mig (innerst inne tror jag inte jag är någon utpräglad storstadsmänniska) men att jag inte direkt känner någon här längre och tröskeln att ta kontakt är hög när man inte träffats på flera år. Efter att ändå ha haft relativt mycket umgänge i Glasgow känner jag mig rätt ensam over here.

Dessutom är det som om jag går tillbaka till min gamla roll när jag kommer hit. Visst, jag är uppenbarligen blyg i Skottland också (åtminstone enligt R) men jag tycker ändå själv att jag har förändrats till det bättre på det området. Om man jämför med hur jag var för ca fem år sen är jag ju nästan utåtriktad nuförtiden. När jag är i Glasgow, vill säga. I Jeppis känns det som om jag går tillbaka till mitt tidigare jag. Som när grannfrun kom in häromdagen och konstaterade att " du är ju som du alltid har varit" och jag bara ville skrika "neeej jag är ju en ny människa för fan! Syns det inte?". (Detta följdes dessutom av det obligatoriska "och var är skotten då?", som också fick mig att vilja skrika lite inombords, inte på grund av en skotte, men...).

Hmm. Så lever jag mitt liv här nu då. Jag åker tillbaka till Glasgow om en knapp månad. Det kommer att ordnas en likadan gaeliskakurs i början av september som jag verkligen ser fram emot. Kursen i juni var nämligen mycket lyckad.

Jag kanske kan berätta mer om den och annat senare. Det här inlägget turnade out att bli ett riktigt ego-ego-vältrande. Men. Det kanske är sunt det också.